HITTA HALSBANDET!
LOTTA SJUNNESSON
Tidigare utgivning:
Hitta tavlan! (2023)
Jag ligger pÄ soffan : en bok om utmattning (2023)
Hitta halsbandet!
Utgiven av Idus förlag, Lerum 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Lotta Sjunnesson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-534-1
HITTA HALSBANDET!
LOTTA SJUNNESSON
PROLOG
LĂ€mna ett meddelande efter pipet.
âHej, jag vet att du Ă€r dĂ€r. Du har nĂ„got som tillhör mig. Om du inte ger tillbaka det lovar jag att hemsöka dig under resten av ditt liv, förstĂ„r du? Ring tillbaka.â
KAPITEL 1
Vem lĂ€mnar ens röstmeddelanden? Ingen! ĂndĂ„ fanns det nu ett sĂ„nt pĂ„ Ellens telefon. Hur? Och framför allt â vem?
Ellen skyfflade undan klÀderna frÄn sÀngen för att sjÀlv fÄ plats att krypa upp. Hoppas det inte var nÄgot jobbigt. Typ skolan som kommit pÄ att hon ÀndÄ mÄste lÀsa extramatte efter sommaren. Eller nÄgot som hÀnt mamma. För visst lÀmnade
man bara röstmeddelanden om det gÀllde nÄgot viktigt och brÄdskande? Annars skickade man bara ett sms.
Ellen drog efter andan och ringde upp mobilsvar.
âHaaallĂ„?â hördes en skrĂ€nig röst. âJag ringer för att jag behöver din hjĂ€lp. Det Ă€r borta. Du mĂ„ste hjĂ€lpa mig.â
Samtalet bröts.
En gammal tant lÀt det som. Ellen kÀnde inga
gamla tanter. Eller? Var det Rut som hade ringt? Hon sÄg det fÄrade ansiktet framför sig, lÀpparna som alltid hade rött lÀppstift.
Kasper ryckte upp dörren. Han hade fortfarande frukostmackan i handen nĂ€r han satte sig bredvid henne i sĂ€ngen. âElva minuterâ, sa han andfĂ„tt och tittade pĂ„ sin klocka, âsen du ringde, alltsĂ„.â
âSĂ„ brĂ„ttom var det vĂ€l inte sĂ„ du inte hann Ă€ta klartâ, sa Ellen och fnissade.
âĂh, spelar vĂ€l ingen roll. PĂ„ tiden att det hĂ€nder nĂ„t spĂ€nnandeâ, sa Kasper glatt och tuggade vidare pĂ„ ostmackan. âOch mamma eller pappa var inte hemma, sĂ„ ingen sa Ă„t mig att jag inte fick sticka innan jag var fĂ€rdig.â
Kasper skulle bli journalist nÀr han blev stor och Àlskade nÀr det hÀnde spÀnnande eller mystiska saker.
Ellen spelade upp röstmeddelandet.
âKlart det Ă€r Rutâ, skrattade Kasper. âVad vill hon ha hjĂ€lp med?â
Ellen ryckte pĂ„ axlarna. âIngen aning. Jag har inte trĂ€ffat henne sen mammas konstutstĂ€llning.â
DÄ, för flera veckor sen nÀr Ellen och Kasper
hade en evighetslÄng sommar framför sig och de tillsammans hade löst mysteriet med den försvunna tavlan.
âHon behöver kanske hjĂ€lp med ett korsord igen. Vore vĂ€l typiskt henne att ringa och krĂ€va hjĂ€lp med ett korsord mitt i sommarlovet.â
âDet var ju bara en gĂ„ng, varför skulle hon ringa mig för nĂ„t sĂ„ntâ, muttrade Ellen.
Ellens telefon började vibrera och spela pÄ sÀngen. Numret var okÀnt, men inte dolt.
âSvaraâ, sa Kasper. âOch sĂ€tt pĂ„ högtalare.â
Ellen klickade pĂ„ den gröna luren och satte telefonen mot örat. âHej, det Ă€r Ellen.â
âĂr det Ellen?â Det skrapade i luren innan den pipiga rösten fortsatte. âDet Ă€r Rut. Esmeraldas vĂ€ninna. Du och jag löste korsord tillsammans.â
âHejâ, sa Ellen dröjande.
Klumpen i magen gav sig till kÀnna, Ellen kunde inte förstÄ varför Rut ringde henne. Ellen hade trÀffat Ruts son, Olof, nÄgra gÄnger under sommaren, men det var ju för att mamma jobbade med honom. Samtalet kunde knappast ha med honom att göra. Ellen orkade inte med nÄgot mer drama i sommar, nu ville hon bara ha ledigt.
âJo, jag ringer för att jag behöver hjĂ€lp. Jag tĂ€nkte att du och din vĂ€n Karsten kan hjĂ€lpa mig.â
âKasper?â log Ellen medan Kasper uppgivet skakade pĂ„ huvudet.
âJa, Kasper. Det Ă€r nĂ„got som har hĂ€nt.â
VadÄ nÄgot som har hÀnt? Ellen svalde. Hon gillade mysterier, men inte om det var farligt. Kasper, dÀremot, som Àlskade allt som var Àventyrligt och detektivigt, tryckte sig nu sÄ nÀra Ellen som möjligt för att höra mer frÄn Rut att Ellens telefon gled ur handen och ner pÄ golvet.
Ellen suckade och Kasper flinade ursÀktande.
âFörlĂ„t, Rut. Jag tappade telefonen. Kan du sĂ€ga igen?â
âTror du att du kan hjĂ€lpa mig?â sa Rut.
âJag hörde inte vad du sa. Kan du berĂ€tta igen?â
Ellen tryckte nu luren mot örat och gick bort mot fönstret.
âMĂ€rta fyllde Ă„r och jag ville ha pĂ„ det för att vara finâ, fortsatte Rut, nu med nĂ„got nedstĂ€mt i rösten. âVem kan vara sĂ„ frĂ€ck att de stjĂ€l av mig?â
Ellen fattade ingenting. Allt lĂ€t snurrigt. âVem har tagit vad?
âDet Ă€r visst inte bara jag som har dĂ„lig hörselâ, skrockade Rut.
Ellen blev varm om kinderna. âJag tappade
telefonen, det var dĂ€rför âŠâ
âNĂ„gon har tagit mitt halsband! Mitt halsband med pĂ€rlor och diamanter. Ni hittade den dĂ€r tavlan och dĂ„ kan ni hjĂ€lpa mig hitta halsbandet ocksĂ„.â
KAPITEL 2
Kasper och Ellen sprang uppför grusvÀgen mot Àldreboendet. Förra gÄngen de var hÀr satt det fullt med gamla mÀnniskor ute pÄ altanen och spelade kort. Nu regnade det och inte en enda gamling syntes till.
âFörsök att inte ramla den hĂ€r gĂ„ngen, Ellenâ, skrattade Kasper och höll henne under armen nĂ€r de gick uppför trappan.
âĂh, lĂ€gg avâ, sa Ellen och drog Ă„t sig armen.
Foten var fortfarande lite öm frÄn stukningen i början av sommaren, dÄ Ellen snubblat nerför trappen nÀr hon hade lite vÀl brÄttom för att lösa mysteriet med tavlan. Det kÀnns inte ens som sommar lÀngre, tÀnkte hon nu nÀr hon hukade sig under sin regnjacka pÄ vÀg mot ingÄngen. Om bara ett par veckor skulle skolan börja igen.
Rut var en gammal dam som varit kompis med
Ellens slÀkting, Esmeralda, och hon bodde pÄ Àldreboendet. Ellen och Kasper hade lÀrt kÀnna henne nÀr de letade efter en vÀrdefull tavla som stulits frÄn Esmeralda innan hon dog. Ett tag hade Rut varit misstÀnkt, för det visade sig att hon och Esmeralda hade blivit ovÀnner strax innan tavlan försvann. Ellen och Kasper hade försökt frÄga ut henne, men det hade inte gÄtt bra.
Rut var vÀldigt bestÀmd och gjorde som hon sjÀlv ville. DÀrför var Ellen fundersam över varför
Rut ringt just henne, Rut ville ju aldrig svara pÄ frÄgor, var sur ganska ofta och ville inte prata om sÄnt som var jobbigt.
En tjej med lÄng hÀstsvans och rödmÄlade lÀppar nickade kort Ät dem nÀr de kom in. Lisa stod det pÄ hennes namnskylt. Hon hade en blÄ tröja pÄ sig, en sÄn som de som jobbade pÄ vÄrdcentralen brukade ha.
âVem ska ni hĂ€lsa pĂ„?â frĂ„gade hon kort.
âHej, vi ska trĂ€ffa Rutâ, sa Kasper.
âVet hon att ni kommer?â Lisa tittade pĂ„ sina fingrar och pillade bort smuts under nageln.
Ellen kom pÄ sig sjÀlv med att stirra med rynkad panna.
âJapp, det vet hon. Vet du var hon Ă€r?â frĂ„gade Kasper.
âHon Ă€r i sitt rum. Hittar ni sjĂ€lva?â
âNej. Sist vi var hĂ€r löste hon korsord i vardagsrummetâ, försökte Ellen förklara.
âDu menar nog dagrummetâ, sa Lisa med lĂ€pparna som ett streck i ansiktet. Hon slĂ€ngde en blick pĂ„ en klocka som hĂ€ngde pĂ„ vĂ€ggen. âJag kan visa var hennes rum Ă€r.â
Hon snurrade runt och skyndade ner genom korridoren och Kasper och Ellen fick smĂ„springa efter. En man i likadan blĂ„ tröja som Lisa kom ut ur ett rum och Ellen höll pĂ„ att krocka med honom. Hon viskade fram ett âursĂ€ktaâ innan hon skyndade vidare.
Den lÄnga korridoren var mÄlad i ljusbrunt och nÄgra enstaka tavlor hÀngde pÄ vÀggarna. Tavlorna var dystra, tyckte Ellen. En mörk bild pÄ en liten bÄt, ett trÀd i motljus. En ensam vÀxt stod i ett fönster med slokande blad. Varför hade de det sÄ trist? Ellen blev sugen pÄ att ta med sina penslar och fÀrger och mÄla pÄ vÀggen. Hon log nÀr hon förestÀllde sig en stor fÀrgglad fjÀril pÄ ena vÀggen och en blomsterÀng pÄ den andra.
Vem blev inte glad av lite fÀrg? Kanske skulle Àven Lisa varva ner lite och le med de dÀr sura lÀppstiftslÀpparna om stÀllet piggades upp?
Framför en stÀngd dörr stannade Lisa upp kort, pekade pÄ den och skyndade sen vidare.
âSjukt dryg tjejâ, viskade Kasper och hĂ€rmade Lisas himlande ögon: âDu menar nog dagrummet?â
âHon var vĂ€l stressadâ, sa Ellen och ryckte pĂ„ axlarna.
Rut Erlandsson stod det pÄ dörren.
âSka vi knacka pĂ„?â sa Ellen.
âAnnars Ă€r det svĂ„rt att komma in tĂ€nker jagâ, sa Kasper. âSĂ„vida du inte kan gĂ„ genom dörrar. Det hade varit coolt Ellen, om du kunde gĂ„ genom dörrar.â Han skrattade.
âKul, Karsten, jĂ€ttekulâ, sa Ellen och himlade med ögonen. âDu Ă€r bara för jobbig.â Men Kasper bara log till svar.
Det skulle sÀkert bli stelt inne hos Rut. Hon kÀnde plötsligt inte alls för att gÄ in. Ellen blÄste bort luggen frÄn ögonen. Hon tyckte att det var svÄrt att prata med vuxna som det var, och nu skulle Rut ha massa krav pÄ dem och Ellen hade
ingen lust att göra nÄgot som hon fick ont i magen av. Hon ville bara ha sommarlov.
âFörsöker du köra med tankeöverföring och ropa till Rut genom ditt huvud att vi Ă€r hĂ€r?â Kasper fortsatte skratta och knackade pĂ„ dörren.
Rut öppnade dörren till en smal springa och kikade ut med misstĂ€nksam blick, men lyste upp nĂ€r hon sĂ„g dem. âHej, barn. Bra att ni kommer. Kom in.â Hon stöttade sig mot en kĂ€pp och gick haltande före dem in i rummet.
Ruts rum var helt fyllt av tavlor. Rut och Esmeralda hade varit mÄlarkompisar och haft mÄnga utstÀllningar tillsammans. Det var av Esmeralda som Ellens mamma Àrvt sin konstnÀrlighet, trodde hon. Och Ellen hade i sin tur Àrvt den av mamma. Hon Àlskade att mÄla och nu drogs blicken till de mÄnga fÀrgerna i Ruts rum.
Tavlorna var mest naturmÄlningar. DÀr fanns stora fÀlt med vajande sÀd, en rÀv som vilade i en glÀnta i skogen och sen tavlor av trÀd, massor av trÀd. LÀngst ner i hörnet pÄ tavlorna stod förkortningen RE , Ellen antog att det var Ruts signatur.
Lite avsides, lÀngre in i rummet hÀngde en tavla som stack ut frÄn de andra. Den var mörkare, mer abstrakt, med stora grova penseldrag, en sÄn dÀr tavla som gjorde att man fick krypningar i kroppen, som mamma brukade sÀga. Ellen gick nÀrmare. Den förestÀllde ett argt hav med stora vÄgor som slog in mot klipporna. Ovanför klipporna, uppe pÄ berget, stod en kummel, en stenhög som Àr ett vÀgmÀrke för bÄtar att hitta rÀtt pÄ havet.
Den sÄg faktiskt precis ut som Ellens kummel.
Hennes favoritplats pÄ ön, dit hon ibland gick för att prata med pappa. Tavlan hade en annan signatur, ESS stod det.
âDet var Ess som mĂ„lade denâ, sa Rut och pekade mot tavlan. âEsmeralda, jag kallade henne för Ess och hon skrev det pĂ„ sina tavlor ocksĂ„.â Ellen nickade lĂ„ngsamt. Hon hade svĂ„rt att slita blicken frĂ„n de stormande vĂ„gorna.
âOkej, Rut, berĂ€tta vad som hĂ€ntâ, sa Kasper och klickade med sin penna. Han hade tagit upp sin mörkgröna anteckningsbok och gjorde sig klar för att skriva. En riktig journalist var alltid redo för ett scoop, brukade Kasper sĂ€ga, och han
var nog den enda Ellen kÀnde som alltid gick omkring med ett anteckningsblock i ryggsÀcken.
NÀr Kasper och Ellen hade letat efter den stulna tavlan hade Kasper hela tiden haft med sig boken som han skrev upp ledtrÄdar i. Kasper hade Àven gett en till Ellen, men hon hade mest anvÀnt den till att rita i.
âMĂ€rta skulle bjuda pĂ„ kaffe och kaka nĂ€r hon fyllde Ă„r och jag ville vara fin. Det Ă€r inte ofta jag Ă€r bortbjuden nuförtiden. Jag har mina smycken i skĂ„pet dĂ€r borta men nĂ€r jag kikade efter det hĂ€romdagen var det försvunnet.â
Rut suckade och fingrade mot halsen som om hon ville vara extra sÀker pÄ att hon inte hade halsbandet pÄ sig.
âDet Ă€r ett kodlĂ„s pĂ„ skĂ„pet.â Kasper stod och petade pĂ„ siffrorna till lĂ„set. âVarför har du det?â
Rut sĂ„g road ut. âTĂ€nk, det frĂ„gade Ă€ven polisen som var hĂ€r. Du ska kanske bli polis, Karsten?â
âAlltsĂ„, jag heter Kasper.â
âJa, jag sa Kasperâ, sa Rut och fnyste.
Kasper sneglade pÄ Ellen som dolde leendet genom att klia sig pÄ nÀsan.
âVad sa polisen nĂ€r de var hĂ€r? Hittade de
nĂ„gra spĂ„r?â frĂ„gade Kasper och drog i skĂ„pets dörr som var lĂ„st.
Rut grimaserade. âDe var hĂ€r i femton minuter.
Borstade lite hĂ€r och dĂ€r och sen gick de. Dem ger jag inte mycket förâ, muttrade hon. âDe skulle höra av sig om de kom pĂ„ nĂ„got. Men det lĂ€r de inte göra, tĂ€nker jag. SĂ€kert tror de att jag Ă€r en virrig, glömsk tant. SĂ„ det var bĂ€st att ringa er.â
âFĂ„r vi titta i skĂ„pet?â frĂ„gade Kasper.
âDet gĂ„r bra, jag kan öppna.â Rut reste sig upp och hasade bort. âAlla som bor hĂ€r har ett skĂ„p med lĂ„s ⊠Nu fĂ„r ni vĂ€nda er bort nĂ€r jag slĂ„r koden.â Det pep fyra gĂ„nger och dörren öppnades. Rut tog ut ett blĂ„tt skrin utan lock med smĂ„ snĂ€ckor pĂ„. Hon gav det till Ellen. âJa, hĂ€r Ă€r inte halsbandet i alla fall.â
Ellen petade försiktigt med pekfingret bland de glittrande broscherna och de smÄ stenarna till öronen.
âĂr det nĂ„gon mer Ă€n du som kan koden till skĂ„pet?â frĂ„gade Kasper.
Rut funderade en stund. âMin son Olof kan den, ja han som sĂ€ljer din mammas tavlor, Ellen.â Hon satte sig ner i fĂ„töljen. âJag har frĂ„gat Olof
om han gett koden till nĂ„gon, men det hade han inte.â
Ellen tittade ner i skrinet igen, det lÄg faktiskt
ett par halsband dĂ€r ocksĂ„. âMen, tog de bara ett halsband och inte de andra?â undrade Ellen.
âOch varför tog de inte alla smyckena?â
âDet vet jag inteâ, sa Rut.
âVar det nĂ„got speciellt med det halsbandet?â frĂ„gade Kasper. âVar det vĂ€rt mycket pengar?â
âDet Ă€r inte vĂ€rt mer pengar Ă€n de övriga, vad jag vet. Men jag tycker mycket om detâ, sa Rut argt. Hon tog tillbaka skrinet frĂ„n Ellen, la in det i skĂ„pet och smĂ€llde igen dörren.
âDet var konstigtâ, sa Kasper. âOm jag hade varit tjuv hade jag tagit alla smyckena. Inte bara ett. Kan du komma pĂ„ nĂ„n anledning till att de tog just det? Var har du fĂ„tt det ifrĂ„n?â
âVar jag har fĂ„tt det ifrĂ„n? Det var vĂ€l en konstig frĂ„ga. Hur ska jag kunna veta varför nĂ„gon valde att stjĂ€la just det framför mina andra?â Rut reste sig och kramade om sin kĂ€pp.
âNu blev jag ganska trött och jag fĂ„r be er att gĂ„.â Hon gick bort till dörren och öppnade den demonstrativt pĂ„ glĂ€nt.
Hur kan nÄgon ta sig in i ett kassaskÄp utan att kunna koden?
Mitt i sommarlovslunken slĂ€ngs Ellen och Kasper in i ett nytt mysterium. Ruts halsband har stulits och de fĂ„r i uppdrag att hitta det. Men det visar sig vara svĂ„rare Ă€n vad de först trott âŠ
Detektivarbetet kantas av lögner, gamla begravda hemligheter och avundsjuka. Ellen kÀmpar med att vÄga ta plats och göra sig hörd, medan Kasper verkar vara totalt orÀdd. Det Àr inte rÀttvist! Dessutom blir allt Ànnu svÄrare nÀr Kasper trÀffar Stella med det lockiga hÄret. Ellen har alltid varit Kaspers bÀsta vÀn, ska nÄgon annan ta hennes plats nu?
Hitta halsbandet! Àr en spÀnnande berÀttelse om ett mysterium, om vÀnner som glider isÀr och om att vÄga sÀga vad man tycker.
www.idusforlag.se