MARIE ALBERTSSON
ROMAN
ALBERTSSON
MARIE
Alla kÀnslor mellan oss
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Marie Albertsson
Omslagsbild: Titti Engblom
Grafisk form och sÀttning: Emelie Bohman, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-039-9
Till Sara
AUGUSTI
FELICIA
Felicia Àr sen som vanligt. Snöret pÄ den vita sneakern har gÄtt upp, men hon stannar inte. Det pendlar mot hennes ben nÀr hon smÄspringer den sista biten samtidigt som hon dubbelkollar i mobilen vilken sal hon ska vara i. Framför henne tornar den stora gymnasieskolan upp sig. Hon minns första gÄngen hon gick genom de stora portarna, hur förvirrande och skrÀmmande det var med den stora röda tegelbyggnaden och alla nya mÀnniskor.
Men nu nÀr hon har gÄtt hÀr i tvÄ Är kÀnner hon sig hemma pÄ skolan och ser fram emot sitt sista Är.
Den tunga dörren slÄr igen bakom henne och med stora kliv tar hon tvÄ trappsteg i taget upp till andra vÄningen. I klassrummet Àr det allmÀn oordning. Anders verkar inte ha startat upp lektionen, utan stÄr nerböjd över nÄgra papper framme vid tavlan. Felicia smiter in och sÀtter sig pÄ en ledig plats bredvid
Johanna. NÄgra ser att hon kommer och vÀnder sig mot henne. De hejar samtidigt som Anders harklar sig för att fÄ uppmÀrksamhet.
Johanna skiner upp och lutar sig fram och ger Felicia en kram.
Det kÀnns fint, kramen kÀnns varm och Àkta, Àven om hon och Johanna inte kÀnner varandra sÄ vÀl.
â MĂ„r du bra? viskar Johanna.
Felicia nickar, men frÄgan vÀcker en oro i henne. Hon biter sig i lÀppen och kÀnner hur det brÀnner i ögonen.
LÀngst fram i klassrummet ser Anders ut över klassen med de nyblivna treorna. Han Àr brunbrÀnd och pÄ gott humör. Med stor entusiasm slÄr han ihop hÀnderna och hÀlsar dem vÀlkomna tillbaka. Felicia har svÄrt att fokusera pÄ lÀrarens ord. Hon Àr kvar i gÄrdagen, hos pojkvÀnnen. I huvudet blixtrar minnen förbi, hur han grÀnslat henne och stirrat pÄ henne med vansinnig blick. Hon
kÀnner slagen som brÀnnande minnen mot huden. Johanna tittar forskande pÄ henne och Felicia skakar urskuldande pÄ huvudet.
â Har du haft en bra sommar? viskar hon tillbaka till Johanna. Johanna nickar, ler till svar och viskar ett âawesomeâ. Anders sĂ€ger att de ska fĂ„ tid att förbereda nollningen av ettorna och pĂ„pekar att det Ă€r viktigt att allt sker pĂ„ ett respektfullt sĂ€tt. Det fĂ„r inte förekomma nĂ„got som Ă€r förnedrande, krĂ€nkande eller vĂ„ldsamt.
Felicia tar fram ett kollegieblock ur vÀskan. Det brukar skingra tankarna att lÄta pennan flöda pÄ de tomma sidorna. Hon slÄr upp det nÄgonstans i mitten och börjar rita smÄ krumelurer. Snart blir de till bokstÀver: Ska kÀrlek kÀnnas sÄ hÀr? Han sÀger att han Àlskar mig. Ena stunden snÀll och mjuk, andra stunden elak och hÄrd. Han tÀnder min eld och trampar pÄ min lÄga. Han sÀger att jag Àr hans allt. Sen kallar han mig för hora.
Johanna stöter till henne i sidan, och hon slÄr snabbt ihop blocket.
â Va?
â Vi skulle diskutera med den som sitter bredvid.
â Jaha, okej, förlĂ„t.
Hon möter Johannas glada ögon och försöker trÀnga undan oron. Allt kommer bli bra nu, intalar hon sig sjÀlv.
SAGA
Solen gassar, Àntligen en riktigt varm sommardag. Saga drar handduken runt kroppen och hakar fast den. Stenplattorna Àr varma under hennes bara fötter. Max sitter lydigt och vÀntar pÄ henne i en vit plaststol. SÄ fort han fÄr se henne reser han sig upp och lÀmnar kvar handduken pÄ stolen. Hon ser sig omkring, till sin lÀttnad ser hon ingen hon kÀnner. De flesta pÄ det lilla utomhusbadet Àr barnfamiljer med barn i Max Älder. Hon lÀgger sin handduk pÄ samma stol och följer med sin lillebror till bassÀngen.
Sommaren har varit regnig och kall, men hon har kvar lite solbrÀnna sedan semesterresan till Grekland i början av sommaren och hennes armar Àr brunprickiga av smÄ frÀknar. Max vill ha hjÀlp med sina simglasögon. Han hÄller i glasen och försiktigt drar hon gummibanden runt huvudet pÄ honom. Motvilligt tar hon nÄgra kliv ut i vattnet. Max Àr redan i och dyker ner under ytan.
Det Ă€r mĂ„nga barn i bassĂ€ngen, ett gĂ€ng killar i kanske 11â12-Ă„rsĂ„ldern klĂ€ttrar pĂ„ en stor flytande badleksak. Det Ă€r fyra pelare med en platta underst dĂ€r hela gĂ€nget försöker fĂ„ plats. VĂ„rdslöst blir nĂ„gon utknuffad, följt av ett skrik och ett plask. LĂ€ngre bort i bassĂ€ngen övar en liten flicka sig pĂ„ att simma tillsammans med sin pappa och frĂ„n startpallarna hoppar och dyker barn i vattnet.
Max tar nÄgra simtag under ytan och dyker upp igen. Saga sÀtter sig pÄ trappan som gÄr ner i bassÀngen. TÀnk sÄ mÄnga gÄnger hon varit hÀr. Alla somrar i hela sitt liv har hon varit pÄ det lilla bassÀngbadet, det var hÀr hon lÀrde sig simma en gÄng för lÀngesen. Nu Àr hon bara hÀr för Max skull. Med ett sting av avund tittar hon pÄ gÀnget vid badleksaken. TÀnk pÄ den tiden hon kunde leka. Det kÀnns bÄde avlÀgset och alldeles nyligen.
En liten kille dyker upp bredvid Max. Det Àr Mohammed,
Max klasskompis. Skönt, dÄ har han nÄgon att leka med, tÀnker
Saga. Hon följer dem med blicken nÀr de gÄr upp frÄn bassÀngen och kutar bort till startpallarna för att hoppa. Hon huttrar till, trots vÀrmen blir det kallt att sitta still i vattnet, sÄ hon gÄr upp och sÀtter sig i plaststolen med handdukarna i stÀllet. Den blöta huden klibbar mot plasten. Nu kan hon kanske jobba lite pÄ brÀnnan, det hade ju knappast skadat om hon hade lite fÀrg imorgon.
Första dagen pÄ gymnasiet.
NÀr de kommer hem till lÀgenheten nÄgra timmar senare möts de av musik. Nirvana. Mamma Àlskar Nirvana, hon lyssnar nÀstan alltid pÄ dem nÀr hon stÀdar eller lagar mat. Om hon inte har huvudvÀrk, vilket hon har ganska ofta, dÄ mÄste det vara knÀpptyst. Hon kommer ut frÄn köket med en stekspade i handen. Hennes bruna hÄr Àr uppsatt i en hÀstsvans och hon drar undan en hÄrslinga som hamnat i ansiktet.
â Hej mina Ă€lsklingar!
Hon kramar om Max som genast slÀpper kramen och utmattat lÀgger ner sin badpÄse pÄ golvet och sig sjÀlv bredvid.
â Oj, Ă€r du sĂ„ trött?
Max nickar med huvudet pÄ golvet. Mamma skrattar lite Ät honom.
Max drar till sig badpÄsen och stoppar den under huvudet som kudde.
â Snart Ă€r det mat, dĂ„ kanske du fĂ„r lite energi. Glöm nu inte att hĂ€nga upp era badklĂ€der, pĂ„minner mamma över axeln och gĂ„r tillbaka till köket.
En stund senare sitter de vid det runda matbordet. Ănda sedan de flyttade hit har mamma klagat pĂ„ att köket Ă€r för litet. Och det blir inte bĂ€ttre av att köksbordet stĂ€ndigt blir fullt av papper, lĂ€xor och leksaker.
â Var det mycket folk pĂ„ badet? undrar mamma.
â Ja, ganska, svarar Saga.
â Mohammed var dĂ€r, berĂ€ttar Max.
â Jaha, vad kul, sĂ€ger mamma.
â Han kan nĂ€stan dyka och vi gjorde vĂ€rsta kanonkulorna, bara splash, sĂ„ det skvĂ€tter upp pĂ„ land, sĂ€ger Max och lĂ„ter gaffeln landa med ett klafsande ljud i potatismoset.
Saga torkar irriterat bort lite potatismos som skvÀtt pÄ hennes arm.
â Och imorgon börjar allvaret, sĂ€ger mamma.
Hon tittar pÄ Max som suckar djupt vid tanken pÄ att skolan börjar.
â Men visst har vi haft en ganska fin sommar? Man kunde ju önskat sig lite bĂ€ttre vĂ€der bara, sĂ€ger mamma.
â Ja verkligen, sĂ€ger Saga. Det har ju regnat typ varje dag.
Det Àr inte bara vÀdret som varit skit för Saga. För Ronja, hennes bÀsta vÀn, har flyttat och det kÀnns verkligen som en katastrof.
â Det var allt tur att vi kom i vĂ€g pĂ„ resan till Kreta, tĂ€nk vad fint vi hade det, sĂ€ger mamma drömmande. Du har fĂ„tt brev förresten, fortsĂ€tter hon, vĂ€nd mot Saga.
â Brev? VadĂ„ för brev?
Mamma vÀnder sig om och öppnar köksfönstret och en ljummen vind blÄser in i det varma köket.
â Ingen aning, jag la det pĂ„ din sĂ€ng.
Saga stÀnger dörren till sitt rum och ljuden av Max padda och mamma som pratar i telefon dÀmpas. PÄ hennes sÀng ligger brevet mamma pratat om. Hon kÀnner genast igen handstilen pÄ kuvertet. Ronja.
Hon sÀtter sig pÄ sÀngen och plockar upp det vita kuvertet. Försiktigt öppnar hon det, rÀdd att förstöra det som finns inuti det. Det Àr ett litet brevpapper med rosor pÄ. Hon skrattar till, det kÀnns sÄ mÀrkligt att fÄ post, vem skickar ens brev nuförtiden?
Dessutom pÄ blommigt brevpapper. Egentligen passar det ganska bra in pÄ Ronja, att göra sÄdant som ingen annan gör.
Hej Saga!
LĂ€get?
Jag var hos gammelmormor innan vi flyttade och gissa vad jag fick? Det hĂ€r brevpappret! Visst Ă€r det gulligt? Rosor liksom. Hon hade det i en byrĂ„lĂ„da, sĂ€kert asgammalt. Hon tyckte jag skulle ha det sĂ„ jag kunde hĂ„lla kontakt med mina vĂ€nner =). AlltsĂ„ ok att hon Ă€r gammal, men jag tror faktiskt att hon har koll pĂ„ att man inte skriver brev lĂ€ngre =). Jag har visat henne Snapchat. Men jag misstĂ€nker att hon ville att jag skulle skriva till henne, sĂ„ det har jag gjort. Men sĂ„ tĂ€nkte jag att jag kunde skriva till dig ocksĂ„. NĂ€r jag nu Ă€ndĂ„ har sĂ„ fint brevpapper. Vi har snart kommit i ordning i lĂ€genheten, men det stĂ„r fortfarande en massa kartonger i vardagsrummet. LĂ€genheten ligger ganska centralt i Malmö. RĂ€tt fett faktiskt. Annars gĂ„r jag mest och vĂ€ntar pĂ„ att skolan ska börja. Har ju inget att göra hĂ€r nĂ€r jag inte lĂ€rt kĂ€nna nĂ„gon. Har varit och kollat lite pĂ„ skolan. Svinstor. Ăr sjukt taggad i alla fall.
Lycka till pÄ gymnasiet nu Saga! Tro pÄ dig sjÀlv! Var inte blyg! Ta för dig! Puss och kram.
/Ronja
Förresten, skriv gÀrna tillbaks!
Saga lÀser igenom brevet en gÄng till och lÀgger det sedan bredvid sig pÄ sÀngen. Hon blundar och framkallar en inre bild av Ronja. Var inte blyg! LÀtt för henne att sÀga. Ronja har alltid varit sjÀlvsÀker och tagit för sig. Hon kommer att ha tio nya kompisar imorgon eftermiddag nÀr skolan börjat. Men Saga Àr inte sÄdan. NÀr hon var liten stod hon helst och gömde sig bakom mamma.
Ibland blev mamma irriterad pÄ henne nÀr hon inte ens svarade pÄ tilltal. Det har blivit bÀttre sedan dess, men hon kÀnner sig fortfarande blyg, sÀrskilt med nya mÀnniskor. Hon hade sÄ gÀrna velat vara mer som Ronja. Men hon vet inte hur man gör. Ronja och hon har alltid hÀngt ihop och det har nÀstan varit som att Ronja tagit över mammas plats som den som Saga kan gömma sig bakom. Plötsligt blir tanken pÄ gymnasiet skrÀmmande. Imorgon ska hon trÀffa en massa nya mÀnniskor. Utan Ronja som tar tÀten.
Saga tittar sig en sista gÄng i spegeln. Hon drar handen genom det lÄnga, röda, lockiga hÄret, försöker tvinga mittbenan att ligga rÀtt.
Hon hÄller in magen och skjuter fram bröstet, rÀttar till sin bh. Nu mÄste hon gÄ.
I köket sitter Max och Àter frukost, hans ben vevar fram och tillbaka under bordet. Mittemot honom sitter mamma och dricker kaffe. Hon ser trött ut.
Saga kollar att nycklarna ligger i vÀskan.
â HejdĂ„, ropar hon till mamma och Max med handen pĂ„ dörrhandtaget.
Det hörs ett stolskrap frÄn köket. Sekunden senare kastar sig Max runt halsen pÄ henne i en snabb kram.
â Max, du mĂ„ste Ă€ta klart, ropar mamma.
â Lycka till i skolan, Max. Försök sitta still, sĂ€ger Saga.
Han springer tillbaka till köket. Max ska börja tvÄan idag, Sagas lillebror som hon Àlskar i mÀngder men ibland kan vara sÄ trött pÄ sÄ hon inte vet vart hon ska ta vÀgen. Nu Àr han lika gammal som hon var nÀr han föddes. Det kÀnns konstigt, han Àr ju sÄ liten. NÀr han föddes kÀnde hon sig sÄ stor. Hon hade burit pÄ honom, bytt blöjor och stolt fÄtt dra barnvagnen.
Hon lÀmnar lÀgenheten och rusar nerför trappan. Lisa vÀntar utanför porten, precis som de bestÀmt. Hon har det ljusa hÄret utslÀppt och Àr snyggt sminkad som vanligt. Saga har kÀnt Lisa i över tre Är, de lÀrde kÀnna varandra nÀr de började i samma klass i sjuan. Lisa hade varit nyinflyttad dÄ och Ronja hade genast tagit henne under sina vingar. Saga hade kÀnt sig avundsjuk. Nu i efterhand skÀms hon över det. Men dÄ hade det kÀnts som om Ronja ville byta ut henne mot den nya spÀnnande tjejen i klassen.
Dessutom hade Lisa snabbt blivit ganska populÀr. Hon Àr utÄtriktad, social och söt.
Det Àr redan varmt ute, trots att klockan bara Àr Ätta pÄ morgonen. Det Àr en bit att cykla, men det Àr mest nerför. Morgontrafiken Àr tÀt i lilla VÀrnamo.
Gymnasieskolan Àr en stor, mörk tegelbyggnad som breder ut sig Ät alla hÄll. De stÀller sina cyklar pÄ den stora cykelparkeringen som redan Àr full av cyklar och en och annan moped. Saga kÀnner nervositeten som ett litet illamÄende. Hon har sett fram emot den hÀr dagen, men nu vill hon mest att den ska ta slut.
â Ser jag okej ut? frĂ„gar hon Lisa innan de gĂ„r mot ingĂ„ngen.
Lisa tittar allvarligt pÄ henne och nickar, sedan lutar hon sig fram och rÀttar till Sagas hÄr en aning och rufsar sedan lite i sitt eget. De Àr redo.
Aulan ligger i ena Ànden av den stora byggnaden. En strid ström av elever Àr pÄ vÀg dit och det nervösa illamÄendet blir vÀrre och vÀrre för varje steg. De gÄr in genom dörrarna lÀngst bak i rummet, nÄgra lÀrare stÄr uppradade och hÀlsar dem vÀlkomna. De flesta av dem Àr lite uppklÀdda den hÀr första dagen pÄ terminen. Saga undviker att se dem i ögonen och hÄller sig nÀra Lisa nÀr de tittar efter sittplatser. De sÀtter sig pÄ en rad i mitten av salen.
Det viskas och pratas runtomkring dem. Saga ser nÄgra kÀnda ansikten frÄn högstadiet. En medelÄlders man i grÄ kostym gör entré pÄ scenen. Det sprakar lite i högtalarna nÀr han sÀtter i gÄng mikrofonen. Det Àr förvÀntan i luften. Han harklar sig och tittar ut över sin publik. Precis nÀr han ska börja prata hejdar han sig. Han tittar upp mot dörrarna som öppnas och tre killar ramlar skrattande in. En lÀrare som stÄr lÀngst bak vid dörren hyssjar pÄ dem.
â Sorry, sĂ€ger en av killarna högt och hĂ„ller upp handen i en hĂ€lsningsgest mot rektorn pĂ„ scenen. Det orsakar lite spridda fniss i aulan.
Efter informationen i aulan ska de samlas klassvis. Under sorl och skratt ska alla elever lÀmna aulan samtidigt. IllamÄendet har börjat slÀppa, men Saga kÀnner hur hennes hÀnder Àr fuktiga av svett. Klassrummet som Sagas klass ska samlas i ligger pÄ andra vÄningen i byggnaden. Deras mentor heter Leif. Han Àr samhÀllslÀrare och de kommer att ha mÄnga lektioner ihop, berÀttar han med ett vÀnligt leende. Rösten Àr djup och lite skrovlig. Han har jeans och skjorta och grÄtt hÄr som stÄr lite pÄ Ànda. PÄ huvudet har han ett par glasögon som han flyttar ner pÄ nÀsan nÀr han gÄr igenom klasslistan.
Saga sneglar pÄ sina nya klasskamrater. Alen och Viktor frÄn deras gamla högstadieklass sitter lÀngst bak. Alen höjer handen som hÀlsning till henne och Lisa. Hon fÄr ögonkontakt med en kille som sitter snett bakom henne och slÄr nervöst ner blicken. Tjejen framför drar handen genom sitt lÄnga mörka hÄr och killen bredvid henne skakar oavbrutet pÄ ena benet. Rummet Àr tungt av doften av parfym och hÄrprodukter. Leif flyttar upp glasögonen till det yviga hÄret och tittar ut över sin klass.
Efter en ganska kort introduktion Àr det dags för rundvandring i skolan. Det Àr nÄgra elever frÄn Ärskurs tre som ska hÄlla i det. Tre killar och tvÄ tjejer vÀntar pÄ dem utanför klassrummet nÀr de kommer ut. En av dem harklar sig och presenterar sig som Ahmed.
De följer efter honom och de andra genom byggnaden. PÄ andra vÄningen Àr det fullt med skÄp, lektionssalar och lÀrarrum. Saga fÄr en skymt av mammas kille, Robban, genom ett glasfönster till ett av lÀrarrummen. Hon tittar snabbt bort för att undvika hans blick. Matsalen, aulan och biblioteket ligger pÄ första vÄningen. En rund bibliotekarie vinkar glatt Ät dem. Saga och Lisa fnissar. Hon ser precis ut som en bibliotekarie ska göra, lÀsglasögonen hÀnger i en kedja pÄ bröstet och hon har en liten scarf runt halsen.
Till sist gÄr de in i skolans café. En kille med Downs syndrom stÄr och torkar ett bord och tittar upp nÀr de kommer.
Ahmed höjer handen till hÀlsning Ät honom och han vinkar glatt tillbaka.
â Honom Ă€r ni snĂ€lla mot, fattar ni? sĂ€ger Ahmed till gruppen. Annars fĂ„r ni med mig att göra. Okej?
De nickar samstÀmmigt och killen nickar ocksÄ stolt och ler mot dem.
â Min kompis, sĂ€ger han och pekar pĂ„ Ahmed.
Ahmed ger honom en high-five. Saga fÄr ögonkontakt med Lisa som ger henne en menande blick. Hon tycks tÀnka samma sak som Saga: Ahmed verkar vara en schyst kille.
â De har skitgoda köttbullemackor, sĂ€ger en av de andra eleverna i trean.
Efter rundvandringen Àr det lunch. Matsalen ser ut ungefÀr som pÄ högstadieskolan, lite större kanske. Det serveras köttbullar och makaroner. Saga sÀtter sig tillsammans med nÄgra tjejer frÄn klassen. Hon önskar att hon bara kunde kÀnna dem pÄ en gÄng, att hon kunde skruva fram tiden, eller att hon Ätminstone kunde komma pÄ nÄgot bra att sÀga.
NÀr Saga och Lisa cyklar hem efter skolan Àr de trötta och varma. Den ljumma sensommardagen Àr som ett löfte om den tid som ligger framför dem. Nu ska gymnasieskolan vara deras i tre lÄnga Är. Oceaner av tid. De Àr svettiga nÀr de skiljs Ät utanför Sagas port och de bestÀmmer att de ska höras senare ikvÀll. Lisa hoppar upp pÄ sin cykel igen för att cykla vidare till villaomrÄdet dÀr hon bor. Saga ser efter henne. De kÀnner egentligen inte varandra sÄ jÀttebra, de har aldrig umgÄtts bara de tvÄ, Ronja har alltid varit med. Nu Àr hon tacksam för Lisa.
Lisas cykel krÀnger till nÀr hon hÄller pÄ att krocka med en tant med rullator nÀr hon ska runda huskroppen. SÄ försvinner hon bakom huset.
LÀgenheten kÀnns instÀngd och kvav. Saga slÀnger ifrÄn sig
vÀskan i hallen och gÄr in i badrummet för att svalka ansiktet och tvÀtta sig under armarna.
â Kan du hĂ€mta Max pĂ„ fritids? Mammas röst kommer frĂ„n hennes sĂ€ng i vardagsrummet.
â Nu?
â Ja, egentligen skulle jag hĂ€mtat honom för en halvtimme sen. Jag har sĂ„dan migrĂ€n.
MigrÀn. StÀndigt denna migrÀn. Saga suckar och tittar pÄ sig sjÀlv i badrumsspegeln. Hennes kinder har fÄtt en röd ton av vÀrmen. Försiktigt tar hon bort lite mascara som kladdat under ögat. JÀvla skitmascara som inte hÄller för lite svett. JÀvla skitmamma som inte hÀmtat Max pÄ fritids. Irritationen vÀller upp i henne utan förvarning. Hon lÀmnar badrummet och drar pÄ sig skorna igen.
â Jo, tack, jag har haft det bra i skolan! ropar hon mot vardagsrummet. Hon stĂ€nger dörren lite för hĂ„rt och hör inte om mamma svarar.
Fritidspedagogen som möter henne Àr en ganska ung kille. Ganska snygg ocksÄ, tÀnker Saga och kÀnner att hon rodnar. Han Àr nog ny. Hon hÀmtade Max flera gÄnger förra lÀsÄret, men hon kÀnner inte igen honom.
â Jag ska hĂ€mta Max, sĂ€ger hon.
â Jaha, Ă€r du storasyster?
â Ja, mamma mĂ„r inte bra.
â Okej, jag skulle behövt prata med henne. Det har varit lite brĂ„kigt idag, sĂ€ger fritidspedagogen.
Ă h nej, vad har han gjort nu?
â Du kanske kan ringa henne? föreslĂ„r Saga.
â Det kan jag göra.
Hans leende Àr varmt. Det ser ut som om han vill sÀga nÄgot mer, men det gör han inte. En liten flicka stÄr och knackar honom i ryggen.
â HallĂ„, Jonathan, kan du stryka min pĂ€rlplatta?
Max kommer ut frÄn ett angrÀnsande rum. Han ser varm ut, luggen Àr fuktig. Linnet han har pÄ sig Àr nedsmutsat. Saga försöker rufsa honom i hÄret nÀr han kommer emot henne, men han vÀjer undan huvudet och springer ut i korridoren.
Hon tittar efter den snygge fritidspedagogen som tydligen heter Jonathan, men han har gÄtt till ett annat rum för att stryka pÀrlplattor och hon följer efter sin lillebror. Max hÀmtar sin ryggsÀck och keps pÄ hyllan i hallen.
â Vad har du gjort nu, din skitunge? frĂ„gar hon nĂ€r de kommit ut pĂ„ skolgĂ„rden.
â Inget, svarar han och springer nĂ„gra steg i förvĂ€g.
â Har du brĂ„kat? ropar hon efter honom och skyndar pĂ„ stegen.
Max kastar sig i grÀset i sluttningen dÀr skolgÄrden tar slut.
â Varmt!
â Ja, jag vet, kom nu jag vill hem.
Max kravlar sig upp ur grÀset.
â Var Ă€r mamma?
â Hemma. Hon har migrĂ€n.
â Igen?
Saga vet inte vad hon ska svara och rycker bara pÄ axlarna.
â Har det varit bra i skolan? frĂ„gar hon, men han hinner inte svara. Han har börjat springa igen.
Det kÀnns som hundra grader i köket nÀr Saga en stund senare steker falukorv och kokar makaroner. Mamma ligger fortfarande i sÀngen. Lampan Àr slÀckt, persiennerna nerdragna och de vet att de inte fÄr störa.
De senaste Ären har det varit sÄ dÀr ibland. Mamma har migrÀn, ont i kroppen. Hon har varit sjukskriven för utmattningssyndrom. Det Àr klart att det Àr synd om mamma, men ibland kÀnner Saga sig mest irriterad pÄ henne. Kan hon inte bara skÀrpa
sig? Hon har barn att ta hand om! Hon vÀnder en falukorv lite för snabbt och hoppar bakÄt nÀr stekflottet skvÀtter upp. Helvete. Det kÀnns som om det kliar inne i kroppen pÄ henne. Det Àr första skoldagen pÄ gymnasiet, livet ska börja. Men lÀgenheten Àr nedslÀckt och tyst.
Hon hÀller av vattnet till makaronerna och dukar fram maten. NÀr hon passerar vardagsrummet pÄ vÀg till Max rum slÀnger Saga en snabb blick pÄ mamma. Hon ligger pÄ sidan i sin sÀng med ena armen över ansiktet. Saga kan inte avgöra om hon sover eller Àr vaken. Hon knackar försiktigt pÄ Max dörr och tittar in.
â Kom nu Max, maten Ă€r klar, halvviskar hon.
Hon fÄr ingen reaktion, Max sitter pÄ sin sÀng med paddan framför sig och hörlurar pÄ.
â Max!
Hon drar iPaden ur handen pÄ honom och han mÄttar en spark. Den trÀffar henne pÄ lÄret.
â Aj, vafan, jĂ€vla skitunge, utbrister hon och drĂ€mmer till honom pĂ„ axeln med en kudde. Jag har lagat mat.
Han följer motvilligt efter henne. Vid matbordet upptÀcker han att det saknas ketchup. Saga har letat i kylskÄpet, men den mÄste vara slut.
â Man kan inte Ă€ta korv utan ketchup, sĂ€ger han.
â Jo, det kan man visst.
â Nej, det kan man inte. Jag tĂ€nker i alla fall inte Ă€ta.
Han kastar i vÀg en falukorvsskiva över golvet och springer tillbaka till sitt rum.
â Slipp dĂ„! ropar hon efter honom och glömmer bort att hon mĂ„ste vara tyst.
Irriterat tar hon upp korvskivan och slĂ€nger den i soporna. SĂ„ sĂ€tter hon sig och lĂ€gger upp mat till sig sjĂ€lv. Hon tĂ€nker inte tjata, det Ă€r inte hennes uppgift att se till att han Ă€ter och att det finns ketchup hemma. ĂndĂ„ gnager det i henne. Hon sitter ensam och tuggar den lite brĂ€nda falukorven. Det kĂ€nns elĂ€ndigt, det hĂ€r
var ju en speciell dag. Hon öppnar Snapchat. Inget verkar hÀnda.
Och Lisa har inte hört av sig.
Hon suckar, tuggar i sig de sista makaronerna pÄ tallriken och gÄr in till Max igen.
â SnĂ€lla Max, kan du inte Ă€ta lite makaroner i alla fall?
â Inte utan ketchup.
Hon suckar igen.
â Jag gĂ„r till affĂ€ren och köper ketchup och mjölk. Lova att du Ă€ter dĂ„. Okej?
Han nickar lite frÄnvarande, med blicken fast pÄ paddan.
Hemma frÄn affÀren ligger hon pÄ sÀngen och scrollar TikTok. FrÄn köket hörs ett pling frÄn mikron. Mamma verkar ha stigit upp, hon hör bÄde hennes och Max röster frÄn köket. Utanför hör hon ljudet av lekande barn pÄ gÄrden.
Det Àr nu livet ska börja, tÀnker hon. NÀr högstadiet Àntligen Àr slut och gymnasiet börjar. Hon fingrar rastlöst pÄ telefonen. Det kÀnns som om livet pÄgÄr nÄgon annanstans, inte hÀr i hennes rum.
NĂR GYMNASIET SKA BĂRJA Ă€r Saga mest nervös. Hennes bĂ€sta vĂ€n Ronja har flyttat till en annan stad, sĂ„ Saga kĂ€nner sig ensam och alldeles för blyg. Men pĂ„ insparksfesten möter hon den nĂ„gra Ă„r Ă€ldre Jim. Hon lĂ€gger direkt mĂ€rke till hans vackra ögon och nĂ€r de börjar ses kĂ€nns allt plötsligt sĂ„ lĂ€tt. Hon kan prata med honom och han ser henne. Han Ă€r galen i henne. Saga Ă€r förtrollad, men hennes mamma och mammas kille Robban verkar inte vara förtjusta i Jim. MĂ„ste hon vĂ€lja mellan sin pojkvĂ€n och sin familj?
FELICIA SKA BĂRJA sitt sista Ă„r pĂ„ gymnasiet och för henne Ă€r skolan en trygg plats. DĂ€r slipper hon vĂ„ld. I sina kollegieblock skriver hon om sin oro och rĂ€dsla. Hur ska hon göra för att lĂ€mna sin vĂ„ldsamma pojkvĂ€n?
Alla kÀnslor mellan oss Àr en berÀttelse om tvÄ unga tjejer och om vÄld i nÀra relationer.
www.vistoforlag.se