9789180831345

ABBY JIMENEZ

Kom ihåg mig

översättning

Katarina Jansson

tidigare titlar av abby jimenez

Del av din värld

Med varma hälsningar

Bara över sommaren

Karat

Bantorget 3 222 29 Lund karatforlag.se

karat är ett imprint i Historiska Media info@historiskamedia.se

Say You'll Remember Me

Copyright © 2025 by Abby Jimenez

This edition is published by arrangement with Grand Central Publishing, a division of Hachette Book Group, Inc., USA. All rights reserved.

Kom ihåg mig © Karat, Historiska Media 2025

översättning Katarina Jansson

omslag Sarah Congdon (anpassning av den svenska utgåvan: Lönegård & Co)

tryck ScandBook, EU 2025

Första tryckningen

isbn 978-91-8083-134-5

Vi glömmer dig aldrig

Kapitel 1 j Xavier

”Du vill att jag vadå?” frågade jag.

Den medelålders kvinnan stod på andra sidan undersökningsbordet och hennes hund befann sig mittemellan oss.

Han såg fram och tillbaka på oss som om han förstod vad vi pratade om. Vilket jag för hans skull innerligt hoppades att han inte alls gjorde.

”Jag vill att du tar bort honom”, sa hon.

”Han är fullt frisk”, svarade jag.

”Jag vet”, sa hon och såg vemodigt på hunden. ”Min mamma tog alltid så väl hand om honom innan hon gick bort.”

”Så varför?”

Hon lät höra en dramatisk suck. ”Det var så hon ville ha det. Hon ville inte att han skulle behöva leva resten av sitt liv utan henne. Han skulle sakna henne för mycket.”

”Han kan fästa sig vid någon annan.”

Hon skakade på huvudet. ”Det tror jag inte. Han är för gammal.”

”Han är fyra.”

Hon såg mig i ögonen, men bara som om det gällt ett käbbel om att få använda en för gammal rabattkupong i mataffären.

”Okej”, sa hon. ”Jag ska säga som det är. Att jag kom hit var en kompromiss. Min man ville ta med honom ut i

placeringshunden som inte klarade sig? Sanktbernhardsblandisen?” sa hon. ”Vi skulle kunna ge henne den askan.”

”Okej”, sa jag. ”Men bara hälften. Tar vi allt blir det för mycket.”

Tina kliade den mycket icke-döda hunden under hakan. ”Vad tänker du kalla honom?” frågade hon.

”Ingen aning”, mumlade jag och reste mig.

Jag höll på att få huvudvärk. Av att bita ihop så hårt.

”Ni måste klippa honom”, sa jag. ”Få honom att se annorlunda ut. Ge honom lite schnauzer-look eller något.”

”Men han är så söt med allt fluff!” sa Tina.

Jag mötte bistert hennes blick. ”Jag behöver väl knappast påpeka att jag skulle kunna bli av med legitimationen för det jag precis har gjort.”

Tina såg på mig med beundran. ”Vi vet. Du är en riktig hjälte.”

Maggie bet sig i läppen och nickade.

De log mot mig. Riktigt strålade, faktiskt.

Det gjorde mig ännu mer irriterad.

”Ta inga bilder av den här hunden”, sa jag. ”Inga sociala medier. Använd aldrig hans rätta namn. Inte ett ljud om det här till någon enda människa.”

”Vi tar hemligheten med oss i graven”, sa Tina och slog dramatiskt händerna mot bröstet.

”Jag skulle vittna falskt för dig”, sa Maggie. ”Med handen på bibeln och alltihop.”

Tina nickade eftertryckligt.

”Jag vet att du inte tycker om att höra det”, sa Maggie. ”Men du är på riktigt en av de finaste människor jag vet, Rush. Det är en ära att få jobba åt dig.”

Jag rynkade pannan åt den komplimangen. Jag gillade inte smicker eller beröm.

Men hundar gillade jag. Eller egentligen alla djur, men särskilt hundar. Vi förtjänade dem inte – och somliga människor förtjänade dem mindre än andra.

”Du har en sista patient i mottagningsrum två”, sa Maggie. ”Gud välsigne dig, Rush.”

Jag gav henne en sista avmätt blick, innan jag tog journalen hon höll fram när jag gick förbi dem. De log efter mig.

De skulle aldrig berätta det för någon. Jag litade hundraprocentigt på mitt team, om det så skulle gälla mitt liv – eller i det här fallet min legitimation. Men en massa stjärnögd idoldyrkan var inget jag behövde.

Jag öppnade dörren till rum två medan jag läste informationen. Patienten var en övergiven kattunge som blivit upphittad i en vedhög för några timmar sedan.

”Hej, jag är veterinär Rush”, mumlade jag och klev in utan att titta upp.

Jag gick fram till tvättstället för att tvätta händerna. Så stängde jag av vattnet, tog en pappershandduk, och vände mig slutligen mot kvinnan som satt där. När jag såg henne gick en stöt genom mig.

Hon var vacker. I min egen ålder, runt tjugoåtta eller tjugonio. Långt svart hår, bruna ögon. Kurvig.

Hon hade kattungen innanför behån. Den var inkrupen mellan brösten och sov med hakan stödd mot V-ringningen i hennes tröja.

”Hej på dig”, sa hon och reste sig. ”Vänta lite medan jag tar fram henne. Jag tror det är en hon. Jag har svårt att se om små kattungar är killar eller tjejer.”

Hon lyfte ut den lilla brunvita dunbollen och satte ner henne på bordet mellan oss. Den spann.

Jag skulle förmodligen också spinna om jag nyss hade varit där inne.

Jag harklade mig och inledde undersökningen.

”Ungefär fem veckor gammal”, sa jag med låg röst.

Kattungens tandkött var friskt rosa till färgen och ögonen var klara. Den var underviktig. Inga löss. Jag tittade i öronen. Lite kvalster, men inte alltför illa. Jag kände på buken. Böjde benen och förde fingrarna längs ryggraden för att känna efter missbildningar.

Kvinnan iakttog mig. Jag begrep inte varför, men det gjorde mig generad.

Och inget gjorde mig generad.

Men av någon anledning fick hennes blick mig att börja fundera på om jag hade rakat mig imorse.

Jag kunde känna kattungens lukt. Den luktade som hon.

Som blommor.

”Tänker du behålla den?” frågade jag.

Hon lutade sig mot undersökningsbordet. ”Alltså, javisst.

När en katt väljer en nobbar man det inte ostraffat.”

Jag kände hur det drog i mungiporna.

”Kollade du i närheten också?” sa jag och lyssnade till kattungens lungor. ”Så att det inte fanns fler?”

”Ja. Det var bara den här.” Hon såg på mig genom täta ögonfransar och log.

Mitt hjärta ökade takten. Gud vad snygg den här tjejen var. Jag gjorde mitt bästa för att låtsas som om jag inte noterat det.

Jag lade stetoskopet runt halsen, fortsatte med att ta

kattungens temp, och försökte verka helt oberörd av att hon betraktade mig.

Men när jag lyfte på svansen stelnade jag till.

Jag såg upp mot kvinnan, och hon mötte min blick. ”Vad är det?”

”Jag skulle vilja köra lite bilddiagnostik.”

Någon halvtimme senare var bilderna klara, och jag kunde ge det dystra beskedet.

”Den här kattungen har en medfödd missbildning”, sa jag. ”Något som kallas analatresi. Det betyder att ändtarm och anus inte utvecklats som de ska.”

Hon blinkade oförstående mot mig, och sedan mot kattungen som nu var tillbaka innanför hennes tröja. ”Förlåt, vad sa du?”

”Hon har inte fungerande anus eller ändtarm.”

Hon stirrade. ”Du menar att min kattunge saknar rumphål?”

”Det är precis vad jag menar.”

Hon lyfte upp katten ur behån igen och lyfte på svansen. Hennes ögon spärrades upp. Det fanns en liten kal fläck där anus borde sitta, men öppningen var knappt stor som en nålspets ens. Den var lätt att missa helt om man inte letade efter den.

”Men … men hon bajsar ju”, sa hon. ”Hon har gått på lådan.”

”Hon har utvecklat en rektovaginal fistel. Hon tömmer tarmen vaginalt. Och hon har magparasiter, så avföringen blir lös till konsistensen. Det är förmodligen bara därför hon har överlevt så här länge. Det finns ett kirurgiskt ingrepp som möjligen kunde rätta till problemet, men det

och fråga, men det är knappast troligt att de kan hjälpa till. Jag rekommenderar avlivning”, upprepade jag. ”Omedelbart. Innan hon får ont. Var det något mer du undrade över? Om inte, så kan jag ge dig lite tid att ta farväl.”

Hon stirrade på mig. ”Jag tänker inte avliva den här katten.”

Kanske den plötsliga retligheten jag kände var en överreaktion. Kanske den bara berodde på att det hade varit en jobbig dag och en väldigt lång vecka och att jag fortfarande kände mig frustrerad efter hundsituationen tidigare, men jag kunde inte behärska min irritation.

Jag lade armarna i kors. ”Varför bryr du dig om att komma hit och fråga efter mina sakkunniga råd, om du ändå inte tänker följa dem?”

Hon bara blinkade mot mig. ”Det måste finnas andra lösningar …”

”Det finns det inte. Så hur tänker du göra?”

”Jag … jag vet inte …”

”Så du väljer lidandet, alltså. Jag förstår.”

Hon stirrade häpet på mig. Jag brydde mig inte.

Jag hade sett all möjlig ondska och misär komma in genom de här dörrarna, och jag var alldeles särskilt trött på den själviskhet och allmänna dumhet jag fick bevittna dag ut och dag in. Djuren som borde få leva vill de avliva, djuren som kommer att lida vill de hålla vid liv. De försummar och plågar dem, de låter bli att sterilisera och kastrera dem så att djurhemmen svämmar över, de dumpar dem, tröttnar på ansvaret och överger dem. Välment dumhet är ändå dumhet. Hon tänkte förlänga det här djurets lidande. Jag hatade det, och av någon anledning hatade jag också att det

gav mig lägre tankar om henne. Jag tror att av alltihop var det just det som störde mig allra mest.

”Var det något mer?” frågade jag. ”Eller är vi färdiga här?”

Hennes ögon blixtrade till. ”Har någon någonsin talat om för dig att din attityd kunde bli bättre?”

”Ja, det har faktiskt hänt”, sa jag. Jag rätade mig upp från undersökningsbordet. ”Hör av dig när hon slutar äta, magen blir utspänd och hon har så ont att du äntligen kan fatta de svåra beslut som hör till när man har ett husdjur.”

Jag gick ut.

Hon följde efter.

”Vad får dig att tro att jag inte kan starta en insamling och skramla ihop de där pengarna?” sa hon.

Jag fnös. ”Mänskligheten, kanske?” sa jag och lämnade över journalen till en storögd Maggie när jag gick förbi henne på väg till arbetsrummet.

”Människor är innerst inne goda”, sa hon efter mig. ”De vill hjälpa till.”

Jag vände mig om och såg henne stint i ögonen. ”Människor är innerst inne skitstövlar.”

”Jaså?” sa hon. ”Men visst, det är du med.”

Hon stod där med rodnande kinder och kattungens huvud som tittade fram ur urringningen. Sexig.

Jag vet inte varför jag tänkte just så i det ögonblicket, men sexig var allt jag kunde åstadkomma.

”Jag säger inte emot”, sa jag.

Jag gick in på mitt rum och stängde dörren.

Jeneva skramlade runt med lite porslin. ”Gav du honom en dålig recension?”

Jag drog en pläd över låren. ”Nix. Jag valde ju honom just för att han hade så goda omdömen. De förvarnar en faktiskt om att han är extremt begåvad men också extremt grinig, som någon sorts vresig djurviskare ungefär.”

”Ja, vem älskar inte en kolerisk kung”, sa hon frånvarande.

”Jag menar, jag kunde ju förstå hans resonemang, han hade bara inte behövt vara så oförskämd. Jag fattar aldrig varför vita killar är så lättkränkta. Typ, vi lever i ett patriarkat. Ni är redan världens mest privilegierade grupp. Ni går inte till bilen med nyckeln utstickande mellan fingrarna som Wolverines klor och ni bestämmer över er egen kropp, så varför detta dåliga humör?”

”Hur såg han ut?” frågade hon.

”Som om Rhysand från Ett hov av taggar och rosor-serien fanns på riktigt”, sa jag och satte sugröret mellan läpparna.

”Nähä …?”

”Jag lovar. Vänta lite, jag googlar honom, få se om jag hittar någon bild.”

Jag slog på högtalarfunktionen, skrev in Xavier Rush veterinär i sökfältet och klickade på bilder.

En bild av honom med en utmärkelse i handen dök upp på American Veterinary Medical Associations hemsida. Han hade blivit uppmärksammad i fjol för det astronomiska antal timmar han arbetat ideellt med att behandla omhändertagna djur.

Han såg irriterad ut, som om han inte ville befinna sig där. Stilig, men definitivt där mot sin vilja.

”Här”, sa jag och skickade henne en skärmdump.

Jag drack lite av kaffet medan jag väntade på att hon skulle betrakta bilden.

”Ja, verkligen …”, sa hon.

”Om han inte gör hela grejen med tatueringar och fladdermusvingar på Halloween är det verkligen att slarva bort ett gyllene tillfälle”, sa jag.

”Tror du att han ler mot hundarna åtminstone?”

”Förmodligen inte.”

”Mitt destruktiva drag är att tro att jag skulle kunna förändra honom”, sa hon.

”Ha. Mitt destruktiva drag är att inte bry mig om jag kan förändra honom.”

Hon skrattade.

I bakgrunden kunde jag höra mamma komma in i rummet.

”Hälsa från mig”, sa jag.

”Samantha hälsar.”

”Vem då?” hörde jag mamma säga.

”Samantha”, upprepade Jeneva.

Tystnad följde. Mamma hälsade inte tillbaka.

Jag höll blicken fixerad vid Pooter medan jag försökte få mina känslor inför detta att lugna ner sig igen.

”Hur är det med henne?” frågade jag.

”Bara bra.” Sedan till mamma: ”Jag lagar middag åt dig. Det blir pasta. Nej, du behöver inte hjälpa till, jag fixar det.”

Jag stack in handen under soffan och drog fram min laptop för att kolla Pooter-tillgångarna. Det var min huvudsakliga serotoninkälla den här veckan. Ja, kattungen också. Men min GoFundMe var en succé på flera sätt. Den innebar att jag kunde rädda min lilla kattbebis, den ökade på mina redan höga tankar om mänskligheten, och den visade att

veterinär Skitstövel hade fel, vilket var en futtig men ändå mycket påtaglig källa till glädje.

Sidan laddades och jag log. Nästan tiotusen nu. Jag var så nära målet att jag med gott samvete kunde boka en tid för operation. Och det var inte en sekund för tidigt. Om sex veckor skulle jag till Kalifornien och då måste jag ta Pooter med mig, så ju förr hon började återhämta sig desto bättre.

”Jag ser verkligen fram emot att få visa dig huset”, sa Jeneva. ”Vi har fixat till en massa grejer.”

Jag hörde mamma igen.

”Det blir pasta idag, mamma”, sa Jeneva. ”Ja, jag lagar middag åt dig nu. Nej, bara sitt kvar, du behöver inte hjälpa till, jag ordnar det.”

Jag flyttade undan mobilen från munnen, som om hon skulle kunna höra min grimas. Istället för att låta klumpen i halsen växa sig större uppdaterade jag GoFundMe-sidan.

Någon hade nyss skänkt femhundra dollar.

Jag satte mig upp.

De flesta människor gav tjugofem. Kanske femtio. Jag hade fått en handfull donationer på hundra dollar. Inget i den här storleksordningen. Så såg jag namnet och bara stirrade.

Jeneva måste ha hört min flämtning. ”Vad är det?” frågade hon.

”Den grinige veterinären”, andades jag fram. ”Han har precis donerat en massa pengar till min GoFundMe.”

”På allvar?”

”Ja!”

Jag läste meddelandet. Mina tre favoritord: Du hade rätt.

”Har du ingen kompis som kan ta honom?”

”Nej.”

Hon kliade honom bakom örat. ”Han är en så fin hund.”

”Alla hundar är fina”, muttrade jag.

Min mage kurrade. Jag såg på klockan. Hon var två. Jag hade arbetat hela lunchen igen.

Jag var den enda veterinären på min praktik. Om en patient behövde komma hit i sista minuten ville jag ogärna hänvisa till jourkliniken om jag inte var tvungen. Det betydde att jag inte alltid fick någon möjlighet till avbrott under arbetsdagen – eller, de flesta dagar fick jag det inte.

Tina måste ha läst mina tankar. ”Vi tog med lite enchiladas med kyckling. Det står i kylen.”

”Tack”, sa jag.

De hade jämt med sig mat till mig. Så ofta att jag hade börjat ersätta dem för matvarorna.

Jag öppnade min laptop för att svara på mejl, medan min hund satt med hakan mot mitt lår.

”Du skulle väl med Chris på den där grejen ikväll, va?” frågade Tina där hon stod lutad mot dörrkarmen.

”Ja, det är tanken”, sa jag utan att titta upp.

”Är han fortfarande singel?”

”Såvitt jag vet.” Chris, Mike, Jesse, Becca – hela bunten var mina bästa vänner, praktiskt taget min familj.

”Fråga honom om han vill träffa min syster”, sa hon.

”Hon har precis gjort slut med den där ungdomspastorn.”

”Chris är för upptagen för att dejta någon”, sa jag och skummade igenom ett mejl om vaccinering på djurhemmet.

”Och jag är för upptagen för att hamna mitt i det.”

”Mike då?” fortsatte hon oberört vidare. ”Även om han