9789180925570

Noah van Dorpel PAPPA SJÖHÄST

Till Mattis

När du läser den här boken vill jag att du hela tiden kommer ihåg detta: Jag skulle gå igenom precis allt igen, för att få dig.

Till Björn

Jag trodde inte att någon kunde få mig att känna mig nästan bekväm i mitt eget skinn, att jag någonsin skulle kunna acceptera den kropp jag lever i eller att någon skulle kunna vara stolt över att ha mig som sin make. Jag var helt säker på att mina föräldrar var de enda som kunde orka stå kvar vid min sida genom all skit och orka möta alla idioter som min situation drar till sig. Tack för att du om och om igen visar att jag hade fel.

Till mamma och pappa

Tack för er outtröttliga kamp för mig, för de tusentals skjutsade milen, för ert mod att leva och uppfostra annorlunda och för att ni visade mig världen och på så vis gjorde det självklart för mig att människor är olika.

Förord

I djurriket finns det ett djur där det är pappan som bär barnet, och det är sjöhästen. Nu tror jag inte att sjöhästar tänker i termer av manligt och kvinnligt, även om de för det mesta beter sig utefter de mönster som det kön de har tilldelats förväntas följa, men hade de gjort det så är jag väldigt skeptisk till att papporna skulle känna sig mindre som hanar för att de till skillnad från de flesta andra hanar kan bära barn. Jag gissar att de bara gör sin grej och ger blanka fan i vad resten av världen tycker och tänker om dem, om att de sticker ut genom att bära och föda barn. Jag heter Noah, jag är transman och jag valde att bära och föda mitt barn. Jag önskar att jag kunde ge blanka fan i vad andra tycker och tänker om detta, precis som min övertygelse om sjöhästarnas inställning, men sanningen är den att det för oss människor sällan är så enkelt. Jag ser mig som, känner mig som och benämner mig som man trots att jag föddes med ett biologiskt kön som säger något annat. Jag är man och jag är pappa till det barn jag burit och fött, inte mamma. Pingvinpappor ruvar äggen tills de kläcks och har även efter det en väldigt beskyddande roll för sina ungar. Människopappor som likt pingvinen investerar mycket tid och känslor i sina barn får generellt väldigt mycket beröm för detta, helt enkelt för att de beter sig på ett sätt som vi över lag inte förväntar oss att en

stereotyp pappa ska göra. Samtidigt förväntas kvinnor vara goda mödrar och offra allt för avkomman och får sällan eller aldrig tillräckligt med erkännande för det. Många av oss kan nog skriva under på det, oavsett könstillhörighet. Det är inte ofta vi pratar om begreppet ”förälder”, som i en enskild vårdnadshavare. Ett ord som inte på samma sätt är drabbat av könsmässiga stereotyper utan endast vittnar om sin uppgift. Som förälder har jag investerat oceaner av tid och känslor i mitt barn och tänker fortsätta att göra det så länge jag har förmågan. Jag gick igenom tjugo år där jag försökte passa in som tjej och nio år som transman innan mitt barn blev till. Jag gick igenom nio månader som gravid, flera års psykisk återhämtning efter graviditeten och nu kommer jag att gå igenom resten av mitt liv som förälder, som pappa.

Så länge jag kan minnas har jag haft två stora drömmar i livet: att bli författare och att bli förälder. Mina föräldrar är politiska skribenter och böcker har alltid haft en väldigt stor plats i vår familj. Mamma och pappa läste alltid för mig och mina syskon och under våra många och långa bilresor lyssnade vi på mängder av ljudböcker. När inte böckerna räckte till hittade mamma på historier som var så livfulla att jag fortfarande minns några av dem. När jag var fem år lärde min syster mig att läsa. Jag kommer väl ihåg ögonblicket när jag knäckte koden och bokstäverna framför mig blev ord, och sedan dess har jag plöjt böcker som underhållning, tröst, tidsfördriv och alltid med mitt framtida författarskap i åtanke. Jag började skriva berättelser så snart jag kunde, och det blev snart min favorithobby. Det var författare jag skulle bli, den saken var säker.

Jag längtade efter att få börja skolan, och när dagen väl kom så trivdes jag från första stund. Jag älskade att få uppgifter att lösa och att få läxor. Jag tog mig igenom allt i rasande fart och lärarna fick ordna extra uppgifter och böcker för att jag skulle ha att göra. Jag räknade och skrev även på min lediga tid. Matten

vårt ansvar att fortsätta utmana normerna, men för att kunna göra det måste vi definiera dem och acceptera att de finns.

Jag var tjugo år när jag erkände för mig själv att jag var transsexuell. Inte särskilt sent i livet, men med tanke på att jag faktiskt alltid vetat att jag egentligen var pojke så var det sent. Anledningen till att det dröjde var min väldigt starka önskan om att få barn, en önskan jag haft sedan jag var väldigt liten.

Föreställningen om att det var omöjligt att bära ett barn om jag inte definierade mig som kvinna var väldigt stark, och förstärktes dessutom av regler – outtalade som uttalade – och lagar. Allt runt omkring mig pekade på att jag inte fick bära ett barn och samtidigt behålla min identitet, i alla fall inte utan en väldig massa problem.

Jag vet inte när det blev självklart att jag ville ha barn i framtiden, men alla som känt mig hela livet pratar om att jag alltid velat bli förälder och jag minns det också så. När mina föräldrar berättade för släktingar och nära vänner att jag är transsexuell var det väldigt många som direkt sa: ”Men Noah har ju alltid velat ha barn, hur ska det gå med det nu?”

Det var dessa tankar och frågor som grumlade min egen blick. För jag visste inte heller. Det fanns inga svar. Det fanns bara en stark önskan.

Det här är inte en berättelse om hur fantastiskt det är att skaffa barn på ett normbrytande sätt.

Det här är inte en berättelse om hur kön inte spelar någon roll.

Det här är inte en berättelse om att vilja äta kakan och ha den kvar eller om att inte kunna bestämma sig.

Det här är en berättelse om att vilja något så mycket att inga könsnormer får stå i vägen. Om priset som betalas för att bryta mot könsnormer och uppsatta ramar.

Den här berättelsen handlar om en könsbekräftande resa som inte gjorts lättvindigt, inte är påtvingad eller ogenomtänkt. Men gjord på mina villkor.

handlar om könsidentitet och/eller könsuttryck. Det är inte en sexuell läggning utan handlar om vilket kön som känns rätt för en själv att bli sedd som – det vill säga vilket eller vilka kön man känner sig som, eller om man inte känner sig som något kön alls.

Det kan också handla om hur man väljer att uttrycka sitt kön med kläder, kroppsspråk, frisyr med mera. (Hämtat från RFSL, lätt korrigerat.)

Min berättelse handlar om att både vilja bli den jag är, man, och att få bli det jag önskar mest: förälder. I boken gestaltas de två största händelserna i mitt liv – hur jag blev Noah, och hur jag blev pappa. De två resorna möts på mitten, och ligger till grund för den person jag är idag.

Jag hoppas att boken kan ge hopp till transpersoner, vare sig de vill bli föräldrar eller ej. Jag hoppas kunna inge förståelse hos de som har transpersoner i sin närhet, och hos de som tycker att frågor om könsuttryck och identitet är läskigt eller förvirrande.

Inte minst önskar jag att boken ska visa att vi transpersoner är människor som alla andra med drömmar, rädslor och en

önskan om att bli accepterade. Jag vill bidra till att visa att vi transpersoner har rätt att synas, att finnas till och rätt att bli behandlade med respekt. Och att vi inte är farliga.

Inledning

Tänk dig att du vaknar upp en dag med samma hjärna och själ som dagen innan men med en ny kropp, en kropp som inte passar ihop med resten av dig. Tänk dig vidare att alla som möter dig behandlar dig som det kön din kropp säger att du har, det spelar ingen roll hur många gånger du säger att det inte stämmer, allt pekar på att det är du själv som har fel. Den beskrivningen är nog det närmaste som går att komma känslan av att vara född i fel kropp, om du själv inte upplevt det.

”Hur kan du veta hur det känns att vara man?” Frågan ställs mer än sällan och jag har svarat på den otaliga gånger under mitt vuxna liv. Hur vet någon hur det känns att vara man eller kvinna? Man vet bara. Precis som de som föds in i ett kön som de är bekväma med att tillhöra antagligen bara har en känsla av att man tillhör det könet – så är det för mig som transperson också. Jag bara vet att det är man jag är – hela min varelse, själ och hjärna berättar det för mig. Bara för att det är svårt att förstå betyder det inte att det är omöjligt.

När känslan av att vara fel blir så stor som den tenderar att bli när man inte är bekväm i den kropp man föddes i så kan behovet av att hitta ett fel, nästan vilket som helst, bli det som får fokus i

är en stor del av vardagen, och för många av oss transsexuella är behovet av andras ”godkännande” stort.

För andra kan det vara svårt att förstå varför det är så viktigt, och det är inte lätt att tydliggöra hur det känns att veta inne i sig själv att man tillhör ett kön, men ständigt få höra av andra att man tillhör ett annat. Det är omöjligt att förklara vad det gör med en att inte ”godkännas” som den man är i mötet med andra, och således hur underbart det är att passera som det kön man tillhör.

Fortfarande, nästan tjugo år efter att jag började leva som man, får jag en speciell känsla varje gång någon refererar till mig som man/han. Det är en seger och en påminnelse om att det inte är självklart att få ses och accepteras som den jag är.

Allt oftare hör och ser jag hur transpersoners existens målas upp som ett hot, och inte minst vårt ökade krav på att få synas och höras. Vi är inget hot, vi är bara människor. Den påstådda ”transagendan” som skulle innebära att vi är ute efter att sudda ut alla könsgränser och inte tillåta kvinnor att ha trygga utrymmen fria från män är inte verklig. Visst finns det extremer, det gör det när det kommer till allt, men gemene transperson vill bara få existera utan att bli hotad till livet eller förväntas offra allt för att få bli sedd som den hen är.

Vidare så försöker vi sjöhästpappor inte, vill inte och kommer inte, ställa oss över någon annans rätt att bära och föda barn. Vi är inte ute efter att putta undan någon eller ta någon annans plats. Folk behöver inte vara rädda. Jag vågar påstå att de flesta transmän inte ens skulle komma på tanken att bära och föda barn.

”Det fanns inga transbarn när jag var liten!” hörs ganska frekvent i diskussioner om transfrågor, som att trans är något nytt ”påhitt” som ligger i tiden och har skapats i modern tid. Men visst fanns vi, vi har funnits hela tiden, men många av oss syntes kanske inte förrän vi blev äldre. De av oss som fick uppleva att bli äldre.

Min berättelse handlar om att få vara den jag är, man, och att få bli det jag önskar mest: förälder.

Noah är på semester med sin pojkvän när han får beskedet. Han plussar på stickan. Han är gravid! Lyckan är total, och samtidigt kommer oron. För ingenting med den här graviditeten är som vanligt.

I 20-årsåldern landar Noah i att han är en man, även om vägen till insikten varit snårig. Alla andra har sett honom som fl icka, det biologiska könet han föddes som. I vuxen ålder är det andra tankar som snurrar. För hur vet man säkert vem man är, när längtan efter att få bli förälder är så överväldigande? Nu måste han ställa sig frågan: Går det att bära sitt eget barn och att fortsätta vara man?

Vi följer Noahs berättelse om identitet och tillblivande: från barndomstiden till dess att han fi nner sig själv, och från det positiva graviditetstestet till att hans son föds. Två resor sammanvävda till en, med en gemensam nämnare: Ingen kan bestämma över vem du är, förutom du själv.

www.idusforlag.se