9789181149319

Du vandrar aldrig ensam

Om att hittatillbaka till livet

Mona Thorén

Du vandraraldrigensam

Mona Thorén DU VANDRAR ALDRIG ENSAM

Om atthitta tillbakatill livet

©Mona Thorén 2025

Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 11442Stockholm,Sverige,bod@bod.se

Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg,Tyskland

ISBN: 978-91-8114-931-9

»Gråt, dina tårarbär vittnesmålomdin kärlek. Och

tårarav kärlek bereder vägen förhelande ochbefrielse.«

Karen Katafiasz

PROLOG

Ettgyllene hjärta harslutat attslå en älskad människagettsig av

Starkt ochlänge kämpade du så tack förallt du gav

En omtänksam själ tillhör dig du lever kvar genomdin lillatjej

Du harlämnat vår jord,sorgenärtung, så vansinnigtsvår obeskrivlig saknad av dig vår kära

Alltid är du medoss vart viängår i våratankar är du alltid nära

Iminnet vidig alltid serså framåtsträvande ochpositiv du talar, skrattar,andas ochler viär väldigt gladaatt du är en delavvårtliv

VårdikttillPeter skrivenidecember2016avhanssysterAnn.

LIVETHAR STANNAT, MEN FORTSÄTTER ÄNDÅ

Andnödeni bröstkorgenoch smärtani hjärtatskrek dygnet runt efter minälskade

Peter. Minförtvivlanvar bottenlös.Aldrig merskullejag få möta hans leende och hans glittrande ögon ochdrasmed ihansentusiasm ochlivsglädje. Aldrig merskulle jagfåhålla om honom.

Jagvar en identitetslös pölsom varken orkadeeller villeleva. Jagfunderade på hur jag, inte på ettför brutaltsätt, skulle kunnafåslippaatt leva en dagtill. Menvad hade jagför val? Nej, jag hade ingetval.Jag älskademin familj ochdeälskademig.

Så illa kunde jagintegöradem.Den enorma sorgen, somävendehade efter Peters bortgång,kunde jaginteytterligare läggabörda på.

Då minman Roland ochjag berättade förRolands pappaCalle vardet somatt han redanvisste. Detsom hände runt honomglömdehan nästan omgående.Han kunde ställa samma fråga fleragångermed bara någraminutersmellanrum,men nu varhan med. Hanuppfattade på en gång vadvisaoch togförvånansvärt lugntemotvårt besked.HadePeter besökt honom, somhan sa atthan skullenär hanpratade med Calleitelefonennågra dagarföresin bortgång?Var hanhos honomenstund på vägenövertillandrasidan närhan lämnade ossden 15 december?

Jagäriallafalltrygg häri soffan inlindad imina filtar iett varmtoch ombonathus fast helakroppen skakar,tänktejag.Jag hartak över huvudetoch människoromkring mig, somtar hand om mig. Tänk så mångasom harförloratnågon nära ochinteens harett hemdär de kanvärma sig ellersova. Hurkan de överleva närjag knappt kan det? Hurorkar de kämpa?Var fårdesin viljaifrån?

Denmesta tidenlåg jagdär.Frös, grät ochslumradetill. Detena scenariotefter det andrakom tillbakagångpå gång iminatankar från lidandet somPeter gått igenom, främst de tvåsenaste månaderna,men även det somhan uthärdat underhelahans nioåriga sjukdomstid. Tålmodigthade hankämpatför attfåleva. Jagled medElsa somförloratsin älskadepappa.

Steg uppoch tvingade mig, förRolands skull,att sitta vidmatbordet ochpetade imig ytterstliteavmaten somhan lagat. Tuggorna växtei munnen ochmed det oroligakrypandet ochkraftlösheten ikroppen kundejag inte hållamig kvar på stolenmer än sex, sjuminuter.Hanssorgvar naturligtvis inte mindreänmin,men han hanterade dengenom attvaraigång.

Begravningen, den12januari,närmade sigoch införden bordejag klippahåret.

Dethär besöketbävadejag för. Attsamtala ochvaratrevlig klarade jaginte. Före besöketmessadejag minhårfrisörskaoch berättadeatt Petertagitsifrån mig, attjag mådde väldigtdåligtoch inte orkadeprata.

De härfyrtiofemminuterna tillsammansmed mig, somendastsvarade meden nick ellerett ordnär hontilltalade mig, kan inte ha varitroligaför henne.

Peters nöjda leende ochhansglittrandeögonmötte osspåfotot, somstodlängstfram på det vita kistlocket.Bilden somhansvän Kalletagit förnästanexakt tvåårsedan på Madeira.Med golfklubban ihandenoch golfbanan ibakgrundensåg hanutatt vara i sitt esse. Full av energi ochlivslust. Bakomfotot på kistlocket bredde röda rosor, blåa irisar,gräddgula gerberaoch murgröna ut sig. Framförkistantäcktesgolvetavdet praktfullablomsterarrangemanget medlikadana blommoroch trevitabandmed våra namn vackerttextade iguld. Höga ljus stod placeraderuntkistan. Granar lyste med sina ljus ihörnen. Mångaståtligablomsterdekorationer varomsorgsfulltutplacerade på golvet runt kistan.Så fint det någonsin kundebli.I godtid varvidär.I lugn ochro kunde jaggåruntframmeikoret ochfotografera kistan ochallabuketternamed sina personliga texter.Endastnuunder begravningen skulle vi få se de härvackra blommorna ochläsavilka givarna var. Välvärda attbevaraför attsenaretitta på.

Vi satte osspåvåraplatser innanallabesökarekommitini kyrkan.För migvar det uteslutetatt ståvid kyrkporten ochhälsa på alla.Först skulle jagtamig igenom begravningen.DiktentillPeter,som mindotterAnn skrivit, trodde jagatt jagskulle klara av attläsa, menför säkerhetsskull hade jagbettprästen ta över om det inte skulle gå.

Kyrkbänkarna fylldes på.Med lågmälda röster ochprassel fann varoch en sinplats.

Kyrkklockorna ringde ochkungjorde andäktigtatt Peters begravning nu vari antågande.

Imittminne sågjag honompåHugos dopsitta bredvidRolandoch spelagitarr närAnn sjöng Vart du än går. En glädjensdag,i juni,för bara sjumånadersedan.Var det de ordenPeter nu villeatt jagskulleförståoch ta till mig?

Bakomoch vidsidanommig varkyrkanfylld av alla demsom kommit föratt delta. Vi varmånga somönskade attPeter fortsatt attdelasittliv medoss härpå

jorden.Istillheten,då kyrkklockorna tystnat, steg orgeltonerna uppoch fyllde den härhögtidliga stundenmed AmazingGrace.

På ett fint ochmjukt sätt fortskredbegravningsakten.

Nathalie, en av minbrorGerts döttrar,sjöng Utan dina andetag medenröstoch en innerlighet somjag tror alla berördes på djupet av.Psalmen Härlig är jorden lugnade våra sinnen innanprästen sa någraord om Peter. Alldeles förfåord,enligt minmening,utifrån detviberättatför honom. Utan KarinstacksamhetstaltillPeter somnuföljdehade dehär ordenintepålånga vägarräckttill. Hennes tallästesav Carina,min sonTomssambo.

»Peter,min älskademan.Elsas fina pappa.

Attfå varaendel av ditt liv har varit detbästa somhar hänt mig. Alltingsom vihar upplevttillsammans harg jort livet så rikt och värdefullt.

Från början när viträffades kändejag direkt hurenkeltdet var att varamed dig. Du var en person somalla vill varanära. Somallaälskar.Din värme, dinomtänksamhet, ditt ödmjuka ochkärleksfullasätt, dinhumor ochdittskratt. Alltingmed digärsåbehagligt ochsålätt attälska.Trots dinlånga sjukdomstidhadedusåmycketlivsglädje. Du ville resa medmig ochElsa, varaaktiv ochgåengolfrunda ochtillbringa mycket tidpålandetdär du hämtade kraft ochenergi. Du ville ta alla tillfällenatt göra sakertillsammans.Du värdesattedin familj ochdina vännerhögtoch du ville alltid attandra skulle ha detbra idittsällskap.Det var viktigt fördig attta varapå varje stundoch levai nuet,något somduförsökteläramig.

Tillsammans fick viElsa, vår fina, fina dotter,som harfåttalladinagodaegenskaper. Elsa ochduhar en speciellrelation. Ni harensärskildsorts förståelse för varandra. Du kalladeElsaför dinskyddsängelnär honkom till oss. Honkom till ossnär vibehövde hennesom mest ochsedan dendagen är hon vår störstakärlekoch glädjeilivet.Nuär detpappa somfår blidin skyddsängel,Elsa. Hankommeratt kunnaguida diggenom livet när du behöverdet.Dukan alltid pratamed pappa närdu vill. Hankommeratt höradig ochgedig vägledning.

Elsa,duoch pappahar samma vackraögon, medenklokoch varmblick. Varjedag närjag serpådig kan jagse dinpappa Peteroch detgör migsålycklig atthan finns kvar genomdig.

När vipratade om dödensa vialltid attsjälenlever kvar iallting, iallatingruntomkring. Detärsåjag går vidareilivet meddin själ,Peter,närvarande hela tiden.

Elsa,jag ochhelafamiljenkommeratt bevaradittminne ochdig medoss varje dag. Peter, viälskardig föralltid.

Plötsligtdenna mulnadag föll solljuset in genomkoretsfönster.Kistan, ljusen och alla blommorna lystesupp av solens strålarmed ettotroligtvackertljus.Det varsom attPeter visade ossatt hanverkligenvar där, nu närKarinsoch Peters bröllopssång Annie’sSong,enligt hans egen önskan, fyllde kyrkorummet.

Peters närvarokändes förmig oerhörtstark liksom hans tacksamhet fördet kär-

leksfullaliv somhan upplevtatt hanhaft. Beslutsamtgick jagframför attläsaupp dikten till honom.

Medlugn, stadig ochinnerligröstläste jagvad vi villesäga. Någragångervar rösten på vägatt stocka sig,men medmittlugnsvaldejag ochtog någraandetag,vilket gjorde attframförandetblevännustarkare. Någotomtumladoch lite stoltandades jagutnär vi tillsammanssjöng psalmen Blottendag.

Var fick jagstyrkan ifrån att klara av denhär dagen? Troligtvis samma styrka,som jaganväntmig av underdehär nioårenavPeterssjukdomstid närdet varitsom mest kritiskt. Kraft somjag nästan inte hade,men somkrävdes.Tillsammans medfamiljen gick jagupp förkoretstrappor föravskedstagandet.Stannade, sa någraord till Peter ochladeden sammetsrödarosenpåkistlocket. Uppstegden enorma saknadenefter honomfrånvärkeni bröstetoch fick mitt ansikteatt drasig samman. Medtårarnas hjälpoch hostandet fick jagstopp på gråten,som högljutt villevälla fram.Jag var igottsällskapmed mångasom vändesin blickmot ossnär de gick nerfrånkoret tillbakatillsin plats.

Återigen kändes Peters närvarostark närAndreaBocellisoch SarahBrightmans mäktigaröstersjöng Time to saygoodbye. Denhär avslutningen varverkligenstorslagen.Precis somhan villehaden.

Minnesstundenväntade, sompåAnnsinrådan skullevarahemma hos dem, därvi kunde få platsmed de drygthundrapersonernasom skulle delta.Hon villeatt den härstundenskullebli så somPeter skulle viljahaden.I hemmiljö.

Tillsammans medKarinsföräldrar Jan-Olof ochMargareta hade vi ifamiljensamlatihopbord, stolar,porslin,glas, bestick, vita dukar,ljuslyktor, kaffebryggareoch galgar.Klädkammarenintillhallenvar tömd föratt få platsmed alla ytterkläder. Dageninnan hade vi ställt iordning allting, dukatoch delat ut våra olikauppdrag. Ivetskapomatt allt varförberett ochatt Anns manTobias skyndathem föratt öppna förallagästernatog Roland ochjag osstid atthälsa ochprata medalladem somkommitför attbaradelta ibegravningen. Ut genomkyrkportenkom många fler än vi anat,där vi stod ochväntade. Till minnesstundenvisstevivilka somskulle komma, menintevilka somendastskulledelta ibegravningsakten. Detvärmde

mitt hjärta attmötaPetersgamla vänner,som haninteumgåtts meddesenaste åren, vänner somvisjälvainteträffat på längeoch grannar.

En varm,lugnoch välkomnandestämning mötteoss närvi klevingenom dörren hemmahos Annoch Tobias.Ljusen på borden vartända ochnågra av gästerna satt till bords. De flesta hade kommit ochstodi könför attfåsig en bitsmörgåstårta.

Jaggick runt ochhälsade på alla vartefter de satt signed.Peter varalltidmån om att alla skullehadet bra ochdet sågdeutatt ha.

På båda våningsplanens tv-apparater rullade ettbildspel medbilderpåPeter,som Tobias ställt samman.

Lite sugenvar jagfaktisktnuoch smakade på både smörgåstårtanmed skinka och denmed laxoch räkor. De varriktigt goda.

»Man skullekunnatro attPeter harvaritmed ochorganiseratdet här«, sa Bo,en av Peters GreenCargo-chefer, somstodoch väntade ikaffekön.»Denhär logistiken är välgenomtänktoch flyter på riktigtbra.«

»Jaabsolut«, svarade jagoch hällde uppkaffetilldetvå cheferna. »Viärnågra i familjen somgillaratt planeraoch organisera«, fortsattejag glad över attdepratade om Peteroch attdehade kommit till minnesstunden.

En bra stundtog det förprästen attläsaupp gåvobrevsgivarna till Cancerfonden. Trotsatt det varmånga fick alla denvördnad ochdet engagemang somdevar värda. Så mycket omtankeoch kärlek till Peteroch till ossfanns idehär ordenoch dessutom igåvan somgagnade cancerforskningen.

Peters begravning ochhansminnesstundblevverkligensåsom jaghoppatspå. Dethär varPetersdag,då vi somsaknade honomsamlades föratt minnas honom.

Peters dagsom jagbestämdemig föratt klara av.Någon ny möjlighet skulle jagju inte få.Jag tror inte attnågon av våra gäster såghur dåligt jagmådde. Detvar somatt jagspelade ettrollspeloch gick utanförmig självför atttryckabortmin bottenlösa sorg.Jag gjorde vadsom krävdes ochhöllgod minmed tårarna somrannemellanåt.

NärPeter talatomsittarbeteoch sina utmaningar på GreenCargooch hurnöjd hanvarit medsinachefer vaknade alltid hans entusiasm till liv. Hanhade verkligen velatvaradär merunder sina sista år ochfortsätta meddeprojekt somhan startat upp.

Oerhörttacksamma blev vi fördetvå minnessidorna somBosse lämnadeöver till oss. Därstodatt Peteranställdessom affärslogistikermed ansvar förderas branschskog,där hanfrämstarbetademed transportlösningar förbiobränsleförsörjning till värmeverk. Bo skrevatt hanhade en centralrolli samarbetet medkunder,

kollegor ochunderleverantörer. »Multicontainern«som Petervar innovatörentill ochsåstolt över fannsmed på en bild.Det unikamed denäratt denkan transporteraspåistort sett alla slagsfordonoch placeras iskogenför attlasta GROT,gren ochtopp.Botroratt en av kunderna nu kommer attinvestera iett sextiotal av Peters containrar.

Vidareberättade hanatt trotsatt Petervaritenrenlevnadsmänniskaoch haft god fysik medenbakgrundsom golf-, fotbolls- ochinnebandyspelarehade handrabbats av matstrupscancer vidtrettio års ålderoch därefter gått igenom mångabehandlingar vartefter denfortskridit.

Detsista stycket av Bosminnestext harjag valt attcitera: »Peter haralltid varit en mycket omtycktarbetskamratoch samtidigtskicklig isin profession.Enoerhört varm människa medett storthjärta. Hans sätt att varasom person,med denödmjukhet han togsig an arbetetoch medden omtänksamhet hanbehandlade sina arbetskamrater har satt varaktiga positivaavtryckhos osssom haft förmånen attjobba medPeter.

Till slut orkadeintekroppen hållaemotsjukdomen längre.Den 15 december 2016 lämnadePeter ossistorsorgoch saknad.«

Vadhade nu hänt medmig om jagoch Roland inte redangåtti pension?

Hade Försäkringskassan vägrat migatt vara sjukskriven?

Någonhänsynoch förståelse till minständigaoro ochutmattningpågrund av Peters hälsotillstånd togs inte närjag inte längre klarade av mitt arbete somspecialpedagog2015.

Mitt enda valblevdåatt gå ipension endast sextiotvå år gammal föratt slippa ha Försäkringskassanshandläggarejagandeefter mig.

Roland valdedåockså attmed ettavgångsvederlag lämnasittarbete.

JAGVILL INTE

Peter, du är inte kvarhär,var minförstatanke varjemorgonnär jagvaknade. Jagville inte vakna, menhadeinteen chansatt liggakvarisängen. Min kropp levdesittegetliv.

Trycket över bröstettilltog,hjärtat klappade allt hårdareoch magengjorde klart förmig attden varpåväg atttömmas. Jagmåste upp. Inte en sekund till kundejag liggakvar. Efter atthatömtdet lillasom fannshostade jagför atttrycka bort gråten som vällde uppi hopp om attinteväcka Roland.Jag höll på attgåsönderavvärken ihjärtatoch underrevbenen. Skyndade migner till nedervåningenFick på mig morgonrocken ochhämtade yllefiltarna på vardagsrumssoffan.Smärtan ochtrycket somjag inte kunde hållatillbakamåste ut innanjag bröt ihop.Det kallauterummet blev nu minplats de härtidigavintermorgnarna.Jag skrekoch grät om vartannat. Jaghörde migsjälv vrålasom ettskadeskjutetdjur. Petervar inte kvar härhos oss.

En bitavmig självhade slititsbortifrån mig.

Hurskullejag klara av attlevavidareutanPeter?Mitthjärta skrekefter honom! Jagville ingenting.Absolut ingenting.Minakrafter varuttömda. Attöppna munnen föratt prata elleräta togemot. Orkade inte brymig.Ville inte brymig.Integåut. Inte röra på mig. Helstbaraförsvinna,men detkunde jagjuinte. Vadfanns kvarav mig? Inte särskiltmycket. En pöl.

UnderPetersnio sjukdomsår hade jagkämpatför att klara av attvarastark för hans,min ochfamiljensskull.Det varPetersstarkalivsvilja somgettmig denstyrkan.

Minatankargick gång på gång tillbakatillalltdet tuffahan gått igenom främst de senastemånaderna,men även allt det hanutstått sedanhan blev sjuk förnio år sedan. Detgjordesåont imig närjag såghonom framförmig kämpasåtappert och sällan beklaga sig.Jag ångrade bittert attvireste till Azorerna,dåhan underdetvå veckorna blev så mycketsämre.Han villeatt vi skulleresa.Den gången skulle jag inte ha lyssnatpåhonom.Jag bordehainsetthur lägetvar ochgenomskådat hans ansträngningar föratt vi skullekomma iväg.

Hurhade andraföräldrar klaratavatt leva vidare närdeförloratett barn?Hur hade de buritsig åt?Malin Sävströmsbok Närlivet stannar varden första bokensom jag hittade idet härämnet. Itsunamin2004förlorade hontvå av sina trebarnoch sin

man. Ettobeskrivligthelvete hade hongåttigenomoch lyckatstasig tillbakatillett livvärtatt leva.Var det möjligt attjag skulle klara av attlevavidareutanPeter och vilja det?Ja, kanske. Om jagvissteatt hanfanns.Skullejag kunnafåkontakt med honom, så somjag fått medmin pappa? Jagställde mitt hopp till atthan finnsien annandimensionoch atthan fortfarandeärmed oss.

Den16januari skjutsade Roland migtillVällingby.Därifråntog jagtunnelbanan till Rådmansgatan ochpromenerade någrakvarter till Stockholms Spiritualistiska förening föratt delta ienstorseansmed mediet Bo Bergman. Mångavar vi ilokalen ochchansen attfåett budskapvar liten, mennär tidennästanvar slut vändehan sig motmig ochsa: »Jag harendam här. En liten, välklädd pimpinettkvinna, månom sittutseende. Honsäger atthon vill be digomförlåtelse. Attniinteförståttvarandra så bra ochatt du hade haft rätt.Vet du vemden härdamenär?«

»Ja«,svarade jagoch förstod attdet varmin mamma.

»Dustodmed fötterna på jorden, visste vad du ville ochgickdin egen väg.Jag ber återigen om förlåtelse. Du harfåttkämpa mycket,men nu kommer detatt blibättre«, fortsatte hanatt meddela. »Kan du tropådet här?«

»Det harjag svårtatt tropåeftersomjag harförloratenson förenmånad sedan«, snyftade jagfram.

»Hon menardockatt det ska blilättare nu«, upprepade han. »Jag kanintehöra dinson säga något, menhan finnsnäradig ochhjälper dignär du behöver det. Du skainteifrågasätta dinkänslaavatt han finnsnäradig ochger digstöd. Inte tänka attduhittarpå, utan lita på dinkänsla. Dethär kommer ocksåvarapositivtför din omgivning.«

Förvånad över attmamma gett sig till kännaoch dessutombettomförlåtelse gav jagmig av hemåt. Hennes perspektiv,därifrån honbefannsig,var tydligennuett annat. Någonlättnad kunde jaginteförståatt detskullebli.Den enda lättnadenvar attjag inte längre oroade migför hurPeter måddeoch atthan inte längre behövde våndas så somhan gjortpå slutet. Peters sista kvälloch natt fick migatt inse attdet inte fannsnågon återvändo. Hanvar tvungenatt släppa taget. Oron förhanshälsa hade jagkunnat leva vidare medrestenavmittliv om hanintebehövtlidaalltför mycket. Lättnad? Vadmenade hon?

Peterfattades imittliv ochskullealdrig merkomma tillbaka.Mediet hade på storseansensagtatt Peterfanns medmig ochatt jagskullelitapådet. Jagpratade med

Peteroch hoppades atthan hördemig,men fick ingetsvar. Föratt jagskullekunna kommavidareoch tropåatt hanfanns kvarsökte jagmig till Stockholms Spiritualistiska medialanybörjarcirkel.Jag berättade inte förnågon av deltagarnaomPeter i hopp atthan skullegesig till kännanär vi tränade. Jagdeltogaktivti träningen,men gick undanoch varför migsjälv ipausen.

Ibörjan av februari fick jagenprivatsittningmed,Lena, en av mina lärare.Den första somkom varmin mormor.

Lena sa:»Honupplevs somstark,tålmodigoch bestämd. Honhade ettvisionärstänk somhon önskar attduska föra vidare.Du ska så frön.Dufår hjälpfrån andrasidan.Hon sitteroftabredvid dig. Slutligensäger honatt du harhaft en ängels tålamodmed dinmamma.«

»Nästa personsom kommer«, fortsatte Lena,»harett ansikte somliknarhans pappa.

Jagkände på en gång attdet varPeter.Framför migsåg jaghansmörka hår, de klarblå ögonen ochden raka näsan. Lena sa:»Hanvar omtyckt. Välklädd,hadekoll på vadhan skulle ha på sigi olikamiljöer. Valde nogaoch barupp sina kläderpåett fint sätt.Han varenföretagsledare, professionelloch ledde humant.Han förstod på ettsjälvklart sätt attallthängdeihop. Hansäger: ’Det gick somdet skulle.Det behövergåmer tidför attförstå. Ni skaintetänka så mycket på hurdet blev.Jag trivs bra, kännermig starkoch vid god vigör.Min själ är närmare mignuänpåjorden. Jag harmycketkontakt medjorden, uppdragjordenoch andrasidan’.«

Lena fortsatte:»Hanmenar attnihar en villkorslöstelepatisk kärlek.Han skickar kärlek till alla ifamiljen viadig.Han tackar digför attduvar medhonom på jorden. Atthan kanskeintekommitomdu inte varithär.Han är stoltöverdig.Villsätta på digenuniform.Niärväldigt nära varandra.Väldigt lika.Nikommeratt träffas igen ocharbetatillsammans nu ochisenareliv.Han finnsmed er härpåjorden. Han retasliteoch sägeratt hanäräldreän du.När ni möts igen tarhan kommandotoch ni arbetar sidavid sida.

Jagfrågade om vårt landställe,som jagnuinteville åkatill.

Lena svarade:»Hanuppmanardig atttadet lugnt. Hurniska göra kommer att ge sig.Jag seratt hankommeratt vara meddig mycket närduärutomhus på landet. Hansändermycket kärlektilldig.«

Denhär sittningenmed Lena gavmig en viss förtröstan.Jag vill tropåatt Peter finnsoch attdetta somLenaförmedlade till mig istort sett är sant. Attutveckla

När den älskade sonen Peterdör efterennio år lång kamp motkronisk cancer rasar helavärlden förhans mamma. Trots att hon har sinstora familj som hon älskar vill honbaraförsvinna. Hur skahon klara av attgåvidareutanhonom?

Förhoppningenomatt han trots allt finns göratt hon söker sigtill denandliga världen föratt få kontakt med honom. Samtidigt fortsätter vardagen att rulla på.En vardag hondag fördag tålmodigt kämpar sig igenomför att hitta tillbakatillsig själv tillsammans med sinfamilj.

Du vandrar aldrigensam är uppföljarentill Älskade Peter. Det är en mammasöppenhjärtiga berättelse omenläkandesorgebearbetning. Under femårs tidfår vi följaMonaskamp föratt

åter finna meningsfullhetenoch glädjen ilivet som försvann iden stund Petertogs ifrån henne.

Det är en berättelse omtro,hoppoch framför allt kärlek.Enkärlek somärsåstark attden går igenom allt -tilloch meddöden.