UR SP IL LR OR NA
VACKERT
VÄ XE RN ÅG OT
En berättelse om attbryta
tystnaden ochhitta hemi sig själv
UR SPILLRORNAVÄXER NÅGOTVACKERT
En berättelse om att brytatystnaden ochhitta hem isig själv.
KimberlyKarlsson
FÖRORD
FÖRORD
Jagskriver denhär boken till henne,tillden lilla flickanjag en gång var.
Hon somlåg vakenomnätternaoch önskade attallt bara skulle ta slut Somgömde sinrädslabakom ett leende.
Somskrek tysti en världsom aldrig riktigtlyssnade.
Menockså till kvinnanjag är idag.
Hon somfortfarande bärpåärr menintelängrelåter demdefiniera henne.
Hon somrestesig,intebaraför sinegenskull, utan försinabarns
Hon somäntligenbörjade älskasig själv.
Dethär är minsanning. Minbarndom,Minakamper.
Alla de stunderdåjag inte sågnågon vägutmen ändå togett steg till.
Ochomdusom läserkännerigendig,vill jagatt du vet:
Du är inte ensam.
Du är inte svag.
Du bärpåenstyrka somvärlden kanske inte alltid sermen denfinns där.
Dethär är berättelsen om ett livfyllt av svek,smärtaoch ensamhet.
Menockså om kärlek.Mod.Och om attresasig närman inte orkarmer.
Ordenduhålleri dinhandärblod,tårar ochtystnad somtill slut fick röst
En berättelseomenflickasom barför mycket, sågför mycket, kändeför mycket mensom vägradegåsönder förgott.
Denhär boken är fördig somväxte uppi kaos ochkallade dethem.
Fördig somlärde diglemedan hjärtatblödde.
Fördig somförsökervarastark,men innerstinne bara vill blihördoch hållen.
Jagbär ärrfrånbarndom,frånkärlek, från svek.
Menjag bärockså någotstörrenuenkraft somingen kantaifrån mig.
Ochtill mina barn:
Ni varljusetsom bröt igenom mitt mörker.
Ni gavmig styrkanatt slutagåi cirklaroch börja gå framåt.
Jaglovar er trygghet, närhet, ärlighetallt detjag självsaknade
Förurspillrorna växernågot vackert.
Detvet jag.
Förjag är ett levandebevis
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Innehållsförteckning
Förord
s. 3
Kapitel 1– Barndomens skugga En uppväxti kaos,där rädslanblevvardagoch tystnaden ett skydd. s. 7
Kapitel 2– Näringen seroch ingenhör
Om svek från samhället, syskonstrid,och en mamma somförlorade fotfästet. s. 11
Kapitel 3– Kärlek medblåmärken
Destruktivarelationersom speglarbarndomensmönster –och sökandet efter trygghet. s. 15
Kapitel 4– En ny börjansom visade sigvaraett nytt sår Attbli mamma,att hoppas, attförlåta –och till slut inse sitt eget värde. s. 20
Kapitel 5– Ensammen aldrig svag Om kampen attvaraalltför sina barn,ävennär mansjälv fallersönder. s. 25
Kapitel 6– Mitt egna ljus
Attvågagöraannorlunda– föratt ge sina barn ettannatliv s. 30
Kapitel 7– Styrkanbakom fasaden
Hurdet serututåtärintealltid hurdet känns inuti– menmodet finns ändå där. s. 35
Kapitel 8– Ingetbarnska bära vuxenvärldenstyngd
Attgesinabarndet mansjälv aldrig fick –och leva meddet manintekan ändra. s. 39
Kapitel 9– Atthitta tillbakatill sigsjälv
Resanmot självrespekt,självinsikt –och självkärlek s. 43
Kapitel 10 –Att ta tillbakakontrollen
Attlärasig litapåigen, attsätta gränser– ochintebeomursäktför sinstyrka. s. 47
Kapitel 11 –Minaärr bär minstyrka
Om attlevamed detsom varit– utan attlåtadet definieravem manär. s. 51
Kapitel 12 -Där ja står idag s. 55
Efterord
s. 58
Tackord s. 60
KAPITEL 1Barndomens skuggor.
Kapitel1Barndomens skuggor
Jagminns inte närdet började,kanskebörjade detaldrigkanskeföddesjag bara rakt in idet, In iett hemdär väggarna vartunna ochluften alltid barspår av oro, kaoset, skriket, rädslan.
Detvar minbarndom inlindadi tystnad,men ständigt fylld av ljud, högaröster,smällar, gråt En barndomdär trygghet inte fanns,baraöverlevnad. Därpappasröstintevar varm,där kärlek aldrig riktigtfickplats mellanskriken ochflaskorna
Minpappa,som jagi alla år ändå kallade “min pappa”, varfasti alkoholen ochdrogerna. Missbruketvar somett spindelnät hanfastnadeförst mendrogoss alla medsig,jag vetinte om hanälskade oss. Detfanns kanske stunderdåhansblickvar någotmildare, mende försvann alltid så snabbt.Han togdrogeralkohol ochslog. Inte bara ibland.Intebaranär det gått förlångt,det varvår vardag detblevmin verklighetett livdär jagaldrigvissteomjag skulle somnatill lugn ellervakna till storm.
Mamma försökte skydda oss, menhur skyddarman sina barn närman självgår sönder?Hon kämpade, mendet varenojämn kamp.Jag såghur hon föll gång på gång,men restesig igen förvår skullför migoch minlillasyster,jag vetdet nu,men sombarnförstod jaginte. Jagsåg bara en världdär vuxnaintekunde hålla osstrygga.
Bråk,skrik,kastade ordoch krossade hjärtandet varmin barndoms bakgrundsljud. Jagminns hur jaglåg imittrum,liten,tyst, medtäcketupp till hakanoch en puls somdunkade iöronen. Jag räknadestegen utanförmin dörr.Var de tungaellerlätta?Kom hanmot mig? Ellergickhan förbi? Denna rädsla hade jagvarje dag, Jaglärde migtidigtatt läsa av vuxnapåmillisekunder. En blick, en ton, en suckdet varallt jag behövdeför attförståomjag skulle gömma migeller ståkvar.
Skolan blev aldrig en fristad. Jagförsökte, menkoncentrationenfanns inte.Hur skulle denkunna finnasnär jagbar ett helt hempåminaaxlar?När nätternavar fylldaavoro ochdagarna av tystnad?Jag blev sjukskriventill slut,gångpågång, ochingen verkaderiktigt förstå varför jaginte kundebara“skärpa mig”.
Vi flyttade till slut.Mamma,min lillasyster ochjag.Vilämnade pappa bakomoss,trodde vi men hanhittade ossalltid, på någotsätthittade hanalltid tillbaka, ochmamma släppteinhonom, kanske föratt hon fortfarandehoppades,kanskeför atthon varrädd, kanske föratt manibland inte vethur mangår vidare,barahur mangår tillbaka.
Den14april 2011 doghan.Och jagskäms inte föratt säga attjag kändeenlättnad dendagen, förförstagångenkunde jagandas utan attvararädd, förförstagångenkunde jagsovautanatt lyssnaefter hans steg ihallen.
Menkampenslutade inte därjag varredan trasig.Skolanfortsatte gå dåligt, jaghoppade av, försökte igen,misslyckadesigen. Jagville så gärnabli något, någotstort,något sombetydde någotmen mitt mående höllmig fången.
Skolan varett kaos förmig.Hur skaett barn somsover medskräcki bröstet kunna fokusera på multiplikationstabellen? Jagförsökte, jaglovar attjag försökte menjag förlorademig självi alloro.Jag blev sjukskrivensom barn någotsom inte borde behövas, jagborde ha fått leka,jag bordehafåttkänna migfri,iställetbar jagvärlden på mina axlarinnan jagens kundestava till “ansvar”.
Jagbörjade söka efternågot somkunde fylla håleti mig, bekräftelse,någon somsåg mig, någonsom hörde,någon somintegick. Så jaggickini relationersom speglade allt jaglärtmig om kärlek attdet skulle göra ont,att manskulle blisviken, atttrygghetvar förandra,inteför mig.
Minmamma kämpade, menjag såghur hon gick sönder inifrån. Efter pappasdöd föll hon i ett mörker jagintekunde nå in i, hon försökte ta sitt liv, ochjag minns dennatten än idag,hur allt stannade,hur rädslantog ett nytt greppommig.
Jagvar bara ett barn mentvingades vara starkinteför attjag valdedet utan föratt ingenannan vardet. Socialtjänsten ochBUP hörde av sig, domkom till oss, domville hjälpa.. sa dom, men hjälpenkom aldrig,intepåriktigt.Det varmånga ord, mångamöten,men inga händer som höllioss närviföll.
Ochinuti växtehatet, inte motnågon särskild mest motmig själv. Jagbörjade självskada.Skar migför attkänna någotannatäntomhet, gjorde självmordsförsök föratt någon, någongång, kanske skulle förstå attjag inte orkade längre,men ingensåg ellersåville de inte se Jagvilleöverlevamen vissteintehur.Enliten flicka skaintebehövabärasåmycketsmärta, ska inte behöva vaknamed ångest,gåtill skolan medtårar iögonen, ochlåtsassom om allt är okej Jagvissteintedå, menjag började redandär formalöftet: Attmittliv skulle blinågot annat.
Attminabarn, närdekom,aldrigskulle behöva känna så här. Aldrig.
Honbar sinrädsla somett tyst språkmen i hjärtatviskade alltid hoppet:endag skaduvara fri.
KAPITEL 2Näringen seroch ingenhör.
”Jag växteupp ikaos, menblevtryggheten jagsjälv aldrig fick.”
Kimberly Karlssonbär på en historia sommånga kännerigensig i, menfåvågar berätta.
En barndomkantadavvåld, svek ochtystnad.Entonårstidfylld av självskador, psykisksmärtaoch kampen attbli sedd.Destruktiva relationer, ensamhet i moderskapet, ochenständig kamp föratt hålla huvudetovanför ytan föratt överleva,för attorka, föratt inte ge upp.
Menmitti mörkretfanns ett löfte:
Attaldrigbli somdevuxna somsvek.
Attbryta mönstret.
Attbli dentrygghethennesegnabarnkunde litapå.
“Urspillrorna växernågot vackert” är en gripande självbiografiskriven med hjärtati handen.Det är en berättelseomsmärtamen ocksåomstyrka. Om att resa sig närallträmnar. Om atthitta hemi sigsjälv.
Till digsom bärärr från barndomen.
Till digsom fortfarandekämpar.
Till digsom tror attdet är försent.
Dethär är fördig.
Ochför henneden lilla flickansom äntligen fick ro.
