Återberättad av S 0fia N 0 rdin
Illustrerad av Daniel Th0 llin
Viskningar i mörkret
Viskningar i mörkret
av H.P. Lovecraft
Återberättad av Sofia Nordin
Illustrerad av Daniel Thollin
1. Jag vet vad jag såg
Vissa kommer att säga att jag är galen när jag berättar vad jag har varit med om. Att jag bara hittar på. Att varelserna aldrig har existerat.
Och jag vet inte vad jag ska svara. För vad ska folk tro? Det finns ju inga bevis kvar.
Allt är borta. Breven. Bilderna. Stenen. De märkliga burkarna av metall. Maskinerna med sina sladdar och slangar.
Till och med mister Akeley själv är försvunnen.
Men jag vet vad jag såg. Och jag vet att det jag gjorde var rätt. Jag försökte rädda mister Akeley, men jag kom för sent.
2. Varelser i floden
Låt mig berätta från början.
Alltihop började med en stor översvämning.
Det var i nordöstra USA, den 3 november 1927. Floderna svämmade över. Många människor och djur drunknade. Deras kroppar flöt bort med vattnet.
Men vissa sa att de hade sett något annat i floderna. Döda varelser som varken var djur eller människor. Varelser som liknade kräftor, men som var nästan lika stora som människor. På ryggen hade varelserna vingar.
Tidningarna kontaktade mig, eftersom jag var expert på sagor och legender från den trakten. Jag fick skriva flera artiklar om vad jag trodde låg bakom nyheterna om varelserna. För mig var det självklart.
Det var inga mystiska varelser som byborna hade sett, utan döda människor eller djur. Uppsvällda kroppar som hade legat i vattnet och börjat se konstiga ut. Men folk hade börjat fantisera.
Det finns många sagor från trakten som handlar om sådana varelser.
Ja, jag var säker på att alltihop var fantasier. Åtminstone tills jag fick Henry Akeleys brev. Det brevet var början på händelserna som skulle vända upp och ner på allt jag hade trott på.
3. Det första brevet
Min bäste herre!
Jag har följt debatten i tidningarna med stort intresse. Ni verkar vara mycket bildad! Men jag är rädd att ni har fel. Förfärligt fel.
Jag tycker att ni förtjänar att få veta sanningen. Och sanningen är att det finns varelser på jorden som varken är människor eller djur. Jag har sett dem med mina egna ögon! Jag har hört deras hemska, surrande röster.
Varelserna kommer från en annan planet. De kan flyga genom rymden, och klarar sig utan syre. De har sina gruvor här på jorden, och kommer hit för att hämta metaller.
Så länge vi låter dem vara i fred skadar de oss inte. Men de vill inte att vi ska veta något om dem. Tyvärr är jag en av dem som vet för mycket.
Det började med att jag hittade en stor, svart sten. Den var full med spännande tecken.
Jag tog hem den för att undersöka den.
Varelserna tyckte inte om att jag tog stenen. För sedan dess har de börjat närma sig mitt
hus. På nätterna skäller mina hundar, och nästan varje morgon ser jag märkliga spår på vägen.
Det är spår av enorma klor.
Ni tror säkert att jag är galen, men jag ber er: ta mina ord på allvar!
Jag har bevis, som jag gärna vill skicka till er.
Jag har spelat in ljudet av varelsernas fruktansvärda röster. Dessutom har jag flera intressanta foton.
Säg, kan jag få skicka fotona och inspelningen till er? Det blir naturligtvis farligt för er att ha dem hos er. Men ni verkar vara en man som törstar efter kunskap. Jag gissar att ni tycker det är värt risken!
Med vänlig hälsning
Henry Akeley
4. Svindel
I vanliga fall skulle jag bara ha skrattat åt ett sådant brev. Det borde jag ha gjort den här gången också. Då skulle mitt liv ha blivit så mycket lättare.
Men det var något som fick mig att ta brevet på allvar. Akeley var en beläst man.
Han hade studerat många år vid universitetet. Och han uttryckte sig tydligt och trovärdigt.
Jag trodde förstås inte att det fanns rymdvarelser som hämtade metaller på jorden. Men kanske kunde det finnas en grupp inavlade människor uppe bland bergen? Människor med missbildningar som gjorde att de liknade kräftor. Några av dem måste ha drunknat i översvämningen.
Det skulle förklara kropparna i floden. Och kanske var de här människorna ursprunget till alla de gamla myterna? Jag blev otroligt nyfiken!
Så jag svarade på brevet. Jag skrev att jag gärna ville se bilderna och höra inspelningen.
Mister Akeley skickade genast båda två, tillsammans med ännu ett långt brev.
När jag tog fram fotona kändes det som om jag fick svindel. Det sög till i magen som om jag stod vid ett stup. Vad var det egentligen jag såg framför mig?
Konstiga kroppar flyter i floden efter den stora översvämningen. Kropparna liknar enorma kräftor med vingar. Men några sådana varelser finns väl inte?
Ryktena går. Folk blir oroliga, och ingen tycks veta vad som är sant. Utom möjligen mister Akeley. Han säger att han har träffat varelserna. Han säger att de är farligare än någon kan ana.
Lovecraft är känd för sina mörka och obehagliga berättelser om ondska, monster och gamla fruktansvärda krafter. Viskningar i mörkret är en bearbetad version av en av dessa berättelser.
