Tidigare utgivning:
Innanför vÀsten (2021)
Mellan vÀggarna (2022)
Women in art (2022)
Hej, jag heter Ali (2023)
DÄ dödar jag dig
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Maria Andersson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-475-7
Jag har hela mitt liv engagerat mig i frÄgan om mÀns vÄld mot kvinnor, och allas rÀtt till trygghet. Under tio Är har jag förelÀst om vÄld i nÀra relationer, kvinnors rÀttigheter, och vikten av det förebyggande arbetet för ett tryggt samhÀlle, fritt frÄn vÄld. Mitt fokus har alltid varit att lyfta barnen som vÀxer upp i riskzoner för vÄld, missbruk och psykisk ohÀlsa, samt konsekvenserna av detta. Under Ären har det resulterat i flera böcker i Àmnet och ett antal utmÀrkelser för mitt arbete.
Som journalist och förelÀsare har jag fÄtt till mig hundratals berÀttelser frÄn vÄldsutsatta kvinnor, dÀr flera av dem lever gömda. Jag har utfört intervjuer med mÀn som levt i en tydlig machokultur och vad som gjort att de som pojkar byggt upp en fasad dÀr mÄnga dolt sina kÀnslor. Detta skildras bland annat i böckerna Mellan vÀggarna och Innanför vÀsten. MÄnga av dem som intervjuats inför de böckerna har jag behÄllit kontakten med. FrÄn början har det varit som stöd dÄ flera, bÄde kvinnor och mÀn, för första gÄngen vÄgat berÀtta. Men det har Àven gett mig möjligheten att följa deras resa dÀr mÄnga lever i en fortsatt livslÄng kamp, och andra hittat en styrka att ta sig vidare nÀr de vet att tystnaden Àntligen har brutits.
Tack vare mina förelÀsningar sÄ har jag fÄtt kontakt med mÄnga kvinnor som velat berÀtta sina historier, och fÄ sina röster hörda.
Boken i din hand Àr baserad pÄ tio Ärs berÀttelser frÄn kvinnor. Vissa har uttryckts i skrift via mejl eller brev, andra genom djupgÄende intervjuer. Jag har lÀst journaler och domar, och
fasats över hur fÄ som döms, trots bevis. Det Àr inte en eller ett par kvinnor som kommer att kÀnna igen sig i vissa hÀndelser, utan mÄnga. Alldeles för mÄnga. DÄ dödar jag dig Àr skriven ur ett romanperspektiv för att ge liv till de karaktÀrer som finns beskrivna i boken.
Ingen del i boken Àr dokumenterad enligt en utsago frÄn en specifik kvinna, utan förvrÀngd i bÄde ord, handling och karaktÀrer. DÀremot beskrivs ofta deras kÀnslor och tankar i Anna som person. I boken har jag Àven skildrat barnens situation, vad de ser, och vad mamman ofta döljer för att skydda dem.
Jag hoppas att boken kommer att upplysa om hur det ser ut för mÄnga kvinnor som lever med vÄld. Jag vill beskriva kÀnslan hos kvinnan nÀr hon vÀljer att inte lÀmna efter första slaget, och varför hon ofta förlÄter. Min förhoppning Àr att historien ska vara till hjÀlp för kvinnor som tvivlar, som lÀgger skulden pÄ sig sjÀlva, och som inte vÄgat ta steget att lÀmna en vÄldsam relation. Annas berÀttelse sÀtter ocksÄ ljus pÄ de frÄgor och i vissa fall ifrÄgasÀttanden som kommer utifrÄn; nÄgot jag upplever att mÄnga mÄste lÀsa för att sÀtta sig in i den utsatta kvinnans kÀnslor, för att förstÄ varför hon ofta döljer det hon upplevt. Av alla kvinnor som utsÀtts för vÄld, sÄ Àr det bara en fjÀrdedel som polisanmÀler. Kostnaden för mÀns vÄld mot kvinnor i Sverige Àr mÄnga miljarder dÀr rÀttsvÀsendet, lÀkarvÄrd och sjukskrivningar innefattas. Utöver rena kostnader, sÄ Àr det familjer som krossas och liv som förstörs. NÄgot som aldrig gÄr att vÀrdera i pengar.
Som författare Àr min förhoppning att du som lÀsare ska kÀnna. NÀr du lÀgger ifrÄn dig boken ska du bÀra med dig en kÀnsla, och leva dig in i karaktÀrer och miljö. Kanske kan boken du hÄller i din hand Àven hjÀlpa dig att se tecken frÄn nÄgon i din nÀrhet.
Kanske kan du rÀdda liv. För precis som Anna, sÄ Àr de flesta kvinnor duktiga pÄ att dölja vad de gÄr igenom.
Min förhoppning Àr ocksÄ att boken lÀses av dem som arbetar
med de vÄldsutsatta kvinnorna. Polis, landsting och kommun. Inom kvinnojourerna, brottsofferjourerna, beslutsfattare och av chefer. Samt de utbildningar som ska leda till att arbeta med mÀnniskor. Genom dialog och spridning kan vi lÄta Annas berÀttelse bli grunden för hur det inte ska vara i en relation.
Det finns alldeles mĂ„nga âAnnaâ. Nu Ă€r det upp till lĂ€saren att lĂ„ta hennes röst bli hörd, och hennes liv och frihet vara vĂ€rt att rĂ€dda.
MĂ€nniskor söker efter gemenskap och starka kĂ€nslor hela livet. Den starkaste kĂ€nslan vi har Ă€r önskan om att bli Ă€lskade. Och för den Ă€r vi beredda att gĂ„ lĂ„ngt. Men det finns en drivkraft som ofta Ă€r starkare Ă€n kĂ€rleken till en partner. Det Ă€r kĂ€rleken till vĂ„ra barn âŠ
Maria Andersson
Anna tittar ner pÄ sina hÀnder och gnider dem fram och tillbaka. Hon gnuggar över födelsemÀrket pÄ handen. Det som Àr format som en karta.
âAnna, hörde du vad jag sa?â
Anna tittar upp pÄ psykologen som sitter tillbakalutad i den vinröda fÄtöljen. Hur mÄnga gÄnger har hon varit hÀr nu? Hon minns inte, det var otaliga gÄnger hon suttit dÀr och Àltat samma sak, om och om igen. Hon lÀgger hÀnderna under benen i ett försök att fokusera.
âHur mĂ„r du, Anna?â
Anna suckar, trots att frÄgan knappast Àr obefogad eller fel.
Hon har inte mÄtt bra pÄ lÀnge. Trots att det vÀrsta har lagt sig sÄ gnager maktlösheten i henne. Barnens frÄgor ekar i huvudet och svaren hon gav dem var aldrig helt rÀtt eller helt Àrliga. Varför skydda en idiot? För att skydda barnen, svarar hon sig sjÀlv.
âJag mĂ„r bĂ€ttre, men det gör ont, mest i sjĂ€len tror jag.â
Psykologen nickar instÀmmande.
âDet kommer ta tidâ, svarar hon och plirar pĂ„ Anna med sina kastanjebruna ögon.
Annas blick dras mot fönstret. Utanför skiner vÄrsolen. En tid pÄ Äret som lovade vÀrme, kÀrlek och glÀdje. Hon tar fram sina hÀnder igen och fortsÀtter studera flÀcken pÄ handen. Tankarna far tillbaka, till hur allt egentligen började.
Psykologen hade sagt att hon var tvungen att bearbeta för att orka gÄ vidare. Jo, nog bearbetade hon allt, Ätminstone tÀnker hon stÀndigt pÄ det. Hur hon ska kunna gÄ vidare Àr dÀremot fortfarande ett frÄgetecken.
Anna gick fram till baren.
âEtt glas husets röda, tack.â
Bartendern tog fram ett vinglas och hÀllde upp det bestÀllda vinet. Nerverna satt pÄ utsidan. Annas vÀnner hade ordnat en blinddejt Ät henne. De hade snÀllt uttryckt att det var dags nu, och Anna kunde knappast protestera. Anna och hennes ex hade gÄtt isÀr ett par Är tidigare och det enda som hade funnits i nÀrheten av just nÀrhet var nÄgra fÄ misslyckade dejter.
Anna dÀremot tyckte hon klarade sig bra sjÀlv. Hon jobbade pÄ en resebyrÄ och hade fullt upp med jobbet. NÀr hon inte arbetade sÄ reste hon sjÀlv. Det var ett fullgott liv, brukade hon tÀnka.
Hon vÀnde sig om och tittade pÄ vÀnnerna som satt i ett par bÄs bort lÀngre bort och fnittrade. De flesta var frÄn resebranschen och hade samma erfarenheter som henne sjÀlv. Det var svÄrt att underhÄlla en relation nÀr man reste runt till vardags. MÄnga var fortfarande singlar, trots att de nÀrmade sig trettiofem, men sedan fanns de som hittat kÀrleken och skaffat barn.
Visst lÀngtade Anna ocksÄ, nÄgonstans bakom övertygelsen om att hon skulle klara sig sjÀlv fanns en dröm om familjelivet. Nu kÀndes drömmen avlÀgsen. Den perfekta mannen hade inte dykt upp pÄ alla Är, sÄ varför skulle han göra det nu. Det var egentligen förhoppningen om egna barn som var starkt nÀrvarande. NÀr vÀnner hade med sina smÄ, sÄ kÀnde Anna den biologiska klockan ticka och kÀnslan av nÀrhet till en sÄdan liten med grÀnslös kÀrlek var nÄgot hon avundades. Men dÄ skulle man ocksÄ hitta den perfekta pappan till dessa smÄ, nÄgot hon tvivlade pÄ att hon nÄgonsin skulle göra.
Hon betalade bartendern och tog med sig vinglaset tillbaka.
âAnna, var Ă€r din blivande dĂ„â, utbrast Mia.
âJa, det borde ju du kunna svara pĂ„â, ropade Anna tillbaka för att överrösta musiken och skratten. De log Ă„t varandra och lyfte glasen i en skĂ„l.
Mia var en av hennes Àldsta vÀnner. De hade dessutom jobbat pÄ samma byrÄ i flera Är och rest en hel del tillsammans.
Mia hade pojkvÀn, eller pojkvÀn var kanske fel ord. De trÀffades nÀr det passade Mia och hade kul ihop. IkvÀll fick han vara med och det var hans kompis som Mia och gÀnget hade ordnat blinddejten med. Anna hade aldrig varit speciellt förtjust i Jonas, som Mias kille hette. Han hade nÄgot sliskigt över sig som hon inte kunde sÀtta fingret pÄ. Det bakÄtkammade hÄret, hans flin och blickarna som kunde se rakt igenom henne. NÀr hon pÄpekat detta för Mia, sÄ hade hon bara viftat bort det.
âVi Ă€r inte ihop Anna, vi har bara kul.â
Nu vÀnde sig Jonas om med ett leende lekandes i mungipan. Han reste sig och hÀlsade pÄ mannen som just klivit fram till deras bord.
âAnna, det hĂ€r Ă€r David. David, det hĂ€r Ă€r Anna.â
Anna reste sig och tog i hand med den man som Jonas nyss presenterat henne för.
âHejâ, Anna log och David log tillbaka. Hans leende var perfekt. Kritvita, snygga tĂ€nder och pĂ„ högra kinden syntes en liten smilgrop. Hon flyttade sig nĂ€rmare Mia för att göra plats Ă„t honom.
âVill du ha nĂ„got att drickaâ, frĂ„gade han.
âNej, jag har just hĂ€mtat vinâ, svarade Anna.
âUrsĂ€ktar du om jag gĂ„r till barenâ, frĂ„gade han och lyfte pĂ„ ena ögonbrynet.
âSjĂ€lvklartâ, log Anna. FrĂ„gan överrumplade henne eftersom den var sĂ„ oerhört trevlig, nĂ€st intill gentlemannamĂ€ssig. Hon vĂ€nde sig mot Mia som sĂ„g strĂ„lade mot henne frĂ„n andra sidan baren.
âJag sa ju detâ, mimade Mia. âHan Ă€r skitsnygg!â
David kom tillbaka med en gin och tonic och slog sig ner bredvid Anna.
âSĂ„, vad gör man nu?â Han skrattade menande.
âJag vet faktiskt inte. Det Ă€r liksom första gĂ„ngen som jag trĂ€ffar nĂ„gon sĂ„ hĂ€râ, svarade Anna och ryckte pĂ„ axlarna.
Det kÀndes inte riktigt som en blinddejt. HÀr satt ett gÀng mÀnniskor som skrattade och försökte göra sig hörda över musiken. Anna kÀnde sig iakttagen av sina vÀnner som kastade blickar mot dem dÄ och dÄ.
âSka vi sĂ€tta oss i baren i stĂ€llet?â undrade Anna.
âBra idĂ©â, svarade David som genast reste pĂ„ sig. Han vĂ€ntade och lĂ€t Anna gĂ„ först och vĂ€lja plats. Han drog ut barstolen Ă„t henne och satte sig bredvid. David snurrade lite pĂ„ sitt glas och tittade sedan upp pĂ„ Anna.
âNĂ„, Anna, vem Ă€r du? Jag vet bara att du jobbar ihop med Mia och Ă€r singel.â
âJa, vad mer finns det att berĂ€ttaâ, skrattade Anna.
De försökte lÀra kÀnna varandra sÄ gott det nu gick pÄ en bar, full med folk. David jobbade som coach och förelÀsare. Han satt med i flera bolag och utvecklade affÀrsidéer tillsammans med andra kreativa sjÀlar, som han uttryckte det. Han ryckte pÄ axlarna nÀr han berÀttade om sig sjÀlv, som att hans jobb inte var nÄgot speciellt eller intressant. Han var mer intresserad av att veta mer om Anna.
Hon studerade hans ansikte medan de pratade. Han sÄg bra ut, var lÄng och hade ett fast handslag. Det var nÄgot med hans raka sÀtt, hans sjÀlvklara framtoning som visade pÄ livserfarenhet.
Anna ansÄg att hon vid trettiofem Ärs Älder kunde fÄ vara lite krÀsen, och den hÀr mannen föll vÀl in i hennes ramar för vad som kunde vara tÀnkbart som en potentiell dejt att fortsÀtta trÀffa.
KvÀllen övergick till natt och vÀnnerna droppade av, en efter en. David följde Anna hem i taxin. Han öppnade dörren pÄ bilen
och tog hennes hand medan hon klev ur pÄ sina höga klackar. Han tittade henne djupt i ögonen.
âTack för en intressant kvĂ€ll. Om du vill sĂ„ trĂ€ffar jag dig gĂ€rna igen.â Han kysste henne pĂ„ kinden och gav henne ett visitkort, sedan hoppade han in i den vĂ€ntande taxin och Ă„kte i vĂ€g.
Anna stod kvar pÄ gatan och tittade efter bilen som försvann i natten och tÀnkte att jo, hon ville nog ocksÄ trÀffa honom igen.
Anna vaknade tidigare Àn vÀntat efter en kvÀll ute. Oftast brukade hon tillÄta sig att ligga och dra sig till framÄt lunch. Hon tÀnkte tillbaka pÄ kvÀllen och pÄ David.
TÀnk att han inte ens försökte kyssa mig, tÀnkte hon och strÀckte pÄ sig med ett leende pÄ lÀpparna. Hon vÀnde blicken mot nattduksbordet dÀr hans visitkort lÄg. Gav man dejter visitkort? Kanske om man var en sÄ högt uppsatt person som han verkade vara, en sÄdan som var van vid att knyta kontakter. Hon vÀnde pÄ kortet. PÄ baksidan var en bild pÄ David, leende mot henne. Hon log tillbaka och smekte det svartvita ansiktet.
Hon visste redan att hon skulle ringa honom, frÄgan var bara nÀr. Det var fint att fÄ njuta av gÄrdagen innan dess, landa i dejten som faktiskt blev ganska romantisk.
Hon studsade ur sÀngen, slet Ät sig morgonrocken i kornblÄtt silke och svepte den om sig innan hon gick ut i köket för att sÀtta pÄ en kanna kaffe. Telefonen vibrerade frÄn köksbordet.
âNĂ„, vad hĂ€nde?â Mia kvittrade i andra Ă€nden av luren och ville naturligtvis veta allt, Ă€ven detaljerna. FrĂ€mst detaljerna.
âJo, det var trevligt.â Anna drog fötterna under sig dĂ€r hon satt i soffan med Mia i telefon.
ââTrevligtâ, skĂ€rp dig nu!â
âVi pratade, vi ska ses igen och han pussade mig pĂ„ kinden.â
âJag visste detâ, utbrast Mia. âMen nĂ€r? NĂ€r ska ni ses?â
âNĂ€r jag vĂ€ljer att ringaâ, svarade Anna.
De fortsatte prata om kvÀllen och om allt och inget. Hela tiden fanns David med i bakhuvudet. Hon undrade nÀr det var
legitimt att ringa upp honom och vad hon skulle sÀga. TÀnk om han inte ville ses igen. Han kanske bara var pÄverkad av kvÀllen och stunden? Och Jonas ⊠Kanske ville David bara göra kompisen glad?
De avslutade samtalet och Anna Ätergick till sÀngen. Nu kom tröttheten i alla fall. Kaffet och att fÄ prata av sig var vad som behövdes för att kunna slÀppa tankarna och fÄ lite ro i kroppen.
Anna vaknade av ett ryck dĂ„ telefonen ringde. Hon tittade pĂ„ displayen som visade ett okĂ€nt nummer. âMen, jag orkar inteâ, viskade hon och slĂ€ngde telefonen pĂ„ sĂ€ngen bredvid sig. FörsĂ€ljare som inte respekterar en lördagsmorgon. Hon tittade pĂ„ telefonen igen och sĂ„g att den var 12:20. NĂ„vĂ€l, sĂ„ mycket till morgon var det vĂ€l inte lĂ€ngre. Telefonen ringde igen med skyddat nummer.
Tankarna snurrade. Det fanns alltid en liten â nĂ€rmast minimal, men Ă€ndĂ„ â risk att det var polisen eller brandkĂ„ren eller ett sjukhus som ringde. TĂ€nk om mamma hade rĂ„kat illa ut? Eller pappa.
âAnnaâ, svarade hon.
âGod morgon. Man brukar sĂ€ga att det var inte igĂ„r, men jag tror bestĂ€mt att det var det. VĂ€ckte jag dig?â
Det var David. Genast blev hon klarvaken och harklade rösten för att fÄ en klarare stÀmma.
âDavid! Nej dĂ„, jag har varit vaken lĂ€ngeâ, utbrast hon med sĂ„ len röst hon kunde.
Hade hon lÀmnat ut sitt nummer till honom? Hon trodde inte det.
âJag ringde Jonas och bad om ditt nummerâ, sa han som om han lĂ€ste hennes tankar. âDu, jag tĂ€nkte frĂ„ga om jag fĂ„r bjuda dig pĂ„ middag ikvĂ€ll. Om du inte har annat för dig alltsĂ„?â
Anna försökte se honom framför sig. Hans ögon, hans leende, hans vackra hĂ€nder âŠ
âGĂ€rna, jag har inget för mig.â De bestĂ€mde tid dĂ„ han skulle plocka upp henne och snart hade de avslutat samtalet.
Vad spÀnnande, tÀnkte Anna. Hur lÀnge sedan var det hon kÀnde sÄ hÀr?
Det pirrade i hela kroppen, och det var svÄrt att fÄ i sig nÄgot att Àta under dagen. TÀnk om han var mannen hon vÀntat pÄ i sÄ mÄnga Är. TÀnk om han var den som skulle avsluta hennes singelliv och fÄ henne stadgad.
Hon stannade till mitt i rörelsen. Stadgad. Ville hon verkligen det? Under Ären som singel hade hon kommit in i en rutin som passade henne: hon bestÀmde sjÀlv, och var fri att göra som hon ville, utan att ta hÀnsyn till nÄgon annan. Men samtidigt, lÀngtan efter en familj, efter ett litet barn, pockade och lockade. Om hon skulle vÀnta till nÀsta gÄng en man hade de kvaliteter hon sökte sÄ kanske det skulle ta tio Är till. DÄ kanske det skulle vara försent.
Tankarna trasslade ihop sig under dagen. Han kanske inte ens ville stadga sig utan bara leka av sig lite. Han kanske till och med redan hade familj och bara sökte en vÀn. Vad visste hon om honom mer Àn att han var charmig, trevlig, snygg och verkade ha ett stabilt liv med jobb och vÀnner. Till slut gav hon upp. Det fick bli som det blev. IkvÀll skulle hon ha roligt och sedan fick tiden utvisa vad som var meningen med att hon trÀffat mannen med stort M.
Mötet med David var precis sÄ som hon drömt om hela dagen. Han var en gentleman ut i fingerspetsarna. Hans leende fick henne att smÀlta. Smilgropen i kinden, hÄret som föll ner över ögonen nÀr han tittade pÄ henne under lugg. Han höll ut stolen nÀr hon bad om att fÄ gÄ pÄ damernas, och hans beröring som garanterat var planerad men vÀldigt oskyldig skickade rysningar utmed ryggraden. Om hon skulle beskriva en man, sÄ var David precis en sÄdan som alla tjejer drömde om.
Anna njöt av varje sekund den kvÀllen. NÀr han frÄgade om han fick följa med henne hem, sÄ hade hon inte tvekat. Det var
bara det dÀr sista, för att se om han var perfekt. Var han romantisk? Satte han henne i första rummet nÀr de hade sex? Anna ville inte vÀnta pÄ att ta reda pÄ fakta.
De fnittrade nÀr hon satte nyckeln i porten till hennes uppgÄng. Han nafsade i hennes öra, kysste hennes hals, och tog pÄ henne pÄ ett varsamt sÀtt som fick hela hennes kÀnsloregister att gÄ i taket. Det hÀr bÄdade gott, tÀnkte Anna och lÀt sig sköljas i vÀg pÄ vÄgorna av total njutning.
Morgonen dÀrpÄ vaknade hon tidigt. Hon studerade hans ansikte i detalj. Den lilla smilgropen, ögonfransarna och Àrret ovanför ögonbrynet.
Hur hade hon haft sÄdan tur? Det hÀr var mannen hon vÀntat pÄ.
Veckorna gick och pusselbitarna fogades sakta men sÀkert pÄ plats. Det hÀr var rÀtt, David var rÀtt. Den rÀtta! Hon ville inte vara utan honom mer Àn vad som var nödvÀndigt.
âFlytta hem till migâ, viskade Anna en kvĂ€ll nĂ€r de lĂ„g i sĂ€ngen, utmattade och med svettpĂ€rlor i pannan efter att ha Ă€lskat passionerat och lĂ€nge.
âFĂ„r jag fundera lite?â svarade han och log.
Det var klart han fick fundera. Hon skÀmdes lite för att hon stÀllt frÄgan sÄ snabbt. Men samtidigt, vad fanns det att vÀnta pÄ? Hon hade blivit blixtförÀlskad, och ville inget hellre Àn att tillbringa varje vaken och ledig stund med honom. Dessutom var han mellan boenden och bodde just nu pÄ Jonas soffa, vilket inte var optimalt.
Det tog inte mer Àn ett par veckor innan David flyttade in hos Anna. NÀr hon öppnade dörren sÄ överlÀmnade han en vissen blomma.
âNu fĂ„r du vĂ„rda och vattna den med kĂ€rlek, sĂ„ det fĂ„r liv igen. VĂ„rda den pĂ„ samma sĂ€tt som vĂ„r kĂ€rlekâ, sa han medan han tittade pĂ„ henne under lugg.
Anna drog in honom i hallen med hela hans packning, som förutom blomman bestod av en trunk och en axelbandsvÀska.
Hon tryckte honom intill sig och smekte hans nacke.
âNu Ă€r du bara minâ, viskade hon innan hon kysste honom.
Tiden med David flöt fram, likt vÄgor pÄ ett hav. LÀttsamt och sjÀlvklart, som om han alltid hade funnits i hennes liv. De brukade skÀmta om livet före och efter deras relation. Det som var före hade aldrig existerat, och nu var det Àkta och enda riktiga.
NĂ€r David friade bara tre mĂ„nader in i relationen, sĂ„ var det som det mest naturliga som hĂ€nt. âJag trodde aldrig du skulle frĂ„gaâ, svarade Anna som hamnat i himmelriket, tillsammans med mannen i sitt liv.
Mia var mer skeptisk till det snabba beslutet.
âBĂ€st att fĂ„ det gjort direkt. Han Ă€r perfektâ, svarade Anna och tindrade med ögonen nĂ€r Mia undrade varför de hade sĂ„ brĂ„ttom.
Mia önskade dem lycka till, men Anna menade att det inte behövdes â de var menade för varandra.
âDu undviker mina frĂ„gor Anna.â Psykologen tittar pĂ„ henne med oroliga ögon.
Anna viker undan med blicken frĂ„n fönstret och fastnar pĂ„ psykologens ansikte. De djupa fĂ„rorna talar om att hon lyssnat pĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor med problem. Annas kanske rent av Ă€r bagateller i jĂ€mförelse med nĂ„gon annan. Ăr hon verkligen intresserad av att höra henne prata, eller Ă€r det bara hennes jobb?
Anna studerar hennes lÀppar. Har hon kysst nÄgon innerligt med dem lÀpparna? Det var klart att hon hade. Alla har trÀffat kÀrleken nÄgon gÄng.
âHar du varit kĂ€r?â Orden kom frĂ„n ingenstans. Det har hon faktiskt inte med att göra. Vad har en psykolog för skyldighet att berĂ€tta för sina patienter om sina kĂ€rleksliv.
âJag har varit kĂ€râ, svarar hon. âFlera gĂ„nger och det Ă€r jag fortfarande.â
Hon ler mot Anna, som för att berÀtta att Àven Anna kan bli kÀr igen. Eller hur, tÀnker hon. Aldrig mer ska hon se Ät en man. Aldrig mer ska hon lita pÄ nÄgon sÄ mycket att hon tillÄter sig att bli kÀr igen. KÀrleken gör ont, den Àr fruktansvÀrd och den sviker alltid.
Blicken vandrar mot fönstret igen. Varför hade hon inte lyssnat pĂ„ varningsklockorna? Ăr det verkligen sĂ„ att kĂ€rleken Ă€r blind?
âJag vill skiljasâ, viskade Anna knappt hörbart.
âDĂ„ tar jag barnenâ, svarade David.
âJag polisanmĂ€ler dig för vad du gjort mot mig.â
âDĂ„ dödar jag dig.â
Annas biologiska klocka började ticka. Hon Àlskade singellivet, men drömmen om en familj pockade pÄ hennes uppmÀrksamhet. PÄ en blinddate mötte hon honom, mannen som fick hennes vÀrld att snurra.
Ganska snart började de planera för ett liv tillsammans.
Förvandlingen började nÀr deras första barn föddes.
Hans tidigare leende ögon blev svarta. Handen som smekt, gjorde plötsligt illa. Anna dolde allt för sina anhöriga. Hon ville inte fÄ frÄgan varför hon inte lÀmnade. TÀnk om han nÄgon gÄng skulle bli snÀll, dÄ ville hon inte att han skulle vara hatad av hennes nÀra.
NÀr Anna vaknade upp pÄ Sal 57 förstod hon att hon var tvungen att bryta upp. Medan lÀkaren lÀste upp skadorna i hennes journal sÄ formades en plan i hennes huvud.
Annas kamp för överlevnad tog sin början. EftervĂ„ldet var dock inget som fanns med i hennes berĂ€kning âŠ
idusforlag.se