©2025 Saphira Sara Nordström
Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8097-905-4
Stort tack till minfamiljsom gett migmöjligheten attfå skriva denna bok. Attnilåtit mig få chansenatt förverkligaen stor drömjag haft.
Christoffer, Gabriel,Jasmine,Vilma ochLo
Dimmanlåg somett täckeöverdesmala gränderna.
Kullerstensgatorna glittradeavfukt, ochlyktornas sken bröt igenom mörkreti mjuka, gyllenestråk.Det varsent, straxefter midnatt,och staden sov, inlindadi tystnad.
Melinda gick långsamt,med händernadjupt nedstuckna i kappans fickor.Hon varklädd imörkgrönt,nästansvart,och henneshår föll itungalockaröveraxlarna.Ögonen, storaoch mörka, svepte över fasadernasom om de söktenågot,eller någon.
Honhadebörjatkänna sigsom en skugga isittegetliv,som om hongickgenom dagarnautanatt riktigtvaradär.Men i natt vardet annorlunda.I natt kändes detsom om någotsåg henne.
Honhadegåttsamma väghem imånader,men ikväll kändesallt annorlunda. Somomstadenviskade till henne. Somomhon självhöllpåatt glidaursittegetliv.
Skuggornalängs murarnarörde siginte, menändå kändes de levande.Som om de betraktade henne.Som om staden
självhöllandan.
Honvissteintevarförhon dragitshit.Det varsom om någotkallade på henne, inte medord,utanmed en känsla,en dröm somaldrigriktigt släpptetaget.Hon hade vaknat med hjärtatbultande ibröstkorgen,med ettnamnpåläpparnasom honintelängremindes. Ochändåvisstehon atthon måstegå.
Grändensmalnadeav, ochhon stannade vidett valv.Det varlågt, nästan dolt bakommurgröna, ochunderdet lågen trappa somförsvannned iskuggorna.Hon tvekade.
Tankarna snurrade.Hon mindes fragment,enbok honläst sombarn, en bild iett fönster, en röst somhadeviskathennes namn isömnen. Allt varsuddigt,men ändå närvarande.
Hontog ettstegned.Trappan knarrade underhennesfot, ochdimmanverkade tätna. Skuggornaföljdehenne,tysta och vaksamma.
Längre nedöppnade sigenliten innergård, omgivenav höga murar. En ensamlykta branndär,och idessskensåg hon någotrörasig,enskugga, kanske bara vinden. Ellernågot mer.
Melinda kände hurhjärtat slog allt snabbare.Hon borde
vända om,men detvar somomnågot höll henne kvar.
Hongickframtilllyktan. Underden lågett föremål, en litenmedaljong,halvt övertäcktavlöv.Hon böjdesig nedoch togupp den.
Närhennesfingrar rördevid medaljongenhördesett svagt klick, somomnågot vaknade. Denvar kall,men pulserade svagt, somett hjärtslag. Närhon öppnadeden såghon ett motiv: en stjärnamed sjuuddar,inramad av ettmönster hon inte kändeigen.
Honryste.Det varsom om medaljongenvisstevem hon var.
Bakomhenne hördes ettljud, ettsvagt skrapande, somav steg motsten. Honvände sigom, mensåg inget.
"Vem är du?"viskade hon, mensvaretkom inte.
Iställetfölltystnaden åter,och Melinda stod kvar,med medaljongeni handen,i en stad somverkade hållaandan. Skuggornarörde siginte, menhon visste attdesåg henne.
Honstoppade medaljongeni fickan ochbörjade gå igen, långsamt,med blickensvepandeöverinnergården. Varjesteg
ekademot stenarna,och varjeskuggfläckkändessom ettöga.
Videnavmurarna fannsendörr, låg, av trä, med järnbeslag somrostat. Honströk handen över ytan.Den kändeskall, somomden inte öppnatspålänge.
Hontryckte försiktigt,och dörren gavvikamed ettgnissel.
Bakomden lågengång, smal ochmörk, medväggaravfuktig
sten.Hon tvekade, mengickin.
Gången slingradesig nedåt, ochluftenblevkallare.Hon hördedroppar fallanågonstanslångt bort,och hennes andetagblevtillsmå moln.
Plötsligtöppnadesig gången till ettrum,runt, medett valv högt ovanför. Imittenstodett bord av sten,och ovanpå detlåg en bok.
Melinda närmadesig.Boken vargammal, med läderpärmaroch ettlås somliknade medaljongens mönster.
Honströk fingrarnaöverytan, ochett svagtljuspulserade från dess mitt.
Honöppnade den. Sidornavar fylldamed symboler, tecken honintekunde läsa,men somändåkändesbekanta.
Somomdetaladetillhenne.
Honbläddradevidare. På en av sidornafanns en teckning, en kartaöverstaden, menmed platsersom inte fanns.Portar, gångar,namnhon aldrig hört.
Honkände hur någotvaknade inom henne. En nyfikenhet, menockså en rädsla.Vad vardetta förplats?Och varför kände honsig somendel av den?
Bakomhenne hördes ljudetigen, steg,denna gång tydligare. Honvände sigom, menrummetvar tomt.
Honstängde bokenoch höll denmot bröstet. Medaljongenglöddesvagt ifickan.
Skuggornahadeföljt hennehit.Och honvissteatt detta bara varbörjan.
Medboken tryckt motbröstet ochmedaljongen glödande ifickan, stod Melinda kvar idet runda rummet. Luften var stilla,men någotrörde siginomhenne,envärme,en brännandekänslasom spredsig från henneshandled.Hon drog undanärmen,och där, mitt på huden,glödde ettsvagt märke. Honrycktetill. Detsåg ut somenstjärna,liktden i
medaljongen, meninramad av någotmer,något levande.
Honstirradepåmärket, somomdet villesägahenne något. Ochjustdå, idet svagaskenetfrånbokensljus, kände honhur världenskiftade. Somomhon stod på gränsentill någotannat. Någotbortomstaden, bortom skuggorna.
Honblinkade,och sågensal,storsom en katedral,med pelare somreste sigurmörkret.Entron, dold iskuggor.En viskning ivinden.
Sedanvar hontillbaka. Menmärketbrann fortfarande svagt. Ochhon visste attnattenintevar över.
Märket hade dykt upputanförklaring.
Melinda stod framförbadrumsspegeln, medärmen uppkavlad. På henneshandled glödde ettsvagt mönster, en stjärnamed sjuuddar,inramad av slingrande linjer som verkaderörasig närhon inte sågdirektpådem.Hon hade försttrott attdet varenbrännskada, kanske från kaffemaskinenpåjobbet, mendet gjorde inte ont. Det pulserade.Som om detandades.
Honförsökteskrubbabortdet,som om detvoresmuts.
Menmärketlåg underhuden, somensanning honinteville se.
Hondrogfingret över huden. Märket varkallt,trots attdet glödde.Och närhon släcktelampanoch lätmånskenet falla in genomfönstret, blev detstarkare. Ljuset från månenföllöver henne somenblick,kalloch klar.Det varintebaraljus. Detvar ettsvar.
Honstirradepåmärket, somomdet kunde ge henne svar.
Mendet gavhenne bara en känsla,att någotnärmade sig. Hon drog förgardinenigen, menkunde inte släppa blickenfrånsin