9789180831376

Anna Alemo

Skärgårdsdrömmen

Del två i serien Stänkvik

Tidigare utgivning av Anna Alemo:

frida och mårten: När livet har andra planer (2021), När vardagen knackar på (2022), När kaoset flyttar in (2023)

boklyckan: Hemligheter och hängmattor (2022), Sanningar och skogspromenader (2022), Minnen och månsken (2023)

westerbergs: Charlotte (2023), Elsa (2023), Karolina (2023), Birgitta (2023), Marianne (2024), Sara (2024), Julstjärnor (2024), Sigrid (2025)

stänkvik: Sommarparadiset (2024)

Snökaos och chokladpraliner (2024)

Karat Bantorget 3 222 29 Lund karatforlag.se

karat är ett imprint i Historiska Media info@historiskamedia.se

© Karat förlag och Anna Alemo 2025

omslag Emma Graves, designstudioe.com omslagsbilder iStock/Shutterstock

sättning Gyllene Snittet bokformgivning AB

tryck Scandbook UAB, Litauen 2025 Första tryckningen isbn 978-91-8083-137-6

Till min älskade dotter Ebba ♥ Fuck cancer!

Kapitel 1

Folk springer kors och tvärs i den stora avgångshallen. Köer ringlar framför vissa incheckningar och det är resväskor överallt. Jag har varit på Kastrups flygplats många gånger, men den här gången är det annorlunda.

”Hälsa Agneta och Tommy”, säger Ted på sin speciella svenska. Trots alla år i Sverige hörs det tydligt att han kommer från USA.

”Ja, hälsa mormor och morfar.” Lilly ler glatt och rättar till sitt blonda hår.

”Från mig med”, säger Jimmy.

”Det ska jag.” Jag tvingar upp mina mungipor. Det är dags att ta avsked, men jag är inte redo. Mina barn ska, precis som vanligt, åka till Florida över sommaren. Skillnaden är att jag inte ska följa med. Jag ska tillbringa sommaren hos mina föräldrar i Blekinge. I Stänkvik, orten där jag växte upp.

”Glöm inte att skydda Jimmys ärr från solen”, säger jag och vänder mig mot Ted. ”Använd tejpen.”

”Ja, jag vet”, säger han. ”Katja, det kommer bli bra.”

Han tittar på mig med sina bruna ögon. Min man, min klippa, min själsfrände. Fast inte nu längre.

”Mm.”

”När vi kommer tillbaka är det dags att finalize the divorce”, fortsätter han.

Jag nickar, med ens osäker på om det verkligen är en bra idé. Varför ska vi skilja oss? Så dumt! Vi hör ju ihop. Att splittra vår familj är vansinnigt.

”Eller så struntar vi i det”, säger jag så lågt att enbart Ted hör det.

”What?” Han ser förvirrad ut.

”Kanske några veckor isär gör att vi saknar varandra. Att vi inser att vi hör ihop.”

”Katja”, säger Ted. ”Vi har bestämt att vi ska dela på oss. Vi väntar bara på att betänketiden ska gå ut. Mäklaren lägger ut huset i slutet av augusti.”

”Jag vet, jag vet.” Jag snyftar. ”Men tänk om det var fel?

Tänk om vi borde kämpa mer?”

”Herregud!” Han skakar på huvudet. ”This is crazy!”

”Du har rätt. Det var dumt av mig. Vi kör på.” Jag rätar på ryggen och trycker undan gråten. ”Ha det jättetrevligt och hälsa Anne och Ron.”

Jag vänder mig mot barnen. Trots att våra tvillingar nyss föddes har de hunnit bli tretton år. Det är en ekvation som jag inte alls får att gå ihop.

”Hejdå”, säger jag. ”Ha en underbar resa och så ses vi i augusti.” Min röst bryts och jag biter mig i underläppen. Vi befinner oss i slutet av juni och det är långt till augusti. I hela sex veckor ska barnen vara iväg. Är det verkligen nödvändigt? Visserligen är det så länge vi brukar vara borta, men nu ska jag inte vara med. De åker och jag stannar.

”Jag kommer sakna dig, mamma”, säger Lilly och kramar mig.

”Jag kommer sakna dig också.” Jag kramar henne hårt, hårt. ”Och jag kommer sakna dig, Jimmy.” Jag släpper Lilly och drar in min son i famnen och kramar även honom hårt. Han kramar tillbaka, men är något stel. Jag vet att han inte är helt bekväm med att krama sin mamma, särskilt inte på en flygplats med en massa människor. Men det är okej. Jag vet att han älskar mig. Att båda två gör det. Mina underbara, fina ungar, som jag lever för. Som är de viktigaste i mitt liv.

”Nu måste vi gå genom säkerhetskontrollen”, säger Ted och Jimmy lösgör sig.

”Visst.” Jag motstår impulsen att tvinga barnen att strunta i Florida och istället följa med mig till Blekinge och tillbringa sommaren där. ”Hör av er när ni är framme så att jag vet.”

”Det kommer gå bra”, säger Ted lugnande. ”Vi hör av oss.”

”Vad bra. Hejdå.” Jag står ensam kvar och ser hur mina barn går iväg med sin pappa. Jag vinkar och ler när de vänder sig om. Pressar upp mungiporna så högt att det gör ont och viftar på handen så mycket det bara går, trots att jag gråter på insidan. För varje steg de tar är det som om en skärva av mitt hjärta faller till marken. Hur ska jag överleva sex veckor utan mina barn?

Kapitel 2

Jag kör tillbaka över Öresundsbron med krossat hjärta. Kommer det någonsin bli helt igen? Det känns inte så. De senaste dagarna har det varit fullt upp med att ordna saker inför Floridaresan – nya badkläder till barnen, kirurgtejp till Jimmys ärr och ny resväska till Lilly – och att städa huset inför mäklarens fotografering, packa åt mig själv, tömma kylen och tvätta. Barnen har varit uppspelta inför resan och jag har varit glad för deras skull. Jag har i alla fall försökt låtsas som det. Att de vill åka till sina farföräldrar i Florida är inte konstigt, vi har tillbringat varje sommar där. Det är tradition. Så som det ska vara. Men att de reser utan mig gör ont. Visst hade jag kunnat följa med, men Ted och jag har varit överens om att det bästa är att börja leva som det skilda par vi snart är. Vårt äktenskap är över. Jag har varit den drivande, men vi är överens. Detta är en lycklig skilsmässa. Jag snörvlar till. Varför är jag då inte lycklig? Tänk om allting är ett stort misstag?

Jag passerar Lund och kör vidare längs E22:an mot Blekinge. Trafiken är ganska tät. Till övervägande del är det svenskregistrerade bilar, men även danska och tyska. De är fullpackade med semesterfirare som valt att åka någonstans

tillsammans. Själv är jag ensam och visserligen har jag valt att åka till mamma och pappa, men det är för att jag inte vill vara i mitt tomma, ekande hus.

Jag suckar. En blivande fyrtioåring som ska tillbringa sommaren med sina föräldrar. Och till råga på allt i sitt gamla flickrum. Så deprimerande och patetiskt.

När jag kört i lite mer än en timme är jag både trött och hungrig. Klockan är bara strax efter nio men jag har varit uppe sedan fyra. Visst hade Ted och barnen kunnat ta tåget till flygplatsen, men jag ville vara med Lilly och Jimmy så länge jag kunde. Så nu måste jag alltså äta frukost. Igen.

Lämpligt nog dyker Ekerödsrasten upp efter Hörby, så jag svänger av där. Jag parkerar bilen vid toaletterna och rastplatsborden. Det är en solig dag, men något kyligt i luften. Jag knäpper koftan och styr stegen mot restaurangen. En ost- och skinkbaguette får det bli och en Fanta. Det är synd att jag inte dricker kaffe, det hade förmodligen piggat upp. Men har jag klarat mig i snart fyrtio år, så klarar jag mig i minst fyrtio till. Jag grimaserar. Fyrtio år – hur är det möjligt? Nyss var jag i tjugoårsåldern. Ångesten sprider sig i hela kroppen.

Jag stirrar på ringarna på mitt vänstra ringfinger. På amerikanskt vis fick jag en diamantring när Ted friade och sedan en slät guldring på bröllopet. Förlovningsringen har hamnat snett och jag snurrar på den. Egentligen borde jag väl ta av ringarna, men det känns som de är en del av mig. Dessutom är jag inte skild. Inte än. Och kanske kan vi rädda vårt äktenskap.

”Åttiofem kronor”, säger expediten.

”Va?” Jag tittar förvirrat upp. ”Ja, såklart.”

Jag betalar med mitt kort och expediten ler rart. Hon är ung och oförstörd och tycker förmodligen att jag är gammal. Gammal och ensam. Och patetisk. Herregud, vilken positiv och härlig människa jag är!

”Ha en fin dag!”

”Tack, detsamma.” Jag ler jag med. Vill inte vara sur och gammal.

Jag tar med mig baguetten och läsken till ett av borden under träden. Ett äldre par sitter vid bordet bredvid och jag nickar artigt åt deras håll innan jag slår mig ner. Med mat i magen kommer jag snart vara på bättre humör. Jag är faktiskt, i grund och botten, en positiv människa. Trots att det är slitsamt älskar jag mitt arbete som högstadielärare och jag är en närvarande mamma. Bara för ett år sedan, eller snarare två eller tre, hade jag lagt till kärleksfull fru på listan, men det stämmer inte längre.

Baguetten smakar ljuvligt och jag tuggar njutningsfullt.

Så kommer jag på att en av pocketböckerna jag köpte igår ligger i handväskan och plockar genast upp den. Jag älskar romantiska och humoristiska böcker och ser fram emot att läsa boken av Sophie Kinsella.

Läsa är bra. Det får mig att tänka på annat och inte på Ted och barnen och hindrar mig från att oroa mig för att planet ska krascha eller att något annat hemskt ska hända. En bra roman är verkligen en perfekt distraktion. Fast efter att ha läst samma mening tio gånger ger jag upp. Inte ens Kinsella kan skingra tankarna som åker runt i huvudet. Jag tar ännu en tugga på baguetten, men trots att jag nyss tyckte att den var fantastiskt god klarar jag knappt av att

svälja. En suck lämnar mina läppar och jag lägger ifrån mig baguetten på bordet.

”Vaff!”

Jag stelnar till och vrider på huvudet. Paret vid bordet bredvid har en hund. En svart hund. Och den tittar rakt på mig.

”Hon är förtjust i mat”, skrattar mannen.

”Vi brukar ge henne en bit när vi ätit klart, så nu trodde hon att hon skulle få av dig.” Kvinnan ser onaturligt glad ut.

”Jaha.” Jag reser mig abrupt. ”Jag måste köra vidare.”

Jag sliter till mig pocketboken och handväskan och skyndar bort till bilen.

”Hallå, du glömde din mat!” ropar kvinnan efter mig, men jag struntar i det. De kan väl ge maten till hunden.

Kapitel 3

Jag delar en surdegsfralla, brer på smör och hyvlar ost. Toppar med två gurkskivor och häller upp ett stort glas juice.

Altandörren i mamma och pappas kök står på glänt och den ljusa gardinen fladdrar lätt. Jag har sovit oroligt och vaknat flera gånger. Inte ens meddelandet från Ted där han skrev att han och barnen var framme kunde få mig att slappna av. Det känns så konstigt att de är i Florida och jag är här, i Stänkvik. När tillbringade jag en sommar i Sverige sist? Det måste snart vara tjugo år sedan. Jag suckar. Vad har jag här att göra? Jag borde stått på mig och följt med Ted och barnen. Att tillbringa sommaren i mitt flickrum i trävillan där jag växte upp känns inte det minsta lockande.

Jag tar juiceglaset och tallriken med ostsmörgåsarna och går ut på altanen. Mamma och pappa syns inte till och det är skönt att få egentid. Jag slår mig ner i trädgårdsmöblemanget under tak och lyfter blicken. På andra sidan häcken brer havet ut sig och jag lutar mig tillbaka i den gröna positionsstolen i plast. Möblerna har många år på nacken, men dynorna i stolarna är nya för i år.

Frasse, mina föräldrars gamla katt, ligger på altanen och solar. När han inser att jag har något ätbart med mig reser

han sig och vandrar lojt bort till stolen bredvid mig. Med ett skutt är han uppe och jag lutar mig fram och stryker honom över den solvarma, grå pälsen.

”Du är fin”, säger jag.

Tankarna vandrar genast till Smilla, och när jag blundar ser jag henne framför mig. Hon var av rasen ragdoll och alldeles ljuvlig, både till utseende och sätt. Fyra år fick hon bli, innan hon rycktes ifrån oss för nio månader sedan. Det händer fortfarande att jag tycker mig se henne där hemma. En filt över soffans armstöd eller en stickad kofta på en stol förvandlas lätt till en katt i ögonvrån. Men det är inte hon. Hon finns inte mer. Mina ögon tåras och jag önskar så att det där otäcka aldrig hade hänt. Att Smilla fanns kvar och förgyllde våra dagar.

”God morgon!” Mamma kommer runt knuten. ”Har du sovit gott?”

”God morgon”, säger jag och blinkar bort tårarna. Om mamma märker att jag är ledsen blir hon orolig. När jag kom hit igår vakade hon över mig som en hök. Frågade hur det kändes när barnen åkt iväg med Ted, om jag kände mig ensam och hur jag mådde. Jag vet att hon menar väl, men ibland blir det för mycket.

”Pappa och jag lät dig sova. Vi tänkte att du behövde det.”

”Vad snällt.” Jag sneglar på klockan på min mobil. Kvart över nio. På mamma lät det som om jag sovit fram till lunch, så som jag gärna gjorde i tonåren. Så som mina älskade trettonåringar förmodligen skulle göra varje helgmorgon om inte jag väckte dem. Jag biter mig i underläppen. Hur kommer det att bli nu när Lilly och Jimmy är iväg med sin

pappa? Ted är mer avspänd än jag och tycker att det mesta ordnar sig. Men så fungerar det inte med tonåringar.

Sverige ligger sex timmar före Miami, så egentligen skulle jag kunna ringa vid tre-fyratiden varje dag för att väcka dem. Men det kommer jag inte att göra. Ted är ansvarig för dem under de kommande veckorna och då får han se till att de kommer upp i tid.

”Tänker du på barnen?” frågar mamma och slår sig ner mittemot mig. ”Är du orolig?”

”Nejdå”, säger jag, trots tankarna som far runt i huvudet. ”Jag vet att de har det bra.”

”Vad skönt.” Mamma ser nöjd ut.

”Ja, det är det.” Jag tar en klunk av apelsinjuicen och griper sedan tag i ena ostsmörgåsen. Frasse följer mig med blicken. Precis som Smilla brukade göra.

”Jag förstår att det kommer vara tomt utan barnen, men vi ska hålla dig sysselsatt.”

”Mm.” Jag skruvar på mig.

”Sex veckor känns som en lång tid, men vips är de hemma igen.” Mamma lutar sig fram och klappar mig på armen.

”Vi kan åka båt, sola och bada, åka och shoppa och spela kort”, säger hon och med ens känns det som om de kommande sex veckorna verkligen kommer att snigla sig fram.

Kapitel 4

Jag ägnar större delen av dagen åt min bok och snart är den utläst. Tiden går långsamt och jag önskar att jag kunde gå i ide och vakna i augusti.

Innan kvällsmaten ringer jag ett videosamtal till barnen.

”Hej, mamma!” Lilly vinkar och kväver samtidigt en gäspning.

”Hej, hur mår du? Är du trött?”

”Bra. Jag är inte trött.”

”Hej, mamma!” Jimmy sticker in huvudet i bilden.

”Hej.” Jag är så glad att se dem, men det känns som jag snart kommer börja gråta. ”Hur mår du?”

”Jättebra! Vi ska åka och bada.”

”Vad roligt”, säger jag och tvingar upp mina mungipor.

”Gick resan bra?”

”Ja”, säger Jimmy.

”Så inget krångel med bagaget eller så?”

”Nej”, svarar Lilly.

Tonåringar kan verkligen vara fåordiga.

”Toppen.”

”Vi måste gå nu”, säger Lilly.

”Glöm inte solkräm. Och pappa får hjälpa dig att tejpa ärret, Jimmy.”

”Visst.” Han rycker på axlarna. ”Hejdå.”

”Hejdå.” Lilly böjer sig fram mot datorskärmen och i nästa stund är de borta.

Dagen efter vaknar jag vid halvfemtiden och kan inte somna om. Jag stirrar på min gamla klockradio på nattduksbordet. Så många gånger jag har legat i samma rum och inte kunnat sova. På grund av hjärtesorg, nervositet inför ett prov, bråk med mamma och pappa eller något helt annat som på den tiden kändes som ett oövervinnerligt problem. Så ung jag var. Och så små mina bekymmer var – åtminstone tycker jag det så här i efterhand.

Jag ligger kvar och försöker somna om, men det är omöjligt. Klockan fem sätter jag mig på sängkanten. Jag sträcker på mig och vrider på huvudet. Nacken känns stel och jag tänker på alla gånger som Ted masserat den. Nu är det slut med det.

”Sluta tänka”, muttrar jag och reser mig upp. Jag önskar att jag kunde stänga av min hjärna och bara få koppla av.

Jag sträcker mig efter ringarna som ligger på nattduksbordet och tar på mig dem. Alltsedan jag fick eksem under dem luftar jag fingret på natten.

Iklädd pyjamaslinne och korta pyjamasshorts rullar jag upp gardinen och öppnar balkongdörren. Mitt sovrum ligger en trappa upp och har trevligt nog en liten balkong. Som tonåring hände det att jag smet ut via den när mamma och pappa tyckte att jag skulle hålla mig hemma. Från balkongen går det nämligen att klättra ner på garagetaket och sedan vidare till det tvärställda planket.

Det är gryning och ljusare än jag trodde. Havet är stilla och rosafärgat av morgonsolen. Det är något kyligt, men

ändå varmare än vad jag förväntade mig. Snabbt bestämmer jag mig för att ta en morgonpromenad. Även om jag besöker Stänkvik regelbundet brukar jag inte vandra omkring i den lilla orten. På sin höjd har det handlat om att gå till lekplatsen när barnen var yngre.

Frasse ligger i soffan och jamar glatt när jag kommer nerför trappan.

”God morgon”, viskar jag. ”Ska vi se så du har mat och vatten?”

Han stryker sig mot mina ben medan jag styr stegen mot köket.

”Försiktigt, jag snubblar ju.”

Frasse jamar glatt. Det är uppenbarligen inte hans problem ifall jag står på näsan.

Matskålen är fylld med torrfoder, men jag byter ut hans vatten. Eftersom han satt sig vid kylskåpet och ger mig en uppfordrande blick tycker han förmodligen att skinka eller leverpastej skulle vara trevligt så här på morgonkvisten. Jag skakar på huvudet.

”Jag ska gå en promenad först”, säger jag. ”Så blir det frukost när jag kommer tillbaka.”

Frasse jamar ännu en gång och ser bedjande på mig. Jag öppnar kylskåpet och tar fram leverpastejen. En liten bit kan han allt få.

Iklädd shorts, linne, stickad kofta och Birkenstocksandaler kliver jag ut på gatan. En tur runt udden får det bli. Jag traskar således söderut och viker sedan in på stigen som leder till östra stranden. Den är lite mindre än den andra stranden, som ligger vid campingen.

Stänkvik var från början ett fiskeläge men har med tiden

växt och blivit större. Den äldre bebyggelsen ligger vid

båthamnen medan villabebyggelsen efterhand har brett ut sig inåt land. Sommarstugeområdena tillkom på sextiotalet och består numera av både äldre stugor och nybyggda hus.

Stranden ligger öde och jag kliver ur mina sandaler och går ner till vattenbrynet. Ett svanpar tittar misstänksamt på mig innan de simmar iväg med fyra små ungar.

”Jag är inte farlig”, säger jag och stoppar tårna i vattnet. Det är kallt, men ändå inte så att man förfryser fötterna.

Som barn hade jag utan tvekan doppat mig, men inte nu.

Jag har vant mig vid Miamis varma havsbad. Men lugnet i Stänkvik gör något med mig och det känns som om jag för första gången på länge kan andas. Stänkvik – som jag en gång hade så bråttom att lämna – omfamnar mig.

Jag skådar ut över havet. På andra sidan viken ligger nästa udde och ett rött hus lyser mot mig i morgonsolens sken. På en mindre ö, ett stenkast ut, flockas några änder. Måhända har de haft sin fristad där under natten.

”Det här är en skärgårdsdröm”, säger jag tankfullt. Mormor brukade alltid säga just så. Hon och morfar bodde inne i Ronneby och kom ofta och hälsade på när jag var barn. Jag ler sorgset för mig själv. Ingen av dem är längre i livet, och trots att det har gått många år inser jag att jag saknar dem.

Jag tar sandalerna i handen och går barfota över den lilla sandstranden. En kvarglömd blå hink, till hälften fylld med sand, väntar på sin ägare. Kanske kommer han eller hon tillbaka idag för att bada och bygga sandslott eller försöka fånga småfisk. Så som jag själv gjorde när jag var barn. Tankarna vandrar till barnen, som befinner sig på andra

sidan Atlanten, och plötsligt vill jag inget annat än visa dem hur fint det är i Stänkvik under sommaren. Så märkligt.

Tidigare har jag aldrig ens tänkt tanken. Sommaren är förknippad med Florida för oss. Fast inte för mig, påminner jag mig, inte längre.

Lilly och Jimmy har givetvis varit i Blekinge många gånger, men inte under sommarmånaderna. Det var liksom så självklart att vi skulle besöka Teds föräldrar och umgås med hans syskon och deras familjer. Att barnen tycker att det är så det ska vara är inte konstigt. Det har alltid varit på det viset. Men livet har ändrats nu. Jag grimaserar. Det är inte för sent att ångra sig. Skilsmässan har inte gått igenom.

Ted och jag kan hitta tillbaka till varandra, det är jag säker på. Vi kan väcka kärleken. Jag måste få Ted att inse det. Vi kan inte slänga bort allt vi har byggt upp.

Framme vid stigen stoppar jag fötterna i sandalerna och börjar gå. Snart kommer jag ut på en grusväg som leder mig längs det östra sommarstugeområdet. Det var länge sedan jag gick här och ännu fler hus har byggts om, byggts till eller rent av ersatts med nya hus. Ett brunt trähus bakom en häck känner jag igen från när jag var liten. Där bodde en av mina klasskompisar. Vi umgicks inte, men jag har varit där på barnkalas. Tomten går ända ner till havet och jag vill minnas att de hade både brygga och en egen bit sandstrand. Huset tycks vara väl underhållet med nymålade fönster, nytt tak och en välklippt gräsmatta.

Jag undrar om min klasskompis föräldrar bor kvar eller om huset sålts till någon annan. Eller så är det rent av min klasskompis som tagit över huset. Jag ser en blond flicka för mitt inre men kan inte komma på vad hon heter. Jag