Det Gyllene Skrinet KentWynje
Ensagaomtrolldom, att finna mod,vänskapoch uppoffring.
DetGyllene Skrinet
En saga om trolldom,att finnamod,vänskap och uppoffring.
Av Kent Wynje
©2026KentWynje
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8114-412-3
Prolog
Detvar en gång en pojke somhette Håge.Han hade blivit skickadtillskogenavsin mor. Utanförbyn därHågevar ifull färd medatt växa upplåg en stor skog somfolketi byn kallade urskogen.Urskogenvar inte så skrämmandeom dagen. Ialla fall inte närman stod iutkanten ochtittade in. Därsolen fortfarandekunde leta signer till marken.Där fanns grönaormbunkar ochörter blandträden. Grön mjuk mossasviktadeunder fötterna därman gick.Stodman där ochtittade in idjupetavurskogensåg detfortfarande grönt ut,ävenomdeäldre varnadeomfarorna där... Varman inte varförsiktig så kundeman hamnainne imörkret.Innebland de tjocka uråldrigastammarna, klädda irankoroch törnen. Därdet inte ensfanns fågelsång. Mendit in gick maninteom manintevar tvungen.
Håge stod ochkastade sten på träd.Han träffade inte så bra ochnär hanträffade smalldet till så detekade mellandehöga stammarna. Då ochdårassladedet till närhan skrämdeupp en fågelellerenkotte släpptefrånsittfäste ochföllhelavägen nergenom grenverket.
Hankliadesig isittrufsiga röda hårnär detregnade nerbarr över honom.Han tyckteinteomsvamp ochtänkte fördriva tidi skogen en brastund ochsedan återvändatillIngwaby ochsägaatt hanintehittade några. Förhoppningsvis ändrade
mormiddagsplanerna då.Det fanns gott om svampardär han gått fram längsviltstråken,men de hade hantrampat på i protest. Sparkatlöv.Han vartio år ochvisstemed största övertygelse atthan aldrig någonsin isittliv villeäta svampstuvningflergångeränhan redantvingatstill. Han kliade bortlitebarrurhåret,satte sigpåenstenoch lade hakani händerna.
Skogen varintesåkul.Han vågade inte gå så långtin. Gick mandjupare hamnademan idjupa urskogen ochdär vardet lätt attgåvilse.Där fannsdet ocksåtroll ochknytt sadesdet. OchHågevar inte så sugenpåatt ta reda på om detstämde ellerinte. Inte idag ialla fall.Han började blihungrig.Han visste attdet fanns en viss risk atthan skulle bliutanmiddag ikväll om morgenomskådadehanslögnatt hela skogen var tompåsvamp.
Hanbörjade funderapåomintesvampstuvning kanske var ettalternativändå, trotsallt. Hanvände ochgickenliten omvägtillbaka, motvilligtletande efter svamptillmor.Han plockade uppstenar längsvägen ochkastade demsåhårthan kunde. Hanvissteintevad hansiktade på.Men hanvar på dåligthumör ochdet kändes bra.
Smack! Pang!Smack!Det ekadei stammarna. Smack! Klang! Detlät somomhan träffade någotavmetall. Nyfiket klättradehan över stockenhan kastat stenen över ochsåg ner. Iensänka underenrotvältasom tippattillbakasåg han resterna av ettmosstäckt skelettsom blivit mosatunder rötterna,nuåterförenats medjorden. Detverkade hållanågot ihänderna. Detvar täcktavgrönska mendär Hågesstenhade träffatglimmade dettill somavguld.
Hanglömdeallt vadsvamp hette ochklättradeförsiktigtner till skelettet. Kläderna varmultnaoch skelettetmed.Det såg
ut somdet vargnagt på armarnaoch kraniet. Detvar otäckt ochspännandepåsamma gång.Han sågsig om så detinte fanns någotellernågon inärheten ochbörjade dralossmossa från föremåletdärunder. Detvar ettskrin.Ett rätt så stort skrinavguldmed massor av märkliga tecken ochsymboler på.Den varnästanlikastorsom fars verktygslåda,om verktygslådanvar en kub. Detvar oerhörtvackert.Detta var betydligt merspännandeänsvamp.Mor ochfar skulle säkert blijätteglada.Och de skulle blirika. Han drog medall sin kraftlossskrinet ur händerna på skelettet underrotvältan och kundeprecislyfta det. Detvar tungt. Hanbaxademed ett stön uppdet till platsendär hanslängtall sinsvamp på marken.Han lade svamparnai sinhätta ochbalanserade den på locket av skrinet.
Hanfickbäraskrinet medbådahänderna. Detvar tungt. Men detkändessom om detblevlättare ihansfamnnär hangick. Detkändesdocksom om hangickåtfel håll.Han visste att hanvar på väghem.Det varhan övertygad om.Men närhan höll skrinetvar detsom om fötterna villevända om med detsamma ochgådjupare in iskogen. Varjegånghan vilade ochsatte nerskrinet försvann känslanoch hanvisstehur nära hemma hanvar.Han lade sinhandpålocketoch blundade.
Detverkade tala till honom menhan förstodintevad det ville. Detkanskevar bäst attintevisadet förmor ochfar ändå.Det varnog bäst atthan gömdedet någonstans och kanske försökte ta reda på vaddet varnågon dag.
Hanhadehörtmånga sagor, ochdär varmagiska ting alltid fantastiska. Mendevar antingen väldigtbra ellerväldigt dåliga. Trotsatt hankom på sigsjälv medatt ha vänt om och gått åt felhållnågra gånger så lyckades hantillsistseängarna ochåkrarna utanförIngwaby.Han begravde skrinetintillen rönn iskogsbrynet ochladeenplatt sten ovanpå.
Förhoppningsvissåskulledet förbli oupptäckt. Hantog sin hätta medsvamp i. Hangjordeengrimasför middagen han skulle få ikväll ochgickhem till moroch far. Hantycktesig känna någotsom drog ihonom, somett sugfrån skogsbrynet. Menhan vågade inte se sigom.
Kapitel1
Detvar förstflera veckor senare somHågeåtervändetillsin begravda skatt. Hanhadeblivitutskickad iskogenigen. Hans morSagahadebettomnågra knippenörter somdeintehade fått atttasig ideras örtträdgård. Dessutomvar de bättreom de växtevilt ochohämmat. DetvissteHågemed.Han hade lärt sigavsin mormor.Han hade någraenkla stjälkar medsig föratt kommaihågvilka detvar hanskulle plocka ochseom hanplockaderätt. Hanhadeenvisatsmed atthan inte behövde menmor hade propsatpå. Hanhadesnabbt hittat örterna hansökte.Han hade plockatdem förr ochlagtpå minnetvar de växtesådet varinget jobbigt ärende.Det var inte svampplockning.
Hanstyrde stegen hemåtnär himlen började få en skär nyans ochgickdåförbi rönnenhan gömt skrinetunder.Han närmadesig försiktigt.Mindesderysningar hanfåttlängs
ryggen närhan sist varitdär.Det sågutsom närhan lämnat detsist. Kanske litemer ogräs. Denplatta stenen varblank somomden varfuktig. Dethadeinteregnatpånågra dagar.
Hangickframoch sågsig samtidigtomkring.Fanns det någonannandär?Han gick nerpåknä ochladeenhandpå stenen.Den vartorroch varm.Det kändes konstigt.Allt blev tyst. Allt försvann. Detbultade ihanshuvud.Enbuske prassladetilloch skrämdehonom så hantrillade baklänges ochlandade på rumpan.Uturbuskensprangenräv som snabbt pilade borturhansräckvidd. Därstannade dentvärt ochvände sigomoch tittade på honom.Desåg varandra i ögonenenbra stundinnan denladehuvudet på sned och gläfsteinnan densprangvidare. Håge satt kvar,överrumplad, ochstirradeefter rävendär denförsvunnitgenom buskaget.
Hade densagtnågot?Nej.Dumt. Rävarkan inte prata. Han ställdesig uppoch borstade av sig. Hanplockadeupp knippet medörter ochtog en sistatittner på stenen därskrinet vilade underoch börjadegå. Hankände samma känsla igen.Att någotville hållakvarhonom.Drogi honom.Som en osynlig tråd somsattfasti bakhuvudet.Han ruskadesitthuvud och började springa. Hanbestämdesig föratt inte gå tillbakatill rönnenigen.
Året därefter började Håge gå ilärahos sinfar.Runevar en av snickarnai byn. De första åren varhan en springpojke. Kvickpåfötternafickhan susa uppoch nerför stegar och längsgator föratt hämtabådedet enaoch detandra.Han fick ocksåhjälpadesom hade råkatfalla från etthustakoch landat olyckligt.Han togdem till sinmormor. En liten grabbsom stöttade de somknapptkunde gå.Han togför vana atthaen liten ryggsäck medlitebandage ochörter fördefågånger somnågon hamnadei feländeavensåg ellerett stämjärn ellerenyxa.Det händesom turvar väldigtsällan.
Detblevoftaturer ut iskogenför attfylla på förrådetav örter.Deskullehelst vara färska.Hågefickdockhitta nya ställenatt leta på.Närmade hansig områdetdär skrinetvar begravtfickhan en känsla ibröstet hanintekunde placera. Fleragångerhadehan ändå ovetande om sina steg funnitsig vidrönnendär skrinetvar begravt. Ochdåhadehan ruskat sitt röda håroch sprungit därifrån.
NärHågeblevför gammalför attbaravaraenhjälpreda fick hantaövermindrejobb. Lagningaravstolaroch bord.Bygga en brygga till någons damm. Snickraenhundkoja. Reparera bakreväggenavensvinstiasom ruttnat. Hanhadeförtjänat sinegenhammare menhan hade inga andraegnaverktyg. Detskullehan inte få förrän hanvar vuxen. Ochdåhoppades hanatt hanskulleärvaverktygen av gubbenKern.
Dengamle mannenskulleförmodligen inte vara snickare längre närdet vardagsför Håge attbli karl.Han sågdåligt redanoch en snickare behöverskarp blick. Menhan toghand om sina verktyg. De sågnästannya ut.Att få nyaverktyg var detintetal om.Man skaffade nyaverktyg närdegamla var bortomräddning. Ochdet varhelgerånatt låta braverktyg liggaoch samladamm. Mäster Kern fick jobben somdet inte varsåbråttommed nu närhan vargammaloch seg. Håge lärdesig så mycket hankunde av denerfarne mannen.
Håge varsextonnär hans farplötsligtladeenstoryxa på köksbordet precis närSagahadedukat undangröten.Det var en tidigmorgon. Hågesom satt ochtänktepåflickor hoppadetill. Saga skrekavöverraskning.Runebaralog åt sin familjs förvirrade blickar. Håge tittadepåyxan.
”Ser du vaddet är förenyxa Håge?” frågadeRunemed ettleende.
Håge nickadeoch tittadeupp på sinförnöjde far.
”Det är inte dinskogsyxa.”
Rune nickadeoch Saga logoch lade sinhand på sonens axel. Rune fortsatte.
”Idagslipperdujobba ibyn Håge.Men du är inte ledig. Detta är en yxajag ärvdeavmin far, ochhan av sinfar.”
Håge varförvirrad.Han tittade på yxan ochsen på sinfar och senpåyxanigen.
”Vad vill du attjag skagörafar?Snällasäg.”
”Gåuti skogen ochhitta ettbra träd.Fälldet ochkvista detoch ta hemdet igen.”
”Ärdet allt?Varförgör du ettsåstort hallåavdet?Det harjag gjortmassoravgånger.”Hågetittade uppbak på sin morsom stod kvar vidhanssida. Honbaralog ochtittade på sinmake.
”Duhar inte varitute ochfällt träd ensamförrHåge, och inte meddenna yxan.Stammen du tarhem är första bitenav husetviska byggatilldig.Det kommertaett tagsådet gäller attbörja samlapåsig.Det är lika braatt byggastort.Du kommerbehövamer platsändutror.”
Håge log. Hanställde sigupp ochkramade sinmor.Han sprang runt bordet ochkramade sinfar somprecisbörjatresa sig.
”Tack. Tack så mycket.Jag skahitta detbästa trädet.”
”Lugn nu Håge.Det kommertaett taginnanditthus står klart. Ochomjag kännermin grabbsåärdet atthan är en snickare somsin far. Detliggerett stortvärde iatt bo iett husman byggtsjälv.Såja. Ta nu yxan ochgå. Varförsiktig.”
Håge slet åt sigden storayxanoch hängde denöverryggen ochnickade ochlog.Han gick sedanuttillskogs funderande på vilket träslaghan villebygga sitt husav. Ek.Han fick bilden av en stor ek isinnet. Detvar ettvackert ochtåligt träslag. Detskulledet nog bliett brahus av.Han insågatt hanvar på vägmot dengamla rönnen. Då stannade hanoch vekavfrånsin stig.Det fannsekarpåandra ställenändär.
Hågessinne varfullt av framtidsplaner.Snart varlärlingstiden över.Hanshus byggdesstort ochståtligti fantasin.
Kapitel2
Detvar våroch detbörjade närmasig sommar. Dethade kommitbud om attårets första handelskaravan från Suwille, huvudstaden, varpåväg.Det brukadealltid blifestnär den komoch detvar någotHågealltid sågframemot. Detvar inte bara handelsmän ikaravanen från kusten.Det vargyckel ochskådespel.Ryktenfrånfjärranstäder. Spådamer och historieberättare. Detvar mäni fina rustningar somvärvade till kungensarmé. Hela Ingwabyfylldes till breddenavfolk näralla sombodde utepåfäbodar ochtorpkom tillbakatill bynför attdelta ifestligheterna. Alla somhadeplats över till gäster erbjöd en sovplats.Tilloch meddesom knappt hade platsställde upp.
Ingwabydukadeutlångbordutanför värdshuset ochvåren varvälsignad medgottväder.Det skulle blienriktigfestnär
karavanenkom medallt folk ochalladjur. Hågesfar behövde hjälpnu. Detfläsk de hade hängtoch rökt skulle förberedas föratt bytasellersäljas. Samtidigtskulle detbyggastillfälliga hyddoroch avträden.Flera sängar somvarit trasigaentid var plötsligti behov av attvarahelatillkaravanensankomst. Hågesfamilj behövde tyger ochkryddor, ochomHåge hjälptetillriktigt bralovadehansfar atthan skulle köpa honomenriktigt finkniv.
Karavanenrullade in ibyn en veckasenareoch vimplar vajade mellanhustaken. Ljudet av hundratals hovar,gnissel ochskrammelfrånvagnaroch fingrarsom inte kundehålla sigborta från strängarna på en luta hördesinnankaravanen ensblevsynlig ibyn.Följetflaggadei gröntoch blåttmen denkom inte mednågon riktig feststämning.Folketi byn somtagit sigutför attvälkomnaföljetblevoroliga närdesåg attmerparten av de beridnavar beväpnade soldater.Dehade inte hellerkungens banérmed sig. Byborsåg oroligtpå varandra.Vad vardet här? Detfanns gycklare och handelsmän somsatte igångsom vanligtnär de komtill byn.
Menledaren försoldaterna klev upppåscenen sombyggts förskådespel ochauktioner ochreste sina händer föratt folk skulle kommaoch lyssna.Han varenrejäl man. Menhan var orakad ochhanshår varflottigtoch hängde baki en smal hästsvans. Detvar tydligt atthan hade en auktoritär roll och atthan varvan vidden rollen. Hanhadeenpåtaglignärvaro, menverkade inte trevligalls.
”Gottfolki dennaby!”sadehan högtutanatt skrika.Det behövdesinte. Gycklarnas flöjter tystnade.
Hanvände sigtillenpersonvid hans sida somvar kläddi mörkatyger somtäckteallt utom hans ögon. Personenhade en väldigtgenomträngandeblick. Gula ögon. Soldaten viskade:
”Vilken by är vi inu?”
Denmaskerade lutade sigframåtoch viskadenågot ohörbart. Ledarenbörjade om.
”Gottfolki Ingwaby! Mitt namn är UlfVulpere.Var ej oroligaövervår närvaro. Vi vill ingetilla.” Ingwabyborna sneglade på varandra ochsedan på detstora beväpnade följet sominteens stigit av sina hästar.
”Förhoppningsvis är vi bara på genomresa.Det är somså attviärett följe utsändapåett heligtuppdrag! Vi sökeren artefaktoch vi harfåttledtrådar om attden befinnersig häri närheten. Jagkommerbeskrivaden föreroch hoppas att någonaverkännerigenvad detärjag talaromoch kanvara ossbehjälplig ivårtvärv.”
Folk sågsig omkringoch sågundrandepåvarandra. Håge ochhansfar sågpåvarandraoch båda ryckte på axlarna. Det fanns välingen helig artefakti derasby. Närdetittade tillbaka på scenen igen så tänkte Håge på dethan förlänge sedan begravti ettskogsbryn.Han blev medens kallsvettigöver hela ryggen.Med detsamma komminnena forsande upptill hans medvetenhet. Skelettetsom hållit om skrinet. Räven somiakttog honom.Smutsen undernaglarnanär hansom barn grävtengropintill en rönn. Känslansom hela livet sedandesslockatpåhonom
Ulffortsatte.
”Det vi sökerärenkista ellerett skrin. Detärtillverkatav renasteguld. Är detnågon av er somhar sett det? Ellerärdet någonaversom hörttalas om det? Vi uppskatter er,gottfolk iIngwaby.Det hade varitbra om ni hade varitärliga. Vi vill inte gärnabörja leta.”
Håge hittar som barnett gyllene skrin iskogen.
Närmän med vapen kommer till hans by för att söka efter det fleraårsenare flyr Håge med skrinet för att finna och återbörda det till sin rättmätige ägare. På färden möter han både nya
Detta är en sagaomtrolldom, att finna mod, vänskap ochomuppoffring. kamrater och många faror.