9789180971652

HAN STAL MITT VACKRA

Lena Ahlstedt Kahlbom

För somliga störtar natten in, förandra smälter densakta samman.

För mig kröp den fram, en skugga somkröpnärmare, tills allt var svart.

Men nu, nu harmorgonen späntsina vingar, och jag lyfter

H Haan s sttaal miittt t v vackkrra

Automatiserad teknikvilkenanvändsför att analyseratextoch datai digital form isyfte att generera information,enligt15a, 15b och 15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning), är förbjuden.

©2025LenaAhlstedtKahlbom

Illustration:LenaAhlstedtKahlbom Korrekturläsning:JaneSchörling

Förlag: BoD· Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se

Tryck: Libri Plureos GmbH, Friedensallee273,22763 Hamburg,Tyskland

ISBN:978-91-8097-165-2

Den härromaneninnehåller skildringar av sexuella övergrepp och psykisk ohälsa.

Vissa partierkan upplevas somstarkaoch kanväcka minnen.

Prolog

Närhan började riktasin uppmärksamhet mot migvar jagredanensårbarsjäl. Hemifrån hade jagfåttläramig attdet viktigasteför en flicka var attvarasöt,att charma ochimponera. Minpappa var en mästarepåatt berätta historieromsinaerövringaroch hur han alltid fick somhan ville, oavsett om detgällde kvinnor eller konflikter.Han premierade styrka och slagkraftighet,och jagville varasom han.När jagberättade om minaegnaslagsmål blev jag sedd, ochi brist på annatkändes detsom bekräftelse.Hemma vartrygghet en bristvara.

Pappadrack förmycketoch tillverkade självför attaldrigstå utan.Mamma ochmin syster bar synliga bevis på hans vrede, medanjag ochmin lillebror aldrig rördes -men vi bar en annansorts rädsla,ensom aldrig släpptetaget. Kombinationen av skräckoch törstefter bekräftelsegjordemig till en lätt måltavlanär Kjell, minmostersman,klevin imittliv.

Hanvar alltidsåvänlig. Hansaatt jagvar speciell, attjag hade någotunikt.Han ville se migdansa ochberömde varjerörelse. Hantog migmed ut ochköpte presenter -smink, kläder, små detaljer somfickmig attkänna migutvald.

Hans ordvar sombalsamför en sargad flickas varande.

Det började oskyldigt,med beröringar somjag inte riktigtvisstehur jagskulle tolka, medord somvar svåra attförståmen omöjliga att ignorera. Hans uppmuntranblev tillen förväntan, ochsnart vardet jagsjälv somville görahonom nöjd.Jag ville varaduktig.Såjag dansade.Och han såg på.

Det var så det började.

Nästagångvar vi tillbakai kusinernashem.Han villevisa mig alla pantflaskori pingisrummet.

Alla de andravar på övervåningen. Jagförstod inte varförhan hadeentomflaskai armhålan.Det såg kul ut ochjag minnsatt jag skrattade åt det knasiga. Hans händer var överallt. Hankliademig på ryggen ochgav mig komplimanger.Jag varsåfin,såsmart,sårolig. ”-Vill du kännanågot riktigtskönt?” frågadehan.

Såklartville jagdet.Han böjdemig fram över backarna ochdrogner mina trosor.

Medsin ena fotbreddade han mina ben. Innan jagvissteordet av det varflaskan skjuten imig. Flaskan varvarm. Nu förstodjag."Visst är det skönt, minAnna?”sahan medskrovligröst. Hans andrahand gned över hansgylfsom buktadeut. Jagsvaradeinte. Jagvissteintevad jagskulle svara, Menskönt var detinte.

Flaskan ställdes åt sidan ochjag hörde hurhan drog ner gylfen. Hantog migpåallaställen han kundeträngainmed mycket glidmedel. Han

stönade ochblundade. Hansaatt jagvar så skön. Attjag hade så fina bröst. Attjag varsom en riktig kvinna.Att ingenvarit så skönför honom förut. Mitt iall smärtavar jagstolt.Jag räcktetilloch hade någotatt erbjuda. Jag blundadeoch räknadeflaskornai backenjag var lutadöver.

Så varjag av medoskulden, 8årgammal ien källare somävenvar ett pingisrum.Efteråt lutade han sig nära ochviskadeatt detta varvår stund, vår hemlighet. Någotsom ingen annan fick veta om.Omjag berättade förmamma eller pappaskulle jagförloravår tidtillsammans. Hanskullefåproblem ochdet villjag välinte.

Så jagvar tyst.Vem skulle tromig?Jag som alltidpratade förmycketoch var ivägen.

Jagvar ofta ledsen utan attriktigtförståvarför. Jaghade inga svarpåalladedär "Varför"frågorna jagfick. Så jagvar tyst.

Jaghar en klumpi halsen ochenkväljningi bröstet. Jagvillkräkas. Jagvillinteminnas. Jag vill inte känna hur hans händerstalmittvackra. Det därsom ingen någonsin ska få ta ifrånen person. Det rena ochenkla. Menjag gör det. Jagminns allt.

Kapitel 1

Marianne- Alby, torsdag kväll

Det regnade.Intedet därmjuka vårregnet som doftarjordoch grönska,utandet kalla,vertikala regnet somfallerrakt nedsom en förbannelse. Vindrutetorkarna gick medjämnaslagöver polisbussens ruta,men de hannaldrigriktigt ikappregnet.Alltvar grått. Husen, himlen, asfalten. Alby såg ut somenplats somgivit upp redani april.

Mariannesatttysti passagerarsätet. Honoch Elin hördeegentligenhemma på Nackapolisen, menden senasteveckanhadesjukskrivningar ochvabb slagit ut halvaAlbygruppen. Nu vardet de somskickades ut närdet blev förtysti någon lägenhet förlänge. En ensamman,äldre.Granne somanmältoro.Sådanaärenden gick oftast på rutin- mendet varnågot medtonfallet i sambandscentralensröstnär de ringde. Någotför spänt. Förtyst. De parkeradelängs kanten av en inre gård,där de gråhyreshusen lågi ring runt ett parkalabuskaroch en bänk i rostfärgat järn.Marianne klev ur bilenoch drog jackan tätare omkringsig.Regnet kröp in vid kragen. Alby varintehennesplats.För långtfrån vattnet, förmånga tillrättalagdasmå trädgårdar blandat medbetong.För mycket… instängt.

Hontänktepåsin egen lägenhet iSaltsjö-Boo. Den var inte mycket bättre,men den var åtminstonebekant. Härvar allt bara obekvämt

tyst.Elinstod redanvid porten ochrökte. Hon lutade sig motväggenmed enafoten mot putsen,som om det varmeningenatt honskulle vänta just där. Röken virvlade långsamt uppåt, trots regnet. Marianne sågatt honhöllcigaretten mellanlång- ochringfingret.Ett ovanligt grepp. Somendansares hand.

-Släck ochgåin, sa Marianne tyst.

-Viärsenasom detär.

Elin slängdefimpen medensnärt ochtrampade till.Hon sa inget, menMarianne kändedet ändå -motståndet.Den därtunna spänningen som alltidlåg mellandem.Som en tonhon inte kunde höra, mensom ändå gjorde henneosäker.Hon vissteintevad det varmed Elin .Det var inte ogillande.Bara… någottrasigt. Någotsom fick henne attreagera förstarktpåtystnad.Degick uppför trappan. Trapphusetluktadefukt och någotannat -enblandning av koktamakaroner, plastmattor ochnågot sött somkanske en gång varit rakvatten. Portentilllägenhetenpåtredje våningen stod öppen. En äldreman från räddningstjänsten nickadeåtdem ochpekade inåt.

-Han ligger där. Inga synligaskador.Ingen som svaradenär vi knackade. Ingetatt göra.

Mariannegickinförst.Hon visstedirekt att någotvar fel. Det varintestanken.Det var inte

tystnadenheller -den brukadehon hantera.Det var någotmed ljuset.Den stillastående luften. Ochkroppen isoffan.

Kjell Lindgren. 68 år.Enligt sambandscentralens noteringar: pensionär, ensam, inga nära anhöriga. Mannen lågpåköksgolvetpårygg. En köksstol stod på sned bredvid honom. Ansiktet var stelti ettleendesom inte hörde hemma där.Läpparnavar spända,tänderna synliga.Ett flin somstelnatvid feltidpunkt. Som ett skämt somingen skrattat åt.

Mariannekände en rysninggålängs ryggraden. Det händesällan.Hon hade sett mycketmen tydligenintetillräckligtmycket

Elin stod vid dörrposten. Honhadeintegåttin.

Baralutadesig motkarmenoch tittade.

Marianne vände sig om ochmötte hennes blick. -Något du ser?frågade hon.

Elin skakade på huvudet, menblicken var kvar på kroppen. Inte på soffan.Intepårummet. Bara på ansiktet.

Mariannegicklångsamt ett varvruntsoffan. Inga märken på golvet.Ingateckenpåkamp.

Ingen omkullvältmöbel. Det såg inte ut somen brottsplats.

Det såg ut somenväntansom gåttövertiden.

Mendet därleendet... Det var inte väntan. Det

var någotannat.

”- Harniväntpåhonom?” frågadehon över axeln.

”- Nej” svaradeenteknikeri blåskyddsrock. ”- Vi ville attniskulle se honom först.”

Mariannenickade. Böjde sig ner, drog på sig handskar,ladevarsamt tvåfingrar motmannens hals. Kall, stelt motstånd.Hon vred lätt på huvudet, inte mycket, bara tillräckligtför attse nacken. Inget.Varkenslag, stick, eller märken. Hudensåg... oskyldig ut.

”- Vetvinär han senast sågs?”

”- Enligt grannen: förtre dagarsedan.Ingen kontakt sedandess.”

Mariannereste sig. Drog av handskarna långsamt.Hon hade lärt sig attlåtatystnaden arbeta ibland.Låtarummettala. Ochrummet talade.Omensamhet.Omstillhet.Omenman somville ge intryckavatt han hadekontroll, fast det var längesen hanhaftdet.Prunkande plastväxter ifönstret, en dammig whiskyflaska somståttorörd mennoggrantsynlig, en hylla medböckerompersonligutveckling- olästa, menordnade efter färg.

”- Hanser gladut” sa teknikern.

”- Eller hånad.Det är inte sammasak”svarade Marianne

Elin sa fortfarandeinget.Hon hadeinterörtsig från dörrposten. Marianne sneglademot henne igen. Det var någotstelt ihennes hållning,men inte på det därsättet sombetyder skräck eller obehag. Mer... närvaro. Somomhon sågnågot ingen annansåg.

”- Du harvarit ovanligt tyst”saMarianne.

Elin rycktelättpåaxlarna.”-Det finnsinget att säga än.”

”-Mendutänker?”

”- Jaglyssnar.”

Mariannetänkteintefråga vad det betydde.

Inte än.Hon vissteatt Elin inte var typen som svaradepåfrågorhon inte självställt. Mennågot ihenne -enobestämd,låg känsla- sa attdet här inte varett dödsfall somskulle blekna som de flesta andra. Inte meddet därleendet.

Inte medElins tystnad. Marianne skrevsina första anteckningari mobilen. Datum, tid, plats, position. Inget personligt, inga tolkningar -bara registrering.Det varsåhon brukadebörja.Att skriva faktaförst gavhenne en känsla av kontroll, somatt honkunde hållaberättelsen

ifrånsig tillshon självbestämdesig föratt kliva in iden.

”- Kandugåoch hämtanågot attdrickatillmig

Elin?” sa Marianne. ”- Jagvillintehateknikerhär inne ännu.Jag villatt vi andas rummet först.”

Elin nickadeoch gick.Långsamt.Som om varje steg behövde övervägas.När dörrenslogigen efter henne, stod Marianne kvar ensam med kroppen. Honlutadesig lite närmare.

Kjells ansiktevar stelt.Munnenfortfarandei det därleendet. Ögonen halvtöppna,som om han sett någothan inte velatsemen ändå känt sig nöjdöveratt förstå försent.

Mariannevissteintevarfördet skrämdehenne.

Det var inte första gången honsåg ettleende på en död kropp. Mendet här… dethär såg ut som ett hån. Som en gestfrånnågon somvissteatt han skulle dö -men inte av vem.

Honskrev en radtilli mobilen:

Kroppen visarteckenpåmuskelrigiditet.Inga synliga skador.Döden verkar havaritplötslig, menintevåldsam. Leendet-noteras.

Sedanladehon undantelefonen ochgickfram till fönstret. Regnet föll fortfarande. Någonstans längre bortsåg hon blåljusenfrånambulansen reflekteras mothusfasaderna. Lägenheten luktadesom ettpretentiöstmuseumöverett

När kriminalinspektör MarianneBergqvist anländer till brottsplatsen iAlbyärdet något somskaver.Det finns inga synliga skador,inga tecken på våld –ändådröjer sig en känsla kvar irummet. Samtidigt vävs tvåkvinnors öden sammangenom ett digitalt möte, ett språkav igenkänningoch begär, ochengemensamhunger efter

Han stal mitt vackra är en mörk, lågmält intensiv roman om det som formar oss idet tysta,omkroppen som minnesbärare–och om vadsom händer närsanningen

En kropp hittas ientystlägenhet. Ett leende somintehör hemma där. någonting annat. Någonting som aldrigblevsagt. inte längrekan hållas kvar.

Lena Ahlstedt Kahlbom är bosatt på Gotland.

Honskriver med ett språkligt mod som skalar ner verkligheten till det mest mänskliga –där skuld, längtan och upprättelse möts inågot somkanskekan linas vid stram prosa. Han stal mitt vackra är hennes debutroman och en kompromisslös berättelseomvad somhänder när det vackra tas ifrånoss –och någon till slut vågar ta tillbaka det.