Mörkrets ansikte
Kapitel 1– Skottet iskogen
Lars-Olofdroginden varmasommarluftendjupt i lungorna medanhan joggadegenom Sandaspåreti Upplands Väsby. Solensilade nergenom dettäta lövverketoch målade skuggorpåden smalastigen. Fåglarna kvittradeovanför honom,och detdoftade av fuktig jord,tallbarroch syrenerfrånträdgårdari närheten. Detta varhansfristad,hansritual. En kopp kaffe vid gryningen, någralångsamma minuter med morgontidningen,och sedanuti spåret innanvärlden ens börjatgäspa.Han joggadeinteför konditionens skull längre knänagnisslade ochfotledernaprotesteradeibland menför själen.För tystnaden.
Hanhadevarit polis iövertrettioår. De första tjugosom uniformerad, därefter somutredare. Hanhadesett människori derasmestbrutala ochmestsårbara ögonblick. Våld,svek, desperationmen ocksåstyrka, hopp ochåterupprättelse.Det varett liv hansaknade och samtidigtinteville tillbakatill. Pensionenvar en frihet hanaldrigtrott hanskulle uppskattasåmycket.Men ändå fannsnågot ihonom somaldrigriktigt kopplade av den därinbyggdavarningsmekanismen, denlågai bröstet som aldrig slocknade.
Hanvisstevarje rot, varjesväng,varje sten längsstigen. Menden härmorgonenkändesannorlunda. Stegen var tyngre, andningenintelikarytmisksom vanligt.
Kanske vardet värmen.Kanskevar detnågot annat. En känsla hanintekunde sättaord på.Luftenkändes tjockare.Tyngre.
Hanrundade en krök närett ljud slet sönder stillheten. Ettskott.
Detvar somenexplosion idet tystagrönskanderummet.
Fåglarna tystnadetvärt.Hanshjärtastannadei ett slag innandet började dunkavilt.Ett skott, här? Iett friluftsområde? Mitt iett bostadsnärastråk därbarnofta cyklade om eftermiddagarna?
Hanstannadetvärt,försöktelokaliserariktningen. Ljudet hade kommitfrånvänster,inåtskogen, bortfrånstigen. Hantvekade inte. Reflexen varlikastark somför trettio år sedan. Hanvek av ochbörjade springagenom undervegetationen, kvistarpiskade motarmar ochben. Marken varojämn,fullavrötter ochgamla grenar.Han hörde ingetmer.Barasittegetflåsandeoch hjärtatsom bultadei öronen.
Tätare träd,mörkare skuggor. Ljuset siladesner i strimmor, ochdet kändes somatt hanträdde in ien annanvärld.Entystare,kallare.
Förstsåg haningenting.Sedan någotsom bröt detgröna ochbruna mönstret. En kropp. Halvtskymd bakomen sten.Enung man, på rygg.Orörlig.
Lars-Olofsaktade in,gicklångsamtframmed armarna halvtuppsträckta,som om hanville lugnaden döde.Det fannsinget attlugna.Killenvar kanske sjutton, kanske tjugo. Kläddi gråhuvtröja, slitna jeans. Skorna glänste
nästan nyasneakers, dyra.Han hade inga vapen, inga synligasår förutomett:ett skotti pannan.Enren avrättning.
Lars-Olofhukadesig.Ingalivstecken. Ingenpuls, ingen andning. Blickentom,munnenhalvöppen.Det varöver. Hansåg sigomkring.Ingaandra.Ingaljud.
Medfumliga händer drog hanupp mobilen. Osäkerheten grep honom. Vemskulle hanringa?Många av hans gamla kollegorvar borta pensionerade,flyttade,några döda.
HantänktepåAxel. De hade delatkontor en gång itiden. Hanslognumret.
Ingetsvar. Hanförsökteigen. Denhär gången svarade Axel sömndrucken.
”Lars-Olof?Vad är det?”
”Jag harhittatenkropp.Enung kille.Skjuten.Vid Sandaspåret.”
Tystnad. Axel verkadeplötsligt klarvaken.
”Duskojarinte?”
”Skulle jagringa digför ett skämt?”
”Nej…nej.Jag jobbar inte kvar.Men jaghar kontakt medensom är kvar på stationeni Väsby. Hasseheter han. Jagskickar numret.”
Ettpling.Lars-Olof ringde direkt.
Hassesvarade efter någrasignaler. Lars-Olofförklarade lugntoch metodiskt. Hasselät skeptisk först, mensedan ändrades tonen.
”Stannakvardär.Jag kontaktarmin chef omedelbart.Vi är därinomenhalvtimme.”
Lars-Olofsattsig inte. Hangicki cirklar, alltid medett ögapåkroppen.Han ville inte röra något. Visstehur lätt beviskunde försvinna. Mennågot fångadeblicken.En nyckelring iden dödeshand. En metallbricka.Han böjde sigfram. ”VISES SNART”,stoddet,i småversaler. Kusligt. Vardet ett avskedsmeddelande? Ellerett hot?En påminnelse?
Tidengicklångsamt. Solensteg.Enjoggare dökupp i kanten av skogen menvek av snabbt närhan sågLarsOlof ståvid kroppen. Kanske trodde hanatt detvar en övning,ellersåville hanintebli inblandad.
Efter drygttrettiominuter hördessirener.Flera polisfordon rulladeinpåenliten grusvägi närheten.
Uniformerade poliser,teknikeri vita overaller, en kriminalteknisk buss –och en civilklädd kvinna i trettioårsåldern medmörkt håri stramknut.
Hongickdirektframtill Lars-Olof, visade sinbricka.
”AlvaKarlsson, kriminalpolis.”
”Lars-Olof Eriksson.Tidigarepolis.”
Honnoteradedet tyst.
”Berätta vaddusåg.”
Hanförklaradeommorgonrutinen,skottet,kroppens placering. Honlyssnadeutanatt avbryta.Tog anteckningar, sågsig om.
”Såg du någoni närheten?”
”Kanske,”sahan långsamt.”Jagtycktemig se någon skymta mellanträden. Någoni blåbyxor jeans, eller kanske träningsbyxor. Detgickför fort.”
Hontackade honom,tog hans uppgifter.Han nickadeåt henne, sade ”Lycka till,” ochvände om.Men innanhan klev in ibilen, såghan tillbaka motkroppen.Något i magenknöt sig. Dethär varingen vanlig skjutning. Det härvar början på någotstörre.
Alva vändesig motsinakollegor. Peter,Sixtenoch Lisa stod en bitbort, redani färd medatt säkraområdet.De varhennesteamett specialiserat mordutredningsteam somarbetadeöverhelaStockholmsområdet.Litet till storlek, menkäntför sina resultat.
”Vad harvi?”frågade hon.
En tekniker,Joel, komfram.
”Skoavtryck.Sneakers, storlek43. En gympapåselåg nära kroppeninnehölllitevittpulver. Vi harskickat dettill analys.Och vi hittade en hylsa, kaliber 9mm. Dengår till NFC.”
Alva nickade.
”Sixten,Lisadörrknackning.Fåmed allt.Ingen detalj är förliten.”
”Påensöndagsmorgon?” sa Sixten ochgäspade.”Folk harväl inte ensborstat tänderna.”
”Perfekt tillfälle,” sa Lisa ochdrogpåsig jackan.”Då kanske vi överraskar någoninnan de hinnerslänga bevisen.”
De gick.Alvaoch Peter stannade kvar.Han varlång, smal,med ettständigteftertänksamt uttryck. Hade varit på rotelni sexår. Tystlåten, menbriljantnär hanväl öppnademunnen.
”Vad sägerdu?”frågade Alva.
”Raktskott ipannan. Ingenkamp. Iscensatt.”
”Jag tänkte sammasak.”
De åkte till stationen. Detlilla utredningsrummetfylldes snabbt medanteckningar,kartor, fotografier. Peter satte uppentavla medett foto på dendöde. Underskrev han: Okändman.17–20 år.Skjuten ihuvudet.
”Inget ID,ingen mobil,”saAlva. ”Kroppentill rättsmedicin. De fårfastställa åldern medtandkorteller DNA.”
Peter ritade uppentidslinje.09:30 –skottet hörs.10:05 –Lars-Olofringer. 10:40 –polis på plats.
”Trordupulvret är narkotika?”frågade han.
”Kanske,”saAlva. ”Men vi vetinteän. Kanvaravad somhelst.Mjöl. Bakpulver. Menvarförtamed sigdet i en påse till skogen?”
Peter kliade sigi nacken.”Ochnyckelringen då?”
”’Vi sessnart’… Detärengåta. Sorgligt? Hotfullt? Planerat?”
Ingensanågot på en stund.
Peter satte sig. ”Jag kännerpåmig attdet härbaraär början.”
Alva stirrade på tavlan.Påbilden av pojken.
”Vem är du?” viskadehon.”Ochvem ville attduskulle dö?”
Utanförskensolen över Upplands Väsby. Meni detlilla rummethademörkret redanbörjatlägga sig.
Kapitel 2– Tystnadenföreskottet
Lars-Olofsattvid sitt köksbord, stirrandener iden ångandekoppenkaffe framförsig.Morgonenkändes ovanligt tung,som om någoti luften barpåenföraning hanintekunde skakaavsig.Den krispiga sommarluften sombrukade drainfråndet öppnafönstret, fylld av doft av nyklippt gräs ochsyrén,var nu stilla,kvävande. Inte ensfåglarnasjöng somdebrukade.Allt vartyst.
Hanhadeintegåttsin vanligapromenadi Sandaspåret. Inte efter gårdagen.
Synenavden unge mannen bakomstenen vägradesläppa taget. Hansåg honomomoch om igen,varje gång han blundade.Den tomma blicken, blodet motmossan, den därmetallbrickani handen –“VI SESSNART”– allt hade etsatsig fast ihanssinne somett brännmärke.Det varinteförstagångenhan sett ett lik, mendet härvar annorlunda. Känslanhan fått, deniskalla ilningeni nacken,gickinteöver.
Lars-Olofsträcktesig efter radion på fönsterbrädan och vred uppvolymen.Morgonnyheterna rasslade fram genometern. Bränderi södraSverige,stigande bränslepriser, en kort notis om ett pågående polisingripande iJärfälla.Inget om mordet. Detvar för tidigt.Kanskeville de hålladet tyst, ännu.
Hantog en klunkavkaffet. Detsmakade bränt.
Tankarna malde. Hanhadeförsökt återskapavarje detalj i huvudetljudetavskottet,hur kroppenlåg,omhan sett någoni ögonvrån.Men minnetspelade honomspratt. Hankunde inte avgöra om hanverkligen sett en person röra sigi skogskantenelleromdet bara varinbillning. Det kändes somatt någonvarit där. Menvarje gång han försökte plocka fram bilden blev allt suddigt.
Hansuckade,reste siglångsamtoch gick borttill fönstret. Gatanlåg stilla. En kvinna medbarnvagngickförbi på trottoaren.Enbrevbärarecyklade isakta mak. Detvar somomvärlden fortsatte somvanligt, medannågot inom honom hade stannat.
Så lätt detvar atttro attondskafanns någonannanstans. Iandra länder,andra städer.Intei Upplands Väsby, inte mitt blandsmå röda villor ochdagisbarn somritademed kritor på asfalten.Men detvar just detvåldetkom alltid tyst, oväntat. Somett skotti skogen.
Ettsvagt ljudväcktehonom ur tankarna.Ett knäpp, ett dovt ljud från källaren.Nästansom ett steg,eller somnär en bokfallerfrånenhylla.Han stelnade till, spetsade öronen.Det kundevaravad somhelst.Ett rörsom slog, vinden.Men hans puls ökade.
Hantog ett djuptandetag, gick motkällardörren. Den gnissladenär hanöppnade den. Trappanner varmörk, trotsdet lillafönstreti källaren. Hansatte foten på första trappsteget. Sedandet andra.
Ettskott brannav.
Smärtansloghonom somenhammare.Ett brännande hugg genombuken,som attett glödande spett tryckts in i kroppen. Hantappade balansen.Kroppenvek sig. Han föll,slogi trappstegen, rulladener.
Världensnurrade.Blodetrusadeurhonom.Ljuset bleknade.Tystnaden slog till somett lock.
Alva Karlsson vaknadesenareänvanligt.Solen silade in genomsovrumsfönstret ochmåladelångsamma stråk över trägolvet. Honblinkade motljuset, gnuggade trötthetenurögonen. Huvudetkändestungt.Som om tankarna inte riktigtville landa. Honlåg kvar ett ögonblick, stirrade itaket.
Mordet på denungemannengnagdei henne.Det låg kvari bakhuvudet somett tryck, en känsla av attnågot inte stämde.Offretvar fortfarandeoidentifierat.Inget fingeravtryck,ingen tandmatch.Det fannsinget attgåpå, bara blod,ett vitt pulver ochenbrickamed en kryptisk hälsning.
Hondrogpåsig morgonrocken ochgickuti köket. Kaffebryggaren stod redanredoenavhennesbättre vanor ochhon tryckte på knappen. Maskinen klickade till ochbörjade fräsa. Denförstadoften av kaffe fick henne attkänna siglitemer vaken.
Hontog fram en kopp,hälldeupp.Den varmadrycken värmde händerna.
Då ringde mobilen. ”Karlsson,”svarade honreflexmässigt.
En kvinnorösti andraänden stressad,gråtfärdig. Alva stramade till direkt.
”Hallå?Ärdet Alva Karlsson?Det är…jag heter Jessica.
Lars-Olofs syster.Han…han är död. Någonhar skjutit honom!”
Ordenslogsom ett slag ibröstet.
”Vad sägerdu?”Alvarätadepåsig.”Vänta. Vemärdu?”
”Jag skulle bara hälsapåhonom.Viskulle åkaoch köpa en klänning till migidag. Jagknackadepå, menhan svaradeinte… dörrenvar olåst… jaggickinoch…”
Honbrast igråt.
”Han lågdär.Vid trappan. Detärblodöverallt.”
Alva stod blickstilla. Kaffekoppendarrade ihanden.
”Jessica,lyssnapåmig.Gåinterunti huset. Gå ut,sätt dignågonstans. Polisenärpåväg.Jag kommerockså.”
Honavslutade samtalet, hälldeutkaffet, drog snabbt på sigkläderna. Jeans, svartskjorta,bältet med polislegitimation.Håret iensnabb tofs.
Iuppfarten stod hennes gamlaVolvo 240. Denhostade till menstartade. Medhjärtat dunkande ringde honLisa.
–”Är ni där?”
–”Precisanlänt,”saLisa. ”Vihar spärratavhuset. Teknikerna är på plats.”
”Bra.Ingen gårinförränjag sägertill. Jagärdär om tio.”
Lars-Olofs huslåg iett lugntvillaområdei Smedby.Röda tegelvillor,noggrantklipptahäckar, flaggstänger med svenskafanor.Det varenplats därtiden verkadegå långsammare,där grannarfortfarande pratadeöver staketet ochlåste cyklarnaavvana, inte rädsla.
Mennustodblåvita avspärrningsband uppspändamellan grindstolpar.Enambulansstodparkeradmed öppen baklucka.Alvakörde förbioch visade sitt tjänstekort. En kollega nickade.
Jessica satt på en trädgårdsstol, inlindad ienfilt.Hennes ögon varrödsprängda.Hon höll en näsduk hårt ihanden.
Alva gick fram,mjuki rösten.
”Jag är ledsen fördin skull. Kanduberätta vaddusåg?”
Jessica skakadepåhuvudet.”Jagsåg bara honom…ligga där. Somomhan sov. Mendet varblod… överallt.”
Alva nickade. Lade en hand på Jessicas axel.Hon visste attdet varlitedekunde säga just nu somskulle trösta.
Lisa komutgenom ytterdörren. Honbar blå skyddskläder.Hennesansikte varallvarligt.
”Enkulai buken,”sahon lågt.”Hanföllitrappan. Blödde ut innannågon hann ingripa. Detärkliniskt gjort. Nära håll.Ingateckenpåkamp.”
”Inget stulet?”frågade Alva.
”Nej.Plånbok ochmobil kvar på köksbordet. Inga tecken på inbrott.”
Alva tystnade. Honsåg på husetden röda tegelvillandär
Lars-Olofbotti över trettioår. Dendär hanbyggt ett liv, pensioneratsig,söktro.
”Det härvar inte slumpmässigt,” sa hon. ”Någon ville tysta honom.”
Lisa nickade. ”Vivet inte varför.Men dethängerihop medmordeti skogen.Jag är säker.”
Alva gick motsin bil. Närhon satte sigvibrerade mobilen.
Ettsms.Avsändare:okänd.
”Niborde låta detta vara.Det härärstörre än ni.”
Honstirradepåtexten.Det varingen tvekan.Ett hot. Ochdet hade kommitsnabbt. Någonhadeögonpådem. Kanske hela tiden.
På vägentillbakatill stationenkunde Alva inte skaka känslan. Detkändessom om någonsåg henne. Hon kastadeblickari backspegeln, meninget syntes. Inbillning?Eller instinkt?
Vidrödljusetvid Circle Kstannadehon.Hon skulle just svänga högernär en svartmotorcykel gled uppvid hennes sida.Föraren barsvart hjälmmed visir. Hela kroppenspändes.Hon vred på huvudet. Motorcyklisten höjde handen.
En blänkandeglimtenliten pistol.
Skottet brannav. Rutanexploderade.Kulan träffade hennei tinningen. Honkastadesbakåt.Allt blev stilla.
MotorcykelnförsvannutpåE4:an.
Bakomhenne stannade bilar. En kvinna steg ur sinbil, gick fram föratt klaga– ochsåg vadsom hänt.
”Herregud… Nej… NEJ!”
Honringdemed skakigahänder.
”112!Det sitter en kvinna ibilenhon är skjuten i huvudet!”
Sirenerna hördes snart. Ambulans,polis.Vittnen samlades.Men mördaren varredan borta.
Lisa fick samtalet mitt iett möte. Hontappade nästan telefonen.
”Alvaärskjuten.Vivet inte om honöverlever.”
Kapitel 3– En tyst minut
På akutmottagningenpåKarolinskasjukhusetrådde ett kaotiskt lugn denparadox somalltid tycktes råda därliv ochdöd möttesi varjekorridor. Läkarnarörde sigmed snabba,välkoordinerade rörelser runt operationsbordet. Sköterskorna räckte fram instrument medtystprecision, tränadei åratal på attintedarra på handen närdet gällde sommest. Pipandet från monitorn blev långsammare, pulssignalen svagare. Luften vartjock av sterilitet, blod ochkoncentration.
På bordet lågAlvaKarlsson.
Kulansbanagenom hennes huvudhadeorsakat massiv blödning ochoåterkalleligaskador. Honhadekommitin medlivet hängande på en tråd,följd av två ambulanssjuksköterskor somintekunde dölja hopplösheten isinablickar. Trotsall expertis,all teknologi,trots attett helt team kastadesig över henne medden samladekunskapen från decennier av kirurgisk forskning, vardet snartuppenbart: kampen varförlorad redaninnan denbörjat.
En av läkarna– en gråhårig manmed trötta ögon tittade på monitorn,sedan på sitt team. Hanskakade saktapå huvudet.
”Avbryt. Klockan09:36.”
Pipandet tystnade. En raklinje på skärmen. En platt, obeveklig tonsom signaleradedet ofrånkomliga.
Alva Karlsson,kriminalinspektör. Kollegansom alltid log snett närett skämtvar fördåligtför attvarakul.Vännen somalltidsattkvarliteför längepåfredagskvällarnaför attnågon inte skulle behöva åkahem ensam. Honsom höll ihop teamet.Död.
En sjuksköterska, varsamtoch medrespekt,ladehanden på Alvaskalla pannaoch drog sedanett vitt lakanöver hennes ansikte. Rummetfölli stillhet.Baraventilerna susade.
En läkare fylldei ett papper, signerademed en snabb, mekanisk rörelse. Detvar över.Hon varett fall.Ett datum. En kodi journalsystemet.
Utanföroperationssalen stod Mats Lundqvist, kriminalkommissarie ochansvarigför utredningsgruppen. Hanvar kläddi civila kläder jeans, vitskjorta menbar sin legitimation iensliten läderplånbok ibröstfickan.Den hängde därsom en påminnelseomplikten, även när ordensaknades.
Hanstodorörlig,som frusen itiden.I handen höll han mobilen, menfingrarna ville inte röra sig. Hanvisstevad hanmåste göra,visstevem hanmåste ringa. Mendet fannsingaord ivärlden somkunde bära dethär beskedet.
Hanlutadesig motden kalla väggen, slöt ögonenett ögonblickoch trycktesedan fram Lisasnummer.
–”Honärborta,” sa hannär honsvarade.Rösten varlåg, torr. ”Alva… klaradesig inte.”
Ett skott igryningen. En död kollega. Ett spår
När kriminalinspektör Lisa Ek tappar en vän och kollega iett brutalt mord, börjar hon nysta inågot mycket större än hon kan ana ett nätverk av tystnad, infiltration och lögner
med kopplingartill landets toppskikt. steg närmare fara.
Mörkrets ansikte är en suggestiv och intensiv kriminalroman om lojalitet, svek och kampen för rättvisa när systemet sviker. som leder rakt in imaktens mörker.
Tillsammans med kolleganPeter jagar hon sanningen, men varje steg framåtinnebär ett