9789180971430

BRÖDER

JohanJonsson Bröder

©JohanJonsson2025

Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se

Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland

ISBN:978-91-8097-143-0

Livet. Dennakorta tidavvistelsehär på Jorden,som vi alla försöker fyllatillmax av så mycket av allt sommöjligt.Endel av ossfår ettlångt ochlyckligtliv utan större bekymmer,medan andrafår kämpadesto merför attöverhuvud tagetöverleva. Livet, detärbra orättvistibland. Detblevkanskeinteriktigt som du tänktdig,men kanske detblevganskabra ändå närdutänker efter, närduliggerdär isängeni livets slutskede? Detberor mycket på inställningentill det. Detärlättatt förargasig över detman aldrig fick elleraldriglyckadesmed,men närslutetär nära ochdutänkertillbaka, skaman då inte vara tacksamför det mantrots allt har, åstadkommitoch lyckatsmed?I ställetför att tänkapåalltman inte fick, allt somgicksnett ochsådantman harretat sigpå? Vadhar gett digmesttrygghetunder åren?Vem hardumestatt tackaför attduärden du är?Vad harformatdig attbli just denduär? Kandet vara detdär tråkigajobbetsom du haft detsenaste fyrtio åren ellerärdet denpartner du är gift med? Ellerärdet rent av dinbror? Han, vars blod är sammasom ditt.Han somalltidstodvid dinsida, ibådemed–och motgångar, hansom alltid fanns somett stöd fördig närduhade viktigaoch avgörandevägvalatt göra ilivet?Var detdin bror

somgav digtillräcklig trygghet attvågagåtillskolannär du var liten, trotsalla mobbarna somstodoch väntadepåskolgården?

Är detdin bror du skavaramesttacksam föratt du fick detdär jobbet du sökte, föratt detvar hansom pushadedig till attgåpå anställningsintervjun, trotsatt du egentligen inte vågade?Vem gavdig modoch styrka närkrigethärjade ochduvar utom dig av rädsla ochångest? Kanske dettilloch medvar ömsesidigt, trotsatt du inte tänkte på detdå? Kanske gavnivarandra trygghet?

Denhär bokenhandlar om detstarkabandetmellanGustafoch Olov.Två bröder,varslivsresastartadepå1920-taleti de småländska skogarna.Två bröder vars liv utan tvekan hade sett väldigtannorlunda ut om de inte hade haft varandra.

Del1 –Uppväxten

Kapitel1

Året är 1921.Assargården, Ekhultssocken, straxutanför Skillingaryd iSmåland.Regnetsmattrademot fönsterrutorna. Detvar stora, hårdadroppar somfor hårt in ide skörarutorna så attdenästanskallrade om dem. Vinden dånade utanföroch närvindbyarnavar somkraftigast trodde Stig atthelahuset skulle rasa samman.Åtminstone varhan helt säkerpåatt hanskullefåplockaupp ettantal takpannornär ovädrethadegettmed sig. Detvar oktober ochhöstenmed dess kyliga luft ochhårda vindar redan hade hunnit härjai fleraveckor, mensåblåsigt somdet var dennanattkunde hanintepåminna sigomatt hanhade varitmed om på fleraår. Fast detvar klart, närgamle gubbenEnari Backensladugårdrämnade så hade detnog blåstommöjligt ännu mer, tänkte han. Mendet varbra längesedan nu.

Kundedet ha varit1906 eller1907? Hanminns inte riktigt.

Hanvar bara en unggrabb då menmindesatt halva socknenvar involverad irenoveringsarbetetefteråt. Skitsnackoch skvaller vardet gott om itrakten mennär detväl kommer till kritan så harfolkethär iEkhulthållit ihop ochhjälpts åt om detvarit av detallvarligareslaget. Stig svalde hårt ochförsöktesig på ettvagtleende. Hanvar så orolig atthan nästan skakademen visade inte en min införsin Elsie. Hanvar inte orolig föratt detblåstehårt utanför, utan föratt hans älskadehustrusedan knappt fyra år tillbaka,låg ideras säng medvärkarvar tredje minut.

Strömmen hade gått förlänge sedanpågrund av blåsten ochpånattduksbordetbredvid henne brannnutvå vita stearinljus. På skänkenpåandra sidansovrummet brann dettre stearinljustill. De fladdradelivligt emellanåtoch kastadelånga skuggormot väggen bakomdem.Fem ljus i detlilla sovrummetfickvaratillräckligtför attförlösa ett barn.Bredvid Stig satt gamlaEke-Stina beredd med handdukaroch varmtvattenoch inväntadevad som kommaskulle. Stig hade ingenaning om hurmånga barn honhadevarit medomatt förlösagenom åren,men antagligen kundehon noggåi godför de flesta sombodde isocknen,misstänktehan.Han varenavdem,hadehan fått veta.Med Eke-Stinavid sinsidavisstehan attElsie var igodahänder. Vardet någonsom kundesätta ettbarntill världen, så vardet hon. Gammal,rynkigoch kutryggigvar honmen blickenvar skarpoch klar,precissom huvudet. Ändå kundeStiginteslappna av.Det varkanskeinteså konstigt,dådetta varhansoch Elsies första barn somsnart skulle kommatillvärlden.Han sågsammanbitet på Elsie därhon lågmed sinsvettigapanna medett stadigttag om hans armoch närvärkarnavar somvärst,tog honi så att

hennes knogar vitnade. Detgjordestundtals riktigtont när hennes naglar borrade sigini hans hud, menvem varhan attklaga om idet härläget?Det varnäranu, detförstod han. Stönen vidvärkarnahadeövergåttfrånatt vara ganska tystlåtnaoch kontrollerade till attvarakraftiga grymtningaroch hongrimaserade alltmerför varjevärk somgick.

Stackars älskadehustrumin!Duvriderdig iplågoroch svetten rinner längskinderna. Aldrig hade jagväl anat attbarnafödande varsåsmärtsamt förenkvinna, menvad vetväl jagomden saken, obildadsom jagär… Vadärdet jaghar ställt till med egentligen?Hoppasduinteärond på mig ochatt du inte ångrat digomatt sättaett barn till världen.

Eke-Stinasaintesåmycket, menhon såglugnut. Detvar mest lugnande ordoch följsammasmekningarpåpannan från hennes sida än så länge. Hennes kraftiga ända satt på en träpallbredvid Elsie. På huvudetsattden sedvanliga gamlarutigasjalen, ochnedanförträpallen stod hennes väskamed ”bra attha-saker” somhon självkallade den.

–Såja, flicka lilla, såja.Detta skanog gå braska ni se.Det börjar närmasig nu,men varbaralugn. Allt verkar vara somdet ska, sa Eke-Stinamed lugnande ordoch smekte

Elsiepåarmen.Stigförstod attomvärkarnablevtätareän vaddevar nu så skullehan snartbli utschasadavEke-Stina så atthon kundefåjobba ilugnoch ro tillsammansmed Elsie. Stig sågpåsin frudär honlåg isängenigen.

–Såjamin älskling,såja. Dethär skagåbra skaduse. Du är så duktig,det är inte långtkvarnu. Eke-Stinaska ta hand om dig. Allt är förberett, varmtvattenhar jagkokat upppå spisen ochentrave medhanddukar ligger framme här bredvidmig,precissom Eke-Stinahar sagt åt mig, försökte hantröstapåsin bredasmåländska. Elsiesåg medblanka

ögon på Stig.Med en viss ansträngning fick honfram någraviskandeord till sinmake.

–Tack, käre Stig!Jag hade inte klarat dethär utan ditt stöd, flämtade Elsiemellanvärkarna.

–Det är klartatt du hade.Men nu är jaghär,jag finnshär fördig,och närEke-Stina bermig gå ut så skaduvetaatt jagsitterbaranågra meterifrån digute iköket,tröstade Stig medensammanbiten ochstelmin.Han försökte få fram ettlitet leende,men komavsig då ännu en av Elsies värkar plötsligtgjordesig påmind.Han väntadeutvärken ochsträcktesig sedanefter glaset medvattenoch gavdet till Elsiesåsnart honhadehämtatsig.Hon togmödosamt emot glaset ochdrack sedanett parklunkar av vattnet och ställdesedan undandet på nattduksbordet. Ljusen fortsatte fladdrai detdunklalilla rummet.Blåsten gjorde atthällregnetutanför stundtalssmattradenästanvågrätt motrutan isovrummet menElsie verkadeintefaraillaav ovädret. En torr gren från dengamla eken somstodbara någrameter ifrånhuset,lossnadeoch föll nermed en duns på hustaket.Elsie flämtade till av smällenoch klämde hårt iStigs hand.

–Tänkatt vårt barn skafåkomma till Jorden idet här vädret.Kunde detintefåhavarit lugntoch stilla utedenna viktiganatt, suckadehon.

–Vad spelar detför roll?Kanskedet hårdavädretgör att vårson blir en tuffing, precis somvädreti natt, sa Stig och sågmot fönstret ochutgenom denbecksvartanatten.

–Son?Ärdusåsäker på attdet blir en son, frågadeElsie förvånat.

–Klart jagär. Dethar jagkäntpåmig från allraförsta början.Det blir en litenGustafsom du kommer attsätta till världenunder dennanatt, sa Stig medsjälvsäkermin.Han

skulle just fortsättamed en mening då Elsietog ettrejält tagomhansarm ochgrimaserade illa.Eke-Stina restesig plötsligtupp ochvek uppett slag på sina tröjärmar.

–Nej,herrAndersson, nu är detnog dags föreratt gå ut härifrån.Nuärdet vi kvinnorsom fortsätterförlossningen själva.Var nu så snälloch väntautanför.Nihör närdet hela är över.Seså! sa Eke-Stinabestämt ochbörjade vant attplockaupp sakerurhennesbra attha-väska. NärElsie hördeatt hennes make vartvungen attlämna rummet var honnäraatt få panik. Honkramade hårt om Stigsarm och sågförtvivladutnär hansakta restesig uppefter attha suttitpåhuk vidsidan av sängen. Måstehan verkligengånunär jagbehöver honomsom mest? Hurska jagkunnaredautdet härmed hjälpavenfrämmande gammal gummajag aldrig harträffat förut? Vågarjag verkligen lita på henne?Hon verkar så argoch bestämd. Åh,omändåmor vore här! Honärden enda kvinna jagverkligen kanlitapå. Men Stig harsagtatt Eke-Stinakan sinsak ochjag ochjag litar på Stig,sådet innebäratt jagbör lita på dengamla gumman.Fast detkänns så konstigt imagen,det känns somnågonting är fel medmig!Ärdet verkligensåhär detska kännas attfödabarn?

–Javisst,självklart, jagska gå meddetsamma. Adjö så längedåElsie.Det kommer gå bradet här, du är iEkeStinas trygga händer nu,saStigoroligtoch kysste sinfru på hennes svettiga panna.Det enda hanville just nu varatt stanna kvar ochvaramed sinhustru, menhan förstodatt hanintekunde.Med snabba steg klev hanutgenom sovrumsdörrenoch gick ut till köket. Detkändes fruktansvärt förElsie attbli ensamkvarmed dengamla gumman,men honvisstemycketväl attingakarlarärmed närdet välbörjarnärma sig. Elsievar så rädd atthon skakade. Somförstföderska hade honingen somhelst

aningomhur dethelaskullegåtill, menhon hade ju hört av ettpar väninnor sombodde någrahus ifrånvad hon kundeförväntasig ochdet varingenting honsåg fram emot.

Utei köketsattnuStigvid köksbordet ochrullade nervöst på tummarna.Här vardet fortfarandevarmt från vedspisen, mendet varbarasvagglödkvar. Hansneglade på klockansom hängde ovanförbordet. Denvisadekvart över trepånatten. Hanborde normaltsettvaradödstrött av attvarauppe vidden härtiden på dygnet,men hanvar klarvakenavförståeliga skäl.Hansandhämtning var snabboch hanönskade ingethellreänatt allt dettavar över.Inifrån sovrummethörde hanElsiesskrik och flämtningarmed jämnamellanrum,men än så länge hördes ingetbarnskrik.Otåligt fortsatte hanatt rullasina tummar.Först åt enahålleti någraminuter,sedan åt andra hållet.Varje skrikfrånElsie skar somknivari honomoch hanönskade bara attden härnattenskulletaslut. Omedvetettrummadehan ocksånervöst medbåda fötternamot golvet.Han tittade återigen på klockanoch sedanutgenom fönstret,men därute varalltfortfarande becksvart. Höstvindarna fortsatte obarmhärtigt piskamot fönsterrutorna.Grenarutanför knäcktes ochhuset knakadei de vindbyarna.Det varlikabra attkokasig ännu en kopp kaffe, tänkte han. Genast fick hanett dilemma. Hade situationenvarit annorlunda så hade han naturligtvis frågat Eke-Stinaomdet hade smakat meden kopp, mennuvisstehan inte hurhan skulle göra.Skulle hanvågagåintilldem ochfråga,med risk föratt bli utsjasad ellerskullehan ropa åt demgenom dörren?Skulle Eke-Stinatycka atthan störde demdå? Efterett par minuters övervägandebeslöthan sigför attbarakokaen

kopp kaffetillsig själv. Från skåphyllan till vänsterom järnspisen toghan fram plåtburken medkaffetoch hällde itvå rågade teskedar plus lite extraoch fyllde sedani pannan medlagom mängdvatten. Därefter toghan fram ettpar tunnaträpinnar somlåg underspisenoch la in dem. Genast togdefyr iden glöd somännufanns kvar ochStig kundesehur ljuset underifrån lysteupp mellan springorna.Enskönvärme spredsig från spisen ochvidare ihelaköket.Helst av allt hade hanvelat öppnadörrenin till kvinnornaför attsläppainliteavvärmentilldem,men hanskullealdrigvågaöppna dörrennu. Efterenliten stundsatthan återigen vidköksbordetpåsin vanligaplats ochläppjadepåden varmakoppenmed kaffe. Inifrån sovrummetkunde hanhörahur Elsieoch Eke-Stina pratade, menhan kundeintehöravad de sa.Klockan närmadesig tjugoi fyra ochännuhadeingabarnskrik hörtstill. En stundsenarevar kaffet uppdrucket och ögonlocken på honombörjade blitunga.Huvudet hängde alltmerner motbröstet ochandhämtningen hade lugnat nersig.Plötsligt hördehan hurEke-Stina ropade på honom inifrånsovrummet.Han ryckte till så attkaffekoppen välte ochhan blev medens klarvaken.

–HerrAndersson! Varsåsnäll ochvärmmer vatten!

–Javisst,jag ordnar detpåengång! ropade Stig nervöst. Medanhan hällde vatten ikastrullenundrade hanvad han hade ställt till medegentligen. Allden häruppståndelsen varjufaktiskthan orsaktill. Allsin orooch nervositet som hannukände varjusthan orsaktill, menframför allt var hanorsak till atthansälskade hustru just nu lågi ettrum någrameter ifrånhonom ochhadefruktansvärtont.

Genast kändehan sigriktigt dumoch skyldig, likt ettbarn somgjort någotrackartyg,men hanförsöktetröstasig själv

medatt allden häruppståndelsenjufaktisktärlivetsgång ochenheltnaturligprocess sompågåttsålänge människan harfunnits.Han harväl lika mycket rätt till attbilda familj somnågon annan, resonerade han. Eldenhadeåterblivit till glöd ochhan la in ettpar vedpinnartilloch snart börjadeEke-Stinasvattenbli tillräckligt varmt. Den22oktober klockan04.48föddessåtillslutGustafStig Gunnar Andersson. NärStigtillslutkunde urskilja ett ynkligtlitet barnskrikinifrån sovrummetfråndet kraftiga ovädretutanför,for hanupp från köksstolen iett huj. Den trötthet ochden svåraoro hannysshadekäntunder flera timmarvar sombortblåsta. Hjärtatbultade hårt ibröstet på honomoch hankom på sigsjälv ståoch studsa på köksgolvet medett stortoch brettleendepåläpparna medanett parglädjetårar rann nerlängs kinderna.Tillslut satte hansig återigen på köksstolen ochförsöktelyssnapå vadsom försiggick inne isovrummet menhan hördeinget särskilt,förutom lilleGustafs skrikemellanåt.Han tvekade en kort stundomhan skulle våga knacka på.Han varjuså nyfikenpåatt få träffa sinlille sonför första gången!Till slut fattadehan modtillsig ochreste sigoch gick bort till sovrumsdörrenför attknackapå. Precis somhan höjde armenför attknacka, öppnades dörren försiktigt ochdär stod Eke-Stinamed ettlitet knytei armarna. Denannarsså bistra Eke-Stinalog försiktigt närhon sågpåStig. Stig var mållös. Hanfickinteframett ord, mennär hansåg detlilla barnet somlåg omsorgsfullt inlindat iarmarna på EkeStinakunde hanintelängrehålla tillbaka tårarna. Lille Gustaf gnydde till någragångeroch rördesakta på sitt huvud. Förstentår ihöger ögasom hansnabbt torkade tillbaka.Sedan komentår idet vänstraögatoch därefter ytterligareett partilloch hanbryddesig inte längre om att

torkabortdem.Derannsakta nerlängs hans kinder ochin iden grovaskäggstubben. Benenkändesplötsligt väldigt svagaoch hanvar snuddpåatt ta tagi dörrfodret föratt inte benenskullegevika.

–Jag fårgratulera,herrAndersson.Det blev ettvälskapt litetgossebarn,saEke-Stina ochlog,vilketintevar särskilt ofta.

Så liten! Ochsåsöt!Fastkladdig.Ögonenärblå,precissom mina. Är de inte större än så?Herregudvad liten! Otroligt… –Tacksåmycket! Men, vadfin hanär! Tack så mycket kärasteEke-Stina förall hjälp, flämtade Stig.Det var ungefärvad hankunde få fram just då,för hanvar nästintill mållös ochalldeles omtumlad.Varsamt smekte hansin sonmed baksidan på handen över hans lillapanna. Känslornasvämmadenästanöverför honomoch han vissteinteriktigt vadhan skulle vare sigsägaeller ta sig till just nu.

Lille, käre vän, vadfin du är!Tänkatt du skulle kommatill världenmitti detvärstaruskvädreti mannaminne.Nuärviinte längre tvåhär på gården längre,nuärvitre.Det kommer verkligen attbli annorlunda,sannerligen.Men du är efterlängtad,ska du veta!När du börjar växa till digsåska jag lära digalltjag kan, både om gården ochomlivet istörsta allmänhet. Jagska nogsetillatt du både fårenbra starti livet ochentrygg uppväxt. Jagska se till attduhar modi digatt möta livetsallasvårigheter ochmotgångar,sågottjag kan. För motgångardet blir det, detvilljag lova.Men även medgångar ochmånga lyckliga stunder, min lillegosse.Ännuengång önskar jagdig välkommentillvärlden,min förstfödde son!

Ännu någratårar rann nerpåStigs kinder ochhansmun börjadedarra.Plötsligt komhan på attdet fannsentill väldigtviktigpersoni rummet.Hastigt vändehan på

huvudetoch sågmot Elsiedär honfortfarande lågi sängen.Med förskräckelsesåg hanhur de vita lakanenvar fullamed blod överallt.

–Men älskling,hur är detmed dig? Du blöder ju?! Stig såg helt förfärad ut närhan fattade sinhandomElsiesbleka hand.

–Det är okej,det är branu. Menjag är så otroligttrött.

Titta Stig,vihar fått en litengosse!log Elsietrött.

–Duhaderätt, kära du.Elsie slöt ögonen någrasekunder föratt sedanlångsamtöppna demigen. Hennes blickhade svårtatt fokusera på Stig.Han sågdetta ochvände sig hastigtommot Eke-Stina, somförstod atthan varorolig.

–Det är ingenfaramed dinhustru, herr Andersson, men honhar förlorat mycket blod.Liteför mycket,tilloch med. Detvar en svår ochjobbigförlossning förfru Andersson. Honbehöver vila nu föratt återhämtasig.Sätterner på stolen bredviddin hustru,såska du få hållai lilleGustaf medanjag gåruti köketoch tvättaravmig ochlagar lite varm mattiller, om inte herr Anderssonmisstycker förstås?

–Nejdå absolutinte, detgår så bra. Men… skajag verkligen…?Jag menar…?stammadeStigoch sågorolig ut Eke-Stinalog åt honom.

–Det är ingenfara, herr Andersson. LilleGustafärlugn just nu.Dubehöver bara sitta stilla ochhålla honom. Så, varsågod.Eke-Stina sträckte över detlilla knytet till Stig, somsåförsiktigtsom möjligttog emot honomi sinfamn.

–Sådär ja.Nulämnarjag er förenliten stundoch gåruti köket. Ropa bara om detärnågot.Hon lämnadedörren öppensåatt köksspisensvärme skulle sprida sigintill dem.

I1920-talets Småland föds brödernaGustafoch Olov.Storebror Gustaf är intensiv ochhetsig av sig,medan Olov är den osäkre blygekillen som blirmobbad iskolan ochhar få vänner.Den enda sannavännen är Gustaf,som ser till att mobbarna får sig en läxa. Under 2:a världskriget lyckas Gustaf på ett ofrivilligt vis hittakärleken, men är kärleken evig?Kanske, kanskeinte. Åren gåroch brödernafår varamed om glädje, sorg,liv,död ochallt däremellan. Sakeroch ting förändras,men de bevisar för varandragångpå

Trots sinaolikheterhållerdeihopgenom livets med- ochmotgångaroch på ålderns hösthar de förlänge sedan insett att utan varandrahadede inte varit den de är idageller överhuvud taget gång att blodärtjockare än vatten. ens överlevt.