Anna Alemo Snökaos och chokladpraliner
Tidigare utgivning av Anna Alemo:
frida och mårten: När livet har andra planer (2021), När vardagen knackar på (2022), När kaoset flyttar in (2023)
boklyckan: Hemligheter och hängmattor (2022), Sanningar och skogspromenader (2022), Minnen och månsken (2023)
westerbergs: Charlotte (2023), Elsa (2023), Karolina (2023), Birgitta (2023), Marianne (2024), Sara (2024)
stänkvik: Sommarparadiset (2024)
Karat Bantorget 3 222 29 Lund karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media
© Karat förlag och Anna Alemo 2024 omslag Emma Graves, designstudioe.com
omslagsbilder Adobe Stock/iStock/Shutterstock sättning Gyllene Snittet bokformgivning AB tryck Scandbook AB, Falun 2024 Första tryckningen isbn 978-91-8083-061-4
20 december
ARBETSRUM
Berits & Rolfs hem
SOVRUM
Berit & Rolf
SÄLLSKAPSRUM
Sofia & Svante
SOVRUM
SOVRUM
Hedda & Viktor
SOVRUM
Elin & Bamse
GARAGE GROV ENTRÉ
Bänk
MATPLATS
Berit
Berit nynnade för sig själv samtidigt som hon lyfte på blomkrukan och strök med trasan över fönsterbrädan. Matplatsen låg centralt i huset och burspråket mot gatan gjorde att det var ljust och luftigt. Och det fanns gott om plats för många att sitta där tillsammans.
”Idag är det den tjugonde december och bara tre dagar tills Elin och Sofia och de andra kommer”, sa hon till golden retrievern Bamse som låg på golvet och iakttog henne.
Han lyfte genast på huvudet och tittade mot det smala köket som ledde till hallen och ytterdörren.
”Förlåt. Inte nu”, sa Berit och ställde ner krukan. ”Det var dumt av mig.”
Att använda ordet ”kommer” var inte särskilt smart. Bamse förstod precis vad det innebar och vilka Elin och Sofia var. Även om det var länge sedan döttrarna bodde hemma.
Berit gick vidare till nästa fönster där den vita julkyrkan stod. Hon vred upp den gamla speldosan i tornet och log när Stilla natt spelades. Kyrkan var säkert fyrtio år gammal, men den var i utmärkt skick. Visst såg den vita plasten gul ut på sina ställen, men det gjorde ingenting.
Bortom villataken syntes tornet till Nöbbelövs kyrka och bakom den bredde Nöbbelövs mosse ut sig. Mungiporna åkte upp igen. Vilken ynnest att de bodde just här och i ett alldeles eget hus. Äntligen hade de plats för besök av barn,
barnbarn och svärson. Och äntligen – det spratt till av glädje i Berits mage – skulle julen firas hemma hos dem. Allting var planerat in i minsta detalj och det skulle bli den bästa julhelgen någonsin. Lussebullar, pepparkakor, mandelmusslor, risgrynsgröt, julskinka, Janssons frestelse, sill i alla möjliga former, ägg, nötter, julgodis, köttbullar, prinskorvar, julgran, tomte, julstrumpor, Kalle Anka, familjemys och gemenskap –ja, allt som en riktig jul krävde hade hon ordnat. Eller ja, vissa saker återstod, men hon hade gjort en lista för att ingenting skulle glömmas bort. Att planera var nästan lika roligt som själva händelsen.
Speldosan i kyrkan gick långsammare och långsammare, men hon vred inte upp den igen. Barnbarnen Hedda och Viktor skulle säkert göra det så många gånger att alla blev tokiga på melodin. Hon skrattade och Bamse lyfte på huvudet.
”Jag längtar tills de kom… tills de är här”, sa hon och blickade ut över gatan.
I huset mittemot bodde hennes väninna Gunilla med maken Bengt. Hon lutade sig närmare fönstret när hon anade någon där inne, vinkade glatt och såg en hand vifta tillbaka.
”Vad gör du?” Rolf stod plötsligt bakom henne och hon vände sig om.
”Jag vinkade till Gunilla.” Berit log och rättade till hans grånade testar.
”Vad är det för lista?” Rolf pekade på blocket som låg på bordet.
”Planering inför julen.” Hon gick dit och plockade upp blocket. ”Så jag inte glömmer att göra något.”
”Du kan lägga in allting i mobilen och få påminnelser.” Rolf tog upp sin nyinköpta mobil ur fickan och blicken han gav den var nära på förälskad.
”Jag föredrar att ha det på papper. Klart och tydligt. Och inga konstigheter.” Berit tog upp kulspetspennan.
”Ska du lägga till ännu mer?”
”Jag skriver upp att jag ska göra ett schema för juldagarna.”
Rolf rynkade pannan. ”Behövs verkligen det?”
”Annars glömmer jag det.”
”Jag menar, behövs det verkligen ett schema för julen?”
”När barnen äntligen firar hos oss vill jag inte lämna något åt slumpen”, sa Berit bestämt. ”Det här ska bli den bästa julen någonsin!”
Sofia
Sofia drog ut skrivbordslådan och la ner en bunt med pennor. Därefter rättade hon till raden av pärmar intill bordsskärmen som skiljde hennes plats från kollegans mittemot.
En suck lämnade hennes läppar och hon lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen. Den var inte särskilt bekväm, men det gjorde ingenting. Oftast hann hon ändå inte sitta där särskilt långa stunder i sträck. Som högstadielärare var hon oftast på språng och behövde hon arbeta ostört blev det på kvällstid hemma i villan.
”Det ska bli skönt med jullov”, kvittrade Jasmine från sitt skrivbord.
De var fem högstadielärare som hade arbetsplatser i rummet. Jasmine hade både det största skrivbordet och bästa platsen vid fönstret. Hon behövde nämligen solljus för att kunna fungera. Övriga lärare klarade sig uppenbarligen utan.
”Ja”, sa Conny, den nya idrottsläraren, och log brett.
Han hade, som de flesta män, ett gott öga till Jasmine. Hon var dock gift med Petter som, om man skulle tro Jasmine, inte bara var en fantastisk läkare utan även en underbar make och makalös pappa. Deras barn Alice och August var så perfekta att världen aldrig sett dess like. För att inte tala om hunden Loppan, som förmodligen bajsade glittriga bajskorvar med doft av liljekonvalj.
”Vi ska åka till Dalarna och det ska bli alldeles ljuvligt.
Familjemys på hög nivå. Mina föräldrar bor precis vid en sjö.
Det är ett paradis, både på sommaren och på vintern. Nu är det massvis med snö där.” Jasmine knyckte på nacken så att det midjelånga, bruna håret svallade. Hon hade varit med i en schamporeklam för säkert tio år sedan och det nämnde hon minst en gång i veckan. Hennes hår var så blankt, tjockt och långt att det tycktes overkligt.
Sofia rörde vid sitt eget hår som var uppsatt i en hästsvans.
Kortare och tunnare hårstrån hade lösgjort sig och hängde fram i ansiktet. Det skulle ha kunnat vara så där slarvigt och på samma gång snyggt, men det var det inte. Det såg enbart gräsligt ut.
”Jag ska åka hem till mina föräldrar”, sa Conny.
”Mina barn kommer”, sa Barbro, engelsk- och tyskläraren som närmade sig pensionsåldern. ”Det blir fullt hus.”
”Härligt. Vad ska du göra, Shirin?” Conny vände sig artigt mot Sofias hörn av rummet.
”Ingenting.” Matteläraren, som hade platsen bredvid Sofia, skrattade glatt. ”Min man är ansvarig för julen, vilket betyder att jag mest ska lata mig. Barnen är stora och kan hjälpa honom.”
”Det låter underbart”, tyckte Sofia. ”Själv ska jag till mina föräldrar i Skåne.”
”Skåne?” utbrast Jasmine. ”Det är inte direkt platsen för en vit jul.”
”Så så. Jag tror att vi alla kommer få en fin jul”, sa Barbro lugnande. ”Med eller utan snö.”
Sorlet tystnade när deras rektor Didrik Hallander klev in i rummet. Han brukade ha den inverkan på stämningen.
”Glöm inte att vårterminen snart drar igång. Jag förväntar mig att ni kommer tillbaka utvilade i januari”, sa han med hög röst.
”Det ska vi”, sa Barbro. ”Då sticker jag. God jul och gott nytt år på er.” Hon reste sig och slank ut genom dörren.
”Jag ska också gå.” Shirin hade redan packat ner sin dator och fått på sig kappan.
”Jag hänger på.” Conny slet åt sig sin väska. ”God jul.”
Och vips hade tre av kollegorna lämnat rummet. Sofia hade gärna följt deras exempel, men eftersom hon inte stängt ner datorn än och dessutom hade tänkt skriva ut vårens schema fick hon snällt stanna kvar.
”Det är viktigt att vi under våren har så få frånvarotillfällen som möjligt.” Didrik spände ögonen i henne. ”Det går inte för sig att personalen är borta titt som tätt. Kontinuitet är viktigt, särskilt för eleverna.”
”Jag håller verkligen med”, sa Jasmine. ”Mina barn är små, men de är faktiskt inte alls sjuka ofta. Kanske för att de får bra och näringsrik kost. Jag tror att många andra småbarnsföräldrar inte har förstått hur viktigt det är med maten.” Hon slängde med håret igen. ”Jag var enbart borta vid ett tillfälle denna terminen.”
”Du är en förebild”, sa Didrik så inställsamt att Sofia var tvungen att hålla tillbaka en grimas. ”Sofia!” Han vände sig mot henne. ”Du har mycket att lära dig av Jasmine.”
”Va?” Sofia rynkade pannan. ”Mina barn är stora …”
”Din frånvaro har varit för hög under hösten. Från och med nu behöver du ha läkarintyg från dag ett.” Han korsade armarna.
”Va?” sa Sofia igen. Hon hade varit sjuk kanske två eller tre gånger under terminen och endast stannat hemma några enstaka dagar vid varje tillfälle.
”När du sjukanmäler dig måste du ha ett sjukintyg.” Didrik såg ut att njuta av beskedet.
”Men vad menar du?” Sofia förstod ingenting.
”Det är viktigt att vi finns här för ungdomarna”, sa Jasmine.
”Exakt!” Didrik slog ut med armarna. ”Jag visste att du skulle förstå.”
”Fast jag …”, började Sofia.
”Då önskar jag er en god jul”, avbröt Didrik. ”Hem och ladda inför vårterminen!”
”Ja!” Jasmine klappade händerna och Sofia hoppades att hon skulle trassla in sig i det långa håret.
22 december
Kapitel 3
Elin
Mobiltelefonens signal fick Elin att släppa datorn med blicken. Ett foto av hennes mamma upptog hela displayen på mobilen och hon skrattade till.
”Vad har hon nu hittat på?” sa hon för sig själv och synade bilden. Mamma pressade kärleksfullt kinden mot hunden Bamse, vars uttryck mest kunde beskrivas som förvånat.
Elin tryckte fram samtalet.
”Hej, mamma. Snygg bild.”
”Gillar du den? Gunilla visade hur man gjorde så att den visas när man ringer någon.”
”Mycket tjusigt.”
”Gunilla kan väldigt mycket.”
”Roligt att ni bor nära era nya vänner.”
”Ja, verkligen. Vi trivs väldigt bra här, och det är stort nog för att vi kan fira jul tillsammans.”
När Elin och hennes storasyster Sofia flyttade hemifrån sålde föräldrarna radhuset på Kobjer i Lund och flyttade till en lägenhet i stan. Men på äldre dar hade de alltså köpt en villa. Eller nåja, särskilt gamla var de inte. Snart sjuttio och bägge var friska och pigga.
”Var det därför ni köpte huset?” Elin kunde inte låta bli att fråga.
Hon lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen och tittade mot korridoren utanför sitt kontor. Glasväggar skapade en öppen-
het och samtidigt en känsla av att alltid vara övervakad. Men idag var hon ensam där – inte särskilt konstigt eftersom det var söndag och två dagar till julafton – och ingen kunde ha synpunkter på att hon pratade i telefon med sin mamma en stund.
”Inte bara, men jag har längtat efter att kunna bjuda in till jul igen. Visst har det varit trevligt att vara hos Sofia, men ändå … Fast det var ett tag sen du var med oss.”
”Jag vet. Det är inte lätt att få ledigt.” Elin slöt ögonen och kvävde en gäspning.
”Man måste ta sig tid att fira jul”, sa mamma.
”Men i år kommer jag.” Att det innebar att hon varit tvungen att arbeta hela helgen lät hon bli att säga. Och att hon skulle ta med sig jobbdatorn. En befordran stod på spel och chefen, Karl Bertilsson, hade låtit henne veta att hon var toppkandidaten till tjänsten. Allt som krävdes var att hon såg till att bli klar med sitt pågående projekt, så de kunde gå ut med nyheten efter julledigheten. Hennes slit skulle äntligen ge utdelning. Det pirrade till i magen och hon var tvungen att lägga band på sig för att inte avslöja nyheten för mamma.
”Jag ser fram emot att du kommer – och att visa dig huset.” Mammas röst var varm.
”Jag med”, sa Elin, trots att hon helst hade velat stanna hemma i Stockholm. Visst ville hon fira jul med föräldrarna, men det var långt till Lund. Fast det skulle ordna sig. Hon var van vid att arbeta var som helst, så egentligen var det inga problem. Tågresan dit och hem skulle ge henne flera timmars arbetstid.
”Livet är kort, det insåg jag efter pappas sjukdom. Man ska inte gå och vänta på att saker och ting ska hända, utan ta tag i det man vill göra. Och familjen är det viktigaste.” Mamma
darrade nästan lite på rösten och Elin fick dåligt samvete för att hon undrat över husköpet. Givetvis skulle föräldrarna göra det som kändes rätt.
”Jag är glad att ni trivs”, sa hon, ”och det ska bli roligt att se hur ni har det.”
”Efter tre månader här har vi verkligen kommit i ordning.”
”Jag är ledsen att jag inte har haft tid att hjälpa till med flytten.”
”Det gjorde ingenting. Gunilla och Bengt hjälpte oss. De ställer verkligen upp.”
Till skillnad mot vad era döttrar gör, tänkte Elin. Men det var faktiskt inte lätt. Det hade varit galet mycket att göra på jobbet hela hösten, eller nej, de sista åren hade det varit så.
Men ville man lyckas gällde det att hela tiden ligga steget före. Att vara projektledare inom IT-branschen ställde höga krav och det var stressigt.
”Har du bokat tåg?” frågade mamma.
”Självklart har jag …” Elin satte sig käpprakt upp. Tusan också! Hur hade hon kunnat glömma det? Snabbt klickade hon sig in på SJ:s hemsida och sökte på resor från Stockholm till Lund den tjugotredje december. Varenda avgång var fullbokad. ”Jag tänkte ta bilen.”
”Bilen? Din lilla bil?” Mamma lät skeptisk.
”Javisst. Den är jätteskön att köra.”
Där gick flera timmars arbetstid till spillo, men det var inget att göra något åt. Hon kunde jobba hemma hos mamma och pappa, det skulle inte vara några problem. De bodde i ett stort hus med gott om plats.
”Har du vinterdäck? Det är lag på det.”
”Givetvis.” Elin lät bli att nämna att de dubbfria vinterdäcken suttit på sedan förra vintersäsongen. Och att servicekillen på verkstaden sagt att hon borde köpa nya eftersom
mönsterdjupet var på gränsen. Men sannolikheten för en vit jul i Skåne var minimal. Hon tvingade sig att andas ut.
”Du får gärna ta med dig någon”, sa mamma. ”Alltså om du träffar någon speciell. En man? Eller kvinna?”
”Jag träffar ingen. Och jag är fortfarande heterosexuell.”
”Jag vill ändå säga att för pappa och mig spelar det ingen roll. Så du behöver inte vara rädd att presentera någon för oss.
Vi blir bara glada.”
Elin ställde sig upp och gick fram till fönstret och tittade ut över Nybroplan. Det hade redan börjat mörkna och julbelysningen i form av en älgfamilj lyste ikapp med bilarnas strålkastare.
Det var inte första gången som mamma försökte ta reda på om Elin träffade någon. Men svaret var detsamma som vanligt. Sanningen var att hon inte ville ha en partner. Hon var nöjd med sitt liv som det var. Män ställde mest till problem.
”Jag vill inte att du ska vara ensam”, sa mamma.
”Det är jag inte. Du behöver inte oroa dig.” Elin tänkte på väninnan Sara som just förlovat sig och bara pratade om brudklänningar och på gravida kollegan Ayla som pladdrade på om barnvagnar. För några år sedan hade de varit singlar allihop, och tjejmiddagar, krogbesök och resor hade varit en naturlig del av livet, men numera var Elin – trots att hon var äldst av dem – femte hjulet på de flesta tillställningar. Åtminstone på de tillställningar hon var bjuden på. Men att hitta en man enbart för att passa in, det fanns inte på kartan.
”Man oroar sig alltid för sina barn”, sa mamma. ”Det spelar ingen roll hur gamla de är.”
Elin nickade för sig själv. Så var det säkert, men som barnlös trettioåttaåring visste hon ingenting om det.
”Nu måste jag fortsätta …” Hon hejdade sig. Att säga att
hon var på kontoret skulle förmodligen få mamma att oroa sig ännu mer. ”Med att slå in julklappar. Och packa.”
Herregud, hon hade inte köpt en enda julklapp och inte börjat packa. Men hon fick väl köpa en flaska bubbel till föräldrarna och ta med en chokladask.
