EN ENKEL TILL
GalĂĄpagos
En enkel till GalĂĄpagos
Rita Isacsson
En enkel till GalĂĄpagos
©Rita Isacsson 2025
Förlag: BoD ·Books on Demand, Ăstermalmstorg1, 114 42 Stockholm,Sverige, bod@bod.se
Tryck: Libri Plureos GmbH, Friedensallee 273, 22763Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8114-464-2
DelI
Orten
Vi gÄr alla omkring med en vinge som vi inte kan flyga med
Som blir som en puckel för oss som vi mÄste smyga med
(ur»Vingen« av Kent Andersson)
Du ger mig hopp
Jag andas genom dina lungor
LÄter dina ögon styra mina Jag lever i din kropp
Ominte allt hade kÀnts sÄ meningslöst skulle Fragancia ha njutitavhöstens sista matta solstrÄlar.
Hon kunde ha tÀnt detdÀr dammigastearinljuset, kvarglömt frÄn nÄgon tidigare jul. En sorglig pÄminnelse om den gÄngna vintern som nu Àr pÄ vÀg attÄteruppstÄ medsittvidriga mörker.Hon kunde tÀnt det ÀndÄ. Sjunkit ner iden insuttna soffan och uppskattat ensamhetens otvungenhet.Njutit av sitt kryddiga örtte,det hon Àlskar men aldrig ids ta fram dÄ det har hamnat lÀngstbak idet röriga köksskÄpet.LÀst dendÀr boken honvelatharedan förravintern men fortfarandeinte lyckats inhandla.
Trots att hon anstrĂ€nger sig Ă€r det svĂ„rt att minnas nĂ€r hon senast kĂ€nde sig upprymd,eller ens tillfreds om hon skavara Ă€rlig, sĂ„ dĂ€r som nĂ€r saker och ting faller pĂ„ plats. ProblemetĂ€ratt det inte ïŹnns mycketsom över huvud taget kanfalla pĂ„ nĂ„gon plats, det Ă€r omöjligt att blundainför den burdusa sanningen. Hennes livĂ€rett tomt skal, utan innehĂ„ll. Visst kan en gnutta förnöjsamhet smyga sig pĂ„ nĂ„gon gĂ„ng emellanĂ„t,det ska hon inte förneka, men den Ă€r sprungen ur andras liv,dedĂ€r som har lyckats eller somĂ„tminstone verkar lyckligt omedvetnaomatt de harmisslyckats. Om hon bara ïŹyttar fokus en aning, bort frĂ„n sin egen sorgliga person, blir hon nĂ€stan en av dem.
Under nĂ„gra trötta timmar,dedĂ€r mellan middag och sĂ€ng, ïŹyr hon dĂ€rförtacksamtinienannan vĂ€rld. DĂ€rminglarhon med
sÄpakÀndisar och alltid likavÀltaliga programledare. Alla dessa snygga och klokaeller fullstÀndigt galna mÀnniskorsom kvÀll efter kvÀll lever sina parallella liv pÄ den lilla 24-tumsskÀrmen. NÄgon störreteveapparat harhon aldrig kommit sig för att inhandla men hon Àr tacksam för detsÀllskap den ger.
IensjĂ€lvvaldensamhetskullehon antagligen ha kĂ€nt sig bĂ„de stark ochnöjd. Befriad frĂ„n tvĂ„samhetensstĂ€ndiga tvĂ„ng och behagande. Iden hadehon sĂ€kert kunna omfamnademöjligheter som Ă€ndĂ„ erbjuds. Ingen som klagar om de svettiga fötterna har rĂ„kat placerasig bredvid osten pĂ„ frukostbordet. Man gör somman vill, slipper inblandning och andras tyckande. Kan komma och gĂ„ utan kompromisser eller förklaringar,Ă€venomden möjligheteninte tillför henne nĂ„got. Hon förïŹyttarsig sĂ€llan lĂ€ngre Ă€n mellan Kontoret, Handlarnoch Bullens.Och hemtill Annabelle förstĂ„s,hennestrofastalivskamrat. Rent hypotetiskt ïŹnns detfördelarmed singellivet, detska honintebestrida. MenFragancias ensamhet Ă€r inte etteget val.Och detĂ€rjustdet somĂ€rdet sorgliga.
Hon har nog alltidkÀntsig ensam.Uddaoch osedd. GrundskoleÄren var ett enda lÄngt utanförskap. Hennes egna farhÄgoromatt stÀndigt vara fel, sÀgafel, görafel, de blev till slut en sjÀlvuppfyllandeprofetia somgjorde henne till ett lÀtt offer.
NÀr Fragancia var liten pratades det spanska ihemmet.För förÀldrarna vardet helt naturligtdÄdet var deras modersmÄl och sÄlunda inget att ifrÄgasÀtta.Enfrostig vinterdag mÄnga Är tidigare, strax efter Kubakrisen nÀrmare bestÀmt, hade de medförtröstan ochhopp om ett vÀrdigare liv anlÀnt till detta vitmÄlade och mycket tysta land.
Hon hade till leda fÄtt höra berÀttelsenomderas första kÀmpiga Är i detnya hemlandet. Till slut lÀrde de sigÀndÄ hjÀlpligt det besvÀrliga sprÄket, men det hade tagit sin tid dÄ svenskarna ideras tycke var bÄde fÄ ochalldeles för fÄordiga. TillfÀllen till praktik blev det dÄ alltförsÀllan, hade de syrligt deklarerat sÄ fort tillfÀlle gavs.PÄsÄ visblev Fragancia tvÄsprÄkig, nÄgot somhon egentligen aldrig sett somenfördel dÄ ingen annan Àn förÀldrarna pratade spanska. Det hade istÀllet blivit etttecken pÄ utanförskap, ett bevispÄatt hon
inte hade samma tillhörighet som sina kamrater och under hela sin uppvÀxt kom hon dÀrför att avsky det.
FörĂ€ldrarnavar gamla redannĂ€r hon föddes, fastdet tog mĂ„nga Ă„r innan honinsĂ„gdet.Kanske var det nĂ€r de berĂ€ttade att hon hade en bror,hon minns intelĂ€ngre hur gammal hon kan ha varit dĂ„. Menhon minns att det var dĂ„ som först hon verkligen reïŹekterade över att de mĂ„ste ha levt ettheltliv innan hon kom till vĂ€rlden. De berĂ€ttade om detdĂ€r hemska, detsom bara inte fĂ„r ske, de tyckte att hon mĂ„ste fĂ„ veta.Det var den enda gĂ„ngen de sjĂ€lvmant nĂ€mndehonom. DĂ€refterblevdet obehagligt tyst, som om han aldrig existerat. Och Ă€ndĂ„ var han alltid sĂ„ nĂ€rvarande. Ăn idag kan honmed kristallklar tydlighet höra demsĂ€ga att han drunknade.
Inte förrĂ€n modern lĂ„g pĂ„ sindödsbĂ€dd vĂ„gade honstĂ€lladen springandefrĂ„gan, hur det gick till. Under hela sinuppvĂ€xt ïŹck hon leva medovisshetendĂ„förĂ€ldrarna aldrig nĂ„gonsin pratade om brodern och Fragancia var för feg för att frĂ„ga. Om han hade levt idag hade han varit en gammal man pĂ„ sjuttio Ă„r,det har hon rĂ€knat ut. Hur skulle deras förhĂ„llande ha sett ut om han fĂ„tt leva?Hon tĂ€nker ofta pĂ„ detoch funderarövervem hanegentligen var.Overkligt, helt omöjligt att förestĂ€lla sig. En bror man aldrig trĂ€ffat men somvĂ€xte upp till man. Uppfostrad av samma förĂ€ldrar,desom format henne till vad hon Ă€r idag. KĂ€nde han det hon kĂ€nner?
Döden skrÀmmer henne, hon vill leva.
Bara inte sÄ hÀr.Under snart femtioÄrhar livet intebjudit pÄ mycket. Ett monotont kontorsarbete, en hyreslÀgenheti ettintetsÀgande litet medelklassamhÀlle. SjÀlvklart förstÄr hon att maninte bara bjuds utan egen anstrÀngningoch har dÀrmedsedan lÀnge tvingats dra den trista slutsatsenatt hon förmodligen pendlar mellan de föga smickrande tillstÄnden lat och handlingsförlamad. Med en suckblÄser hon dammet av stearinljuset och noterar att det har blivit bÄde gulfÀrgat och lÀtt böjt av lÄngvarig ignorering.
»Du och jag kompis âŠÂ«,FraganciablĂ€nger tröttpĂ„det deppiga ljuset, »vi kĂ€nner oss visst lika hĂ€ngigabĂ„da tvĂ„.«
Det Àr lördag och höstenknastrar mot fönsterrutan iformav tunga regndroppar.NÀr de dystra tankarna trycker pÄ behöver de skingras och den enda som kan hjÀlpa till med det Àr Annabelle.
MNĂ€r vĂ€ninnan sjunker ner ihennes pösiga och nĂ„got nötta Ă„ttiotalssoffagör Fragancias spĂ€ndaaxlar detsammaoch lugnet brer ut sig somett mjukt dunbolster djupt nere imaggropen. Bellehar justden effekten pĂ„ henne ochdet Ă€r dĂ€rför honsĂ„desperat behöver henne i sinnĂ€rhet. Ă ngestklumpen luckras sakta upp och ljuslĂ„gan ïŹaddrar hemtrevligt. Den ger vĂ€ninnansansikte ett smĂ„ttromantisktskimmer. Fraganciabetraktar henne kĂ€rleksfullt. Hade det intevarit för den nĂ„got irriterande insiktenatt de bĂ„da dessvĂ€rreĂ€rstraighta, för det Ă€r hon ialla fallnĂ€stan sĂ€ker pĂ„,skullehon gĂ€rna ha kuttrat in sig ihennes inbjudande famn. En gĂ„ng, fast det var lĂ€nge sedan, gjordehon faktiskt ett patetisktförsök att provkyssa Belle menhade resolut avvisats. DĂ„ hon dĂ€refter inte kĂ€nt nĂ„got större behovav attvidareutforska sinsexuella lĂ€ggning har hon helt enkelt dragit slutsatsen att det troligtvis handlade om en högst tillfĂ€llig sinnesförvirring. Lite syndĂ€ndĂ„ kan hon tycka för livet hade deïŹnitivt varit lĂ€ttare utaninblandning av mĂ€n.
DerasvĂ€nskap Ă€r numera sĂ„ helgjuten, av Ă„lder och genomlidna öden beprövad, att deninte behöver ifrĂ„gasĂ€ttas. Den Ă€r trygg. Att anförtro sig Ă„t Belle kĂ€nns ofarligt,hon skvallrarinte. Ă andra sidan ïŹnns det inte mĂ„nga attskvallramed dĂ„ ingenavdem har nĂ„got vidlyftigt umgĂ€nge. Hemligheterna förblir deras egna. Fragancia vet attdet kunde ha sett annorlunda ut om hon inte sĂ„ sjĂ€lviskt hade lagt beslag pĂ„ vĂ€ninnan.Annabelle,med sinenergi ochstora empati, skulle medall sĂ€kerhet omgett sig med en hel drös vĂ€nner om hon bara hade fĂ„tt större svĂ€ngrum.Men nu Ă€r det som det Ă€r med den saken och man fĂ„r vĂ€l Ă€ndĂ„ förmoda att den fria viljan rĂ„der.Dehar trots allt ömsesidigt valt varandra Ă€ven om det isanningens namn mĂ„ste erkĂ€nnas att Belle försökt sig pĂ„ ett och annat utbrytningsförsök under Ă„rens lopp.
Det var annorlunda förr.Med Ă„ren har de nog bĂ„da kommit fram till den knastertorra insikten attdet dĂ€rmed att lĂ€ra kĂ€nnanya mĂ€nniskormest blir ett pĂ„frestande projekt och ju mer man funderaröver det, desto merkomplext tycks det. Kanske har Ă€ven Belle blivit latare med Ă„ren. Eventuellt har hon helt enkelt resignerat hon med. De skĂ„lar idet billiga Zinfandelvinet, sött ochlĂ€ttdrucket,och FraganciakĂ€nner hur honĂ€ntligen kanslappna av.Alkoholen börjar leta sig ut ikroppenoch kanske, kanske ska hon vĂ„ga sĂ€ga det dĂ€r hon har gĂ„tt och tĂ€nkt pĂ„ ett bra tag, den dĂ€r knasiga idĂ©n sominte vill lĂ€mna henne ifred. Den hon har vridit och vĂ€nt pĂ„ under ïŹera mĂ„nader,som hon inte ens sjĂ€lv har vĂ„gat tro pĂ„. Annabelle Ă€r en bra samtalspartner, det Ă€r hon sannerligen, inkĂ€nnande och full av kloka rĂ„d. Just dĂ€rför vill Fragancia dela sina tankar med henne.
»Jag har funderat pÄ att Äka bort.« Hon stirrar generat ner iglaset dÄ det helt plötsligt kÀnns oerhört stort, nÀstan mÀrkvÀrdigt,att uttala de dÀr orden.
NÀr hon hör sig sjÀlv sÀga dem högt blir det obehagligt verkligt pÄ nÄgot vis. Innan var det mer en dröm,ett befriande rosa moln att svÀvaivÀg pÄ nÀr tristessenklÀmmer till med sina jÀrnhÄrda nypor. Nu blev det sÄ tydligt och orden hÀnger dallrandekvar iluften.
»Men oj, vad spÀnnande, vart dÄ om manfÄr frÄga?« Annabelle seröverrumplad ut menögonen lyser upp och man kan ana att hon intetycker att tanken Àr helt fel ialla fall.
KanhÀndaanser hon att det Àr pÄ tiden att hennes initiativlösa vÀninna Àntligen hittar pÄ nÄgot.
»Galåpagos.« Fragancia snubblar pÄordetoch pulsen slÄr lite snabbare.
Nu blevdet idet nÀrmasteövermÀktigt. SÄ lÀnge allt bara förblivit en tysttankeprodukt pÄ stilla jÀsning hardet kÀnts riktigtgenomtÀnkt, till ochmed fullstÀndigt görligt. Men nu lÀt detmest somennyklÀckt fylleprodukt,sprungen ur alltförmÄnga vÀlfylldavinglas.Det lÀt ju fullstÀndigt absurt. Hur hade honkommitpÄden galna idén?
»Oj dÄ, det var intenÀstgÄrds«, konstaterar vÀninnan meden svÄrtolkad min och sveper den resterande vinskvÀtten, för attgenast fylla pÄ med nytt frÄn den halvfulla trelitersboxen.
Hon har tĂ€nktpĂ„det lĂ€nge.Att Ă„kaivĂ€g,bortfrĂ„nallt. Ibland har hon kĂ€nt att det handlar om att vilja ïŹy, att helt enkelt försvinna. Men hon Ă€r inte sĂ€ker.Det blir sĂ„ tragiskt nĂ€r hon tĂ€nker sĂ„, idet nĂ€rmaste desperat.Hon vill inte vara desperat. Ett avbrott itristessenlĂ„ter bĂ€ttre, mindre farligt. Hon behöver komma ivĂ€g frĂ„n allt som minner om Orten, slippa pĂ„minnas om allt som varit hennes vardagi snart femtio Ă„r.SĂ„lĂ„ngt bortsom detbara Ă€r möjligt. Bort frĂ„n den vĂ€mjeliga vardagstristessen, frĂ„n den instĂ€ngda lilla lĂ€genheten idet sorgliga samhĂ€llet. Fantasin om attlĂ€mna allt, ge sigav, denhar vĂ€xt fram under lĂ„ng tidmen hon har hĂ„llit tankarna för sigsjĂ€lv.Dehar itysthet svĂ€vatfritt. FĂ„tt ïŹyga hela vĂ€gen över Atlanten och sedan fortsatt sintrevande fĂ€rd, tvĂ€rs över den sydamerikanska kontinenten dĂ€r de har irratrunt pĂ„ ostadiga vingar.Tills de slutligen beslötsig för att landa mitt iStilla havet, pĂ„ en ögrupp sĂ„ liten att det krĂ€vdes en rejĂ€luppförstoring av den digitala kartbilden för att över huvud taget kunna urskilja de smÄöarna. Och dĂ€r har tankarna stannat.
Ena dagen har det tettsig fullstÀndigt sjÀlvklartatt genomföra resan, nÀsta dag förvandlas allt tillenbefÀngd utopi. Nej,inte kan vÀl Fragancia, hon som inte har en större omloppsbana Àn den mellan lÀgenhet, jobb och denlokala Handlarn. DÀrför kÀnns det mÀrkligt nu nÀr hon har sagt det högt.
»Det fĂ„rviïŹra«, utbristerAnnabelle medenöverdriven hurtighet ochhöjer sitt vinglas.
EftersomFragancia knapptsjÀlv vÄgar tropÄ idén misstÀnker hon att Belle antagligen inte heller tror att det blir nÄgon resa och dÀrför hycklar lite för att göra henne glad menhon ids intebekymrasig över det. Vinet görgott och det mÄste erkÀnnas attdet var oerhört befriandeatt fÄ dela tanken med nÄgon. Och för första gÄngen pÄ
mycket lÀnge bubblar ett nyvaket lyckorus fram och fÄrkroppen att pirra till av en försiktig förvÀntan.
MTodobien ler som vanligt och lĂ€gger sitt runda huvud litepĂ„sned, sĂ„ dĂ€r som hon ofta gör nĂ€r hon frĂ„gar om allt Ă€r bra. Precis som om allt nĂ„gonsin var bra. Vore toppen om nĂ„gotöver huvud taget var bra. Fragancia skulle förstĂ„s aldrig uttala kolleganspĂ„hittade namn högt, sjĂ€lvklartinte. Fritt översatt frĂ„n spanska blir det »allt bra«, och det Ă€r sannerligen det namnkollegan har kvaliïŹcerat sig för.Det spelar nĂ€mligen ingen roll om vĂ€rlden har rasat sönder och samman, hennes nĂ€rmastekontorsgranne mĂ„r alltid bra, oavsett. Inte för att det Ă€r speciellt trovĂ€rdigt,men hennes pĂ„klistradepersona tillĂ„ter henne uppenbarligen inte att tappa den positiva fasaden. Till visst förtretför omvĂ€rlden, bör kanske tillĂ€ggas,som rimligtvis tampas med ett mer varierat mĂ„ende. Den hĂ€r osannolikt perfekta mĂ€nniskoartenĂ€raningen svĂ„r att förlika sig med, det Ă€r ialla fall Fragancias bestĂ€mdaĂ„sikt. IgenkĂ€nningsfaktorn blir extremt lĂ„g. Innan man ens har harklat upp sin egen morgontrötta stĂ€mmaoch hunnit identiïŹera nĂ„gon dagsform över huvud taget, harden stĂ€ndigt vĂ€lmĂ„endekolleganredan levererat sinklĂ€mkĂ€ckasammanfattning över hur just hennes morgon har förïŹutit. Alldeles utmĂ€rkt förstĂ„s. Varenda förbannande dag. Fraganciahar svĂ„rt att intevisasin irritation men hon anstrĂ€nger sig till sitt yttersta för att inte uppfattas som bitter.Ăven om hon ibland befarar att det Ă€r exakt vad hon Ă€r. Dagarna pĂ„ Kontoret slĂ€par sig fram. Det rutinmĂ€ssiga arbetet kommer inte att genĂ„gra somhelst avtrycktilleftervĂ€rlden och medden analysen blir förstĂ„s det hela Ă€n mermeningslöst. Om hon hade varit det minsta driftig skullehon förstĂ„s ha sett sigomefter ett nytt jobb för lĂ€nge sedan, tanken har föresvĂ€vat henne otaliga gĂ„nger.Det Ă€r intesĂ„att hon mĂ„r direkt dĂ„ligt av attkomma hit, det Ă€r helt enkelt bara meningslöst. För all del, det ger en inkomst men efter alla dessaĂ„ravtristess och frustration, inteminst över sin egenhandfallenhet, kĂ€nns pengarna som en klentröst.Hon kunde
ha bytt jobb, Ätminstone försökt, men nej. Viddemycket sÀllsynta tillfÀllen dÄ hon trots allt dristat sig till att blÀddra runt bland anstÀllningsannonserna har hon givit upplÄngt innanhon ens börjat formulera en ansökan.Det hartettsig fruktlöstatt ens försöka. Vem Àr stresstÄlig och kan hÄlla alla de dÀr jÀkla bollarna iluften, som alltid tycks vara ett krav? Inte Fragancia ialla fall. Torrtkonstaterar hon att nÄgon jonglördet har hon dÄ aldrig varit.
Under ïŹkarasten drĂ€nker Soloyo kollegornai sina egocentrerade anekdoter.Precis som alla andra dagar.Kollegorna nickar instĂ€mmande eller skrattarlitekrystat utifrĂ„n vadsom verkarpassande för stunden.Alla utom Fragancia. Det Ă€r inte ofta hon betraktar sin arbetsplats med humor men hennes trĂ€ffande namnbyten roar henne. Smeknamnet,som isvensk tappningskullebli »bara jag«, kĂ€ndes helt givet,för nĂ„gon mersjĂ€lvupptagenperson Ă€n Soloyo Ă€r svĂ„r att ïŹnna,Ă„tminstoneom man frĂ„gar Fragancia. Kollegorna kan verkligen retagallfeber pĂ„ henne menpĂ„nĂ„gotvis Ă€r detjuĂ€ndĂ„ rĂ€tt harmlöst att vara sĂ„vĂ€l beskĂ€ftigsom egoistisk. Todomal dĂ€remotĂ€rrena depressionspillret och har man redanfrĂ„n början en mindre bra dag Ă€r det en vĂ€ldigt god idĂ© attundvikahenne sĂ„ gott det nu gĂ„r.Hon Ă€r Todobiens raka motsats och har dĂ€rför av Fragancia förĂ€ratsmed det mindre smickrande namnet »allt dĂ„ligt«. Hade Fragancias grundlĂ€ge befunnit signĂ„got högre pĂ„ en skala av vĂ€lbeïŹnnande skulle hon nog lĂ€ttare kunnaignorera henne, eller till ochmed se nĂ„got komiskti hennes extremanegativitet.Men sĂ„ Ă€r inte fallet. Att försöka undvika kolleganresulterar oftai det rakt motsatta. Attspringa ifrĂ„n sina ïŹenderpĂ„enfemtio kvadratmeters kontorsbanaĂ€rdömtatt misslyckas. Ibland kĂ€nns det nĂ€rmastsom atthon har en magnet ibaken, en magnet som justTodomal dras till. Ju mer hon försöker undvika henne, desto oftaredyker arbetskamratens sura nylle upp.
Man hadekunna tro atthon faktisktmÄr sÀmre Àn Fragancia sjÀlv,det Àr liksom nattsvart dygnet runt. Men kanske Àr det sÄ att honhelt enkelt bara Àr mer extrovert, vilket vid nÀrmare eftertanke Àr det mest troliga. MöjligenlÄter allt vÀrre Àn det Àr.OuthÀrdlig
Ă€r hon oavsett. All skit bara rasar ut ur hennes malande kĂ€ft,som ett stĂ€ndigt pĂ„gĂ„ende diarrĂ©anfall. Honmissar aldrig en möjlighet atthögljutt delamed sig av all vĂ€rldens förbannelser,som samtliga verkar ha hopat sigspeciïŹkt kring henne.
Ibland önskar Fragancia att hon sjÀlvocksÄ haftförmÄgan att öppna upp sig mer.Basunera ut sinledaoch sinstÀndigaÄngest. KanhÀnda att tungsinnet skulle lÀtta dÄ. FÄ slÀnga av sigden blytunga ryggsÀcken av dystra tankar och hÀngaupp den pÄ de andra. Det Àr troligensÄTodomal jobbar.SjÀlv blir hon bara tyst och förmodligen helt olÀsbar.Andra har sÀkert svÄrt att se hur dÄligt hon oftamÄr. Det Àr bara Annabelle som vet.
Fragancia ringer upphenne sÄ fort hon kommer hem. Hon behöver prata,frÄgavÀninnanvad honegentligentÀnkeromdet dÀr med resansom hon vinrusigt slÀngde ur sig igÄr.
»Hur lÀnge tÀnker du bli borta isÄfall?«
FrÄgan blir hÀngande ett tagoch Fraganciainseratt hon inte riktigthar funderatöver det. SjÀlva tanken pÄ attbarakomma ivÀg hartagit allt fokus. Att försvinna för att kunnaandas.Hur lÀnge?
Ett par veckor,enmĂ„nad âŠ
»För alltid kanske«, hör hon sigsjÀlv sÀgasom detmestsjÀlvklara ivÀrlden och blir lika förvÄnad som vÀninnan.
Ja, tanken Ă€r förstĂ„s svindlande men detgĂ„r ju inte, det var verkligen inte sĂ„ honhadetĂ€nkt. Eller var detkanske Ă€ndĂ„ det âŠinnerst inne?
»Duskojar va?« Annabelles röst höjs en hel oktav.
»Och om jag inte gör det?« Fragancia lÀgger sigtill med ett uppkÀftigt tonfall.
Det ïŹna med deras lĂ„nga vĂ€nskap Ă€r att hon kan kosta pĂ„ sigatt inte alltid vara sĂ„ servil. Ingenavdem brukar ta illa upp nĂ€r mindre genomtĂ€nkta kommenterar missar grovgallringen av det sommed fördel kansĂ€gas högt och det man av ren taktkĂ€nsla kanske borde svĂ€lja. De kan kĂ€ftas och Ă€ndĂ„ förblivĂ€nner.Vara brutalt Ă€rliga men aldrig för den skullriskera sin vĂ€nskapoch det Ă€r hon tacksam för.
Varför ska hon egentligen stanna kvar,vad hÄller henne fast? FörÀldrarna Àr döda och barn har hon aldrig fÄtt. Detberor intepÄatt
hon inte har velat. Detfanns en tid dÄ hon nÀrde en försiktig önskan om ett vÀxande liv isin kropp, en mjuk bebiskind mot sinegen, kanske rent av en dottervars liv kunnat bli oÀndligtmycket bÀttre.
Ett barn med alla de egenskaper hon sjÀlv alltid saknat. NÄgon som fÄtt henne att kÀnna sig betydelsefull,gjort henne till en mamma.
Ett barn skulle kanske kunnat ge henne det perspektiv hon saknar.
Tvingat henne att fokusera pÄ annat Àn sina egna misslyckanden. Att fÄ bry sig om nÄgon annan Àn sig sjÀlv,det hadehon sannerligen velat. Men sÄ blev detinte, livet ville tydligen inte det.
Hon kan knappt minnas om hon ens varit kÀr.Visst, nÄgra mÀn harpasserat, in och ut urhennes liv,men det har aldrig blivit speciellt lÄngvarigt. Med undantag för en kort tonÄrsromans har hon aldrig nÄgonsin upplevt det somandra kallar förriktig kÀrlekoch honinser hursorgligt det faktiskt Àr.Att bli berövad, lurad pÄ det viktigaste i livet. KÀrleken. Vargick det fel? Snart fyllda femtio Är och livet har sprungit henne förbi utan att hon hannfÄnga upp det.
»Nej, jag skojar inte Belle, det blirnog en enkelbiljetttill friheten.«
M
HjÀrnan Àr ett fullstÀndigt kaos efternattens Àltande över det hon sÄ sturskt hÀvt ur sig igÄr och nÀr Soloyo pÄ eftermiddagen brer ut sigöver en ointressant helg iett regnigt London, somi Fragancias öron mest kom att framstÄ somett hysteriskt maratonloppihop med stadensstressade shoppare och tutandebilister, orkar hon inte lÀngre.
»Jag tÀnkte Äka till Galåpagos«, avbryter hon tvÀrt fast det inte alls var meningenatt sÀga nÄgonting om det.
Att omvandla denoslipade fantasin till ett fait accompli helt inför öppen ridĂ„ fĂ„r henne att tvivla pĂ„ sitt eget förstĂ„nd,hon Ă€r inte precis den som vanligtvis lĂ„ter spontaniteten ïŹĂ¶da, och om hon ska vĂ„ga ta det gigantiska beslutet att stanna borta pĂ„ obestĂ€md tid, dĂ„ mĂ„ste hon förstĂ„s börja med att sĂ€ga uppsig.Bara tankenskrĂ€mmer och hon inser att det hĂ€r Ă€r fantasier.Vilda fantasier.Det handlar i sjĂ€lva verket om drömmar,det Ă€r förstĂ„s vad det Ă€r,enegen hemlig litenplats att kunna ïŹy till nĂ€r vardagen blir för grĂ„och tom. En
FRAGANCIA Mà STE BORT.Hon kan inte fortsÀttaleva som hon gör.Halva livet har runnit ivÀgoch hon kÀnner sig helt misslyckad. NÀr hon vÀlhar bestÀmtsig förenenkelbiljett tillGalåpagos finns ingen ÄtervÀndo. Hon lÀmnar allt för att börja ettnyttliv.Resanblir detabsolut bÀsta hon nÄgonsin gjortmen ocksÄ detmestförödande.
DethÀr Àr en psykologisk relationsroman om utanförskapoch Ängest menocksÄ om sann vÀnskap och tragikomiska förvecklingar.Det Àr en berÀttelse om djup kÀrlekoch tvivel.Omatt vÄga utmanasina vÀrsta rÀdslor
En enkel tillGalåpagos Àr RitaIsacssons skönlitterÀra debutroman. Tidigare har hon gett ut tvÄ sjÀlvbiografiska böcker, En resa genom Centralasien och Tappa Ansiktet.
RitaÀruppvuxeni Stockholm menhar under lÄngaperioder bott ocharbetat utomlands. Drygt tio Är iden grekiska övÀrlden byttes mot snö och skidliv nÀr familjen flyttade tillSÀlen. Numera fördelas tiden mellan boenden iStockholm ochSpaniensamt mÄnga ochlÄngaresor, dÀr skrivinspirationen inhÀmtas.
