Närjag idag 77 år gammal minns bakåt, till tiden närjag var5 år.Såärdet brokigblandning av minnen, roliga, tragiska,svettigaoch komiska.
Borhär iBlekinge,som änkemanmed treutflugnabarn.
Minresai bokensom avbrytsavberättelser ochdikterom händelser ochpersoner. Hurgjordedeoch vadvar bakgrundentill personligheterna.
Jagvill berätta hurdet vari verkligheten.Och då blir det somenkaruselldär navetvar alkohol.
Idenna bokberättar Jagommitt liv, ställermig frågan;
Varför blev Jagberoendeavalkohol,varförblevmin törst
större än hosandra?Jag ochmitt förhållande till törsten
ellerLucifer somjag kallarden iboken.
Denhar utvecklats somenplantaunder mitt liv. Ett litet frö
sombörjade suga näring ur migsjälv menutvecklades ändå
så starkatt detkrävdes en rejälbedövning föratt kunna
ryckaupp roten till ogräset. Menrevor leverkvar.
Jag tillåter deminteatt rota sigmen vadsäger Lucifer? Jag
klev ur minegenkropp, tittadepåmig.Vad sågjag?En alkoholist!
Den27oktober år 2000 tvingadesjag att sättastopp för
mitt trettioåriga missbruk
Jagsåg djävulen ochskönjande skugganavLiemannen.
Efter en tillnyktringstidkände Jagsmakenavlivet en smak
somför migvar en helt ny erfarenhet.Jag beskriverlivet
somenseglats,våg uppoch vågner.Enverklig resa som
pågårhela tidenoch jaghar lärt migatt lyssna på mina
egna signaler.Omjag skallhalaellerhissa segel, att lyssna
ochta till minlärdomavandra.Allt föratt korrigerarodret.
Allmin ödmjukhetinför livethar byggts av denegnaviljan
att leva livetsom detär. Stödet från mina medseglare har stabiliserat seglatsen. Livetblevenbehagligresasom Jag hoppasvarar länge. En resa somJag önskar att alla somav
en ellerannananledning inte haft möjlighetatt vara med, skulle få uppleva
Styr ut detärvind. Roderpinnenkrängerhårti minhand. Fårjag kyssaDig minälskling.
Uppi masten pojkar!sätt alla segelvihar nu när vi ut på vindpiskat hav far
Odustora hav vi mästrarDig inte Du förjuoss fram.
Knyt fast alltross!vårda de tygvihar -resan blir lång.
Att seglasåatt tygenhålleroch alla är med, detärlivetsgång
Att höra havetsvågormot stäven,det är livets sång.
Att höra denna livets sång medDig minälskade imin famn detärvår bästa melodi även när vi ankrati hamn.
NärJag varfem år ochåkteutför fjälletpåminanya
Sundinsskidormed runt brätte. Närfartenblevför hög
använde Jagändan sombroms.Det varhoppigt ochJag
blev öm av denhårda skaren.Men jagvar stoltöveråket.
Dennaskidpremiär inträffadenär Jagväxte upppåengårdi
Härjedalen tillsammans medmor,far,två systraroch en
bror.Enlycklig tidoch detkändessom att alla ifamiljen upplevde detså. Detvar aktiviteteråretom, byggnationer,
skogsarbete, fiske,bärplockningeller höbärgning.Luktenav
nyslaget hö,det nykoktakaffet på spritköket,sirapslimpan medrökta fläsket närvivar uppe iÅvallen.
Detärsinnesförnimmelser sometsadesig fast.
Dagenbörjade tidigt medgryende solnär jagreste migursängen ochsatte migpåenstolvid bordet.Rejältmed gröt blev dettill att lägga. Jagskulle ju varai skogen hela dagen, somenriktig karl. FarbrorSigvard ochjag vandrade uppi motKnätteni lungt mak. ochrättsom detvar hade vi kommit så långt uppatt vi såg Östpåmomsvarenda tak.
Detblevsegti beneni densista brantenmen så varviframmevid huggningen.Sågakvista,barkaoch draihop, jagfickprova på allt." Nä no tä mô avilâ litte,å tä litte matsade Sigvardoch sjönk neri den mjukamossanbrevidryggsäcken. Jagkände migsom en riktig karl ochjag tyckteatt denenda skillnadenmellanSigvard ochvar längden.Jag varjuintemycket meränliteövermeterndär jagsatt på dennysågade stubbenbredvid minreslige farbror."Tanågeå sitt på så itt du fä tjör(kåda)i rövvasade Sigvard. Ochnär jagskulle resa på migför atttalitegranris så kändejag attjag varfastklistad istubben.Eftertre försök varjag loss.Nuvisstejag tillnästa gång.
Solenstodhögt på himelen, detvar varmt, även iskuggan av den resligatallendär vi satt.Det skulle dröjalänge än innandagen var slut ochviskulle vändahemåt igen.Knottoch mygg kändesmer och merjulängredagen led. MenSigvard hanbarkade ochpustade.Jag satt därpåstubbenoch försökte vifta bort alla angripare. En bit ifrångickSigvard ochdrogihopstockarna -Skullehan barka dem också? Iden stundenupplevdejag detbetungande iatt vara storkarl på Knätten. Jagvissteatt närSigvard varigång då höllhan på länge. Då kommin tankeett förlag till Sigvard. Jegsyng(sjunger)
Snoddasåtdäômmögår hem. Ja,järrdâdu! hördesfrånSigvard somreste uppbarkspadenmot tallen därhan stod. Jagdrogigång"Jag varung en gång förlänge senenflottaremed färg.....i alla torp i alla byar hadde jagenlitenvän "Det ekade mellan tallarnaoch snartgickvisidavid sida neröverstigen,förbi tjurtallen hemåtmot vallen. Jagtittade upppåSigvard ochsade- Jägväntâ nogett tagtä innan jägbli storkarl...
Försiktigtmen optimistigtfrånden femåring jagvar Det
varoftanågon byggnation igånghemma ochJag minns
närRallar-Eklövmuradeennyskorsten. Jagbar upp
tegelstenaråthonom.Emellanåt drog hannågon trudelutt
ochhan hade olikaljudför signär hansjöng,det tyckte Jag
gjorde framförandet literoligare. Närhan sjungitklart
skrekhan så detekade ihelahuset ”merabruki baljan
boys,merabruki baljanboys”.
Hanberättadeoftaomolika bravader ochJag varentrogen lyssnare då hanhadeförmåganatt fängslaåhörarna, han
hade skådespelets talang.Innehålleti hans berättelservar spännande, då detkunde handla om närhan varrallare, gick på luffen ochslogs ellernär hanträffadekända
skådespelare ochvar medi filmer. Bildmässigttalande
tatueradearmar medbådeflickoroch Fullriggade fartyg.
Medkrökt rygg komhan gående uppför gårdsplanen, Birger Berglund.Skosulornasläpade motgruseti de kortastegen. Han stannadetill, stödde sigpåkäppenochkastade en blickåtsidan. Jag sågmunnenrörasig ochkundenästanhörasvordomarna.Äre inten jävel hemmehänne ?Jag kändejutillBirgers verbalaförmåga. Snart sågjag kuveni köksdörren. ÄreDuKagelige? Ja,han kallade migså. Birger gick rakt över köksgolvet fram till askfatet på symaskinen.Dekraftiganävarna rotade blandfimparna efterensom varrökbar. Åfyfaanjeg ha ontsadehan ochsläppte signer på en av köksstolarna.Hans magrakropp varvärkbrutenoch svordomarna forgenom luften medjämna mellanrum.Han satt på stolen sned och framåtlutad, sögi sigavfimpen, drog djupahalsbloss somför att söka lindring. Tänk närDuvar litenKagelige, åhadde ont iöra.Du varhos ossuppei Rise då,såatt amamma di skullfåvile.Devaint myckemedej då, huvva nä.Jag tyckte synd om dej. Birgersögon tåradesnär handrogdet sistaurfimpen. Du må komme uppi Rise
nåndag,såska jägläreDeg ågöreensvepask. Ja jagkommer, till helgen kanske, svarade jag. Ja du må göre de sade hanoch segade sigupp från stolen.Vill du ha kaffefrågade jag. Näfyfaan ittdedann rävgifte du koka hell. Hanvar reda på vägutgenom farstun. Jag blev sittandekvarvid köksbordet.När hanvar borta kombilderna, dramatiska,tragiskaoch komiskatavloravenrallare medsving. Aktörendär jagmindesorden.skJagkom till Stockholmringdeupp en därjävla Arne MattsonKom hitskajag skärataskenå dejdin jäveldä!sa jagåten. Haahaaaa ha,han skratta då Matsson. Birger hade varitstatistifilmenRallare.Viska spelainenfilm nu,bli med du Birger sade Matssontillhonom närde senaremöttespåkontoret Nä itt mä dä hell,dusom äsåstygg (ful)som du är.Haa haa. Två färgstarka resari försoningefterenverbal drabbning.
Jagkom till Åsarna en gång därkom en stor jävelmed kröktnäsa fram tillmej ochsa. Komduihågvem de va sommöblere om oppi de hänn ansikte?Han pekade medden kraftiga näven på denkrokiga näsan. Näääää sade jagoskyldigt Du dinjävel dä! Hördes från resensom en kraftfull avslutning. Etthejdlöstskrattfråndebåda blev somenförlikning, åtskilliga år efterommöbleringen. En gång närjag satt intill Birger iköket uppe iRisevar berättareni högform. Då avbröt Svea,min faster Nä dä va itt så hell han..........!
Tyst,kok kaffeduno! sade Birger Berättarenfängslade migdär jag satt vidbordet. Ihistorierna flödade svordomarnafritt,förstärkande ordsom kanske kundehautelämnats. Berättelsernavar ju starka ändå, mendet varjuBirgeroch hans skådespel.Jag kompåluffen till Särna fattigoch frusen,det varingensom villesläppainmej.Jag vardåligtklädd,lågskor medtunna strumpor.Jag gick ochgick, hela natten, detvar tretti grader kallt. Ja fy faan om jagstannat hadde jagfrusitihjäl.Jag gick över till Norge, iRöstvangenhos en bonde blev jaginsläppt
Birgerstatueringar på armarnahjälpte migatt se bilderna närhan berättade om resanpåenkolbåteller närhan gick runt ihamneni
Kristiania (Oslo) NärBirgerbeskrev de storabåtarna blev segelskeppet på hans armlitet.68meterbottenriggadångarehon va byggd iManchester 1906,deDu. sade Birber ochfor upp imitt ansiktesåsnuskornenyrde.Närjag restemig uppoch varpåväg ut
komBirgereftermig ochtog tagi skortärmen Du du må följemeg oppå se på snickeriet,å svepaskarna. Detknarrade itrappennär vi segadeoss de sistastegenupp till övervåningen. Birger svor hela tiden.Fyfaanjävla benå ryggjävel, fy faan.När jagförevisats alla svepaskarnafiolernaoch annatsom Birger hade gjortvar detdags förmig attåka hem. Hanstodute på bron,jag sågmunnenrörde sig på honom.
Jagfor iväg på mopeden, nedför de brantabackarnamot byn. Jag behövdeingenmotor jaghörde bara vinden susa.Minatankarvar kvarhos Birger,enkuvig rallaremed många roller.Jag sågden runda näsanoch glimteni ögat.Men vadfansbakom detfårade ansiktet,derödgråtna ögonen?Frågor somsökte sina svar iannat än detsom berättatsvid köksbordeti Rise. Birger mistesin förstafru Hanna, hondog 26 år gammal,dottern Sonjadog som9 åring. SonenAsbjörn drunknade iLunån ochsonen Harrytog sitt liv MakanSvea, dottern Gerd ochfostersonen Leopoldfickhan behålla sitt liv ut
Birger blev 81 år.
Trotsatt rallar-Eklövberättadeomhur hanknäckte
näsbenet på någonrival iBrånansåvar hanenmycketöm
ochkänslosam person,jaliteblödigavsig.
Dessa mina bilder från åren 1953 till 1956 harpräglat mig
ochJag minnsmig självsom en aktivgrabb medmycket
spring ibenen,djärvaidéer ochlortpåfingrarna.