LeoBlom Fallet Jessica
RogerJohansson
LeoBlom FalletJessica
Detta är ettskönlitterärt verk. Om ingetannat angesärallanamn, karaktärer, företag,platser,händelser ochincidenteri dennabok antingen ettresultat av författarensfantasi elleranvänds på ettfiktivt sätt.Eventuellalikhetermed verkligapersoner, levande ellerdöda, ellerfaktiskahändelser är en renslump.
Automatiserad teknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data i digitalformi syfteatt generera information, enligt 15a, 15boch 15c §§ upphovsrättslagen (text- ochdatautvinning), är förbjuden.
©2025Roger Johansson
Förlag: BoD· BooksonDemand, Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige,bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee 273, 22763Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8114-261-7
Till de somstannade ochdesom gavsig av.
En kall vind sveper in från Östersjön. Molnen skingras ochmånen står vackeroch full. Ljuset faller genomgrenverketoch lägger ettgyllene sken över marken.
Detkunde ha varitenheltvanlighöstnatt, om detintevoreför den lillaflickansom springer över skogsbäddentillljudetavkvistar och grenar somknäcks underhennesnakna fötter. Hennes vita nattlinne, nedstänktavleraoch smuts, fladdrar ivindennär honsicksackarsig fram mellan buskarna ochträden. Honandas tungt, oregelbundet,och då ochdåslänger honenblick över axelnmed uppspärradeblå ögon som signalerar orooch rädsla.Varje gång honstannar till känner hon smärtani kroppen, inte minsti de föttersom är fullaavsår, genomstucknaavvassa stenar ochnedfallna grenar ochlämnarspårav blod eftersig närhon springer.
Honsnubblar till, tarstödmot en tall, lutarsig motbarken. När hondrarhandengenom sitt trassliga, långahår föratt hämtaandan hör honett dovt rop.
Ettnamn.
Hennes namn.
Honstelnar till, kroppenspännssom en snara.
–Monstret, tänker hon. Monstret kommer.
Sommaren2017
Jessica Ängmarkfyllde16ården daghon försvann.
Hon varmed full fart på vägini vuxenlivet ochmed sitt långa, blondahår,sinaklarblå,varma ögon ochenoemotståndlig, smittandeenergivar hon ofta denpunkt kringvilkenjorden snurrade.Vissa skulle säga atthon varsymbolen försommaren själv. Varm,levande ochfullavlöften.
Medett ständigt leende på läpparnaspred hon glädje bland kunderna irestaurangenpåden populära campingplatsen i Gamleby. Därskrattade gästerna medhenne,deäldre logåthennes charmoch barnen söktesig till henne somomhon barpåhemliga skatter.
Detvar tänktatt hon skulle jobba iåtta veckor innandet var dags attbörja studerapågymnasiet iVästervik. Hon hade kommit in på denestetiskalinjenoch bardrömmar om attpassionen för dans ochteater skulle ta henne ut ivärlden.Med blickenstadigt riktad framåt såghon framtidensom en ren, klar källaatt ösaglädje ochkärlekur. Någotvackert somingen annankunde se.Allasom kändehenne skulle säga attden flickanvar ämnadatt få allt hon villeha.
Menödetville annorlunda.
Denhär varmasommarkvällen, fredagen den14juli, straxefter klockanhalvtio på kvällensahon adjö till någravännerför attta cykelnhem till sinmor.
Därefter varhon somuppslukad av jorden.
Hösten 2024
Detsägsatt alla poliser harett fall de inte kanglömma. LeoBlom varinget undantag.Trots attdet varsju år sedankunde hanvakna mitt inatten efter attminnena från dendär sommarenhadejagat honomi sömnen.Bilder från detförflutna lyckades allt somoftast leta sigini hans drömmar, inte så tydliga,snarare somoskarpa, förbifladdrande fragment,som snabba kortascener, höljdai dimma.
Denhär nattenhadeintevarit annorlunda. Hanhadesettden försvunna blondaflickan, densörjandemodern, sindotteroch andragestalter ochplatser flimra förbisom ettbildspel ihög hastighet. OchElsahadevarit där. Hans fornavän ochkollega.
Hon somräddade honomnär allt varpåväg attslockna.
Hanlåg kvar en stund, funderade, kändesvettenrinna nerför ryggen ochpulsenrusa. Somomhan flyttfrånnågot.Samtidigt visste hanatt detvar lönlöstatt återvändatillsömnenför att försökasortera kaoset,pusslaihop bitarnaoch täta sprickorna idet sompasserat. Detskulle, somvanligt,inteledanågonstans.
Drömmenskulleförblienresai tidensom ju längre dagenled bleknade av ochglömdes bort.
Närgryningen sipprade in genom persiennernagav hanupp, restesig ur sängen ochgjordesig redo förännuendag iexil. Han kundedåintevetaatt en annorlundaframtid stod på lurbakom hörnet.
En timme senare klev hanutpåCalle AntoniodeViana,gatan iLas Palmas gamlastadsdelVegueta,där hanhadebotti närmaresju år. Luften varljummenoch stillsamoch hanpromenerade isakta mak till El Monje, stamrestaurangen vidPlaza SantaAna,där hanslog
signer vidett fönsterbordoch beställdesin lunch: en kall Estrella Galicia ochenbocadillo medskinkaoch ost.
–Buenosdias, el comisario.
Benjamin Evans, en någotbufflig mencharmerande engelsman somLeo lärt kännaunder sindrygt femårlånga vistelse på ön, slog signer vidbordet. Benjamin,kraftigtbyggd medoengelskt yvigt, svarthår ochmörka ögon, hade förvanaatt även hanintadagens första målpåElMonje.Han nöjde sigdocksällanmed en hamand cheese.Nej,här skulle detbeställas tapasi alla dess former även om hansom brittförstås hade föredragit en rejälengelsk frukost. Hjärtinfarkt på en tallriksom Leobrukade tänka.
Hanropadetill sigservitörenoch beordradeinkanariskpotatis, soppa medibericoskinka ochägg,ansjovismed mojosås, spanska köttbullaroch slutligen en brödkorg ochenkallölinnanhan vände sigmot Leooch logbrett.
–So, how areyou today, él inspector. Inspector, ellerélcomisario,kommissarien, varsmeknamnet
Leohadefåttnär han, förmodligennågon blöt kväll, berättatatt hanjobbat somkriminalinspektör hemma iSverige inärmare 20 år. Alla hankände härnerekallade honomdet enaellerdet andra numera.
–I’m fine,svarade Leooch tändedagensförstacigaretti väntan på maten
De åt,drack ochskrattade ochnär de straxefter tolv steg ut i solskenet, kramadevarandrahejdå,och vandrade iväg åt varsitthåll hade drömmen, dimmanoch de bortträngda minnenagettsig av Somett avlägset moln på denkanariska himlen
Leohadeför avsikt attgåhem ochvilaenstund.Han vartrött ochsömnigavmat ochöl. Kanske skulle hansova. Ellerläsa. Eller bara glömma.
Innanhan nådde porten till sinlägenhetringdetelefonen.Ett svensktnummer. Detvar någotsom inte hörde till vanligheterna.
Hanhadevantsig vidett enkelt livsedan hanslutade vidpolisen, sagt uppkontakten medalla därhemma iSverige utom sindotter
Maja.Här iLas Palmas vilade dagarnai ettlugn. En lunchpåEl Monje, en promenad längsstrandenLas Canteras,ett partischack underparasollernai SantaCatalina. Ellerbaravilaoch kaffe på balkongen medsolen somsällskap.
Hanstannade till iskuggan jämtehusväggenoch trycktepåden grönaknappen.
–Hej,Leo.
Rösten skar genom luften somett ekofrånförr.
–ElsaSvensson? svaradehan förvånat.
De utbytte artigheter,trevandeoch avvaktande.Hon varkvari Kalmar,chefför GrovaBrott numera.Han varinteförvånad. Hon vardriftig,duktigmed folk,enmänniskokännare.Han hade själv haft dentjänsten,det visstehan,omintedet därfallethadedragit nerhonomi gyttjan.
–Hur är detmed dig?
–Jo, medmig är detbra.Sol ochvärme,god mat, vackra kvinnor.Vad kanman merbegära?
Leoångrade siggenast. Hankunde anaenlättsucki andraänden av luren. Detdär om vackra kvinnor varonödigtsagt, tänkte han.
–Okej, svaradeElsa. Leomärkteatt tonenblevmer formell.
–Nuringerjag inte ...
–. föratt höra hurjag hardet?Nää,jag gissadedet.Vad gäller det?
Svaret dröjde ettögonblick, somomhon tvekadeatt berätta. Leotycktesig hörahur honbläddradei någrapapper.
–För tvåmånader senhittadesenliten flicka på en vägi trakternaavTörnsfall, norromVästervikduvet.Hon vari svår chock, kundeinteprata ochingen visste vemhon var. De gissar att hon är fem, sexår.
Hon pausadekortoch Leostelnade till närhan började anavad somskullekomma.Varje ordfrånhansforna kollegadroghonom in inågot hantroddehan hade lämnat.Törnsfall. Detvar ide trakternadeförgäveshadeletat efter JessicaÄngmark.
–Hon harfortfarande knappt sagt ettord ochläkarna och polisen däruppe harstått handfallna länge, fortsattehon.
Leofiskade uppencigarettoch tändeden snabbt.Han märkte atthanshänderdarrade.
–Hursomhelst så hade mankreativiteten attskickahennesdna till NFCefter nånvecka föratt se om detfanns nån träffi databasen ochi morseringdeVästervikspolisen till mig. De hade fått svar.
Leokände sigplötsligtyroch stödde sigmot husväggenför att inte falla medanElsainteens hade detminstadarrpårösten. Sådan varhon. Empatisk,emotionellibland, meniskallnär detverkligen gällde.
–Flickans dnamatchar Jessica,Leo.Fattardu?
Hanfattade.Påenkortsekundvar allt tillbaka.Sommaren2017. Minnena somjagat honom isömnen.
–Flickanärdotter till JessicaÄngmark.
Sommaren2017
Detvar vakthavandeJohanBergmarkvid Västervikspolisen som togemotsamtaletstrax efter tolvslagetnatten till den15juli.
En orolig kvinna,Cecilia Ängmark, berättade medgråteni halsen atthennes16-årigadotterJessica inte varithemma när Cecilia komhem från jobbetoch atthon inte svaradei sintelefon.
Bergmark toglugnt ochsakligt emot mammans ochdotterns personuppgifter ochville sedanförsäkrasig om attmammanvarit ikontaktmed kompisar till flickanellerandra personersom kunde tänkas veta varhon befann sigoch ja,det hade hon. Kompisarna hade berättatatt Jessicaföljt meddem till stranden efteravslutat arbete ochatt de allihop lämnadebadplatsenstrax efterklockan nio.
Vännernahadefixat skjuts medbil menJessica insisteradepåatt cykla hemsom honalltid brukadegöra. Sedanhörde de ingetmer från henne.
Mammanberättade vidare atthon ochdottern bodde iGamleby ochatt Jessicastrax innantolvpådagen cykladetillortens campingplats därhon skulle jobba till klockansex.Själv hade hon tagitbussenvid klockantvå de drygatvå milentill Västervikför att jobba kvällspasset på intensivvårdsavdelningen vidstadens sjukhus. Hon gick av passet klockanelva, tognattbussenhem ochfannmot sinförvåning attdottern inte varhemma.Hon hade genast känt en oroi bröstet. En känsla av attnågot inte stod rätt till. Dethär var inte likthennesdotter.Jessica varingen somhittade på sakerutan attmeddela sinmamma ochhon brukadealltidvarahemma senast klockannio på kvällarna.
Närflickansedan inte svaradei sintelefon förstärkteshennes känsla av attnånting vargalet ochhon kontaktade flickans arbetsgivare,Fredrik ochMalin Andersson, somdrevrestaurangen
därflickanjobbade. Enligtdem hade Jessica slutat somvanligt klockansex ochsedan möttsupp av någraandra ungdomar och vandratner motstranden. Ingethadeverkatkonstigt. Jessica var sitt vanligaglada jagnär de sa adjö.Efter detbestämdesig mamman föratt ringapolisen.
Bergmark lade ifrånsig pennan ochtittade ut genom fönstret. Månenvar rund ochklarpåden mörkahimlen.
Hankonstateradeatt mamman agerat föredömligtoch även om detintefanns misstankeomnågot brott, flickanvar trotsallt sexton år ochtroligtvis fulltförmögenatt ta hand om sigsjälv,beslutade hanatt ta sakenpåstörsta allvar.
Detvar någoti Ceciliasröstsom stackut. Dethär varingen överbeskyddandeförälder. Dethär varenmamma somkände att nåntingvar fel.
Bergmark vägdealternativen. Flickanvar 16 år,påett sätt vuxen mensamtidigt minderårig.Kanskehadehon bara fastnathos någon? Ellerkanskeinte?
Hantog ettdjupt andetag.
MedCecilia kvar på linjen upprättade hanenanmälan om försvunnenperson. Närhan försäkratsig om attmammanhade någonhon kundekontaktaför stöd badhan henne attstanna hemma ifallJessica skulle dyka upp.
SomförstaåtgärdtyckteBergmarkdet varenbra idéatt kontakta de trepolispatrullersom vari rullningdenna kväll. Detvisadesig attenavbilarnabefannsig utepåE22:ani hälarnapåett misstänkt rattfyllo ochBergmarkbad demvänligt atttasig en turtill Gamleby efter attdeavslutatdet ärendet. Hanförstod attpatrullen inte kunde göra underverkpåegenhandmen om detnulåg ettbrott bakom visste hanatt de första timmarna varviktiga.
Hanredogjordesnabbtför sakenoch poliskonstaplarnai fråga fick även adressentillCecilia Ängmark. En titt vidbadplatsenborde ståförst på schematoch om manintehittade någotavvärde där kundeväl ettfotopåflickanoch en koll runt idet lilla samhället
vara en braåtgärd, menade Bergmark.Kanskehadehon träffat någonsom gjorthenne sällskap,kanskeenkille sommammaninte kändetilleller bara någonvän istörsta allmänhet, ochävenom mammanförsäkrat honomomatt flickanaldrigbrukade vara ute sent visste hanatt detintevoreförstagångenentonåringglömde borttiden.
Hantänktedockvänta etttag medatt störalokalpolischefen.
Denne sovförmodligen gott efter atthasuttithemma ifinsoffan ochdruckit nåtglasavenavalla de fina sorterna whisky hanbrukar skrävlaomoch Bergmark villeinteropavargi onödan.
Samtidigthadehan en känsla ikroppen av attnågot varfel.
Hansåg ut genomfönstretigen.
Ettstort svartmolnhadebörjatskymmamånen.
Hösten 2024
Leostodmot husväggen. Fläkten från havetnådde knappt in mellandesmala grändernai Vegueta. Trotsdet varhuden kallsvettig.
Jessica.Namnethängdekvari huvudetsom en återklangfrån ettliv hanförsökt läggabakom sig. Hanbörjade gå,långsamt, planlöst.Runthonom rulladevardagenpåsom vanligt. En man sopade gatanutanför sinlillabutik,några barn sparkade boll, en kvinna barenkasse medbrödfrånbageriet. Allt sågnormalt ut. Meninom Leosnurradeallt.
Jessica Ängmark. Sist hansåg hennesansikte vardet på en bild iett förundersökningsprotokoll. Då varhon sexton. Nu varhon kanske död. Ellersålevde hon –och hade en dotter.Och detvar detElsaville säga.Att någoti falletdealdriglöste hade vaknat till liv igen.
Hanstannadetillvid ettlitet café mengicksnabbt vidare.Kunde inte sitta. Kunde inte låta bliatt tänka. Ochhan varförbannad. Elsa hade berättatatt de inte längre hade dna-analysen på mannensom alla trodde hade tagithenne.Alla utom Leo. På någotsätthade proverna slarvats bort. Ochåklagaren skulle underinga omständigheter gå medpåatt grävaupp honom enligtElsa.
Tvåtimmarsenaresatthan på balkongen.Mobilenlåg orörd bredvidkaffekoppen somkallnat iskuggan av parasollet. Elsasröst hade ännu inte tystnat. Ordenekade inom honom.
Vi harhittatenflicka.
Detvar sällannågot gott somföljdepåjustdeorden.Flickan varvid liv,visst,men hans mage drog ändå ihop sigi en krypande
oro. Dettunga trycket iElsas tystnadinnanhon fortsatte fannskvar somenkvävandeskugga.
Hanreste sigoch gick in,satte sigvid skrivbordetdär en anteckningsboklåg uppslagen. Hanhadeförsökt intala sigsjälv att hankunde skriva.Kanskeenbok.Eller en diktsamling. Attdet kundehjälpahonomatt börjaett annatliv.Han bläddrade. Några inledanderader.Enmeninghär ochdär.Han komaldriglängreän så.Det förflutnalåg alltid precis bakomhonom ochkastade sin skugga över varjenybörjan.
Jessica.Namnetkändessom en vågavbådehoppoch sorg i hans mun. Hanhadeintesagtdet högt på åratal.
OchCecilia.Hennesansikte dökupp somett spökei hans tankar,likalevande ochsmärtsamt somdå. Honlåg nakeni sängen. Hanlåg bredvid. Henneshändersom vred sig. Ögonen sombad honomstanna.Han hade stannat. Längre än hanborde.
OchMaja. Hanvissteatt honskulleförståvarförhan reste. Men inte varför hanvarit så tyst,såfrånvarande iallaår. De hade haft sporadiskkontakt. Ettsamtalhär,ett vykort där. Hon varvuxen nu, inte längre bara hans dotter.Men hankände sigsom en förbannat dålig farvarje gång hanhörde hennesröst.
–Duborde ha hört av digoftare, hade hon sagt itelefon förra julen.
Inte arg. Bara trött.
Hanförbannade sigsjälv attderas samtal så ofta blev spända, fylldaavobesvaradefrågoroch känslorsom båda undvek.Men bakomirritationenfanns en kärlek hanintealltid visste hurhan skulle visa
Hanreste sigigenoch gick fram till garderoben.Han plockade nerkartongen somstått ochsamlatdammi fleraåroch satte den på skrivbordet. Hantvekade en stundinnanhan öppnadeden. Överst ilådan lågengulnadpappersmapp. Denhan hade svurit på attaldrigöppna igen.Nuvar detförsent.
Närhan slog uppmappenvar hon där. Flickanmed detblonda håret, de klarblåögonenoch detoemotståndligaleendet.
Ettfallfrånförrväcks till livnär en okändflicka hittas medvetslös på en skogsväg inordöstra Småland. När en kollega beromhjälp återvänder kriminalkommissarieLeo Blom till Sverigefrånett livi exil.I bagaget harhan minnen, obesvaradefrågor ochåterkommandedrömmarom dendär långa, varmasommarenoch fallet hanaldriglöste.
