Mordarens marke a
iN I MÖRKRET
Jenny Milewski
Mo rdarens marke
In i mörkret
av Jenny Milewski
1. Bilden pa Bella
Det är mitt i natten. Hedvig står i källaren till Eriks hus. I bakgrunden hörs ljuden från
bubblande akvariepumpar och rasslet från ödlor som rör sig. Hon stirrar på bilden i telefonen.
Bilden som någon okänd person skickat till Bellas pojkvän Viktor. Och som han skickat vidare till Hedvig.
Bilden på Bella.
Hedvigs bästa kompis som varit försvunnen i två dagar.
Hedvig vill inte titta, men kan inte slita blicken från bilden. Det värker i hela henne när hon ser på Bellas rädda, smutsiga ansikte. Och på det hemska märket på hennes hals.
Hedvigs mun formas till en viskning:
– Åh Bella, vad har han gjort med dig? Och var finns du nu?
Hon tittar upp och ser att Erik och Josef tittar på henne med oroliga ögon.
Tankarna snurrar i Hedvigs huvud. Det har varit en konstig natt. Först spaningen mot den konstiga
Eriks hus. Han som folk säger kanske är pedofil.
Sedan branden i Josefs lägenhet, då hon räddade hans lillasyster.
Och till slut besvikelsen när hon och Josef bröt
sig in i Eriks källare för att befria Bella. Men inte hittade något annat än fiskar och ormar.
– Vad har hänt? frågar Erik när Hedvig inte säger något mer.
Hedvig tittar först på Josef och sedan på Erik.
Hon skakar på huvudet. Det här är ingenting som en 10-åring ska behöva se.
Erik verkar förstå att hon inte vill säga något framför Josef och frågar inte mer.
Hon skriver ett meddelande till Bellas pojkvän
Viktor. Säger att han måste kontakta polisen och lämna över telefonen. De kanske kan spåra personen som har skickat bilden.
Viktor skriver tillbaka:
Måste jag det?
Hedvig blir arg.
Klart han inte vill prata med polisen. Bara
för att han var med när epa-gänget kastade in brandbomben vid moskén. Jävla fegis.
Hedvig skriver med snabba, arga tryck:
Annars pratar jag med polisen själv. Och då berättar jag ALLT.
Sedan stoppar hon ner telefonen i fickan.
Hedvig vänder sig till Josef och säger:
– Det är snart morgon. Det är bäst att du går hem nu.
– Jag har inget hem. Har du glömt det? Det är ju nån som har eldat upp det, säger Josef tjurigt.
– Men du kan väl gå till nödboendet på flyktingförläggningen, säger Hedvig. Alldeles här bredvid.
Det är där dina föräldrar är nu, eller hur?
Hon tar några steg närmare Josef och lägger armen runt hans små axlar.
– Jag vet att det här är jobbigt för dig. Men vi vill inte ha en efterlysning efter en försvunnen 10-åring också. Eller hur?
Josef protesterar först, men ger med sig. Erik och Hedvig följer med Josef till förläggningen och tittar efter honom när han försvinner in i huset.
I sina gummistövlar och Hedvigs alldeles för stora jacka.
2. Allt finns pa natet
– Ska vi gå tillbaka hem till mig och göra en kopp te? frågar Erik. Det är kallt här ute.
Hedvig nickar. Hon vet att hon borde gå hem hon också. Innan mamma och pappa vaknar och märker att hon är borta. Men bara en liten stund.
Värma sig och få sitta ner ett tag. Och få prata om allt det hemska med en annan människa.
De går in i huset och tar av sig skorna i hallen.
Eriks kök är stort och välstädat. Modernt, med blanka skåpsluckor och en spis som ser alldeles ny ut.
Det ser dyrt ut, tycker Hedvig. Hon undrar var Erik får sina pengar ifrån.
Utan att vända sig om säger han: . ..
Erik står vid köksbänken och pysslar med teet.
– Vad var det du fick i telefonen? Om du orkar berätta, alltså.
Hans röst passar inte riktigt till hans stora kropp. Den är mjuk och försiktig.
Hedvig drar ett djupt andetag och berättar hela historien.
Om Julia från skolan som försvann och som hon och Bella hittade död.
Om hur Bella försvann och bilden och märket.
Siffran som fanns på Julia och nu på Bella.
Om branden vid moskén och hur hon ofrivilligt fick en 10-årig flyktingpojke som medhjälpare.
Och om hur hon totalt har misslyckats i sin egen jakt på mördaren.
– Jag är så ledsen för att jag bröt mig in i ditt hus, säger hon till slut.
Erik vänder sig om med två rykande tekoppar i händerna.
– Det gör inget. Jag är van, säger han med ett snett leende. Inte vid att nån bryter sig in kanske, men folk har alltid trott allt möjligt om mig.
Då plötsligt minns Hedvig vad som hände den första gången hon såg Erik. Det som fick henne att misstänka honom från början. Då när han stod med huvudet inne i en buske och kanske gömde något.
– Vad gjorde du i busken utanför Ica i tisdags?
frågar hon.
– I busken? Vad menar du? säger Erik förvånat.
Hedvig förklarar.
– Det minns jag inte, säger Erik. Förmodligen var det något djur jag trodde behövde hjälp.
Jag tycker om djur, som du kanske har förstått.
De är enklare än människor.
De sitter tysta en stund och dricker sitt te.
Till slut suckar Hedvig och säger:
– Det låter hemskt, men det är nästan synd att
du inte hade tagit Bella. För jag vet verkligen inte vad jag ska göra nu.
– Vänta på att polisen ska hitta henne? säger Erik.
– Jag litar inte på att de gör sitt jobb. Jag vill bara ut och fortsätta leta, svarar Hedvig. Men jag vet inte var.
– Jag vet var du kan leta, säger Erik.
– Var då?
– På nätet. All mänsklig ondska finns på nätet.
3. Det har hant forut
– Kom, säger Erik.
Hedvig tar sin kopp och följer efter Erik in i vardagsrummet.
Hon tittar sig omkring. Det är snyggt här också.
Dyra möbler och tavlor på väggarna. Inte alls som Hedvig trodde att Erik skulle bo.
Det som märks mest är alla datorer. Längs med väggarna står flera bord med skärmar, sladdar och hårddiskar. På en anslagstavla sitter tidplaner och skisser uppsatta. Det ser ut som ett riktigt kontor.
– Vad jobbar du med? frågar Hedvig, medan hon tittar sig omkring.
– Jag utvecklar dataspel. För ett bolag i USA.
Det är därför jag jobbar på nätterna. För tidsskillnaden.
Hedvig stirrar på bilden på Bella. Det smutsiga ansiktet och ögon som lyser av skräck. På halsen syns ett rött märke format som siff ran fyra.
Hedvig hade rätt. Bella är inte alls hos sin pappa. Nu verkar det som att hon blir seriemördarens nästa offer. Kampen mot klockan har börjat.
In i mörkret är tredje delen i Jenny Milewskis true crime-inspirerade serie Mördarens märke. En berättelse om något som skulle ha kunnat vara sant.
