9789180831680

ABBY JIMENEZ

Vår första kväll

översättning

Mia Gahne

på svenska av abby jimenez:

Del av din värld (2024)

Med varma hälsningar (2024)

Bara över sommaren (2025)

Kom ihåg mig (2025)

Karat

Bantorget 3 222 29 Lund karatforlag.se

karat är ett imprint i Historiska Media info@historiskamedia.se

The Night We Met

Copyright © 2026 by Abby Jimenez

This edition is published by arrangement with Grand Central Publishing, a division of Hachette Book Group, Inc., USA. All rights reserved.

Vår första kväll © Karat Förlag 2026

översättning Mia Gahne sättning Gyllene Snittet bokformgivning AB

omslag Sarah Congdon (anpassning av den svenska utgåvan: Lönegård & Co)

tryck ScandBook, EU 2026

Första tryckningen

isbn 978-91-8083-168-0

Till min agent Stacey Graham, som har hängt ihop med mig i hela åtta böcker och sex avtal.

För nio år sedan skickade jag ett brev till dig med en förfrågan som också innehöll ett snuskigt skämt.

Resten är historia.

Kapitel 1 j Chris

Min telefon ringde.

Klockan var kvart över fem på morgonen. Mike.

Jag var bara halvvaken när jag tryckte fram samtalet. ”Vad är det nu?”

”Du måste göra mig en tjänst, mannen.”

Jag stönade. ”Vadå för tjänst?”

”Du måste köra Larissa och hennes mamma till sjukhuset.”

Jag blundade i mörkret.

Min bästa kompis var mycket av allt. Han var otroligt lojal. Han skulle vara beredd att offra allt han ägde för din skull. Han var fruktansvärt rolig, generös och skulle kunna gå genom eld för sina nära och kära. Men han var också den av mina vänner som mest sannolikt skulle ringa vid en okristlig tidpunkt och inleda samtalet med: ”Du måste göra mig en tjänst.”

”Jag lovade att jag skulle köra dem”, sa han. ”Hennes bil är på verkstaden och hennes morsas kärra har manuell växel, så Larissa kan inte köra den. Hennes mamma ska opereras i dag.”

Jag rullade över på rygg. ”Och varför kan inte du göra det?”

”Jag klantade mig, brorsan. Det gick visst lite väl vilt till

i går. Jag har jordens jävla baksmälla. Jag är nog fortfarande packad.”

”Det är min lediga dag, Mike. Jag är trött.”

”Jag vet. Men det finns ingen annan som kan skjutsa dem. Jesse har åkt till Wakan med Becca för att fira deras årsdag. Xavier är i stan, men han svarar inte. Jag har till och med frågat morsan.”

”Jag känner ju inte ens Larissa”, sa jag och nöp mig om näsryggen. ”Jag har bara träffat henne den där enda gången.”

”Kom igen nu, mannen. Hon kommer aldrig att få skjuts av någon annan så här tidigt på morgonen.”

”Kan inte hennes mamma köra dem dit? De kan väl ta en Uber hem?”

”Och lämna bilen på parkeringen? Och så ska hon behöva sitta där helt ensam medan hennes mamma opereras. Tvinga mig inte att tigga. Jag behöver verkligen det här. Snälla …”

Jag stirrade upp i taket i mörkret. Fan också. Jag sparkade av mig täcket. ”Varför drack du så mycket om du nu visste att du skulle upp tidigt?” Jag tände lampan på nattygsbordet och blev bländad av ljuset.

”Det spårade lite. Jag lovar att gottgöra det. Jag tvättar din bil, vad fan som helst. Det tog mig sex veckor att få den här bruden att ens gå med på att ta en kaffe med mig. Hon kanske vägrar prata med mig om jag sviker henne. Jag gillar henne som fan, jag får bara inte sabba det här.”

Jag drog på mig en hoodie. ”Du är skyldig mig en jättetjänst, bara så du vet. Och jag menar allvar.”

Han drog en suck av lättnad. ”Men berätta inte att jag är bakis, okej? Jag tänker skylla på min migrän.”

”Som om jag bryr mig. Skicka adressen, bara.” Jag lade på.

Och så stod jag bara där mitt i rummet en stund, alldeles för irriterad för att ens kunna röra mig.

En sådan här sak skulle göra mig irriterad även på en bra dag.

Och det var länge sedan jag hade en bra dag.

Det enda jag ville var att få sova och bli lämnad ifred. Framför allt det sistnämnda.

Men killarna envisades med att släpa ut mig så ofta som det var fysiskt möjligt – vilket jag i och för sig uppskattade rent objektivt sett, eftersom de faktiskt försökte hjälpa till.

Men den här situationen – det var ju bara Mike i hundraåttio. Och vem tusan hade han varit ute och krökat med?

Om killarna hade haft en utekväll i går kan jag slå vad om att de skulle ha kidnappat mig och slängt in mig i bakluckan på taxin.

Jag släpade mig iväg till badrummet och blaskade av mig.

Tjugo minuter senare bromsade jag in utanför ett hyreshus i ett inte särskilt trevligt bostadsområde. Windsor Castle Apartments.

Något mindre slottslikt hade jag då aldrig sett. Lägenheterna hade galler för fönstren. Den cementerade gången utanför fastigheten var sprucken och knölig, på trottoaren låg en skitig madrass bredvid en trasig tv med krokiga kaninöron till antenner. Jag lade växeln i parkeringsläge och innan jag klev ur bilen försökte jag stålsätta mig mentalt för att behöva umgås med andra människor. Solen hade knappt gått upp än. Jävla Mike.

Jag gjorde mitt bästa för att anlägga en neutral min så att mitt dåliga humör inte skulle synas utanpå, sedan knackade

jag på dörr 104. Efter en stund öppnade Larissa. Hon hade på sig en grå hoodie och var helt osminkad. Det blonda håret var uppsatt i hästsvans och de blå ögonen blodsprängda.

Hon var servitris på Donna’s, Mikes mammas kafé. Jag hade sett henne där några gånger, men hon hade aldrig serverat mig. Jag hade faktiskt bara träffat henne en enda gång, för två månader sedan – i fem minuter. Det var efter en konsert som jag hade blivit medtvingad på. Hon var barfota och behövde skjuts hem. Det hade stått mellan mig och Mike.

Hon valde Mike.

Återigen slog det mig hur söt hon var. Precis som det hade slagit mig efter den där konserten. Både mig och Mike, för den delen.

Hon blinkade förvånat upp mot mig. ”Var är Mike?”

”Har han inte sagt något?” frågade jag.

”Nej …”

Och så klaaaart hade han glömt att sms:a henne.

”Mike har migrän”, sa jag. ”Han bad mig köra dig. Jag heter Chris. Vi träffades den där kvällen.”

”Jo, det minns jag …”, sa hon lite tveksamt.

Hon bet sig i läppen, sedan kastade hon en blick över axeln innan hon vände sig mot mig igen. ”Jag ber om ursäkt”, sa hon med låg röst. ”Jag kan beställa en Uber.”

”Jag var ändå uppe”, ljög jag. ”Jag har inga planer i dag överhuvudtaget”, sa jag och fortsatte ljuga. ”Det är inget besvär. Jag lovar.”

Någon ropade på henne inifrån lägenheten. En medelålders kvinna i mössa. Hon hejdade sig mitt i steget när hon fick syn på mig. ”Jaha. Så var är Mike, gumman?”

Jag stack fram huvudet bredvid Larissa och log mot henne. ”Mike har blivit sjuk. Jag heter Chris, jag är hans bästa kompis.”

”Chris, det här är min mamma Nancy”, sa Larissa, men hon såg fortfarande skeptisk ut.

”Trevligt att träffas.” Jag sträckte mig efter väskan som Nancy höll i. ”Låt mig ta den där åt dig.”

”Oj. Vilken gentleman”, sa hon och räckte över den medan hon gav sin dotter en osäker blick.

Båda kvinnorna såg ut att ha gråtit.

Jag hade ingen aning om vilken typ av operation Nancy skulle genomgå. Dessutom hade jag inte med saken att göra och hade heller inte för avsikt att lägga min näsa i blöt. Hur som helst märktes det att det var något väldigt personligt som pågick den här morgonen, och de hade helt klart räknat med Mike och förlitat sig på att han skulle komma. Men i stället hade han alltså skickat dit en vilt främmande människa. Och han hade inte ens brytt sig om att ringa och förvarna dem – antagligen för att han redan hade däckat.

Det gjorde mig så jävla förbannad.

”Ska vi åka, då?” frågade jag.

Larissa nickade. ”Ja. Tack ska du ha.”

De följde efter mig ut till bilen. Jag lade Nancys väska i bakluckan och höll upp dörren åt dem båda. Larissa lät sin mamma sitta i framsätet. Hon stank rök.

Det tog tjugo minuter att köra till Royaume Northwestern Hospital. Jag hade trott att det skulle bli knäpptyst i bilen, men Nancy vände sig genast om mot Larissa. ”Du vet väl att Herren ger sina svåraste prövningar till sina starkaste krigare?”

”Sluta, mamma”, sa Larissa.

Nancy vände sig framåt igen. Sedan såg hon på mig. ”Så hur länge har du känt Mike?”

”I tjugofem år”, sa jag och körde ut på motorvägen.

”Sa du inte att de var ett helt gäng den där kvällen när ni träffades, Larissa? På konserten?” frågade Nancy över axeln.

När Larissa inte svarade gjorde jag det.

”Vi var fyra”, sa jag. ”Xavier och Jesse var de andra två.”

”Är ni lika snygga allihop?”

Jag fick en hostattack.

”Mamma!”

”Vadå, då?” sa Nancy och vände sig om mot sin dotter.

”Han är ju snygg. Är det meningen att vi bara ska sitta här och låtsas som om vi inte ens har lagt märke till det?”

Jag kände hur det hettade om halsen.

Larissa satt bakom mig, vilket innebar att jag inte kunde se henne i backspegeln, men på något märkligt vis kände jag ändå hur surt hon blängde på sin mamma.

”Så har du någon flickvän?” frågade Nancy med ett snett leende.

”Öh, nej, inte för tillfället.”

”Varför inte?”

”Mamma …”, varnade Larissa henne.

Nancy suckade djupt, som om Larissa förstörde allt det roliga för henne från sin plats i baksätet.

”Jag har tagit ett uppehåll i det där med dejtandet”, sa jag och bytte fil.

”Jaså, minsann.” Hon luktade på ärmen på sin tröja. ”Den här luktar soppa. Har du lagat mat utan att sätta på fläkten nu igen, Larissa? Alla mina kläder luktar lök.”

Jag kunde inte känna att det luktade soppa, däremot kände jag mycket väl att det luktade cigaretter.

”Jag har inte lagat någonting utan att sätta på fläkten, mamma.”

Hon luktade på ärmen igen. ”Du luktar antagligen soppa, du med. Lukta på din hoodie.”

Inget svar från baksätet.

Jag har ingen aning om hur jag märkte det, men jag fick en känsla av att Larissa var på väg att börja gråta.

”Gillar ni poddar?” frågade jag för att byta samtalsämne.

”Ibland …”, sa Nancy.

”I så fall kommer ni att älska den här”, sa jag och satte på radion.

Jag valde en humorserie som jag brukade lyssna på när jag körde till jobbet och skruvade upp volymen så pass högt att det skulle få tyst på hennes mamma. Tack och lov fungerade det.

När vi stannade utanför sjukhuset klev Larissas mamma ut och sedan lutade sig Larissa in genom den öppna bildörren. ”Tack ska du ha.”

”Jag ska bara parkera bilen och så ses vi därinne”, sa jag.

”Åh, det behöver du inte.”

”Mike bad mig att stanna och vänta med dig …”

”Jag klarar mig. På riktigt. Men tack så hemskt mycket. Jag kan ta en Uber hem.”

Innan jag hann protestera hade hon smällt igen dörren och började leda sin mamma mot de automatiska dörrarna.

Jag väntade i en minut och följde henne med blicken för att se hon om skulle ångra sig och vända sig om.

Det gjorde hon inte.

Jag vet att jag borde ha blivit lättad över att jag precis fått min dag tillbaka, men det blev jag inte. Mike hade propsat på att hon inte skulle behöva sitta ensam och vänta. Det kändes inte rätt att åka därifrån.

Så en del av mig övervägde att bara parkera bilen och gå in i alla fall, men risken fanns ju att hon inte var ett dugg intresserad av mitt sällskap, så jag valde att ignorera den impulsen. Jag kände henne helt enkelt inte tillräckligt väl och ville inte tvinga mig på.

Så jag lade i växeln och var nästan ute på gatan igen när jag insåg att Nancy hade glömt sin väska i bakluckan. Jag hade inget nummer till Larissa och kunde inte sms:a henne. Med andra ord hade jag inget val. Jag parkerade och gick in.

Kapitel 2 j Larissa

I samma sekund som de tog med mamma till operationsavdelningen började jag storgråta på nytt. Jag hade gråtit större delen av kvällen och en hel del på morgonen.

Mamma också.

Pappa hade använt mitt personnummer till att skaffa kreditkort i mitt namn. Den enda anledningen till att jag ens fick reda på det var för att de hade lagt beslag på den skatteåterbäring som jag hade gått och väntat på så att jag skulle kunna reparera min bil. Mejlet kom i går.

Mamma jobbade inte, och det var med nöd och näppe vi lyckades skrapa ihop så att det räckte till hyran. Jag hade ingen som helst aning om hur vi skulle kunna betala den här sjukhusräkningen och visste ännu mindre hur jag skulle få råd att lösa ut min bil från verkstaden. Jag kunde inte ta mer ledigt från jobbet. Jag levde ur hand i mun och hade flera extraknäck bara för att kunna köpa mat.

I går kväll satt jag barnvakt hos en kvinna som bodde ovanpå oss för att tjäna tjugo dollar. Jag nattade ungen vid nio och somnade i soffan. Killen petade upp mina ögonlock bara för att upplysa mig om att han hade vaknat och ritat ett porträtt av mig – på väggen inne i sitt rum med sin mammas smink. Jag skrattade eftersom det inte var det minsta roligt och just därför väldigt roligt.

Men jag fick så dåligt samvete över vad jag hade ställt till med att jag vägrade ta emot pengarna.

Nu drog jag upp benen mot bröstet där jag satt på den grå väntrumsstolen och lutade pannan mot mina knän.

Jag ville inte sitta här ensam på sjukhuset. Jag ville åka hem.

Jag ville ta på mig mina gigantiska sköna trygghetstrosor, slita av mig behån och lägga mig i sängen och bara sova tills alltihop var över. Jag ville beställa hämtmat som jag inte hade råd med, så att jag kunde äta något jag slapp laga själv. Men framför allt ville jag att någon annan skulle ta hand om allt elände. Den mentala energi som krävdes bara för att överleva dag för dag var mer än nog.

Och till råga på allt luktade jag förmodligen – åtminstone enligt mamma – soppa.

Det fick mig att gråta ännu mer.

Tacksam över att jag på något förunderligt vis lyckats få hela väntrummet för mig själv hulkade jag på som bäst mot mina knän när jag hörde någon harkla sig. Med ett ryck lyfte jag på huvudet. I entrén stod Chris med mammas väska i handen.

När det var han som dök upp tidigare i morse i stället för Mike fick det mig nästan att bryta ihop redan där och då.

Jag avskydde att behöva be om hjälp, så det hade verkligen tagit emot. Och så skickade Mike dit Chris i sitt ställe.

Det blev bara för mycket. Jag kände mig hemsk som tvingat upp en man som jag knappt kände i ottan. Jag skämdes över mammas nervösa pladder i bilen. Jag var upprörd över att Mike hade lämpat över besväret på någon annan, och jag var helt perplex över att han inte ens hade

brytt sig om att förvarna mig om att det var Chris som skulle komma.

Jag gillade Mike. Han var rolig och avkopplande att umgås med, och det behövde jag sannerligen efter de senaste månadernas prövningar. Men efter den här morgonen ifrågasatte jag om jag verkligen borde fortsätta dejta honom.

Fast det var säkert orättvist av mig. Han hade ju faktiskt migrän. Kanske krävde det hans sista krafter för att ens orka ringa Chris och be honom komma i stället. Han kanske hade sådana våldsamma smärtor att det var plågsamt bara att titta på mobilen. Men samtidigt var det något som skavde, även om jag var alldeles för upprörd och mentalt utmattad för att ens försöka lista ut vad det var. Dessutom hade jag knappt ätit något i går. Mitt blodsocker var så lågt att jag var alldeles darrig, jag kände kaffehuvudvärken komma smygande och jag var antagligen inte riktigt vid mina sinnens fulla bruk. Ändå var min instinktiva reaktion över

Mikes svek att göra slut med honom – eftersom jag just nu hade noll kapacitet över för att behöva handskas med opålitliga människor.

Chris stod kvar och såg på mig i några sekunder. Sedan hämtade han en näve pappersnäsdukar från asken på soffbordet, gick tvärsöver rummet och satte sig bredvid mig.

”Här.” Han tryckte näsdukarna i mina händer.

Jag tog emot dem. ”Tack”, sa jag och torkade mig om näsan.

”Är du okej?” frågade han försiktigt.

Jag nickade mot mina händer som låg i knät.

Han sa ingenting och efter en stund lyfte jag blicken. Han satt bara där och tittade på mig. Han såg uppriktigt bekymrad ut.

Han hade väldigt fina bruna ögon. Det slog mig hur konstigt det var att jag inte hade lagt märke till det den där kvällen då vi träffades. Ljuset kanske var dåligt. Plus att jag befann mig längre ifrån honom då. Eller också hade jag inte upptäckt hur snälla hans ögon var och det kanske var det som gjorde dem så fina just nu.

”Nancy glömde sin väska i bakluckan”, sa han.

”Jag vet.” Jag snörvlade. ”Jag hade ju inget nummer, så jag kunde inte ringa dig. Mike svarar inte på mina sms.”

”Migrän.”

”Ja, jag vet.” Jag tog ett skakigt andetag. ”Tack så mycket. Du kan åka hem nu. Jag klarar mig.”

”Nej.”

Det tog någon sekund innan ordet sjönk in. ”Va?”

”Nej”, sa han igen. ”Jag stannar här.” Han såg på mig med stadig blick.

Jag skrattade till och kände mig helt ställd. ”Men tänk om jag inte vill att du stannar?” kontrade jag.

”Struntar jag i. Det var jag som tog på mig det här uppdraget. Och du kan inte gärna ge mig sparken. Det var inte du som anställde mig, du är inte min chef.”

Jag kostade på mig en road fnysning.

”Har du ätit något i dag?” frågade han.

Jag skakade på huvudet. ”Nej.”

”Då tycker jag att vi går och äter lite frukost. Jag bjuder.”

”Jag … Jag vet inte om jag kan gå härifrån …”

”Operationen kommer att ta minst en timme”, sa han.

”Hur vet du det? Du vet ju inte ens vad det är hon ska opereras för. Om inte Mike berättade det, vill säga.”

”Det gjorde han inte. Men med förberedelser och uppvak

tar alla operationer minst en timme. Sjukhuset har ett sms-system som de använder för uppdateringar. De har säkert registrerat ditt nummer”, sa han. ”Och det ligger ett kafé tvärsöver gatan. Om de efterlyser dig kan du vara tillbaka på max fem minuter.”

Han väntade på att jag skulle svara.

”Jag är hungrig, men jag tror faktiskt inte att jag kan äta något”, sa jag.

”Då kanske vi bara ska gå dit och sätta oss i ett bås och sätta betyg på brödet.”

”Sätta betyg på brödet …?” upprepade jag sakta.

”Ja. Det råkar nämligen dessutom vara ett bageri. Vi kan köpa några olika sorters bröd och smaka på dem. Ge dem betyg på en skala från ett till tio. Bröd kan man alltid äta – även om magen är i uppror.”

Han såg på mig med gravallvarlig min.

Jag suckade. ”Okej, då. Men i så fall måste jag kolla in menyn först. Jag är allergisk mot nötter.”

”Oj, då. Aha. Låt mig ta hand om det.”

Och utan ett ord tog han fram sin mobil och slog numret.

Jag vet inte varför det fick mig att vilja brista ut i gråt igen. Kanske för att jag var så utmattad att till och med något så simpelt som att försäkra sig om att stället var nötfritt kändes totalt överväldigande just nu.

Jag tittade på medan han ringde.

”Jordnötsallergi eller vanliga nötter?”

”Både och.”

Han nickade. ”Hej”, sa han. ”Jag undrar om ni har nötter på er meny? Jag tänkte ta med en vän som har nötallergi. Är du helt säker? Kan du trippelkolla? Fråga kockarna. Okej.”

Han flyttade telefonen från munnen. ”Jag väntar. De ska kolla med köket. Är det en allvarlig allergi?”

”Ja”, sa jag.

”Har du Benadryl?” frågade han.

”Ja.”

”Var har du din EpiPen?”

”I min väska.”

”Kan jag få titta på den?”

”Vill du titta på min EpiPen?” sa jag utan att röra så mycket som en min.

”Ja.”

”Okej …” Jag tog fram den och gav den till honom.

Han klämde fast telefonen mellan axeln och örat och kontrollerade utgångsdatumet och färgen på vätskan i sprutan. Han verkade nöjd med det han såg och räckte tillbaka den.

”Så den klarade besiktningen?” sa jag och kände mig lite lätt road.

”Jag är farmaceut. Temperaturskillnaderna i Minnesota kan vara väldigt stora, och det kan påverka kvalitén. Men den här ser bra ut.”

När jag fortsatte stirra på honom gav han mig bara ett fåraktigt leende till svar.

”Jag har blivit anförtrodd ansvaret för ditt välbefinnande, och jag tänker ta med dig ut och äta frukost”, sa han. ”Jag vill gärna förvissa mig om att din medicin inte är för gammal.”

Innan jag hann svara hördes en röst i telefonen. ”Inte alls?” sa han. ”Varken Nutella, jordnötssmör eller mandelmjöl? Toppen. I så fall kommer vi strax.”

Han tryckte bort samtalet. ”Nötfritt.” Han nickade över axeln. ”Kom nu, så bjuder jag på kaffe.”

Vi gick den korta sträckan över gatan och han höll upp dörren för mig.

Det var ett trevligt litet ställe – med en bardisk med röda pallar och bås vid fönstren, där det stod små vaser med en rosa nejlika i varje. Vid kassan fanns en kyldisk med muffins, pajer och kakor, och på väggen bakom hängde det stora korgar fyllda med nybakat bröd.

Frukostvärdinnan visade oss till ett bord vid fönstret. En minut senare kom vår servitris med kaffe. Det var en medelålders kvinna som påminde en hel del om min egen mamma.

”Behöver ni ungdomar kanske titta på menyn en stund?” frågade hon medan hon hällde upp i våra koppar.

”Vi vill ha fem limpor bröd”, sa Chris.

Hon såg på oss ovanför läsglasögonen. ”Fem? Limporna är ganska stora, ska ni veta.”

”Visst, men vi vill smaka på alla sorter”, sa han.

”Okej …”, sa hon. ”Men din flickvän, då?” Hon såg på mig. ”Vill du också bara ha bröd?”

”Åh, jag är inte hans flickvän”, sa jag.

”Hon är min bästa kompis flickvän”, sa Chris.

”Jaha”, sa hon oengagerat. ”Vill ni ha pumpernickel också?”

”Är det gott”? frågade han.

Hon svarade med en axelryckning. ”Inte min grej, precis. Vad tycker du om pumpernickel, Cindy?” ropade hon över axeln till en annan servitris som höll på att torka av ett av borden intill.

”Skitäckligt, faktiskt.”

Chris sneglade på mig och vi såg roat på varandra.