SÄLTA
Vadsom egentligen
pågår
Susanna Stensdotter
Sälta
Automatiserad teknikvilkenanvänds för attanalysera text ochdata idigital formi syfteatt genererainformation,enligt 15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning), är förbjuden
©2025Susanna Stensdotter
Illustration: Susanna Stensdotter med hjälp av ChatGPT
Förlag: BoD· BooksonDemand, Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige,bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8097-210-9
Bränna broaroch bygganya.
Bara föratt mankan,
bara föratt manmåste.
Eller, föratt manintekan någotannat.
Rotlöshet.
”Vad tittar du på?”
”Havet.”
”Ärdet vita gäss på vågorna?”
”Ja, detblåserjualltidhär farmor.”
”Har du stängt fönsterna?”
”Ja, ochjag låsteordentligtefter mig. Jagtar hand om ditt hus, oroa diginteför det.”
”Tänkatt jagfyllt hundra,och brev från kungen harjag fått.”
”Det harvarit en härlig dag.”
”Tänkomhan hade varithär ändå.”
”Han dogfarmor. Pappaärdöd.” Honvände sigmot sin farmor igen.
”Jag vet, såklartvet jagdet.Den dagenvar detockså vita gäss på vågorna.”
”Det blåser alltid här.”
Olga satte signer bredvidsängenoch togfarmors händer,de kändes lika trygga ochstarkasom de variti sina krafts dagar, ochdevar fortfarandelikaknubbiga. Honstuderade farmors ansikte, en kartaöverett hundraårigtliv därvarje rynka representerade en erfarenhet,ett minne. Detvar detvackraste ansiktehon visste.
”Dulängtar bort,eller hur?”Farmoravbröthennestankar.
”Nej,nuärjag härmed dig. Jaglängtar ingenannanstans.”
”Han längtade ocksåalltidbort. Du fårsamma blicksom han fick,jag känner så väligenden.”
”Man kaninteärvaenblick,det är inte möjligtfarmor. Pappa längtade alltid bort detärsant, menjag är härnuoch jagvill bara vara här. Meddig.”
”Berätta någotroligtför migsom du brukar,såfår vi skratta. Jagtrorhan hördet däruppei himlen.”
”Trordupappa komtillhimlen?”
Farmor blundade,hennesansikte fick en gråton ochrynkorna skapadeett annatmönster än tidigare.
”Farmor?”
Farmor öppnadeögonenoch hennes ansikteblevvackert igen.
”Det gjorde hansäkert. Dithan kom, ditska jagsnart ialla fall.”
”Det harjag svårtatt tro. Meddin envishet,sålever du i hundra år till.”
”Det är inte envishet somgjort attjag fått förmånen attleva länge. Detärnågot annatsötadu, detärnyfikenhet, detärvad detär. Nyfikenhet.”
Hennes underbarafarmor, fiskardotternsom bara fick sexåri skolan.Lagom föratt lära sigläsa, kunnabibelnoch multiplikationstabellen. En flicka ansågs inte behöva veta mer, mansåg detmåhända till ochmed somett hotomhon skulle göra det. Kvinnorfickinterösta på dentiden heller.Tänkatt växa uppoch veta attman inte skulle få vara medoch välja vemsom skulle styralandet. Medanlekkamraten,kusinen ellerbrodern skulle få göra det. Ochändå, ellerjustdärför, hade dennakvinnadrivits av nyfikenhet hela sitt liv, honhade tagitrevanschpåalltihop.
Honströk farmor över hennes trygga ochstarkahandoch funderadeöverhur allt hängde ihop.Krävdes dettrygghetför attvarastark ochblevman verkligenmodig bara av attvara nyfiken?
”Duärockså nyfiken, detärdärförduärsåmodig.”
”Jag är en Sjåpagås,det kommer du välihåg,”svarade Olga. Honkysstefarmorpåkindenoch ställdesig vidfönstretför att få se ut över havetigen.
”Farfarsasåmycketdumheter, minvän.Lyssnapåmig nu, om manärnyfiken så blir manmodig,såärdet bara.”
”Som någotslags naturlag menardu?”
”Kanskedet,såntkan du bättre än jag.”
”Kännerdudig modigfarmor?”
”Jag är nyfikenoch ibland behöverman vara modigför att stilla nyfikenheten.Det är välintesåkomplicerat,tyckerdu det?”
Detvar längesedan hontänkt på Sjåpagåsen.Den varkanske äntligen borta, inlåst iengarderoboch nyckelnvar slängd.Vid fyrtioåtta årsålder kändehon till slut attdet varenkelt, om manaldrigutsatte sigför någotdär dendär filurenbehövde kommafram, skulle dettillslutvarabevisat attden aldrig funnitsoch attfarfarhadehaftfel.
”Man serBornholm idag farmor.”
”Dubyter samtalsämne.”
”Kommerduihågnär vi cykladepåBornholm?”
”Jag hade hatt på mig, denlila, ochden blåste av.Viletade efterden itimmar. Denliggernog fortfarandeoch guppar någonstans utepåÖstersjön.Varföri hela fridensnamnskulle jaghahattpåmig närjag cyklade? Sedanskulle du trösta mig ochbjödpådansk öl.Men jaghar välaldrigdruckit öl?Visst togviett glas vinistället?”
Farmor börjadeskratta högt,sådär så attman sågglipan mellan löständernaoch tandköttet.Vilket märkligt
igenkänningstecken på attnågon harriktigt roligt.Olga skrattade, osäker på om detvar åt hattminnet,farmors lilla rundakropp på cykeln elleråtinsiktenomatt honalltidville få dendär glipan attuppenbara sig. Honsatte sigvid sängen igen ochfarmorströk henneöverhåret.
”Min lillaSerafia.”
”Jag är inte direkt någonSerafia farmor,dutycktebaradet när jagvar liten. Nu är jagenvuxen kvinna,och hargjort rätt mycket sominteärsåänglalikt.”
”Det enautesluter inte detandra.Man kanvarabådetuff, modigoch änglalik.Det är bara iböckernas världsom saker ochtingärenkla.”
”Dåborde manlevai en bok. Ellerhär meddig.Varje dag.”
”Sötadu, du harett jobb attsköta ochett livatt leva.Och jag är så glad attdugör det, så kanjag liggahär ochvaranyfiken på vaddugör tillsnästa gång du hälsar på ellerringeroch berättar om allt.Vad hade jaggjort utan våra telefonsamtal?
Ingenkan få migatt skrattasom du.Nuärdumin ställföreträdare utei världen, minkäraSerafia,minadagar där är förbioch jagmåste stanna härpåmittrum.”
Farmor spände ögonen iOlga, en blicksom trängdeigenom allt,som gjorde attman stod fastnaglad,oförmögen attfly. MenOlgahadeett brajobboch en underbar familj,det fanns ingetatt flyifrån.Ändåvände honsig bort medstormöda, för attfåkänna sigfri.Hon sågsig om irummet, tänk attfarmor frivilligtbytte sitt underbarahus motdetta nybyggda schabrak medsinasterila rumoch dassgrålinoleumgolv. Visst, hon hade tagitmed sigsin lila pläd,endel fotonoch sitt lilla soffbordmed kakelpattorpåskivan. Sakersom lättadeupp denbedrövligafärgskalani rummet,saker somgjordedet mer till farmors, mendet räckte inte.Kanskeför farmor,men inte förhenne.Hon uppgav en lätt suck ochvände sigmot farmor igen.
”Vill du ha mertårta farmor?”
”Nej tack,den fårpersonalentamed sighem,defantastiska flickorna. Vilken födelsedag jaghaft!”
”Den harvarit fantastisk.Men du skanog vila en stundnu, så kommer jagtillbakatillkvällsmaten?”
”Ska du se om huset?”
”Jag seromhuset varjedag farmor,jag borjudär närjag hälsar på dig.”
”Viborde säljadet.”
”Nej.”
”Nåja, görsom du vill,det är du somhar besväret meddet.Ja, jagäralltensmula trött, kommer du tillbaka sedan? Jagvill höra digberätta.”
”Jag harnog inte så mycket nytt attberätta.”
”Det är ingetfel på gammalt. Somvår cykeltur på Bornholm.”
”Vila nu farmor.Och dröm om detbästa du vet.”
”Det är jagsom brukar säga så.”
”Nuhar jagsnott det. Dröm om pappa,såses vi om en stund.”
”Dåfår jagträffahonom ocksåpåmin 100-årsdag,vad fint.”
Farmor slöt ögonen ochlahändernapåbröstet.
”Olga?”
”Ja, farmor?”
”Har du detbra?”
”Ja. Jaglovar,alltärlugnt nu,ingaflerstormar ochåskmoln.
Jagmår brafarmor, alla ifamiljenmår bra. Ochjag älskar dig.”
”Dåkan jagvilanu. Du vetatt jagalltidärdin skyddsängel ochatt jagälskardig mycket?”
”Jafarmor, jagvet det.”
Hontog omvägenner till hamnen ochgicklängs medkajen därfiskebåtarnaförrlegat på rad. Honhoppade upppåpiren därhon,som ungflicka, brukadestå medfarfaroch tittanär båtarnakom tillbaka från sina fisketurer.Det vardestunderna hontyckteommed honom, hanberättade tålmodigtomvarje båt, om fiskarna ochderas liv, ochvad fisket betyddeför trakten. Nu stod honhär själv, detvar inga fiskebåtar somkom in ihamnenlängreoch sommargästerna hade tagitupp sina tjusigasmå fritidsbåtar förvinterförvaring.Några modiga stackare surfadeenbit bort.Det sågutsom om de lätt ochglatt dansadepåvågorna,som ballerinorna iSvansjön. Pappa tyckte om balett,dehadegåttpåföreställningar ibland tillsammans närhon varliten,och närdekom hemhadehon målatdet honupplevt.Han sa atthennesbildervar vackrare än detdesettpåteatern.
Detiskalla vattnetstänkte uppöverpiren ochblöttener hennes kläder medanhon spejadeutöverhorisonten.
”Pappa!”,ropadehon.”Snälla rara pappa,fly inte nu,låt farmor få vila hosdig en stundmedan honsover ochdrömmer. Menbaraenliten stund, sedanvilljag ha hennetillbaka, jag behöverhenne hosmig etttag till.”
Detkom ingetsvarden härgångenheller. Ändå vändehon sig gärnadit närhon villefåkontakt medsin pappa. Detvar horisonten honpratade mednär honvar barn ochväntade på attpappa skulle kommahem från sjön. ”Kom hemsnart,snällapappa.
Komhem så jagfår visa digmin teckning.
Komhem så jagfår höra om dina äventyr.
Komhem så jagfår sittai ditt knä, snälla pappa.”
Detendasvarhon fick idag varytterligareett iskalltvågstänk, somblandadesig medhennesvarma tårarpåkinderna. Hon hulkadei takt medvågorna somslogmot piren. Saknaden efterpappa kändes fortfarande, efteralladessa år,som en bottenlösravin.Hon svor ochhoppade nerpåkajen,det bara ekadedärnere idet kolsvartadjupet. ”Vändoch gå därifrån”, hade hennes coachsagt. ”Dugör dina egna val, ingentvingar digatt ståoch tittaner idet därsvartagapet.” Nu önskadehon atthon istället fått lära sigatt vara modigoch tittaner idjupet. Attstå därpåravinenskantoch tittaner,tills saknaden inte kändes farlig längre,tills denintegjordesåont längre.
Honrätadepånacken, tårarnatog slut.Vilket tramsatt gå här ochlängtaefter pappanär detgåttsåmånga år.Mamma var kvar ochfarmorvar kvar,dessa klokakvinnor sompåolika sätt varsom balsam förhennessjäloch somställde de rätta frågorna,som ofta ocksåhadederätta svaren.Bildenav ravinenförsvannborti fjärran, honkände sigstark igen
Detvar motvindävennär hongicktillbakatillfarmors hus.
Otroligt,här vardet motvindhur manänvände sig. Honsmet in blanddesmala grändernaoch medens blev detvindstilla, detvar väldärfördeengångi tidenbyggtssåtätttillsammans.
Farmor varändåräddför blåstenoch villehastängda fönster, Olga varräddför inbrottstjuvar ochlåste dörren. Ingenrädsla varsärskiltbefogad just här, menkanskevar ochentypiskför just singeneration.
Honnärmade sigdet lillavitahuset medlilafönsterkarmar.
Farmor ochhenneslilafärgsom dökupp lite häroch där, där manminst anadedet.Tilloch medstockrosornasom klättrade på denvitputsadefasaden hade inslag av det. Honvar nyfiken på hurgrannarnakunnatgåmed på attmåladen gemensamma pumpen alldeles lila.Möjligentänktedeatt det varsådet skulle vara,farmorvar ju från traktensåhon borde veta hurdet genuinasåg ut.Devissteintebättre, de var sommargäster. Människorfrånnågon annanstans,devar bara gäster här, på sommaren. Gäster somman kundelurai att fiskarna somhadebottdär tidigare hade lila pumpar på gårdsplanen. Menman kundealdrigvetamed sommargäster heller,dehadesinaegnaidéer ocksåomsaker ochting. Som attenpizzeriaskulle förstöra denpittoreskamiljöni denlilla byn. Nej, finkrogskulle detvara, gärnamed havsutsikt.Dit kundedegådedär gästerna,påsommaren, ochberätta föralla attdeätitfinmati en idyllisk inramningmed vänner och bekanta. Attenfinkrog inte skulle överleva på vinternverkade inte bekymradem.Sommargästervar svåraatt förstå sigpå, ibland varderas idéer bara bottenlöst…bottenlöstkorkade.
Fönsternabehövde målas, detfickbli till sommaren. Hon skulle ta medfarmori hennes rullstoltillhuset.Såkunde hon sittavid sinlilapumpmedan Olga målade de lila
fönsterkarmarna. Sedanskulledegåinoch baka,eller steka köttbullar.Dåskulle farmor övervaka arbetetsträngt och påminnaomatt köttbullarna skulle sockrasförsiktigtnär de stektes. Inte förmycket, inte förlite, utan alldeles lagom. ”Det sitter ihänderna”,brukade honsäganär Olga frågadehur mycket lagomvar.Farmors trygga,starkahänder. Husetkändestomt, honkunde inte vänjasig vidatt farmor inte gick ochpyssladedärinne längre.I fyra år hade detstått tomt,fyraårsom farmor hade bott på detdär hemmet för gamlingar. ”Nuärdet dags”, hade honplötsligt sagt en dag närhenneskärabarnbarnringde. Inflyttningsdatumvar bestämtoch farmor visste vadhon villetamed sigtillsittnya boende.Alltvar klart, detfanns ingetkvaratt diskutera. Som vanligtmed henne, honbestämdesjälv.Huset vartilloch med utlagt till försäljning, mendär hade Olga satt nerfoten, farmorshus vardet enda somvarit beständigt ihennes kringflackande liv, attsälja detvar otänkbart. Honhadelagt på lurenoch sedansjälv ringttillmäklaren, sagt attfarmor blivit förvirradmed åren ochatt de omedelbart skulle ta bort annonsen.Sedan ställdehon sinfarmorinför faktum, förbereddpåenkonflikt, menden uteblev. Istället skrattade farmor ochsaatt Olga isanning varlikaenvis somhon själv, föratt avslutadet hela med”Ja,baradusköteromdet,såfår du göra vadduvillmed det. Jagflyttar!”
Honbytte om till torrakläderoch sågsig runt ihuset.Där stod pappastre böcker ibokhyllan.Dehadeinteblivitnågra storsäljare, menutgivna hade de blivit.Och farmor varstolt. ”Jag förstårdem inte riktigt, mennågon på detdär förlaget måstejutyckt attdevar fantastiska, så detärklart jagärstolt”. Olga togutallatre ochlapåbordet. Förförstagångensåg hon
NärOlgaåtervänder tillden lillakustbyn för att fira sin älskade farmors hundraårsdag, fylls dagarnaavminnen, skratt ochhavets eviga blåst. Farmor,fiskardottern som trotsat sin tids begränsningarmed nyfikenhetoch mod,är
Olgas fasta punkti livet, den sistalänkentill både barndomens trygghet ochpappansgåtfulla förflutna till sjöss. Men närfarmors hjärta slutar slå sammakväll,drasOlganer ienvirvel
Genom hennes resa utforskas hur identitet, kulturer ochhistoria vävs samman, hurvåra erfaremheter formar ossoch hur vi ibland måste blickabakåt för att förstå vem vi är idag. Det är en berättelse om mod, försoningoch det ständiga sökandet efter hem -både ivärlden av saknad ochobearbetade förluster. ochisig själv.
