Issuu

TJERNOBYL ANJA OCH OLYCKAN I

Illustrerad av Soia Di Chiara Manetti

Översatt av Marie Helleday Ekwurtzel

KAPITEL ETT

Prypjat, Ukraina (delstat i Sovjetunionen) Stadens centrum

Den 25 april 1986 kl. 15:30

Jag slängde skolväskan över axeln.

– Vänta! ropade jag efter min bästa vän Nina.

Skolan var slut för dagen. Jag var glad och pirrig. Om sex dagar var det första maj, arbetardagen. Då skulle det vara parader över hela Sovjetunionen. Det skulle till och med komma ett tivoli till vår stad!

– Det blir en härlig sommar! sa jag.

Det var Ninas första sommar i Prypjat. Hon hade flyttat hit i höstas.

Hennes pappa hade fått jobb på kärnkraftverket. Det låg i Tjernobyl, strax utanför Prypjat.

Jag hade bott i Prypjat hela mitt liv.

Pappa var brandman, och vi bodde i ett höghus med nio våningar. Där

bodde bara brandmän, anställda på kärnkraftverket och deras familjer. Nina och jag hade genast blivit kompisar.

– Jag har en idé, sa jag. Vi kan väl starta en egen tidning? Och berätta om allt roligt vi hittar på. Jag skriver och du ritar fina bilder.

– Låter kul! sa Nina.

Vi fortsatte gå längs gatan. På husen hängde banderoller som hyllade kommunistpartiet. Det var de som styrde över Sovjetunionen. På vårt hus hängde en stor bild av Lenin. Han hade startat partiet en gång i tiden.

Vi gick uppför trappan till tredje våningen. Jag kramade Nina hej då.

Sedan fortsatte jag upp till vår lägenhet.

Så fort jag klev in kom min hund

Nalle fram och hälsade. Han gnällde och viftade på svansen.

– Hej, sa jag och kramade honom. Jag har saknat dig med.

Jag gick ut i köket. Det luktade gott.

– Potatis-pannkakor? frågade jag.

Mamma log och torkade av händerna på förklädet.

– Ja, vill du gå iväg med några pannkakor till Dido? frågade hon.

Jag nickade ivrigt. Dido var min morfar. Han bodde ensam i utkanten av staden. Jag älskade att besöka hans gård.

Nalle gnällde vid dörren.

– Ja, sa jag. Du får också följa med. Då kom min bror Misja in i köket.

– Vart ska ni? frågade han.

– Till Dido, sa jag. Vill du följa med?

Han skakade på huvudet.

– Har inte tid. Jag har möte med ungdomsgruppen. Vi ska gå i paraden på första maj.

Misja var sexton år, fyra år äldre än jag. Han hade gått med i kommunisternas ungdomsgrupp. Sedan dess verkade han tycka att gruppen var det viktigaste i hela världen.

Jag bytte snabbt om från skoluniformen och tog paketet med pannkakor.

– Kom, Nalle! ropade jag.

Jag cyklade genom staden och Nalle sprang bredvid. Snart var vi framme på morfar Didos gård. Morfar jobbade i grönsakslandet. Nalle skuttade fram till honom.

– Hej! ropade Dido glatt. Jag planterar solrosor till minne av Baba.

Baba var min mormor. Hon hade dött förra året. Jag saknade henne.

Jag gav paketet till Dido. Han luktade på det.

– Mmm, pannkakor! sa han. Ska vi äta när vi är klara här?

– Ja, gärna! sa jag.

Hela eftermiddagen hjälpte jag Dido i trädgården. När det började mörkna satte vi oss och delade på pannkakorna.

– Bäst att du åker hem innan mamma

blir orolig, sa Dido.

Jag kramade honom och cyklade tillbaka genom skogen.

Pappa satt i köket och åt honungskaka när jag kom hem. Jag kramade honom.

– Anja, vill du ha efterrätt? frågade mamma.

– Nej tack, jag är för trött för att äta, sa jag. Vi jobbade länge i trädgården.

– Tack för att du hjälpte Dido, sa pappa och log.

När jag la mig i sängen var Nalle redan där. Jag blundade och lyssnade på de lugna rösterna från köket.

Jag drömde att Nina och jag körde radiobilar på tivolit. Jag körde rakt mot henne. Men innan jag var framme … BOOOOM!

KAPITEL TVÅ

Prypjat, Ukraina (delstat i Sovjetunionen)

Anjas höghus

Den 26 april 1986 kl. 01:23

Jag satte mig upp med bultande hjärta.

Något hade exploderat så högt att väggarna hade skakat. Vad hade det varit?

Nalle skällde högt utanför mitt rum.

Jag rusade in i vardagsrummet.

– Mamma? Pappa? ropade jag.

Mina föräldrar stod vid fönstret.

Himlen var fylld av ett starkt ljus. En hög eldslåga steg upp vid horisonten.

Människor skrek från lägenheterna intill.

Det är våren 1986. En natt vaknar Anja av en explosion. Det brinner i Tjernobyls kärnkraftverk. Anjas pappa är brandman och skadas svårt när han ska släcka elden.

Snart visar det sig att det inte är en vanlig brand. Fåglar faller döda ner från himlen. Soldater i gasmasker kör runt på gatorna.

Anja, hennes mamma och bror tvingas upp på en buss som ska ta dem därifrån. Men varför är det ingen som berättar hur farlig strålningen är? Och vad ska hända med Anjas älskade hund Nalle? Hon tänker inte överge honom.