Alexander Bygdén Caroline Hinsegård
Demokratideckarna och det stulna klassrådsvalet
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Alexander Bygdén | Illustrationer: Caroline Hinsegård
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-511-2
Alexander Bygdén Caroline Hinsegård
Katja vaknade av ljudet från mamma som slamrade i köket. Vanligtvis brukade hon tycka det var jobbigt att gå upp på morgonen, men när pannkaksdoften nådde Katjas näsa var det som att hjärtat gjorde en volt i bröstet. Det var knappt så att kroppen hunnit vakna innan den kastat sig upp ur sängen, tagit på sig alla kläder och rusat nerför trappan. Måndagsmorgonen kunde knappast börja bättre.
Pappa och lillebror Patrik hade redan hunnit
hugga in på sina pannkakor, och Katja skyndade att lägga upp en alldeles gyllene pannkaka på sin tallrik. Den lyste som en sol, alldeles rund och god. Sedan bredde Katja på ett tjockt lager smör, något som pappa brukade reta henne för och det gjorde han den här morgonen också.
– Ska du inte ha sylt i stället? Det är ju ingen smörgås, direkt.
Det visste så klart Katja, men hon visste också att hon inte behövde bry sig om vad pappa tyckte, det viktigaste var ju att hon tyckte pannkakan var god.
– Ett, två, tre, nu ska vi få se … hur Katja äter pannkaka som en macka, skrattade pappa.
Nerförsbacken fick det att kittla i magen när
Katja kom farande på cykeln till Talltorpsskolan.
Katja såg redan fram mot idrottslektionen då de skulle spela handboll. Men när hon skulle låsa fast cykeln utanför skolgården hände något märkligt som fick henne att vakna upp ur sina dagdrömmar om hur hon skulle göra mål på gympan.
Medan hon böjde sig över framhjulet för att knäppa fast slanglåset i cykelstället såg hon nämligen två skumma figurer som kom gående på trottoaren.
Den ena var en lång kvinna, klädd i en skinnrock som släpade i marken, på huvudet hade hon en skrynklig keps som var nertryckt långt över ögonbrynen. Den andra figuren var kortare och hade en fransig jeansjacka. På huvudet hade han en hög hatt, men inte en sådan fin som en cirkusdirektör skulle kunna ha utan en med stora hål i som såg ut som något han fiskat upp ur en soptunna.
Katja kände hur det ilade i magen, som om hon åkte karusell. Vad gjorde två främlingar på hennes skola? Här brukade de flesta se ganska vanliga ut. Visst, alla är olika, några har långt hår och några har kort hår, en del åker rullskridskor och andra kanske kör moped, men det är ju det som är en del av vanligheten, att alla ser lite olika ut. Men inte så här.
Katjas kompis Uno brukade alltid säga att han kunde lokalisera en skummis på flera mils
avstånd. Det var något med utstrålningen, menade han, en skummisutstrålning.
Katja hade aldrig riktigt förstått vad han menade med det, men nu visste hon precis. Deras leenden smittade inte, de hånlog nästan – som om de tänkte göra något man inte fick …
Katja såg hur de stannade vid den lilla skogsdungen som låg alldeles bredvid skolan. Där brukade tuffa Alma och snygg-Charlie från högstadiet hänga på rasterna och tugga tuggummi och säkert en massa annat som lärarna inte tyckte om. Det var det perfekta gömstället om man ville vara ifred från vuxna.
Men även Katja brukade vara där och leka ibland tillsammans med Liv och Farah. Det var oftast tyst där, och nästan magiskt när solen letade sig in genom trädkronorna.
– Ja, de här träden får vi se till att hugga ner, du får ta med dig motorsågen nästa gång, Felicia, sa den korta mannen till kvinnan som log ett ännu större leende när hon svarade.
– Ja visst, Oskar, här gör träden ingen nytta!
Dessutom kanske jag kan skrämma något
småglin när jag kommer med sågen, sa kvinnan och skrattade så att kepsen hamnade på sned.
Det är det roligaste som finns!
Katja sjönk ner på huk jämte cykeln och ryckte en extra gång i den för att se så att den var låst.
Hon litade inte på de där två, inte ett dugg. Vem tyckte att det var roligt att skrämma ett barn på det där viset? Sjukt skumt. Skummisskumt!
Det fanns bara en person hon kunde prata med nu. Hon måste berätta om det här för Uno.
Katja tog sats och kutade sedan allt vad hon orkade till porten. Hon såg sig inte om en enda gång, ville inte möta hånleendena i skummisarnas ansikten. Vilka var de egentligen? tänkte
hon. Och varför var de här?
På lunchrasten lekte Uno i dungen med Klas och Gunnar. De klättrade på de tre stora stenarna som omringades av tallar. Det kändes lite som att hoppa mellan tornen på en riddarborg, tyckte Uno, och föreslog att de skulle leka att de vaktade ett slott som höll på att anfallas av en drake. Klas och Gunnar började direkt spana efter drakar och förbereda sina osynliga sköldar och svärd.
Snart gick den osynliga draken till attack och sprutade en massa osynlig eld på dem.
– Åh nej, den har med sig sitt barn också och sin mormor och kompis och granne och barnvakt och bästis och chef, det är en hel drakarmé! skrek Uno.
Nu blev det riktigt bråttom att bekämpa drakarna, tänk om deras osynliga eld skulle bränna ner hela slottet! Nej, här behövdes en osynlig katapult – minst!
Men precis när Uno skulle ta upp ytterligare en osynlig sten för att slunga iväg mot drakarna kände han hur högerfoten började halka på en bit mossa.
Efter att desperat ha försökt få tag i något fäste i den skrovliga stenen föll han handlöst nerför slottsmuren. Den jordiga marken var stenig och lite blöt, och när Uno tittade upp såg han ett par långa jeansklädda ben alldeles intill.
– Men hallå, akta mig!
Uno fnissade när han såg Katjas sura mun och greppade tag om hennes ben med båda händerna:
– Rädda mig, drakarna anfaller! skrek han.
Katja försökte skaka av sig honom men nu log även hon.
Katja och Uno blev kompisar redan i första klass. De bodde ganska nära varandra så de brukade cykla till och från skolan ihop. Efter skolan lekte de detektiver och ganska ofta spionerade de på Unos storkusin Hjalmar.
Men precis innan sommarlovet var det som om allting förändrades. Plötsligt ville Katja bara
vara med Farah och Liv, och Uno liksom blev
över. Då lärde han känna Klas och Gunnar lite bättre, och nu var det nästan bara dem han hängde ihop med.
Ibland kunde Uno se Katja när hon cyklade hemåt och håret blåste som en mantel efter henne där det stack fram under hjälmen. Men
nu var det som för sent och för svårt att börja prata med henne igen.
– Ser du inte att jag rider här? sa Katja och pekade på käpphästen hon satt på.
Uno hoppade upp på fötter och kastade sig upp bakom Katja på käpphästen.
– Rid så fort du kan! gormade han. Draken kommer!
Men Katja red ingenstans. Tvärtom stod hon still med båda fötterna i marken.
– Jag måste säga en sak, sa hon och såg sig hastigt omkring.
När hade Katja blivit så här tråkig? Uno blickade bort mot Klas och Gunnar som höll ställningarna uppe på stenarna.
– Jag har inte tid! sa han och pekade mot dem.
Katja himlade viktigt med ögonen.
– Det är faktiskt en nödsituation! sa hon bestämt.
Uno suckade och blev lite irriterad på att Katja kom och störde med sin häst där han höll på att leka riddare med Klas och Gunnar.
– Vi var faktiskt här i dungen först, gå tillbaka till skolgården i stället, sa Uno irriterat.
– Alla får vara här, dessutom har jag hört att de ska hugga ner dungen. Det är säkert för att det är så många barn som är oförsiktiga och ramlar ner från de där stora stenarna som ni leker på. Det är ert fel, sa Katja.
Nu blev Uno riktigt arg, skulle det vara hans och Gunnars och Klas fel att dungen skulle tas bort och varför skulle de ens ta bort den? Alla älskade ju att leka där!
– Du ljuger, de kommer inte hugga ner dungen, sa han och slog ut med armarna.
Katja fick något svart i blicken.
– Gör jag inte alls, vi kan hämta Adriana så får ni se att jag har rätt.
Adriana var klassföreståndare för deras klass, 3B. Hon var snäll och kunde nog allt i hela världen. Alfabetet och multiplikationstabellen var ingen match för henne. Hon kunde till och med alla Sveriges tätorter i storleksordning, vilket hon ibland briljerade med när eleverna frågade kanske till exempel vilka städer som var större än Uddevalla men mindre än Västerås.
Men när Katja och Uno sökte upp Adriana på skolgården där hon rastvaktade var det inte för att fråga om hur många invånare Östergötlands största kommun hade eller vad fem gånger fem blev. De undrade om det var sant att dungen –jordens mest magiska skog – skulle försvinna från dem.
Allt förändras när både Katja och Uno bestämmer sig för att ställa upp i klassrådsvalet. Tiden som bästa vänner och listiga detektiver är förbi. Den som blir vald till representant ska få vara med och bestämma om vad som ska ske med skogsdungen. Katja vill att den ska bli en käpphästbana, Uno vill att den ska bli en fotbollsplan. Båda vill vinna.
Men så försvinner valurnan med alla röster under mystiska omständigheter. Kan det ha något att göra med de två skumma typerna Katja har sett smyga omkring vid skolan?
Nu hänger allt på att Katja och Uno kan släppa det som har varit och samarbeta för att försöka lösa mysteriet och rädda både lekdungen, skoldemokratin och sin vänskap.
”Att lära våra barn att de kan påverka sin framtid och att deras åsikter är lika viktiga som de vuxnas kan inte komma mer rätt än nu, i en tid med växande demokratiproblem och desinformation som påverkar våra beslut. Tack för njutbar läsning.”
Jeanette Gustafsdotter, tidigare kultur- och demokratiminister