Bearbetad av S 0fia N 0 rdin
Skräcken i Dunwich
Illustrerad av Daniel Th0 llin
Skräcken i Dunwich
av H.P. Lovecraft
Översatt och bearbetad av Sofia Nordin
Illustrerad av Daniel Thollin
1. Wilbur
Wilbur Whateley var ett mycket märkligt barn. Han föddes klockan fem på morgonen, söndagen den 2 februari 1913. Förlossningen var svår. Hela natten hördes hemska skrik från familjen Whateleys gård. Skriken ekade bland kullarna runt huset.
Den som skrek var Wilburs mamma, Lavinia. Det är svårt att föda barn, och ingen läkare eller barnmorska var där. Ingen annan kom och hjälpte henne heller.
Grannarna var nämligen rädda för familjen Whateley. De sa att det hördes röster ur jorden runt deras hus. Att det fanns ondska i själva marken.
Och de sa att Wilburs morfar var en trollkarl. De hade sett honom göra mystiska ritualer uppe bland kullarna.
Så ingen vågade besöka familjen. Den enda som var med när Wilbur föddes var hans tokiga gamla morfar.
2. Inget vanligt barn
Lille Wilbur växte fruktansvärt fort. När han var sju månader kunde han redan gå. När han var elva månader började han prata. Och han pratade inte som vanliga småbarn. Han hade inte svårt att säga r eller s. Han talade klart och rent från första början. Men hans röst hade en konstig klang. Som om den inte kom från mänskliga stämband.
Folk började undvika Whateleys gård ännu mer. De ville inte träffa Wilbur.
Han utstrålade någonting obehagligt. Det var skrämmande att han växte så fort. Och redan kunde prata!
Detta var inget vanligt barn. Verkligen inte. Dessutom såg Wilbur så konstig ut. Vem liknade han egentligen?
Han var inte lik sin mamma. Lavinia var rödögd och mycket blek. Men Wilbur var svarthårig, och folk sa att han liknade en get. Han såg väl ut som sin pappa, kunde man tro. Men vem var pappan? Ingen hade sett Lavinia med någon
man.
Till och med grannarnas hundar hatade Wilbur. De började skälla och morra så fort de såg honom. Eller när de kände lukten av honom. För han hade en särskild lukt.
Den kändes kring hela gården. Alla som varit där sa samma sak: Det stank lång väg!
Men Wilburs mamma struntade i allt det här. Hon älskade sin son. Wilbur var minsann inget vanligt barn! I framtiden skulle han bli någonting stort. Han skulle få fantastiska krafter. De som skvallrade skulle få se!
Det trodde Wilburs morfar också.
Överallt skröt han om sitt barnbarn.
– Jag struntar i vad folk säger. Wilbur är
den bästa ungen. Aldrig har ni sett finare!
Och vilken pappa han har! Oj, oj, oj! Ni skulle bara veta. En dag ska ni få höra grabben ropa sin pappas namn. Han ska ropa det från toppen på Sentinel Hill. Han ska ropa så att ni alla hör. Och sen blir ingenting sig likt …
Folk lyssnade och muttrade till svar. Skakade på huvudet. Gubben Whateley, som Wilburs morfar kallades, sa alltid så mycket tokigt.
Men flera år senare skulle folk minnas vad han hade sagt. Senare, när allt det hemska hände.
3. Det konstiga huset
Efter Wilburs födelse la grannarna märke till flera märkliga saker. Bland annat började gubben Whateley köpa nya kor.
Familjen behövde tydligen fler kor än förut. Många fler. Och det konstiga var att alla nya kor verkade få plats i ladugården.
På ängarna runt gården blev det inte heller trångt. Där betade lika många kor som det alltid hade gjort. Men kanske dog korna av någon sjukdom? Så att familjen behövde köpa nya. Ja, så kunde det nog vara, för korna på ängarna såg inte friska ut.
De var magra och eländiga och hade stora sår. Det måste vara en ovanlig sjukdom, för den smittade tydligen människor också.
Både Lavinia och gubben
Whateley hade liknande sår som korna. Såren syntes på deras halsar, men kanske fanns det fler under kläderna?
Sedan hände ännu en konstig sak:
Gubben Whateley började fälla träd. Grannarna skvallrade.
Vad skulle han ha alla plankor till?
Gubben Whateley började bygga om hela övervåningen. Men det märkligaste var att han spikade igen alla fönster där uppe. Ja, alla utom ett. Det sista fönstret bytte han till en rejäl trädörr. Det var som om familjen gömde någonting där uppe.
Någonting som absolut inte fick komma ut.
Och varför hade Wilburs morfar byggt en ramp till dörren där uppe? Vad var det som skulle flyttas dit upp? Någonting stort, den saken var säker!
Nedanför rampen syntes avtryck från klövar.
Grannarna hörde kor som råmade högt på nätterna.
Det lät som om korna var rädda. Men ingen vågade gå
dit för att ta reda på vad de var rädda för.
På nedervåningen byggde gubben ett rum åt Wilbur. Han fyllde rummet med hyllor. Sedan fyllde han hyllorna med gamla böcker. De var så gamla att de luktade mögel. I vissa fattades det sidor.
Bland kullarna i Dunwich hörs hemska skrik. Skriken kommer från Lavinia Whateley som föder ett barn. Ett väldigt ovanligt barn.
Barnet växer för fort och luktar fruktansvärt. Något måste vara fel på det. Kanske har det att göra med rösterna som viskar från kullarna? Eller ondskan som verkar gömma sig precis under marken runt familjen Whateleys gård?
Men även om alla i byn tycker Whateleys är både konstiga och obehagliga, så kan ingen ana vilken katastrof som väntar dem.
Lovecraft är känd för sina mörka och obehagliga berättelser om ondska, monster och gamla fruktansvärda krafter. Skräcken i Dunwich är en bearbetad version av en av dessa berättelser.
