INGET FUFFENS FREDRIC BERINNE
Text © Fredric Berinne 2025
Ansvarig utgivare: Lava Förlag
Lava Förlag
AtterbomsvÀgen 44
112 57 Stockholm www.lavaforlag.se
Tryckt i Europa
ISBN 978-91-8101-604-8
INGET FUFFENS FREDRIC BERINNE
Prolog,
detta har hÀnt.
Inget Fuffens Àr en fortsÀttning pÄ Om du kunde se dig med mina ögon. I den första berÀttelsen Àr Emelie 9 Är och Isaac 11. Emelie fyller 10 Är i Inget Fuffens. Det Àr mycket som Àr jobbigt i syskonens liv, Isaac var hemma frÄn skolan lÀnge, Emelie har egna problem som hon helst inte vill prata om. FörÀldrarna har bestÀmt sig för att skiljas. Emelie och Isaac har flyttat, familjen har provat att bo i Italien.
Efter en storm i Stockholms skÀrgÄrd trÀffar Emelie och Isaac Inez, hon kommer frÄn en annan vÀrld. Inez tar hand om Isaac och Emelie i sin egen vÀrld som Àr en ö. Dit Äker dom pÄ nÀtterna i jÀtte-rymdskeppet X-15. PÄ ön finns Inez kompisar fjÀrilarna, fjÀrilarna Àr flera hundra Är gamla precis som Inez. Inez har fler vÀnner, Raket-Rolf och Grott-Börje heter tvÄ killar som ocksÄ Àr flera hundra Är gamla.
Rolf Àr typ som en professor, Börje ser ut som en lÄnghÄrig skogshuggare men Àr inte det. Lily heter en tjej som bara kommer fram ibland. Det finns djur pÄ ön ocksÄ, alla kan prata. Inez och hennes vÀnner har en enda uppgift, och det Àr att hjÀlpa Emelie och Isaac sÄ dom kan ta tag i sina problem hemma. Men ocksÄ att dom pÄ sikt kan hjÀlpa mÀnniskorna pÄ jorden. Emelie och Isaac har mÄnga frÄgor, Inez svarar alltid pÄ det hon vet just nu.
Dom som det handlar om mest, the list.
Isaac. Gillar fotboll, Lego, gaming, film, musik och mat. Smartare Àn dom flesta.
Emelie. Gillar skateboard, musik, gaming, mode. TikTok fan. Smart och snabbare Àn tÄget.
Charles Nordgren. Isaac och Emelies pappa. En tÀnkare som gillar mÄnga olika saker.
Julia Nordgren. Emelie och Isaacs mamma. Pratar inte sÄ mycket. Mycket bra pÄ att mÄla.
Inez. En av fjÀrilarna, talar lugnt, supervÀnlig. Kan vara lite robotaktig.
Lily. Blyg, talar tyst. Gillar bara svart, inte ens mörkgrÄtt.
Grott-Börje. Stor kille med lĂ„ngt hĂ„r, klok som en bok. Ălskar rulltĂ„rta.
Raket-Rolf. Ser ut som en ung professor, har alltid vit kortÀrmad skjorta. Montblanc-pennan Àr favvo.
Kjelle-Ălg. En stor Ălg, gillar old-school Hip Hop.
Ernesto. Ekorre som Àr en riktig gitarrnörd, hans motto Àr: more is more. Yngwie Malmsteen har rÀtt.
Wes. En vit unicornhÀst, hans gÀng Àr som ganska skötsamma tonÄringar.
T. Hawkins. En svart örn, alltid pÄ hög höjd, en korrekt herre. Gillar bara musik med Eagles.
Ozzy. Liten svart, fladdermus. JÀmt turbo-fart. Lyssnar mest pÄ tidiga Black Sabbath vinylplattor.
Mr Smiley. En vithaj, smidig och snÀll trots sin storlek. Lattjar gÀrna med sina delfinpolare.
Kapitel 1
Emelies överraskning
Chamonix, Franska Alperna.
Bergen bryr sig inte. Det har dom aldrig gjort, inte ett dugg bryr dom sig. Dom har alltid funnits dĂ€r, i miljoner Ă„r. Vi Ă€r bara smĂ„ gĂ€ster. Bergen har sett allt, vet allt. Dom Ă€r inte att leka med, mĂ„nga har dött i bergen och mĂ„nga fler kommer dö. Hur ofta hördes inte ambulanssirener nere i dalen? SĂ€rskilt nĂ€r det var dĂ„ligt vĂ€der. SkidĂ„kare tog onödiga risker, ville Ă„ka fast det inte gick. Fast dom inte kunde se nĂ„got. Flatlight, flatljus. Turister betalade mycket pengar för att komma hit. Skulle Ă„ka utanför pisterna, helt utan koll. Livsfarligt utan guide, âImpossibleâ pĂ„ franska.
Pappa Charles stod pÄ terrassen uppe pÄ favoritrestaurangen, han tÀnkte pÄ allt möjligt som vanligt. LÄngt dÀr borta pÄ andra sidan dalen rörde sig snörök över Mont Blancs spetsiga toppar. Bergstoppar som var bruna för det mesta, men hÀr och dÀr var det blÄ glaciÀris pÄ dom ocksÄ. Charles kÀnde att han blev hypnotiserad nÀr han kollade pÄ dom dÀr bergen. Dom var pÄ samma gÄng vackra och lÀskiga. För lÀnge sen, nÀr Charles kom till Chamonix första gÄngen som femtonÄring, sÄg han inte riktigt samma saker som han sÄg nu. DÄ var det afterski och annat som var mer intressant. Men det var dÄ, nu var det andra saker att tÀnka pÄ.
Emelie och Isaac mest, men ocksÄ Julia. Det blev ganska bra i Italien. I alla fall den första tiden nÀr allt var nytt. Barnen trivdes, italiensk mat gillades molto. Emelie och Isaac fick snabbt kompisar. Det funkade bra med skolan dÀr, men allra bÀst gick det nog för Julia. Riktigt bra fart pÄ hennes mÄleri och försÀljning blev det. Men det var ÀndÄ inte riktigt okej allting. Berodde nog pÄ mÄnga saker, Italien var pÄ mÄnga sÀtt inte alls som hemma. Att inte kunna sprÄket var jobbigt, det var en viktig sak. Men det var mÄnga andra saker tillsammans, som gjorde att alla tyckte att det bÀsta var att flytta tillbaka till Sverige.
Sista tiden hade kontakten med Julia blivit sÀmre, hon ville eller kunde sÀllan prata. Alltid vÀldigt upptagen. Det var alltid nÄgot med hennes mÄleri, nÄgon som ringde pÄ andra linjen. Eller nÄgot annat. SÄ mycket mer med vÀnnen
John hade det inte blivit. Berodde vÀl mest pÄ att John höll till i Los Angeles, inte sÄ lÀtt att ses. Men dom pratade ofta i telefon, John berÀttade om alla projekt som han höll pÄ med i sin musikstudio. Charles projekt med vattenlandet rullade pÄ men var försenat. Invigningen hade flyttats fram ytterligare Àn en gÄng. Nu var i alla fall familjen tillsammans i Chamonix för att fira Emelies födelsedag.
âMonsieur?â
Charles var i sin bubbla, hörde inte.
âMonsieur.â
Restaurangchefen Giséle klappade Charles lÀtt pÄ axeln. Charles blev överraskad, vÀnde sig fort om. Giséle var beredd och tog ett smidigt steg bakÄt. Charles varma vin eller vinchaud som det heter i Frankrike, skvimpade till sÄ rött vin kom pÄ det vita fatet.
âOh, Iâm so sorry. Excusez-moi.â
Giséle log, det gjorde hon ofta. Hon stÀllde ner glaskoppen pÄ bordet och torkade av det vita fatet med en vit tygservett. Det sÄg inte bra ut med rött vin pÄ den vita servetten. Det sÄg ut som blod. Giséle vek snabbt ihop servetten och stoppade ner den i en ficka pÄ sitt förklÀde.
âThank you.â
Ett till stort leende.
âEverything is ready for your family.â
Charles tittade pÄ klockan, lite tid kvar. Giséle nickade. Precis, lite tid kvar innan det var dags för Emelies födelsedagslunch. NÄgon ropade pÄ Giséle.
âThank you, see you soon.â
Giséle vÀnde sig om och gick med snabba steg in mot restaurangen, pÄ vÀgen in fÄngade hon upp en dam som höll pÄ att ramla. Giséle var van vid att folk ramlade, det var inte lÀtt att gÄ med pjÀxor pÄ terrassens hala trÀgolv. Damen i vit skidoverall med stor guldörn pÄ ryggen sÄg förvÄnad ut. Vad hÀnde? Hon puffade till sitt stora hÄr och halkade försiktigt vidare till sitt bord. Hennes bordskompisar applÄderade, damen frÀste mÄnga arga ord pÄ ryska.
Charles smuttade pÄ det varma vinet. Vin-chaud pÄminde om glögg, men inte riktigt samma. Charles tÀnkte pÄ att det var fÀrdigÄkt för hans del för dagen, för alla faktiskt snart. Dom skulle flyga helikopter ner till hotellet. Det trevliga familjeÀgda hotellet nere i dalen. Charles saknade Àgarnas hund Opium, han brukade ligga utanför entrén in till receptionen. Helikoptern borde vara hÀr snart. Dyka upp var rÀtt att sÀga. Det var lite mÀrkligt nÀr helikoptern kom underifrÄn och liksom bara dök upp frÄn ingenstans.
Charles hörde det gnisslande ljudet frÄn liftstationen igen, nÄgon jobbade med en slipmaskin pÄ metall dÀrnere. Inget kul
ljud. Men dom var nog snart klara. Hela Le Brévants liftanlÀggning var mer eller mindre ny, det var pÄ tiden. Den gamla var rostig och allmÀnt risig vÀldigt lÀnge. KÀndes inte riktigt sÀkert. Slipmaskinen tystnade. Charles pustade ut, med lite tur blev det inget mer metallslipande. Fast det var fullt med folk ute pÄ terrassen, som alltid nÀr det var fint vÀder, var det ganska tyst. Folk förtrollades av den enorma utsikten, slutade prata. Charles kÀnde lukten frÄn trÀkolsgrillen.
NÄgon skrek till, Charles vÀnde sig om. NÄgon som brÀnt sig, eller vadÄ? Skriket kom inte frÄn grillen. Fler röster som skrek nÄgot. Charles böjde sig över terrassrÀcket, försökte se. Flera arbetare och liftpersonal viftade med hÀnderna nere vid liftstationen. Dom försökte fösa bort alla som stod pÄ sidan om liftstationen. Det var folk som kommit upp med liften och som nu höll pÄ att greja med sina skidor och snowboards. En del fick pÄ sig skidor och snowboards fort, andra inte. Liftkillarna pekade pÄ vÀgen till transportstrÀckan, den lÄnga vÀgen ner till byn. Folk började staka pÄ ditÄt. Uppe pÄ restaurangens terrass stod alla gÀster framme vid rÀcket och undrade vad som hÀnde dÀr nere vid liftstationen. Vad var det frÄgan om? Inget syntes. MÄnga blev rÀdda, ett klagande sus hördes bland gÀsterna pÄ terrassen.
Den kom frĂ„n ingenstans som vanligt, en svart blank nos och snurrande rotorblad. Ăronbedövande motorljud. Alla kollade pĂ„ helikoptern. Piloten passade pĂ„ att hĂ€lsa pĂ„ sin publik. Charles stĂ€llde ner koppen. Framme vid helikoptern pekade piloten pĂ„ Charles och höjde sen handen till pannan. Charles gjorde samma militĂ€rhĂ€lsning tillbaka. Piloten böjde sig över det tomma sĂ€tet för att öppna dörren. Charles klev upp och satte sig, skakade hand med piloten och satte pĂ„ sig hörlurarna.
Charles hade lÀtt för att prata med nya personer. Men med den hÀr killen gick det trögt. Ingen vidare personkemi mellan dom.
âOkay, Charles. Time to pick up your family.â
âYes.â Charles gjorde tvĂ„ tummar upp.
Piloten drog i stigspaken. Motorvarvet ökade, sakta lÀttade helikoptern. Snön yrde under helikoptern. Charles kollade nyfiket pÄ hur piloten gjorde. Lite tryck pÄ ena pedalen som styr stjÀrtrodret, sen styrspaken sakta bakÄt. Hade dom flugit direkt ner till hotellet sÄ skulle piloten förmodligen gjort ett dramatiskt dropp nerÄt bakÄt. Men nu skulle dom upp pÄ berget för att hÀmta barnen, Julia och guiden. Charles kollade bakÄt i helikoptern, det skulle bli trÄngt i baksÀtet, men piloten hade sagt att det skulle funka. Helikoptern stod still i luften, sakta vred sig nosen runt. Kabinerna rörde sig dÀrnere. Dom som var lastade med tunga skidÄkare var stilla. Dom som var tomma vinglade lite hit och dit.
Fast Charles och piloten hade hörlurar pÄ sig hördes det högt. Först en smÀll, sen en högre inifrÄn liftstationen. Ett eldmoln sprutade rakt ut i luften ner mot dalen. Liftstationen var som huvet pÄ en eldsprutande betongdrake.
Tjock mörk rök steg upp mot himlen. Liften stannade inte, den bara fortsatte att gÄ som en karusell. Hela tiden kom det upp nya smÄ kabiner. Kabiner som Äkte in i liftstationens gap, rakt in i elden. Kabinerna som kom ut och var pÄ vÀg ner brann. Dom sÄg ut som svart-röks-rykande eldbollar pÄ ett lÄngt band. Som brinnande marshmallows.
Charles sÄg pÄ piloten. Pilotens ögonbryn syntes över hans solglasögon. Det fanns inget att vÀlja pÄ. Dom mÄste försöka hjÀlpa till. För flera Är sen brann det uppe pÄ Grand Montets. Det blev vÀldigt stora skador och förÀndringar nÀr
kabinerna slutade gÄ dÀr. Dom höll fortfarande pÄ att bygga nytt efter branden. Ett jÀttejobb. Helikoptern landade pÄ den upphöjda gröna plattan med ett stort vitt H pÄ bredvid restaurangen. Piloten pratade i telefon, nickade till Charles. Charles nickade tillbaka och steg ur helikoptern. Utanför var allt kaos. Folk rörde sig fort bort ifrÄn liftstationen.
NÄgon som jobbade med liftarna pratade i megafon, det gick inte höra vad han sa. Folk skrek högre.
Isaac och Emelie trÀffade henne först nere pÄ hotellet, det var en dag nÀr dom var och badade. Poolen ligger som i ett eget hus. DÀr finns det ocksÄ en till restaurang och fler hotellrum. Halva poolen Àr inomhus och halva utomhus.
Isaac och Emile gillade att simma ut i det varma vattnet och kika upp pÄ Mont Blanc. Edith berömde Emelie nÀr hon gjorde en baklÀngesvolt. Dom började snacka. Skidguide Edith var född i Courmayeur. Hon hade samma klÀder som dom flesta skidguiderna hade i Chamonix. Röda byxor och röda jacka. PÄ ena axeln hade hon ett litet fastsytt mÀrke, en svensk flagga. Fram pÄ jackan satt ett annat broderat mÀrke med hennes namn pÄ. Emelie hade nÀstan en likadan mössa som Edith hade. En sÄn dÀr stor stickad med uppvik och hÄrig boll pÄ.
âKorv-majs-örn?â
âMĂ€h ⊠ja precis Emelie.â
Isaac böjde bak huvet och kollade upp i himlen. Emelie fnissade lurigt. Ett typiskt Emelie lurfniss. Edith hade vÀrldens finaste skratt. Isaac tittade pÄ Emelie, Edith pÄminde om nÄgon. Trehundratjugotre tÀnder syntes nÀr Edith skrattade Ät Emelies Korv-majs-örn. Courmayeur, den italienska skidorten pÄ andra sidan om Mont Blanc, eller Monte
Bianco som dom sÀger dÀr. Ediths mamma var svensk, sÄ hon pratade bra svenska fast med lite italiensk brytning. Det lÀt vÀldigt kul tyckte Isaac och Emelie.
Som vanligt Äkte guide Edith först, det var sista Äket. Sen var det dags för Emelies överraskningslunch. Edith körde lÄnga svÀngar i den mjuka snön, ofta tittade hon bakÄt. Kollade att alla var med. Isaac gillade verkligen att Äka, men han var hungrig. TÀnkte pÄ trÀkols-grillad entrecÎte, bakad potatis, vitlökssmör och iskall lÀsk med citronskiva i. Emelie tÀnkte pÄ toalett. Julia Äkte sist, hon tÀnkte inte pÄ nÄgot speciellt. Men hon var inte pÄ bra humör. Snön var nÀstan orörd. Dom var ensamma, inga andra Äkare nu heller. Den hÀr gÄngen tog dom en ny vÀg ner. Lite mer Ät höger offpist. Man sÄg bra men dÄ och dÄ kom puffar med snörök pÄ glasögonen.
Puffarna kom tÀtare, tÀnkte Isaac, dÄ och dÄ försvann
Edith helt. Det gick inte att se henne i snöröken. Isaac och Emelie sÄg det först, Julia sÄg ingenting. Edith försvann i snön. Hon var bara borta.
Mörker, tyst. Det dÀr konstiga ljudet. Som nÀr man hÄller för öronen med hÀnderna. Drömmer jag, Àr det hÀr pÄ riktigt. Har jag ont nÄgonstans, Àr jag skadad, var Àr dom andra? DÀr Àr Isaac. Vad rakt och fint han ligger. Mamma ocksÄ. Vi har nödsÀndare. Dom kan hitta oss om nÄgot hÀnder. Det har pappa sagt, Edith ocksÄ. Var Àr Edith? Det hÀr Àr som en smal isgrotta, rakt isigt golv med lite mjuk snö pÄ. KÀnner med handen. Var Àr mina handskar? Snön Àr inte kall, konstigt. Höga isvÀggar. Det Àr ljus högt dÀruppe, blÄ himmel.
Emelie satte sig ner bredvid Isaac. Tog handen pÄ hans panna, den var varm.
âVakna Isaac.â
Det sÄg ut som Isaacs ögon rörde sig under ögonlocken. Hans huvud skakade till. Han andades mycket genom nÀsan. Lite som en noshörning, tyckte Emelie. Isaac satte sig upp snabbt. Emelie ramlade bakÄt.
âHej pĂ„ dig.â
Isaac blinkade med ögonen flera gÄnger, kollade allt.
Höger vÀnster, upp ner. Fastnade pÄ Julia. Hennes ansikte var blekt.
âMamma.â
Emelie klappade Julia pÄ kinden. Isaac tog hennes hand, ena skidhandsken var borta. Den andra hade hon pÄ sig. Handen var kall, fingrarna lite blÄa. Julia vaknade, hon sÄg förvÄnad ut. Vred pÄ huvet, pÄ fingrarna. Lyfte upp ett ben i taget.
âHar du ont nĂ„gonstans mamma?â
Emelie kollade om det var nÄgot som sÄg ut som det gjorde ont pÄ Julia.
âNej ⊠det tror jag inte.â
Julia pratade sömnigt, sÄg sömnig ut. Tittade pÄ Isaac, pÄ Emelie. PÄ isgrottan.
âVar Ă€r?â
Julia avbröt sig sjÀlv. Hon satte sig spikrakt upp och rörde huvet sakta fram, sen bak. Som hon zoomade in nÄgot inne i isen. Emelie och Isaac tyckte att Julia var konstig. Varför gjorde hon sÄ dÀr, har hon blivit en trött lÄngsam hackspett, hade hon slagit sig i alla fall?
âVad Ă€r det mamma?â
Emelie tittade frÄgande pÄ Julia som bara fortsatte att se rakt in i isen. Satte sig nÀrmre, Julia la armen om henne och drog Isaac till sig med andra. Höll hÄrt om barnen. Isaac och
Emelie kÀnde att Julias armar skakade. Emelie kÀnde oro sprida sig i magen, Isaac ocksÄ. Dom hoppades pÄ snabbverkande medicin. Den kom fort. Dom visste vem som gjorde sÄ att det blev sÄ, det var Inez.
Emelie sÄg det först, hon tog sin hand och nöp Isaac i halsen. Julia skakade hela hon. En bit inne i isen. Rakt framför dom, var det en kille. Han sÄg ledsen ut. Det sÄg man, hans ansikte var nÀrmast. Benen lÀngre in i isen. Det sÄg ut som han flög. Han hade orangea pjÀxor med svarta spÀnnen, grÄ byxor och blÄ jacka. Hans hÄr var ganska lÄngt och mörkt. Den stickade mössan satt lite konstigt. Hans ögon var uppspÀrrade. Allra nÀrmast var ena handen. Handen strÀckte sig mot Isaac, Emelie och Julia. Barnen tyckte att det sÄg ut som han var levande, som han rörde pÄ sig dÀr isen.
Charles stod pÄ terrassen och pratade med Giséle. Det luktade brÀnt i luften. Nere vid liftstationen brann det inte lÀngre. Hela byggnaden var i betong och betong brinner inte sÄ lÀtt. Det som hade exploderat var byggjobbarnas gasflaskor. Som tur var fanns flaskorna i ett eget rum. Annars hade det kunnat gÄ mycket vÀrre, men flera personer var skadade.
Ambulanshelikoptern höll pÄ att lyfta igen. Flera rÀddningsskotrar stod och vÀntade, deras orange lampor blinkade. Förarna borrade hÄl i snön och tryckte ner röda pinnar. Mellan pinnarna drog dom tejp sÄ att omrÄdet blev avspÀrrat. Charles kÀmpade med paniken. Den dÀr stickande kÀnslan pÄ armarna ville inte försvinna. NÄgot hade hÀnt med Julia och barnen, och skidguide Edith. Julia svarade inte. Det plingade till i Charles telefon. Han hade olika signaler inlagt för olika kontakter, sÄ han visste att signalen betydde att det var nÄgon okÀnd som ringde.
âJa det Ă€r Charles.â
âCharles Nordgren? Mitt namn Ă€r Gary Jansen, jag ringer frĂ„n Chamonix rĂ€ddningstjĂ€nst. Du Ă€r svensk har jag förstĂ„tt, hoppas du förstĂ„r min dansk-svenska.â
âHej Gary, javisst det gör jag.â
Garys röst var stark. Charles röst var inte stark.
âBra, vi har fĂ„tt in ett larm frĂ„n aktiva nödsĂ€ndare uppe pĂ„ BrĂ©vant, vi kan inte gĂ„ upp med helikopter nu pĂ„ grund av olyckan, men skoterrĂ€ddare Ă€r pĂ„ vĂ€g. Dom Ă€r snart framme pĂ„ utslagsplatsen.â
NĂ„gon sorts larm hördes i bakgrunden. Charles hörde att nĂ„gon sa âcrevasseâ. Crevasse sa man om sprickor i glaciĂ€ren.
Det var ingen bra grej.
âUrsĂ€kta men jag mĂ„ste fortsĂ€tta. Jag, jag ringer tillbaka strax Charles.â
Jansen la pÄ luren, Charles satte sig ner. Tittade pÄ telefonen. Försökte andas lugnt. Frös, men ville inte gÄ in. Giséle kom, hon hade en filt och varm choklad med sig.
Hon stÀllde ner koppen försiktigt och gav filten till Charles.
âThank you.â
Gisele nickade. Charles drog filten om axlarna. Hoppades sluta frysa. PÄ altanen var det nÀstan tomt. Dom enda som hördes, och dom hördes mycket, var den ryska guldörnstanten och hennes sÀllskap, dom verkade ha missat vad som hÀnt. Eller sÄ brydde dom sig inte. Giséle gick fram och pratade med dom. Hon talade lugnt och samlat. Det gjorde inte ryssarna. Deras röster blev bara högre och högre. En av mÀnnen stÀllde sig upp, tog tag i ishinken. Det sÄg ut som han tÀnkte hÀlla isvattnet pÄ Giséle. Han gjorde nÄgon sorts hotfull rörelse med ishinken. Is och vatten stÀnkte ut.
âGett shampannj navv.â