Ludvig och
SkogensHemligheter
Denna berä·else är inspirerad av Ludvig.
Hans sä· a· se på världen, medenunikkänslaför naturens skönhet ochlivetsmagi, harvarit minstörsta inspiraòon.
Ludvig är inte bara en pojkesom älskar skogen ochdjuren, han är ocksåenotroligtfinkille mede· storthjärtaoch en djup förståelse förallt levande.
Jagskrev dennaberä·else förhonom,för a· firahansmod, vänlighet ochförmåga a· se detmagiska idet enkla.
Detärenhyllning òll denpojke hanär, och òll denhjältejag seri honomvarje dag
Innehållsförteckning
1. Ludvig ochSkogsvännerna
2. Skogens Hemligheter
3. Räddningsexpediòonen
4. DetGlömdaTrädet
5. På Jakten eCer DenFörlorade Källa
6. Skogens SannaHjärta
7. Skuggornai Skogen
8. Magins Källa
9. Skogens Vägvisare
10.Skogens Allierade
11.Skogens Band
12.Skogens Återfödelse
Inledning
Detbörjade,som så mångasagor,med en pojkeoch en skog. Mendet härvar inte vilken pojkesom helstoch detvar verkligenintevilken skog somhelst heller.
Pojken he·eLudvig. Hanbar en luva somdoCadegranbarr ochäventyr,och ihandenhöllhan en enkelpinne ellersåsåg denutvid första ögonkastet.Men idesstoppviladeenblå kristall somskimradeliktmorgondaggi soluppgång,och som glimmade starkare ju närmarehan komskogens hjärta.
Skogen vargammal. Så gammal a· ingenlängrevisstevar den börjadeeller slutade. Denandades,viskade ochvaktade hemligheter äldreänsjälva òden. Bara densom lyssnade med si· hjärta kundehöradessröstoch Ludvig lyssnade.Allòd.
Hanvissteinteännua· skogen valt honom. Inte föra· han varden starkasteellersnabbaste, utan föra· hansåg med nyfikenhetdär andra sågrädsla. Föra· hanstannadedär andrarusadeförbi. Föra· hanbrydde sig.
Ochnär de första skuggornasmögframmellanstammarna, närdet Glömda Trädet börjadevissnaoch närtystnaden blev farlig då vaknademagin.
De·aärberä·elsenomhur en pojkemed en kristallstav, e· hjärta fullt av modoch en ovanligt klok ekorre började förändra allt.
Epilog:Enviskningbland träden
Närvindenleker mellanträdens kronor ochsolenssista strålarkyssermarkens mossa, då viskar skogen om pojken somlyssnade inte bara medöronen, utan medsi· hjärta.
Hansom talade meddjuren, läktedet somblöddei tystnad ochbar ljuset genommörkret näringen annanvågadegå.
Ochkanskehör du honomäni dag iekens andetag, ibäckens sång, ivarje steg du tarbland rö·er ochbarr.
Förskogenglömmer aldrig.
Ochhjältar,debär inte allòdsvärd iblandbär de bara e· leende, e· stortmod ochenovillkorlig kärlek òll allt somlever.
Kapitel1:
Ludvig ochSkogsvännerna
Ludvig varenpojke medstora ögon oche· ännu större hjärta
förnaturen.Varje morgon,såsnart solenhadebörjatglimra över trädtopparna,tog hanpåsig sina grönastövlar och rusade ut iskogensom lågbarae· stenkast från hans hem.
Detvar hans magiskaplats.
Skogen varfullavliv ochhemligheter.
Trädens grenarsträcktesig somarmar mothimlen, ochLudvig brukadefanòsera om a· de vinkadeåthonom.
Fåglarna sjöngsinasångerhögti trädkronorna,och ibland stannade Ludvig föra· lyssnanoga.
-Kanske berä·ar de en hemlighet, brukadehan tänka.
En morgon,när Ludvig vandrade djupareini skogen än han brukade, hördehan e· svagtpipande ljud från en buske.
Nyfiken somallòdböjde hansig ner ochkikademellande grönabladen. Där, mi· blandkvistarna,sa· en litenekorre mede· trasigt ben.
Ludvig sa·esig försikògt nerbredvid ekorrenoch sa med mjuk röst:
-Hejlilla vän. Är du skadad?
-Oroa dig inte,jag skahjälpadig.
Ekorren ò·adeupp medsinastora,mörka ögon ochtycktes förstå Ludvigs vänlighet.
Ludvig varintesom andra pojkar ihansålder.Han visste a· varjedjuri skogen hade e· eget livoch egna känslor, ochhan ville allòdgörasi· bästaför a· ta hand om dem.
Hansamlade snabbt någramjuka blad ochlindade försikògt in ekorrens ben.
-Dethär kanske inte är somdoktornsbandage,men det kommerhålla òllsduärstark noga· springaigen.
Under òdensom Ludvig sa· därmed ekorren, kändehan a· någotmagiskt hände. Skogen verkadebli tystare, somomhela naturenhöllandan ochväntade.Plötsligt hördeLudvige· svagtsusande ljud,och framförhonom dökengammal, vis ugglaupp.
-Du hare· storthjärta, Ludvig,"saugglan medendjupröst.
-Du harvisat vänlighet motenavskogens minsta invånare.
-Vi iskogenhar se· de·a, ochnuvillvigedig en gåva.
Ludvig blev både förvånad ochnyfiken.
-En gåva?frågade han.
Ugglan nickade.
-Från ochmed nu kommer du a· kunna tala medalladjureni skogen.
-Du harvisat a· du förstårdem på e· sä· sommånga människor inte gör, ochdärförska vi ge digmöjligheten a· verkligenhöraderas röster.
Kapitel2:
Skogens hemligheter
Ludvig kundeknappt trosinaöron. Tala meddjuren? Han hade allòddrömt om det, menhan hade aldrig tro· a· det kundebli verklighet.Med storaögon ò·adehan på denvisa ugglan,som nu sa· lugntpåengrenoch sågned på honom.
-Men... hurfungerardet?frågadeLudvigförsikògt.
-Hurska jagvetavad djuren säger?
Ugglan log, om ugglor nu kanle.
-Lyssnamed di· hjärta,Ludvig.
-Detärdär du redanhör dem, mennukommerduockså förstå derasord.
-Du kommerläradig derasspråk lika naturligtsom du lärdedig di· eget.
-Ochkom ihåg,med denna gåva kommer ocksåansvar.
-Du måsteallòdvisarespekt förskogens lagar.
Ludvig nickadeallvarligt.Han visstea· skogen inte bara var en lekplats,utanenplats full av livdär varjevarelse hade sin egen roll.
Hankände sigplötsligt äldre, somomhan hade få· en hemlighet somingen annanvissteom.
Närugglan flögiväg, kändeLudvigenvarmkänslai bröstet. Hanvände sigmot ekorren, somfor*arande låglugnt ihans knä,och sa försikògt:
-Hurmår du nu,lilla vän?
Till hans förvåningsvarade ekorren.
-Bä·re,tackvaredig.
-Jagtrodde aldrig a· en människaskullebry sigommig på det härsä·et.
Ludvig logbre·.
-Självklart bryr jagmig. Jagälskaralladjurenhär iskogen.
Ekorrenblinkademot honommed sina små, gnistrande ögon.
-Du är annorlunda.Duser oss, inte bara somdjur, utan som vänner.
-Jagheter Roffe, förresten.
-Roffe!"skra·adeLudvig.
-Detäre· perfektnamnför en ekorre.
Roffehoppade försikògt ner från Ludvigs knäoch testadesi· bandageradeben.
-Detkänns redanbä·re.
-Jagborde nogvilaenstund òll innanjag försöker klä·ra igen.
Ludvig hjälpteRoffeupp òll en bekväm platspåenträdgren ochfortsa·esin vandring.Men nu varalltannorlunda. Förvarje steg hantog,kände hanskogens närvaropåe· ny· sä·.Han hördefåglarnas sånger,men nu förstodhan dem.
De pratadeomdagensväder,omvilka bärsom varmogna och om vardeskullebygga sina bon. Små möss sku·adeframoch viskade òll varandra om vardebästa gömställenafanns.
Ludvig varförundrad.Skogenvar inte längre bara en vacker plats; detvar en världfullavberä·elser, vänskapoch hemligheter.
Närhan komfram òll en litenglänta, hördehan e· ny· ljud.
Detvar e· svagtsnyCande,som om någongrät. Ludvig följde ljudet ochfannsnart en litenrävunge,ensam ochrädd, gömd bakomnågra buskar.
-Hej, sa Ludvig mjuktoch sa·esig på hukframför räven.
-Vad harhänt?
-Varförärdusåledsen?
Rävensåg uppmed stora, tårfylldaögon.
-Jaghar tappat bort minmamma.
-Vi skulle jaga òllsammans,men jagföljde eCer en väril ochnu
vetjag inte hurjag skahi·ahem.
Ludvig kändehjärtat värkaför denlilla räven.
-Oroa dig inte,sahan medenlugnröst.
-Jagska hjälpa dig a· hi·adin mamma.
Rävensniffadeoch torkadetårarna medentass.
-Tror du det?
-Tror du a· vi kanhi·ahenne?
Ludvig nickadebestämt.
-Vi skaleta òllsammans. Skogen är stor,men medalladjurens hjälpkommervihi·ahenne.
LUDVIGOCHSKOGENSHEMLIGHETER
Ludvigälskarskogendetärhansfristad,hansäventyrsplatsochhans bästavän.Menendagförändrasallt.Närhanräddarenskadad
SnartdrasLudviginiettstorslagetuppdrag.Skogenärifara.Ett uråldrigtträdhållerpåattdö,mörkaskuggorsmygerbland stammarna,ochbaradensomlyssnarmedhjärtatkanräddaalltsom
TillsammansmedsinanyfunnavännerdenkvickaekorrenRoffe,den lillarävenVildaochfleraandra gersigLudvigutpåenresafylldav faror,magiochoförglömligamöten.Föratträddaskogenmåstehan hittadenförloradekällan,mötasittinremodochväckadeglömda
Enstämningsfullochpoetiskberättelseomattvågatropådet osynliga,omnaturensdoldakrafterochomdetmodsomborivarje
Enmagisksagaommod,vänskapochnaturenstystaröst. ekorrehändernågototroligt:hanfårförmåganatttalameddjuren. leverdärinne. platsernashjärta. barn.