9789180830638 by Smakprov Media AB

december T Karolina

Karolina står framför spegeln i sovrummet och stryker med handen över det vita tyget. Klänningen är enkel, men vacker. Holkärmarna lämnar armarna bara och det böljande kjoltyget räcker ända ner till golvet. Urringningen är blygsam och har en broderad kant. När hon vrider på sig ser hon den skimrande raden av pärlemorknappar längs ryggen. Skräddare Hanssons fru har gjort ett strålande arbete.

Med en suck sätter sig Karolina på sängen. Frågan är om hon någonsin kommer att få använda brudklänningen. Bröllopet blev inställt när far dog och något nytt datum är inte bokat. Det skulle ha varit ett sommarbröllop.

Klänningsmodellen passar inte till vinterhalvåret. Men det kanske inte är något problem eftersom hon och Oskar ändå inte ser ut att gifta sig inom den närmaste tiden.

Hon sneglar på adventsstjärnan som lyser i fönstret. De grå molnen som täcker himlen gör decembermorgonen mörk och trist. Lite snö och sol hade inte varit fel, tänker

Karolina och reser sig upp. Det är nog bäst att ta av klänningen innan den blir skrynklig. Men istället ställer hon sig återigen framför spegeln och sluter ögonen en stund.

För sitt inre ser hon Mariakyrkan och prästen vid altaret.

Oskar är iklädd frack, precis som far. De är stiliga bägge två. Hon spärrar upp ögonen. När bröllopet än kommer att bli, så kommer far inte att vara med. En snyftning undslipper henne. Hon har fortfarande inte vant sig vid sorgen, som kan dyka upp när som helst, utan minsta förvarning.

Med tårar i ögonen tar hon av sig klänningen och hänger in den i garderoben. Hon drar på sig den gula blusen och svarta byxor, vardagskläderna hon så ofta bär.

En sista gång stryker hon med handen över bröllopsklänningen och stänger så dörren. Far är borta, men livet måste gå vidare. Och hon vill inget hellre än att gifta sig med Oskar.

Det knackar på dörren och mor kliver in. Hon verkar inte lägga märke till tårarna i Karolinas ögon.

”God morgon. Har du ätit frukost?”

”Ja, för över en timme sedan”, svarar Karolina och synar mor, som vrider sina händer. ”Hur är det, mor?”

”Jag har tänkt på julafton. Hur ska vi göra med tomte i år?” säger hon med en suck. Bekymmersrynkan i pannan är djup. ”Far var alltid tomte.”

”Kan inte Håkan vara tomte? Han är äldst och står väl näst på tur?”

”Ja, såklart.” Mor nickar, men ser fortsatt bekymrad ut.

”Varför har jag inte tänkt på det?”

”Kanske har du haft för mycket annat att tänka på?” säger Karolina försiktigt.

”Jo, kanske.” För en stund ser mor ovanligt sårbar ut, men så rätar hon på ryggen. ”Jag ska prata med Håkan!”

”Vad bra.” Karolina ler. ”Jag bakar förresten gärna pepparkakor, saffransbröd och mandelmusslor till jul.”

”Men du har ju fullt upp med att baka på konditoriet.”

”Jag gör det gärna”, säger Karolina. ”Mor har så mycket annat att sköta.”

”Då står Inga-Lill och jag för julmatsförberedelserna. Och bakar bröd.”

”Det blir bra”, tycker Karolina.

”Fint.” Mor verkar för ett ögonblick kunna släppa tankarna på julen. ”Vad har du för planer idag då, på din lediga dag?”

”Jag ska kika in till farmor nu på förmiddagen.” Karolina har för vana att hälsa på farmodern någon gång varje vecka.

”Så rart av dig. Då blir hon glad. Jag tror att Albert är i huset i Kivik.”

En stund senare stänger Karolina ytterdörren bakom sig och kliver ut i trapphuset. Vinden viner utanför fönstret och hon är glad att hon slipper gå ut för att ta sig till farmodern. Hon går över stengolvet och knackar på lägenhetsdörren mittemot.

”Kom in!” hörs därinifrån.

Karolina kliver in i den lilla hallen. ”Hej, farmor!”

”Slå dig ner i finrummet, så kommer jag snart.”

Karolina ler och går mot de glasinfattade dubbeldörrarna. Hon stannar mitt i steget när hon får syn på julgranen som ståtar bredvid soffan.

”Den är praktfull, tycker du inte?” Farmor kommer in i rummet med en bricka.

”Jovisst, men det är bara den första december.”

Granen når ända upp till taket och de elektriska ljusen sprider ett varmt sken över de många juldekorationerna på de redan innan belamrade ytorna. Farmor och hennes make Albert Blom måste ha använt varenda prydnad de kunnat hitta.

”Jag kan ta brickan”, säger Karolina.

”Det behövs inte.” Farmor ställer ner den på soffbordet.

”Jag må vara gammal, men en bricka med koppar, fat och några kakor orkar jag bära. Du kan få hämta kaffet sedan när det är klart.”

”Det gör jag så gärna.” Karolina tänker att farmor nog vet bäst själv. Käppen hon har brukar hon oftast strunta i, trots att mor säger att hon behöver den. ”Har du redan bakat?” Hon tittar på de varsamt gräddade pepparkaksgrisarna.

”Jajamensan. Det gäller att leva här och nu. Att äta pepparkakor mitt i sommaren går inte för sig, men nu är det december och jag ser ingen anledning att vänta. Vem

vet hur lång tid man har kvar.” Farmor sätter sig i Carl Malmsten-soffan med randig klädsel.

”Lång tid, hoppas jag”, säger Karolina. ”Var fick ni tag i granen?”

”Albert ordnade den.” Farmor ler. ”Det är bra att vara gift med en karl som har kontakter.”

Farmor gifte sig med Albert Blom i september och Karolina och hennes syskon har därmed fått en sorts farfar. Det känns märkligt då hennes farfar Wilhelm dog innan hon föddes. Men hon gillar Albert och är så glad att farmor är lycklig. Faktum är att det känns som om farmor blivit yngre sedan hon gick och blev kär på äldre dar. Och det är Karolina mer än tacksam för.

”Är Albert i Kivik?” frågar hon.

”Ja, det stämmer. Det ska komma en rörmokare imorgon, så han stannar över natten. Men då får vi sakna varandra litegrann och det är bara bra.”

”Jag saknar Oskar när vi inte setts på några dagar.”

”Det förstår jag”, säger farmor. ”Tur att han arbetar i firman så att ni ses ofta.”

”Ja.”

”Det är tomt att vakna utan Albert på morgonen, men vi är aldrig ifrån varandra mer än ett dygn. Det klarar vi inte.”

Karolina säger ingenting. Hon har aldrig delat säng med Oskar en hel natt och vet inte hur det är att vakna tillsammans med honom. Ibland väljer dock katten Karls-

son att sova hos henne, men det är inte riktigt samma sak.

Att bli väckt av en tass på näsan är dessutom inte särskilt angenämt.

”Hur går det med bröllopsplanerna?” frågar farmor.

”Vi har inte bestämt något än”, svarar Karolina.

”Du får prata med honom.”

”Kanske det.” Karolina betraktar förlovningsringen på vänster ringfinger.

Är det dumt av henne att tänka på bröllop så här kort tid efter fars bortgång? Farmor och Albert gifte sig fyra månader efter dödsfallet, men de ville inte vänta med tanke på sin ålder. Det var säkert många som hade synpunkter på deras tilltag, men det hade folk förmodligen haft oavsett när de gift sig. Ett bröllop mellan två personer i åttioårsåldern hör inte till vanligheterna. Karolina önskar att hon var lite mer som farmor som inte tycks bry sig om vad andra tycker. Fast kanske hon blir likadan när hon är så gammal.

”Jag tror kaffet är klart nu. Vill du vara så rar och hämta det?”

”Givetvis.” Karolina kilar ut i köket och häller över kaffet i en termos som farmor ställt fram. De vanliga gröna gardinerna i köket är utbytta till julgardiner i vitt och rött.

Träljusstaken på köksbordet har fått sina röda äpplen och adventsljusstakens första ljus har redan brunnit ner en bit. Kanske kommer farmor behöva sätta i nya ljus innan det fjärde ska tändas.

Tillbaka i finrummet serverar Karolina kaffet och slår sig sedan ner bredvid farmor i soffan.

”Förmiddagskaffe är nog ändå dagens bästa stund”, säger farmor. ”Man är piggare än vad man är både till frukost och till eftermiddagen.”

”Det ligger allt något i det farmor säger.” Karolina tar en pepparkaka och tuggar njutningsfullt. ”Så goda de är.”

”Visst blev de bra?” Farmor ler. ”Kanhända att Albert och jag kommer baka en omgång till.”

”På Lilla Kringlan har vi börjat med både pepparkakor och lussebullar, men hemma tänkte jag vänta till nästa helg. Vi måste ha hembakade kakor och bullar till lucia.”

”Ja.” Farmor nickar. ”Jag ser fram emot att det ska bli luciatåg hos Westerbergs igen.”

”Ja, jag tyckte att det var dags för det, nu när det finns barn i familjen”, säger Karolina.

”Jag minns luciatågen från när du och dina syskon var små.” Farmor slår ihop sina händer.

”Det var ett tag sedan”, säger Karolina. ”Nu blir det Arne, Bertil och Susanne som ska gå tillsammans med mig och Berit.”

Lillasyster Berit hade inte varit helt förtjust i Karolinas idé att återinföra luciatåget, men hon hade gett med sig, för den goda saken. Lillebrodern Arne var däremot genast med på noterna och likaså syskonbarnen.

”Vi ska öva mycket, så att det blir perfekt.” Karolina tar en tugga av pepparkakan.

”Idag har minsann din käre fästman namnsdag”, säger farmor.

”Oskar?”

”Ja, så heter han.” Farmor skrockar.

”Jo, jag vet.” Karolina fnissar. ”Men jag visste inte att han hade namnsdag idag.”

”Det har han.” Farmor tar en pepparkaka hon med. ”Du får fira honom.”

”Jag vet inte …”, säger Karolina. ”Ett grattis räcker väl?”

”Man får bestämma själv.” Farmor viftar med sin pepparkaka. ”Men man ångrar aldrig ett firande. Dagarna rullar på och vips har det gått veckor och månader. Att stanna upp ibland och fira något kan skänka mycket glädje.”

”Oskar arbetar hela dagen och förmodligen även ikväll.”

Karolina suckar. ”Alltsedan far gick bort har Oskar haft väldigt mycket att göra.”

”Jag förstår. Det var lite oreda bland papperen. Oskar och kamrer Nyman har haft en del att reda i.”

”Ja.” Karolina blir tyst en stund och tittar på änglaspelet som står på soffbordet. ”Sådana där säljs i handelsboden.”

”Jag fick detta av din far julen 1948 och varje jul ställer jag det här på soffbordet. Det pryder sin plats. Ska vi tända det?”

”Mm, det kan vi göra.” Karolina tar tändsticksasken som ligger bredvid ljusstaken och snart har hon tänt de fyra ljusen. De tre guldfärgade änglarna börjar så sakteliga röra sig runt.

”Det är stämningsfullt”, säger farmor. ”Men stackaren i mitten måste bli snurrig.” Hon pekar på ängeln som balanserar på en fot och blåser i sin trumpet högst upp på änglaspelet.

”Så har jag aldrig tänkt”, skrattar Karolina.

”Det är för att du inte är lika tokig som din gamla farmor.”

”Jag tycker inte att farmor är tokig.” Karolina skakar bestämt på huvudet. ”Du är den bästa farmodern man kan tänka sig.”

”Det var rart av dig.” Farmor ler och skrattrynkorna runt ögonen blir än mer synliga.

”Jag kanske ska ge Oskar ett änglaspel i julklapp”, funderar Karolina.

”Bra idé. Jag tänker ge Albert en väst med många fickor. Då kan han ha glasögon, pennor och halspastiller med sig överallt. Och Albert ska måla ett porträtt av mig i julklapp”, säger farmor. ”Jag vet om det eftersom jag har fått sitta modell.”

”Vad roligt.”

Albert Blom är konstnär och trots sin höga ålder är han fortfarande aktiv.

”Tavlan kommer bli lika ståtlig som den som hänger på konstmuseet.”

”Jaha.” Karolina spärrar upp ögonen.

”När Albert förevigade mig sist var vi ett ungt älskande par”, säger farmor.

Karolina nickar och känner hur hon rodnar när hon tänker på den gigantiska tavlan där farmors nakna kropp bara hjälpligt skyls av ett lakan.

”Du behöver inte vara orolig”, säger farmor. ”Den kommer inte att vara lika stor som tavlan på museet.” Farmor tuggar nöjt på en pepparkaka och märker inte att Karolina slår handen för munnen.

”Det blir säkert fint”, får hon ur sig. Men hon vågar inte fråga om farmor har poserat med kläder på den här gången.

Några timmar senare står Karolina vid köksbänken hemma i våningen. Hon har nyss diskat upp efter lunchen med mor, Arne och husfrun Inga-Lill. De har inget hembiträde i familjen längre, men däremot en barnflicka som tar hand om Arne när mor arbetar. Maria är en rar flicka som går hem klockan fem varje dag. Tidigare barnflickor och hembiträden har sovit i pigkammaren innanför köket, men numera står det rummet tomt.

”Karlsson, borde jag fira Oskar på något sätt?” frågar Karolina den svarta katten som lagt sig i köksfönstret intill den elektriska ljusstaken. Där ute faller regnet igen. Första december bjuder då inte på något vinterväder.

Karlsson ger henne ett snabbt ögonkast innan hon fortsätter speja ut över innergården.

”Farmor har nog rätt.” Karolina går bort mot det stora skafferiet. ”Kanske tårta med chokladkräm.”

Oskar är synnerligen förtjust i choklad, så det skulle

han säkert uppskatta. Hon plockar ner vad hon behöver från hyllorna. Sedan hämtar hon ägg, mjölk och smör i kylskåpet. Vid det här laget har Karlsson satt sig upp och iakttar henne uppmärksamt.

”Du hoppas bara på att du ska få smaka något”, säger Karolina.

Hon sätter på ugnen och smörjer och mjölar en rund form. Karlsson hoppar ner på golvet och sätter sig på trasmattan bakom henne.

”Bakas det?” Inga-Lill kommer in i köket.

”Ja, jag ska göra en tårta till Oskar som har namnsdag.”

”Det var värst.” Inga-Lill rättar till det grå håret som hon alltid bär i en knut. Karolina undrar hur långt håret egentligen är. Mor har alltid knut hon med och hennes hår räcker ända ner till midjan. Men inte kan Inga-Lill ha så långt? Karolina synar henne.

”Vad tittar du på?” Inga-Lill rynkar på ögonbrynen.

”Jag beundrar bara din hårknut.”

”Jaså?” Inga-Lill petar på knuten. ”Varje dag sedan jag var liten tös har jag kammat håret och satt upp det på samma vis.” Hon förlorar sig i tankar för ett ögonblick, men återtar snart. ”Men nu skulle jag prata med tvätt-Olga. Det är många dukar som behöver tvättas inför jul så jag hoppas hon kan komma två gånger i veckan nu i december.”

Varje vecka kommer Olga och tvättar åt familjen Westerberg och det är en ovärderlig hjälp för mor som har fullt upp med grosshandlarfirman.

”Jag har inte sett henne på ett tag”, säger Karolina. ”Hon är förmodligen nere i tvättstugan.”

”Då ska jag kila ner dit. Annars är hon väl på torkvinden.” Inga-Lill pustar. ”Jaja, ingen rast ingen ro.”

Husfrun försvinner iväg genom dörren som leder ut till trapphuset. En trappa ner finns köksingången och fortsätter man ner i källaren hittar man tvättstugan.

Karolina rör ihop smeten till kakan, häller upp den i formen och ställer därefter in den i ugnen. Medan kakan gräddas gör hon chokladkrämen. Karlsson iakttar henne.

”Det är inte till dig.” Karolina skjuter gräddförpackningen längre in på diskbänken.

Karlsson ser förnärmad ut och spatserar ut ur köket.

Karolina fnissar.

När chokladkrämen är klar ställer Karolina den på diskbänken. Därefter går hon bort till skafferiet. Tårtan ska givetvis serveras på ett tårtfat och hennes val faller på Rörstrands Mon Amie-fat med koboltblå blommor.

Hon griper tag om fatets fot. Samtidigt som hon lyfter ner det hör hon en duns ute i köket. Snabbt rusar hon ut ur skafferiet. Karlsson sitter på golvet och slickar i sig av grädden som runnit ut ur den omkullvälta förpackningen.

”Karlsson!” utbrister hon. ”Hoppade du upp på diskbänken och välte ner tetran?”

Karlsson fortsätter slicka golvet. Noggrant och effektivt. Inte en droppe får gå till spillo.

”Du är en olydig katt.” Karolina tar upp den rödvita

tetran från golvet. Hon hade använt nästan allt, så det är ingen större skada skedd. Katten makar sig något åt sidan men upphör inte med att slicka i sig grädde.

När tårtan är klar betraktar Karolina den. Chokladkrämen är jämn och fin runt om och på toppen har hon spritsat ett vågigt mönster. Hon är riktigt nöjd. Tårtan skulle definitivt platsa på Lilla Kringlan.

Medan Karolina diskar undan efter sig, funderar hon på hur hon ska göra. Mor berättade på lunchen att Oskar skulle sitta och arbeta på kontoret hela eftermiddagen. Kontoret, som Karolina fortfarande tänker på som sin fars, når man via en trappa från lagret, men även via en dörr inifrån den Westerbergska lägenheten. Far tog ofta den vägen, medan Oskar och kamrer Nyman för det mesta går genom lagret.

Varför inte överraska Oskar på kontoret? Karolina lyfter upp fatet med tårtan och i samma stund kommer mor in i köket.

”Det var en fin tårta!” säger hon. ”Är det till eftermiddagskaffet?”

”Eh …” Karolina skruvar på sig. ”Den är faktiskt till …”

”Jag har ett ärende på stan, men är snart tillbaka”, säger mor och tycks inte ha hört Karolinas invändning. Hon kränger på sig kappan och slänger en snabb blick ut genom fönstret. ”Maria ska gå ut med Arne på innergården en stund. Det verkar ha slutat regna nu.”

”Vad bra”, säger Karolina, men tänker varken på lillebrodern eller vädret. Hon tänker istället att det är bra att det inte är så många hemma så att hon kan överraska Oskar ifred.

Mor lämnar köket och Karolina tar ett djupt andetag innan hon stegar ut i hallen. Arnes röst hörs i andra änden av lägenheten och hon förmodar att han som bäst håller på att ta på sig för att gå ut. Hon vet inte om han och Maria kommer att ta köksvägen eller gå via stora ingången, men oavsett kommer de inte att se vad hon gör.

Utanför kontoret ställer Karolina ner tårtan på byrån i hallen. Hon tar ett steg närmare den bruna spegeldörren och lutar örat mot den. Det är tyst. Eller vänta, hon hör röster. Tänk om kamrer Nyman är där. Kamrer Nyman har arbetat i grosshandlarfirman i en herrans massa år, ja egentligen så länge Karolina kan minnas. Han var fars högra hand och dessutom är han morbror till Oskar. Det var kamrern som ordnade arbete på lagret till Oskar för

några år sedan. Karolina tänker med ett leende på den sommaren, när hon irriterade sig så på den nya killen på lagret. Och hur härligt det var sedan, när de till slut blev ett par. Tänk om de bara kunde få till det där bröllopet så att de kan få fortsätta sitt liv tillsammans. Karolina vill ha ett hem med Oskar, och så småningom barn …

Hon biter sig i läppen. Tänk om han bara är med henne för att kunna avancera inom firman! Hon himlar med ögonen åt sig själv. Var kom den tanken ifrån? Det hon

och Oskar har är äkta och genuint och nu ska hon överraska honom. Hon lyssnar återigen med örat mot dörren. Visst hörs det något därinifrån. Hon sneglar bort mot tårtan. Ska hon vänta en stund? Eller knacka på och locka ut Oskar? Karolina trycker örat ännu hårdare mot dörren och när den i nästa stund öppnas faller hon in i rummet.

”Men vad i hela friden?” Oskar griper tag om hennes arm.

”Överraskning”, säger Karolina när hon återfått balansen.

”Ja, det må jag säga.”

Hon kikar in i rummet och inser att radion står på. ”Är du ensam?”

”Ja.”

”Var är kamrer Nyman?”

”Han är iväg”, säger Oskar. ”Så just nu är det bara jag här. Men jag tyckte att jag hörde ljud, så därför gick jag till dörren. Att du skulle ramla in hade jag inte en tanke på.”

”Nej, det var inte meningen”, säger Karolina och tittar mot tårtan som står trygg och säker på byrån. Karlsson syns inte till. Hon lutar sig fram och kysser Oskar på kinden. ”Grattis!”

”Grattis?” Oskar ser oförstående på henne.

”Grattis på namnsdagen, Oskar.”

”Har jag namnsdag idag?”

”Ja, det har du.” Karolina går bort till byrån. ”Så därför har jag bakat en tårta till dig.”

”Tårta?” Oskar spärrar upp ögonen när hon håller fram fatet.

”Med chokladkräm.”

”Den ser jättegod ut.”

Karolina ler.

”Sätt dig ner vid skrivbordet, så ska du få smaka.” Hon går in på kontoret. Skrivbordet är överbelamrat med papper och pärmar, men hon lyckas klämma ner fatet mitt bland allting.

Hon ser sig omkring. Det var längesedan hon var här.

Förutom röran på skrivbordet råder det ordning och reda där inne.

”Karolina, jag vet inte …”, börjar Oskar.

”Jag ska bara hämta tallrik och sked”, avbryter Karolina och bannar sig själv för att hon glömt det. ”Vad vill du ha att dricka?”

Hon hoppas att han inte säger kaffe, för det har hon inte förberett. Men vill han ha det, så ordnar hon givetvis det.

”Karolina”, säger Oskar. ”Det är rart av dig att komma med tårta, men …”

”Vill du inte ha den?”

”Jo, men det …”

”Jag har pärmen.” Berit kommer in på kontoret.

”Vad bra”, säger Oskar.

”Pärm?” Karolina stirrar på sin syster. ”Är du redan hemma?”

”Ja, jag slutade tidigt idag”, svarar Berit. Hon håller

upp en pärm i svart läder. ”Herr Svenssons pärm med förteckningar över varor.”

”Jaha …”

”Jag hjälper Oskar och kamrern.” Berit lägger ner pärmen på bordet. ”Tårta?” säger hon förvånat.

”Jag skulle bara visa den för Oskar.” Snabbt kliver Karolina fram till skrivbordet och lyfter upp tårtan.

”Akta!” utbrister Oskar när tårtan börjar kasa.

”Ingen fara.” Karolina rätar upp fatet. Tårtan har glidit lite åt sidan, men ser i det närmaste perfekt ut.

”Då kan vi jämföra bokföringen med herr Svenssons anteckningar”, säger Berit och lägger ner pärmen på skrivbordet.

”Jättebra.” Oskar tittar uppskattande på Berit och börjar plocka med några papper intill henne. ”Förhoppningsvis kan vi se vad som blivit fel.”

Karolina betraktar dem. Hon begriper ingenting av vad de pratar om. Berit har läshuvud, precis som resten av syskonen. Det är bara Karolina som är mer praktiskt lagd. För hon slår vad om att även lille Arne är betydligt smartare än hon själv.

”Då går jag”, säger hon och lämnar långsamt rummet.

”Tack för tårtan, älskling”, säger Oskar, men håller blicken i pärmen som Berit just öppnat.

9789180830638

Anna Alemo

WESTERBERGS

Julstjärnor

Ystad 1955

1

december T Karolina