9789180831345

Page 1


ABBY JIMENEZ

Kom ihÄg mig

översÀttning

Katarina Jansson

tidigare titlar av abby jimenez

Del av din vÀrld

Med varma hÀlsningar

Bara över sommaren

Karat

Bantorget 3 222 29 Lund karatforlag.se

karat Àr ett imprint i Historiska Media info@historiskamedia.se

Say You'll Remember Me

Copyright © 2025 by Abby Jimenez

This edition is published by arrangement with Grand Central Publishing, a division of Hachette Book Group, Inc., USA. All rights reserved.

Kom ihÄg mig © Karat, Historiska Media 2025

översÀttning Katarina Jansson

omslag Sarah Congdon (anpassning av den svenska utgÄvan: LönegÄrd & Co)

tryck ScandBook, EU 2025

Första tryckningen

isbn 978-91-8083-134-5

Vi glömmer dig aldrig

Till Lilia

Kapitel 1 j Xavier

”Du vill att jag vadĂ„?” frĂ„gade jag.

Den medelÄlders kvinnan stod pÄ andra sidan undersökningsbordet och hennes hund befann sig mittemellan oss.

Han sÄg fram och tillbaka pÄ oss som om han förstod vad vi pratade om. Vilket jag för hans skull innerligt hoppades att han inte alls gjorde.

”Jag vill att du tar bort honom”, sa hon.

”Han Ă€r fullt frisk”, svarade jag.

”Jag vet”, sa hon och sĂ„g vemodigt pĂ„ hunden. ”Min mamma tog alltid sĂ„ vĂ€l hand om honom innan hon gick bort.”

”SĂ„ varför?”

Hon lĂ€t höra en dramatisk suck. ”Det var sĂ„ hon ville ha det. Hon ville inte att han skulle behöva leva resten av sitt liv utan henne. Han skulle sakna henne för mycket.”

”Han kan fĂ€sta sig vid nĂ„gon annan.”

Hon skakade pĂ„ huvudet. ”Det tror jag inte. Han Ă€r för gammal.”

”Han Ă€r fyra.”

Hon sÄg mig i ögonen, men bara som om det gÀllt ett kÀbbel om att fÄ anvÀnda en för gammal rabattkupong i mataffÀren.

”Okej”, sa hon. ”Jag ska sĂ€ga som det Ă€r. Att jag kom hit var en kompromiss. Min man ville ta med honom ut i

placeringshunden som inte klarade sig? Sanktbernhardsblandisen?” sa hon. ”Vi skulle kunna ge henne den askan.”

”Okej”, sa jag. ”Men bara hĂ€lften. Tar vi allt blir det för mycket.”

Tina kliade den mycket icke-döda hunden under hakan. ”Vad tĂ€nker du kalla honom?” frĂ„gade hon.

”Ingen aning”, mumlade jag och reste mig.

Jag höll pÄ att fÄ huvudvÀrk. Av att bita ihop sÄ hÄrt.

”Ni mĂ„ste klippa honom”, sa jag. ”FĂ„ honom att se annorlunda ut. Ge honom lite schnauzer-look eller nĂ„got.”

”Men han Ă€r sĂ„ söt med allt fluff!” sa Tina.

Jag mötte bistert hennes blick. ”Jag behöver vĂ€l knappast pĂ„peka att jag skulle kunna bli av med legitimationen för det jag precis har gjort.”

Tina sĂ„g pĂ„ mig med beundran. ”Vi vet. Du Ă€r en riktig hjĂ€lte.”

Maggie bet sig i lÀppen och nickade.

De log mot mig. Riktigt strÄlade, faktiskt.

Det gjorde mig Ànnu mer irriterad.

”Ta inga bilder av den hĂ€r hunden”, sa jag. ”Inga sociala medier. AnvĂ€nd aldrig hans rĂ€tta namn. Inte ett ljud om det hĂ€r till nĂ„gon enda mĂ€nniska.”

”Vi tar hemligheten med oss i graven”, sa Tina och slog dramatiskt hĂ€nderna mot bröstet.

”Jag skulle vittna falskt för dig”, sa Maggie. ”Med handen pĂ„ bibeln och alltihop.”

Tina nickade eftertryckligt.

”Jag vet att du inte tycker om att höra det”, sa Maggie. ”Men du Ă€r pĂ„ riktigt en av de finaste mĂ€nniskor jag vet, Rush. Det Ă€r en Ă€ra att fĂ„ jobba Ă„t dig.”

Jag rynkade pannan Ät den komplimangen. Jag gillade inte smicker eller beröm.

Men hundar gillade jag. Eller egentligen alla djur, men sĂ€rskilt hundar. Vi förtjĂ€nade dem inte – och somliga mĂ€nniskor förtjĂ€nade dem mindre Ă€n andra.

”Du har en sista patient i mottagningsrum tvĂ„â€, sa Maggie. ”Gud vĂ€lsigne dig, Rush.”

Jag gav henne en sista avmÀtt blick, innan jag tog journalen hon höll fram nÀr jag gick förbi dem. De log efter mig.

De skulle aldrig berĂ€tta det för nĂ„gon. Jag litade hundraprocentigt pĂ„ mitt team, om det sĂ„ skulle gĂ€lla mitt liv – eller i det hĂ€r fallet min legitimation. Men en massa stjĂ€rnögd idoldyrkan var inget jag behövde.

Jag öppnade dörren till rum tvÄ medan jag lÀste informationen. Patienten var en övergiven kattunge som blivit upphittad i en vedhög för nÄgra timmar sedan.

”Hej, jag Ă€r veterinĂ€r Rush”, mumlade jag och klev in utan att titta upp.

Jag gick fram till tvÀttstÀllet för att tvÀtta hÀnderna. SÄ stÀngde jag av vattnet, tog en pappershandduk, och vÀnde mig slutligen mot kvinnan som satt dÀr. NÀr jag sÄg henne gick en stöt genom mig.

Hon var vacker. I min egen Älder, runt tjugoÄtta eller tjugonio. LÄngt svart hÄr, bruna ögon. Kurvig.

Hon hade kattungen innanför behÄn. Den var inkrupen mellan brösten och sov med hakan stödd mot V-ringningen i hennes tröja.

”Hej pĂ„ dig”, sa hon och reste sig. ”VĂ€nta lite medan jag tar fram henne. Jag tror det Ă€r en hon. Jag har svĂ„rt att se om smĂ„ kattungar Ă€r killar eller tjejer.”

Hon lyfte ut den lilla brunvita dunbollen och satte ner henne pÄ bordet mellan oss. Den spann.

Jag skulle förmodligen ocksÄ spinna om jag nyss hade varit dÀr inne.

Jag harklade mig och inledde undersökningen.

”UngefĂ€r fem veckor gammal”, sa jag med lĂ„g röst.

Kattungens tandkött var friskt rosa till fÀrgen och ögonen var klara. Den var underviktig. Inga löss. Jag tittade i öronen. Lite kvalster, men inte alltför illa. Jag kÀnde pÄ buken. Böjde benen och förde fingrarna lÀngs ryggraden för att kÀnna efter missbildningar.

Kvinnan iakttog mig. Jag begrep inte varför, men det gjorde mig generad.

Och inget gjorde mig generad.

Men av nÄgon anledning fick hennes blick mig att börja fundera pÄ om jag hade rakat mig imorse.

Jag kunde kÀnna kattungens lukt. Den luktade som hon.

Som blommor.

”TĂ€nker du behĂ„lla den?” frĂ„gade jag.

Hon lutade sig mot undersökningsbordet. ”AlltsĂ„, javisst.

NĂ€r en katt vĂ€ljer en nobbar man det inte ostraffat.”

Jag kÀnde hur det drog i mungiporna.

”Kollade du i nĂ€rheten ocksĂ„?” sa jag och lyssnade till kattungens lungor. ”SĂ„ att det inte fanns fler?”

”Ja. Det var bara den hĂ€r.” Hon sĂ„g pĂ„ mig genom tĂ€ta ögonfransar och log.

Mitt hjÀrta ökade takten. Gud vad snygg den hÀr tjejen var. Jag gjorde mitt bÀsta för att lÄtsas som om jag inte noterat det.

Jag lade stetoskopet runt halsen, fortsatte med att ta

kattungens temp, och försökte verka helt oberörd av att hon betraktade mig.

Men nÀr jag lyfte pÄ svansen stelnade jag till.

Jag sĂ„g upp mot kvinnan, och hon mötte min blick. ”Vad Ă€r det?”

”Jag skulle vilja köra lite bilddiagnostik.”

NÄgon halvtimme senare var bilderna klara, och jag kunde ge det dystra beskedet.

”Den hĂ€r kattungen har en medfödd missbildning”, sa jag. ”NĂ„got som kallas analatresi. Det betyder att Ă€ndtarm och anus inte utvecklats som de ska.”

Hon blinkade oförstĂ„ende mot mig, och sedan mot kattungen som nu var tillbaka innanför hennes tröja. ”FörlĂ„t, vad sa du?”

”Hon har inte fungerande anus eller Ă€ndtarm.”

Hon stirrade. ”Du menar att min kattunge saknar rumphĂ„l?”

”Det Ă€r precis vad jag menar.”

Hon lyfte upp katten ur behÄn igen och lyfte pÄ svansen. Hennes ögon spÀrrades upp. Det fanns en liten kal flÀck dÀr anus borde sitta, men öppningen var knappt stor som en nÄlspets ens. Den var lÀtt att missa helt om man inte letade efter den.

”Men 
 men hon bajsar ju”, sa hon. ”Hon har gĂ„tt pĂ„ lĂ„dan.”

”Hon har utvecklat en rektovaginal fistel. Hon tömmer tarmen vaginalt. Och hon har magparasiter, sĂ„ avföringen blir lös till konsistensen. Det Ă€r förmodligen bara dĂ€rför hon har överlevt sĂ„ hĂ€r lĂ€nge. Det finns ett kirurgiskt ingrepp som möjligen kunde rĂ€tta till problemet, men det

och frĂ„ga, men det Ă€r knappast troligt att de kan hjĂ€lpa till. Jag rekommenderar avlivning”, upprepade jag. ”Omedelbart. Innan hon fĂ„r ont. Var det nĂ„got mer du undrade över? Om inte, sĂ„ kan jag ge dig lite tid att ta farvĂ€l.”

Hon stirrade pĂ„ mig. ”Jag tĂ€nker inte avliva den hĂ€r katten.”

Kanske den plötsliga retligheten jag kÀnde var en överreaktion. Kanske den bara berodde pÄ att det hade varit en jobbig dag och en vÀldigt lÄng vecka och att jag fortfarande kÀnde mig frustrerad efter hundsituationen tidigare, men jag kunde inte behÀrska min irritation.

Jag lade armarna i kors. ”Varför bryr du dig om att komma hit och frĂ„ga efter mina sakkunniga rĂ„d, om du Ă€ndĂ„ inte tĂ€nker följa dem?”

Hon bara blinkade mot mig. ”Det mĂ„ste finnas andra lösningar 
”

”Det finns det inte. SĂ„ hur tĂ€nker du göra?”

”Jag 
 jag vet inte 
”

”SĂ„ du vĂ€ljer lidandet, alltsĂ„. Jag förstĂ„r.”

Hon stirrade hÀpet pÄ mig. Jag brydde mig inte.

Jag hade sett all möjlig ondska och misÀr komma in genom de hÀr dörrarna, och jag var alldeles sÀrskilt trött pÄ den sjÀlviskhet och allmÀnna dumhet jag fick bevittna dag ut och dag in. Djuren som borde fÄ leva vill de avliva, djuren som kommer att lida vill de hÄlla vid liv. De försummar och plÄgar dem, de lÄter bli att sterilisera och kastrera dem sÄ att djurhemmen svÀmmar över, de dumpar dem, tröttnar pÄ ansvaret och överger dem. VÀlment dumhet Àr ÀndÄ dumhet. Hon tÀnkte förlÀnga det hÀr djurets lidande. Jag hatade det, och av nÄgon anledning hatade jag ocksÄ att det

gav mig lÀgre tankar om henne. Jag tror att av alltihop var det just det som störde mig allra mest.

”Var det nĂ„got mer?” frĂ„gade jag. ”Eller Ă€r vi fĂ€rdiga hĂ€r?”

Hennes ögon blixtrade till. ”Har nĂ„gon nĂ„gonsin talat om för dig att din attityd kunde bli bĂ€ttre?”

”Ja, det har faktiskt hĂ€nt”, sa jag. Jag rĂ€tade mig upp frĂ„n undersökningsbordet. ”Hör av dig nĂ€r hon slutar Ă€ta, magen blir utspĂ€nd och hon har sĂ„ ont att du Ă€ntligen kan fatta de svĂ„ra beslut som hör till nĂ€r man har ett husdjur.”

Jag gick ut.

Hon följde efter.

”Vad fĂ„r dig att tro att jag inte kan starta en insamling och skramla ihop de dĂ€r pengarna?” sa hon.

Jag fnös. ”MĂ€nskligheten, kanske?” sa jag och lĂ€mnade över journalen till en storögd Maggie nĂ€r jag gick förbi henne pĂ„ vĂ€g till arbetsrummet.

”MĂ€nniskor Ă€r innerst inne goda”, sa hon efter mig. ”De vill hjĂ€lpa till.”

Jag vĂ€nde mig om och sĂ„g henne stint i ögonen. ”MĂ€nniskor Ă€r innerst inne skitstövlar.”

”JasĂ„?” sa hon. ”Men visst, det Ă€r du med.”

Hon stod dÀr med rodnande kinder och kattungens huvud som tittade fram ur urringningen. Sexig.

Jag vet inte varför jag tÀnkte just sÄ i det ögonblicket, men sexig var allt jag kunde Ästadkomma.

”Jag sĂ€ger inte emot”, sa jag.

Jag gick in pÄ mitt rum och stÀngde dörren.

Jeneva skramlade runt med lite porslin. ”Gav du honom en dĂ„lig recension?”

Jag drog en plĂ€d över lĂ„ren. ”Nix. Jag valde ju honom just för att han hade sĂ„ goda omdömen. De förvarnar en faktiskt om att han Ă€r extremt begĂ„vad men ocksĂ„ extremt grinig, som nĂ„gon sorts vresig djurviskare ungefĂ€r.”

”Ja, vem Ă€lskar inte en kolerisk kung”, sa hon frĂ„nvarande.

”Jag menar, jag kunde ju förstĂ„ hans resonemang, han hade bara inte behövt vara sĂ„ oförskĂ€md. Jag fattar aldrig varför vita killar Ă€r sĂ„ lĂ€ttkrĂ€nkta. Typ, vi lever i ett patriarkat. Ni Ă€r redan vĂ€rldens mest privilegierade grupp. Ni gĂ„r inte till bilen med nyckeln utstickande mellan fingrarna som Wolverines klor och ni bestĂ€mmer över er egen kropp, sĂ„ varför detta dĂ„liga humör?”

”Hur sĂ„g han ut?” frĂ„gade hon.

”Som om Rhysand frĂ„n Ett hov av taggar och rosor-serien fanns pĂ„ riktigt”, sa jag och satte sugröret mellan lĂ€pparna.

”NĂ€hĂ€ 
?”

”Jag lovar. VĂ€nta lite, jag googlar honom, fĂ„ se om jag hittar nĂ„gon bild.”

Jag slog pÄ högtalarfunktionen, skrev in Xavier Rush veterinÀr i sökfÀltet och klickade pÄ bilder.

En bild av honom med en utmÀrkelse i handen dök upp pÄ American Veterinary Medical Associations hemsida. Han hade blivit uppmÀrksammad i fjol för det astronomiska antal timmar han arbetat ideellt med att behandla omhÀndertagna djur.

Han sÄg irriterad ut, som om han inte ville befinna sig dÀr. Stilig, men definitivt dÀr mot sin vilja.

”HĂ€r”, sa jag och skickade henne en skĂ€rmdump.

Jag drack lite av kaffet medan jag vÀntade pÄ att hon skulle betrakta bilden.

”Ja, verkligen 
”, sa hon.

”Om han inte gör hela grejen med tatueringar och fladdermusvingar pĂ„ Halloween Ă€r det verkligen att slarva bort ett gyllene tillfĂ€lle”, sa jag.

”Tror du att han ler mot hundarna Ă„tminstone?”

”Förmodligen inte.”

”Mitt destruktiva drag Ă€r att tro att jag skulle kunna förĂ€ndra honom”, sa hon.

”Ha. Mitt destruktiva drag Ă€r att inte bry mig om jag kan förĂ€ndra honom.”

Hon skrattade.

I bakgrunden kunde jag höra mamma komma in i rummet.

”HĂ€lsa frĂ„n mig”, sa jag.

”Samantha hĂ€lsar.”

”Vem dĂ„?” hörde jag mamma sĂ€ga.

”Samantha”, upprepade Jeneva.

Tystnad följde. Mamma hÀlsade inte tillbaka.

Jag höll blicken fixerad vid Pooter medan jag försökte fÄ mina kÀnslor inför detta att lugna ner sig igen.

”Hur Ă€r det med henne?” frĂ„gade jag.

”Bara bra.” Sedan till mamma: ”Jag lagar middag Ă„t dig. Det blir pasta. Nej, du behöver inte hjĂ€lpa till, jag fixar det.”

Jag stack in handen under soffan och drog fram min laptop för att kolla Pooter-tillgÄngarna. Det var min huvudsakliga serotoninkÀlla den hÀr veckan. Ja, kattungen ocksÄ. Men min GoFundMe var en succé pÄ flera sÀtt. Den innebar att jag kunde rÀdda min lilla kattbebis, den ökade pÄ mina redan höga tankar om mÀnskligheten, och den visade att

veterinÀr Skitstövel hade fel, vilket var en futtig men ÀndÄ mycket pÄtaglig kÀlla till glÀdje.

Sidan laddades och jag log. NÀstan tiotusen nu. Jag var sÄ nÀra mÄlet att jag med gott samvete kunde boka en tid för operation. Och det var inte en sekund för tidigt. Om sex veckor skulle jag till Kalifornien och dÄ mÄste jag ta Pooter med mig, sÄ ju förr hon började ÄterhÀmta sig desto bÀttre.

”Jag ser verkligen fram emot att fĂ„ visa dig huset”, sa Jeneva. ”Vi har fixat till en massa grejer.”

Jag hörde mamma igen.

”Det blir pasta idag, mamma”, sa Jeneva. ”Ja, jag lagar middag Ă„t dig nu. Nej, bara sitt kvar, du behöver inte hjĂ€lpa till, jag ordnar det.”

Jag flyttade undan mobilen frÄn munnen, som om hon skulle kunna höra min grimas. IstÀllet för att lÄta klumpen i halsen vÀxa sig större uppdaterade jag GoFundMe-sidan.

NÄgon hade nyss skÀnkt femhundra dollar.

Jag satte mig upp.

De flesta mÀnniskor gav tjugofem. Kanske femtio. Jag hade fÄtt en handfull donationer pÄ hundra dollar. Inget i den hÀr storleksordningen. SÄ sÄg jag namnet och bara stirrade.

Jeneva mĂ„ste ha hört min flĂ€mtning. ”Vad Ă€r det?” frĂ„gade hon.

”Den grinige veterinĂ€ren”, andades jag fram. ”Han har precis donerat en massa pengar till min GoFundMe.”

”PĂ„ allvar?”

”Ja!”

Jag lÀste meddelandet. Mina tre favoritord: Du hade rÀtt.

”Har du ingen kompis som kan ta honom?”

”Nej.”

Hon kliade honom bakom örat. ”Han Ă€r en sĂ„ fin hund.”

”Alla hundar Ă€r fina”, muttrade jag.

Min mage kurrade. Jag sÄg pÄ klockan. Hon var tvÄ. Jag hade arbetat hela lunchen igen.

Jag var den enda veterinĂ€ren pĂ„ min praktik. Om en patient behövde komma hit i sista minuten ville jag ogĂ€rna hĂ€nvisa till jourkliniken om jag inte var tvungen. Det betydde att jag inte alltid fick nĂ„gon möjlighet till avbrott under arbetsdagen – eller, de flesta dagar fick jag det inte.

Tina mĂ„ste ha lĂ€st mina tankar. ”Vi tog med lite enchiladas med kyckling. Det stĂ„r i kylen.”

”Tack”, sa jag.

De hade jÀmt med sig mat till mig. SÄ ofta att jag hade börjat ersÀtta dem för matvarorna.

Jag öppnade min laptop för att svara pÄ mejl, medan min hund satt med hakan mot mitt lÄr.

”Du skulle vĂ€l med Chris pĂ„ den dĂ€r grejen ikvĂ€ll, va?” frĂ„gade Tina dĂ€r hon stod lutad mot dörrkarmen.

”Ja, det Ă€r tanken”, sa jag utan att titta upp.

”Är han fortfarande singel?”

”SĂ„vitt jag vet.” Chris, Mike, Jesse, Becca – hela bunten var mina bĂ€sta vĂ€nner, praktiskt taget min familj.

”FrĂ„ga honom om han vill trĂ€ffa min syster”, sa hon.

”Hon har precis gjort slut med den dĂ€r ungdomspastorn.”

”Chris Ă€r för upptagen för att dejta nĂ„gon”, sa jag och skummade igenom ett mejl om vaccinering pĂ„ djurhemmet.

”Och jag Ă€r för upptagen för att hamna mitt i det.”

”Mike dĂ„?” fortsatte hon oberört vidare. Ӏven om han

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.