9789180924412 by Smakprov Media AB

pär sahlin

Fler böcker i serien Solhjärtats hemlighet:

Saltregnen (2024)

Silverdrottningen (2024)

Skuggljusen (2024)

Solhjärtats hemlighet

Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se

Sättning: Idus förlag

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2024

ISBN: 978-91-8092-441-2

Den utvalde

•1•

– Sluta larva dig, sa pappa. Det är klart att du ska upp i tornet.

– Aldrig i livet, sa jag.

– Du kommer att ångra dig.

– Jag tar risken.

Pappa lämnade den långa kön av turister och gick fram till mig. Han såg besviken ut.

– Tornet kommer inte att falla, försäkrade han. Jag lovar, Kim. Hundratusentals människor har gått upp i tornet utan att något har hänt.

– Men du kan inte vara säker, sa jag. Det kan faktiskt rasa. Du ser ju hur det lutar.

– Det har lutat så i århundraden. Risken att det skulle rasa är en på miljarden. Kom igen nu, Kim.

Pappa såg desperat på mig. Han ville så gärna att jag skulle se utsikten från tornet. Precis så som han och mamma hade sett den varje gång de varit i Pisa. Och här hade de varit många gånger. Det hade varit deras favoritstad nummer ett.

– Vi kommer se hela stan, ja kanske ända bort till havet.

Mamma sa alltid att hon såg havet …

Pappa tystnade och såg ner i marken.

– Om du inte vill så tänker jag inte tvinga dig.

Han strök bort en svettpärla från kinden. Eller var det en tår? Det var svårt att se när han hade solglasögon på sig.

Det var klart att jag ville gå upp i tornet, men bara tanken på att stå där uppe och se ner i marken gjorde mig yr. Dessutom skakade benen så mycket att jag inte kunde röra mig.

Pappa suckade.

– Vi struntar i det, sa han. Det är inte så viktigt.

Jag hatade att jag var en sådan fegis. Jag var verkligen rädd för allt: höga höjder, spindlar, ormar, vatten, eld, höga farter. Ja, till och med nötter och äpplen var jag skraj för, eftersom jag var allergisk. Om jag fick i mig en nöt eller en äppelbit kunde halsen svullna igen. Det var därför jag alltid hade allergitabletter i fickan.

Tyvärr fanns det inga piller mot höjdrädsla eller skräck för vatten.

– Kom så går vi och äter, sa pappa och tog min hand. Vill du ha pasta?

Vi tog oss genom Pisas vindlande gränder och kom fram till en mysig liten restaurang. Den låg på en liten bakgård och över borden hängde kulörta lyktor.

– Jag visste att jag skulle hitta tillbaka, sa pappa glatt och slog sig ner vid ett av borden.

– Mamma åt frutti di mare, minns du det? Och tiramisu till efterrätt.

Jag nickade igen. Jag undrade hur många gånger jag

hade hört pappa berätta om vad mamma hade ätit, vad mamma hade haft på sig, vad mamma ville ha, vad mamma hade sagt, vad mamma hade önskat. Ibland var jag så trött på att höra om allt som mamma hade sagt och gjort att jag ville spy. Men det sa jag förstås aldrig till pappa.

– Vi var här sista sommaren, kommer du ihåg det? fortsatte pappa. Vi satt där borta och du fick hur mycket läsk du ville.

Jag blundade och försökte komma ihåg, men det var tomt i huvudet.

Ibland blev det så när jag skulle tänka på mamma. Nu kunde jag inte ens komma ihåg hur hon hade sett ut. Det var ju ändå sex år sedan hon försvann. Hon hade varit borta nästan halva mitt liv.

Pappa beställde pizza till sig och pasta Carbonara till mig.

– I morgon gör vi ett nytt försök med tornet. Eller hur?

Jag kände hur det knöt sig i magen igen.

– När du har fått sova ut och det är ljusare kommer du se att det inte är så farligt. Mamma brukade räkna de 229 trappstegen varje gång. Både på uppvägen och på nedvägen.

Pappa skrattade och tog en bit av brödet och doppade i olivolja.

– Som om trappstegen skulle ha blivit fler eller färre under tiden …

Han skrattade ännu mer och tog en klunk vatten.

– Jag vill inte, sa jag tyst.

– Det är klart du vill, sa pappa och torkade bort några tårar av skratt från kinden.

– Nej, jag vill inte, sa jag högre.

Pappa slutade att skratta och såg allvarligt på mig. Hans röst blev hård och vass.

– Jag vill att du följer med upp. Det betyder mycket för mig. Jag och mamma förlovade oss där uppe och jag …

– Men fattar du inte! fräste jag argt. Jag vill inte gå upp i det där tornet! Jag skiter i vad du och mamma gjorde där. Jag vill inte!

Det var som om en eld spred sig inne i kroppen på mig. Det kliade innanför huden. Jag började skaka av ilska och irritation. Jag reste mig och lämnade bordet.

– Kim, sätt dig ner!

– Hej då.

– Vänta, ropade pappa. Du kan inte bara gå. Du hittar inte till hotellet.

Men jag struntade i pappas förmanande röst. Den gjorde mig bara ännu mer arg. Jag lämnade restaurangen och sneddade över den trafikerade gatan och smet in i en smal och mörk gränd.

•2•

En söt stank av gamla sopor slog emot mig, men det struntade jag i. Hellre lite skitdoft än att behöva höra pappas eviga tjat.

Gränden sluttade nedåt och jag följde efter. Jag var noga med att inte svänga in på några sidogator. Från de öppna fönstren ovanför mig hördes skratt. Någon svor på italienska. Det lät som en barnramsa.

En stund skulle pappa få sakna mig, tänkte jag. Sedan skulle jag vända tillbaka.

Kullerstenen var skön att gå på. De bulliga stenarna kittlade under fotsulorna.

Gränden blev bredare och bredare. Till slut kom jag fram till ett öde torg, som var format som en hästsko. Öppningen på torget vette mot en stor gräsmatta och där, i bortre änden, stod det lutande tornet. Nu när det hade mörknat såg tornet annorlunda ut.

Det var belyst inifrån av gulröda strålkastare och tornet såg ut att vara byggt över en vulkan.

Smeden la sin smutsiga hand på min axel och stod alldeles nära, så att jag kunde se rakt in i det svarta hålet där hans öga hade suttit.

– Lita inte på någon, viskade han. Vem som helst kan vara din fiende. Solhjärtats mörka krafter förvandlar lätt den gode till ond. Var vaksam, var på din vakt, Kim.

Kim, snart tolv år, bär tecknet. Han är den ende som kan förgöra den onda Ajcüll, tyrannen som förmörkat landet Elorien. Men hur ska en vanlig kille, som nyss var på semester med sin pappa i Italien, kunna slåss mot ondsinta svartmunkar och lömska förrädare i ett land han inte ens visste fanns?

Tillsammans med flickan Nela får Kim uppleva ett spännande och farofyllt äventyr där han inte bara tvingas utmana sina rädslor utan också finner en hemlighet han inte i sin vildaste fantasi hade kunnat drömma om.

Solhjärtats hemlighet är den första delen i fantasyserien Solhjärtats hemlighet.

”Solhjärtats hemlighet är spännande och man dras med från första sidan [...] En läsvärd och spännande fantasy-berättelse särskilt för de yngre barnen.”

Kerstin Hagstrand-Velicu, BTJ