9789180830591 by Smakprov Media AB

MED VARMA HÄLSNINGAR

översättning

Ingmar Wennerberg

tidigare böcker i serien del av din värld

Del av din värld

Karat

Bantorget 3 222 29 Lund

karatforlag.se

karat är ett imprint i Historiska Media

Yours Truly

Med varma hälsningar © Karat, Historiska Media 2024

översättning Ingmar Wennerberg

omslag Sarah Congdon (anpassning av den svenska utgåvan: Karat förlag och Lönegård & Co)

tryck Scandbook, EU 2024

Första tryckningen

isbn 978-91-8083-059-1

Till min underbare make Carlos, som har hjälpt mig igenom några väldigt tuffa perioder.

Tack för att du alltid är ofarlig för mig.

Kapitel 1 j Briana

”De kallar honom för doktor Död.”

Jocelyn reste sig upp och gav mig en dramatisk blick från andra sidan sköterskeexpeditionen, där jag satt och gick igenom patientjournaler på datorn.

Jag tittade på henne över skärmen och himlade med ögonen. ”Ge honom en chans”, sa jag och fortsatte skriva. ”Han har bara varit här i elva timmar. Det är hans första dag.”

”Det är precis det jag menar”, viskade hon. ”Hans dödsfrekvens ligger på hundra procent.”

Jag fnös men tittade inte upp igen. ”Du får sluta kalla honom så. Att patienterna hör sköterskorna viska om ’doktor Död’ är verkligen det sista vi behöver.”

”Kan vi inte kalla honom doktor D?”

”Nej.”

”Varför inte?”

”För att doktor D låter som en dålig rappare.”

Hon pustade. ”Okej, men allvarligt. Någon måste titta närmare på det. Sex döda patienter?”

Jag tittade på klockan. ”Vi jobbar på en akutmottagning, Jocelyn. Det är inte helt ovanligt att folk dör.”

”Ska inte du föreställa verksamhetschef för akuten? Är det inte ditt ansvar att undersöka sådana saker?”

Jag gjorde några avslutande nedslag på tangentbordet och tittade upp på henne. ”Doktor Gibson har inte gått i

pension än, och styrelsen har inte röstat fram någon ersättare, så nej – det är inte mitt jobb.”

”Men det kommer att bli det. Du får det säkert. Tycker du inte att du borde börja axla yrkesrollen du är ute efter och sätta stopp för den här slakten?” Hon backade och lade armarna i kors.

Jag anade att ett dussin andra sköterskor i rummet diskret iakttog mig från olika håll. Jocelyn hade skickats som sändebud. När sköterskorna fick för sig något gav de sig inte. Jag tyckte synd om den nye killen. Han skulle inte trivas här.

Jag drog en djup suck. ”Den första patienten var nittiosex år och hade svagt hjärta. Den andra var en åttionioårig strokepatient där DNR-beslut hade fattats. En annan hade fått allvarliga klämskador i en bilolycka – jag tog en titt på röntgenplåtarna och bara Gud kunde ha räddat den mannen. Patient fyra hade skjutits i huvudet, vilket du mycket väl vet har en dödlighet på nittio procent. Han låg i koma och var av allt att döma hjärndöd när han kom in. Femte fallet var en cancerpatient som fick palliativ vård och den sjätte hade så allvarlig sepsis att han också i princip redan var död när han fördes hit.” Jag såg henne i ögonen. ”Inte. Hans. Fel. Sådant händer ibland.”

Hon knep ihop läpparna till ett tunt streck. ”Ibland. Men inte första dagen”, påpekade hon.

Det hade hon förstås rätt i. Oddsen var synnerligen låga. Men ändå.

”Du kan väl … skicka alla nya patienter till mig, okej?” sa jag lite trött. ”Han har bara en timme kvar. Och inget mer prat om doktor Död. Snälla.”

Hon gav mig en sur blick. ”Oförskämd är han också.”

”På vilket sätt?” frågade jag.

”Han sa åt Hector att lägga telefonen i skåpet. Du säger aldrig åt oss att lägga undan telefonerna.”

”Är inte Hector mitt uppe i ett episkt uppbrott med Jose? Han kollar säkert sin telefon var femte sekund. Jag hade nog också bett honom lägga undan den.”

Dörren till rum åtta gled upp och en kille med kastanjebrunt hår och svarta sjukhuskläder klev ut. Han hade ryggen mot mig, så jag kunde inte se hans ansikte, men jag såg honom dra av sig handskarna och slänga dem i en korg för farligt avfall. Sedan nöp han tag om näsryggen, tog ett djupt andetag och började gå mot omklädningsrummen med hasande steg och nedböjt huvud.

Hector kom ut ur rummet efter honom och kastade en blick mot oss. Han höll upp sju fingrar och sög in luft mellan tänderna.

Jocelyn gjorde en min som betydde ”vad var det jag sa?”, men jag skakade på huvudet. ”Inget mer doktor Död. Gå nu. Se till att göra nytta.”

Hon såg grinig ut i någon sekund, men sedan gick hon.

Min mobil plingade och jag fiskade upp den.

Alexis: Jag vill komma den nittonde.

Jag knappade in mitt svar:

Det är ingen fara med mig.

Det var en lögn. Men jag tänkte inte tvinga min gravida bästa vän att lämna sin underbara smekmånadsbubbla och istället ta del av min övergivna och ödsliga tillvaro. Jag älskade henne för mycket för det.

Telefonen i min hand ringde.

Jag reste mig och dök in i ett tomt rum innan jag svarade.

”Jag har ju sagt att det inte är någon fara”, sa jag.

”Nej. Jag kommer. När är du ledig?”

”Alexis”, sa jag med en suck. ”Jag vill att den dagen ska vara som vilken annan dag som helst.”

”Den är inte som vilken annan dag som helst. Det är dagen då din skilsmässa äntligen kommer att gå igenom.

Det är en stor grej.”

”Jag tänker inte göra något dumt. Jag tänker inte ringa honom på fyllan. Jag tänker inte supa mig redlös och spy ner mig …”

”Jag oroar mig mer för att du ska slänga in en molotovcocktail genom hans fönster.”

Jag fnös. ”Den oron kan för all del vara befogad”, mumlade jag.

Min historia med Nick hade inte riktigt kännetecknats av lugn och sunt förnuft. Jag önskar att jag kunde påstå att jag uppträdde rationellt och behärskat när jag insåg att han var otrogen, att jag reagerade med värdighet på detta obegripliga och hjärtskärande svek. Istället fick jag ett totalt jävla psykbryt. Jag spolade ner min vigselring i toaletten och vattnade hans krukväxter med blekmedel. Sedan ringde jag hans mamma för att informera henne om vilken sorts man hon hade uppfostrat – och det var bara början. Min futtighet nådde sådana nivåer att jag till och med chockade mig själv. Finalen på den utflippade perioden var så pinsam att jag fortfarande förbjöd Alexis att prata om den.

”Så länge du inte har en dejt kommer jag och hälsar på”, sa hon.

”Ha. Visst.” Jag slog mig ner på en säng och lade handen mot pannan.

Sedan tiden med Nick hade jag fått uppleva vad som kan ha varit den värsta nätdejtningen i internets historia. Skiten jag hade tröskat igenom på Tinder det senaste året hade varit så eländig att Nick framstod som rena drömprinsen i jämförelse.

”Ingen framgång än?”

”Förra månaden var jag på dejt med en kille som åkt fast så många gånger för rattfylleri att han tvingats installera alkolås i bilen. Han bad mig andas i det så att han kunde starta. En som jag fikade med hade ett hakkors tatuerat på halsen. Och på den sista dejten dök killens fru upp – jag hade ingen aning om att han var gift – och frågade om det var detta han gjorde med pengarna han påstod sig behöva till barnens skolböcker. Till mig hade han sagt att han inte hade några barn.”

Hon måste ha bleknat där hon satt med telefonen. ”Galet.”

”Du anar inte vilken tur du har som träffade Daniel. Allvarligt talat. Du får skänka en offergåva till dejtninggudarna för det.” Jag kastade en blick på klockan. ”Nej, jag måste kila, jag jobbar. Jag ringer dig när jag är klar.”

”Okej”, sa hon. ”Men glöm det inte.”

”Nej då, jag lovar.”

Vi lade på. Under några sekunder satt jag bara där och stirrade in i väggen. Där hängde ett diagram för smärtbedömning. Små tecknade ansikten gjorde olika miner som symboliserade tilltagande smärta. Bredvid siffran noll log ett grönt ansikte. Vid nummer tio grät ett rött.

Jag spände blicken i tian.

Jag hade inte tänkt särskilt mycket på den nittonde. Om

jag lät bli att fokusera på datumet skulle jag kanske ha tur och i efterhand inse att dagen hade kommit och gått. Det var ju inte direkt som om det skulle ske någon märkbar förändring när skilsmässan gått igenom. Nick och jag hade separerat för ett år sedan. Det här var bara en teknikalitet.

Men ändå.

Alexis hade kanske rätt, kanske borde jag inte vara ensam. Ifall verkligheten smög sig på och delade ut en käftsmäll.

Arbetsdagens sista timme förflöt händelselöst. Jag tog emot den enda patienten som kom in – ingen dog. Men så var det förstås bara vår stammis – nunchakukillen, som åkt på ytterligare en hjärnskakning – så jag hade oddsen på min sida.

Jag skulle precis stämpla ut när Jocelyn kom tillbaka.

”Hallå, Gibson vill prata med dig innan du går!” Hennes ögon glimmade. ”Plötsligt händer det!” sjöng hon. ”Han kommer att ge dig platsen.”

Gibson var den nuvarande chefen för akuten på Royaume Northwestern. Den här månaden skulle han gå i pension. På pappret hade han gått redan för ett år sedan. Alexis hade fått hans jobb och så hade han slutat. Men bara en månad senare slutade hon och flyttade till sin nye makes hemstad mitt ute i ingenstans och öppnade sin egen klinik, och då kom Gibson tillbaka.

”Det finns inte en chans att styrelsen har hunnit rösta, så det tror jag knappast”, sa jag. ”Men tack för förtroendet.”

När jag tänkte närmare på saken insåg jag dock att hon kunde ha rätt. Kanske skulle han faktiskt ge mig platsen.

Ingen annan än jag lockades av den. Ingen hade anmält sitt intresse. Behövdes det ens någon omröstning? Och det

kunde väl knappast finnas något annat Gibson ville prata med mig om?

Jag var lite spänd när jag gick genom korridoren mot Gibsons kontor. Jag menar, det här nya jobbet skulle innebära massvis med arbete. Sex dagar i veckan, åttio timmar eller mer. Men jag var redo. Royaume Northwestern Hospital var hela mitt liv. Jag kunde lika gärna ge järnet.

Jag knackade på dörrkarmen. ”Hej, du ville prata med mig?”

Gibson tittade upp och log varmt. ”Kom in.”

Han satt bakom sitt skrivbord med sitt grå hår prydligt bakåtkammat. Han påminde mig om en rar gammal farfar.

Jag gillade honom. Det gjorde alla. Han hade haft den här tjänsten i evigheter.

”Stäng dörren”, sa han och undertecknade ett dokument han hade suttit med.

Jag sjönk ner i stolen mittemot honom.

Han lade papperen åt sidan och log så brett att alla tänder syntes. ”Hur är det med dig, Briana?”

”Bra”, svarade jag muntert.

”Och din bror Benny?”

Jag nickade. ”Så bra det kan vara under omständigheterna.”

”Det gläder mig. Han har verkligen haft otur. Men han har fått utmärkta läkare.”

Jag nickade igen. ”Royaume Northwestern är bäst. På tal om det ser jag fram emot att komma igång – inte för att jag vill bli av med dig”, tillade jag.

Han skrattade.

”Blir det någon omröstning?” frågade jag. ”Ingen annan har ju sökt platsen.”

Han flätade samman fingrarna över magen. ”Det var det jag ville prata med dig om. Jag ville berätta det själv. Jag har bestämt mig för att skjuta på min pensionering i några månader.”

”Jaså.” Jag försökte dölja min besvikelse. ”Okej. Jag trodde du och Jodi skulle flytta till en villa i Costa Rica.”

Han skrattade godmodigt. ”Det ska vi. Men djungeln får vänta. Jag vill ge alla en chans att lära känna doktor Maddox innan vi går vidare med en omröstning. Det är mest rättvist.”

Jag blinkade. ”Förlåt. Vem?”

Han nickade mot akutmottagningen. ”Doktor Jacob Maddox. Han började idag. Han har varit chef för akuten på Memorial West i flera år. Utmärkt kille. Synnerligen kvalificerad.”

Jag var som förstummad i minst tio sekunder. ”Tänker du skjuta upp omröstningen? För hans skull?”

”För att ge personalen chansen att lära känna honom.”

”För att ge honom en fördel”, sa jag tonlöst.

Han verkade lite förvånad över min reaktion. ”Nej, för att göra det hela rättvist. Både du och jag vet att sådant här kan bli något av en popularitetstävling, och han förtjänar en ordentlig chans.”

Jag stirrade häpet på honom. ”Du skojar verkligen inte. Du tänker skjuta upp omröstningen för att förbättra hans utsikter att få platsen. Jag har varit här i tio år.”

Han såg allvarligt på mig. ”Briana, jag måste tänka på avdelningens bästa. Det är alltid bra när det finns fler att välja mellan. Det ligger ingen ära i att få jobbet automatiskt …”

”Det skulle inte vara automatiskt. Det skulle handla om meriter. Tio års meriter.”

Han såg tålmodigt på mig. ”Alexis hade också konkurrens, vet du. Det är sunt med konkurrens. Om jobbet är ditt så kommer det fortfarande vara ditt om tre månader.”

Jag gjorde mitt bästa för att andas lugnt genom näsan.

Det krävdes en rejäl kraftansträngning för att jag inte skulle utbrista: ”Han kallas doktor Död!”

”Det är bara tre månader det handlar om”, fortsatte Gibson. ”Sedan röstar vi, och så sticker jag till en strand där jag kan dricka paraplydrinkar. Förhoppningsvis hamnar du också rätt i tillvaron. Njut av lugnet före stormen, slappna av. Tillbringa lite tid med Benny.”

Jag andades långsamt ut och försökte få ordning på känslorna.

Gibson kände förmodligen den där doktor Död. De var säkert vänner. Kanske golfade de tillsammans eller något.

Hela grejen stank nepotism lång väg. Men vad hade jag för val? Om Gibson ville skjuta på pensioneringen fanns det ingenting jag kunde göra.

”Tack för informationen”, sa jag stelt. Jag reste mig och gick ut.

Så fort jag satt mig i bilen ringde jag Alexis. ”Jag hatar den nye killen”, sa jag när hon svarade.

”Jaså. Hej, förresten.”

”Han kallas doktor Död. Idag hade han ihjäl sju patienter. Sju. På första dagen.”

”Sådant händer.” Hon verkade distraherad.

”Och vet du vad? Gibson tänker vänta med att gå i pension för att ge den nye killen chansen att få chefsplatsen.

Rena herrklubben.”

”Mm-hm”, mumlade hon.

Jag lyssnade ett ögonblick. Sedan ryckte jag till i fasa.

”Herregud! Hånglar ni? Jag hör er!”

Hon och Daniel var alltid på varandra. De gjorde nog bara pauser för att äta.

Jag masserade ena tinningen. ”Kan du inte hälla lite kallvatten över honom och prata med mig? Jag är mitt uppe i en kris!”

”Förlåt, vänta lite.” Hon viskade något jag inte uppfattade, och fnittrade. Sedan fnittrade han också.

Jag himlade med ögonen och väntade. Det här traumatiska året skulle förklara min framtid som superskurk, det var jag säker på.

Jag hörde en dörr stängas i bakgrunden och sedan var hon tillbaka. ”Okej. Jag är här. Berätta allt från början.”

”Okej, så den här nye killen är någon sorts omplacerad storfräsare från Memorial West. Tydligen var han chef där borta, så Gibson vill skjuta på omröstningen tills alla har lärt känna honom bättre. Killen är ett riktigt as, sköterskorna hatar honom …”

”Men om sköterskorna hatar honom har du väl ingenting att oroa dig för?”

”Du missar poängen! Tror du att Gibson skulle göra så här om den omplacerade nykomlingen var en kvinna?”

Jag hörde hur hon tryckte in knappar på en mikro. ”Hm, ja. Det tror jag nog. Gibson är ganska rättvis. Jag tror inte han bryr sig om den sökandes könstillhörighet.”

”Jag trodde du stod på min sida!”

”Det gör jag också. Men vet du vad – det är helt otänkbart att du inte får jobbet. Han gjorde dig en tjänst. På det här sättet får du semester i sommar, och nu slipper du vara

bunden till akutmottagningen åttio timmar i veckan. Benny behöver dig just nu. Det är bättre att du har lite ledig tid under månaderna som kommer medan han acklimatiserar sig.”

Jag tystnade. Med tanke på utvecklingen skulle jag förmodligen se Benny lika mycket på akutmottagningen som hemma. Jag svalde klumpen jag alltid fick i halsen när jag tänkte på min lillebror.

”Så hur ser han ut, den där nye killen?” frågade Alexis i ett uppenbart försök att byta samtalsämne.

”Ingen aning”, mumlade jag. ”Han är som ett spöke. Varje gång jag är på väg in i ett rum där han är går han ut genom någon annan dörr. Jag har sett hans rygg några gånger, men inte mer än så.”

”Presenterade du dig inte när han började?”

”Jag menar, jag tänkte göra det. Men vi fick fullt upp så fort jag hade stämplat in. När det hela lugnade sig hade han gått upp i rök. Det är som om han gömmer sig i ett förrådsrum någonstans när han inte dödförklarar folk.”

”Men du”, sa hon och gick tillbaka till ämnet. ”Alla gillar dig. Du är den självklara favoriten, oavsett vilka andra som söker jobbet. Och den nye killen? Jag skulle ge honom en månad. Sköterskorna kommer att slita honom i småbitar. I slutet av sommaren kommer du att vara Royaumes första chef från El Salvador i sjukhusets historia, te lo prometo.”

Alexis var trespråkig. Engelska, spanska och amerikanskt teckenspråk. Hon var fullständigt briljant, en världskänd filantrop från en inflytelserik familj – och dessutom en obotlig optimist.

Jag hörde henne öppna mikron. ”Jag gör scones till dig när jag kommer”, sa hon.

Och nu hade hon börjat baka också. Jag var tvungen att le trots mitt dåliga humör. I vanliga fall fanns det lika stor chans att Alexis skulle baka scones som att jag skulle gå ut i skogen och hugga ved – med andra ord var det helt otänkbart. Hon hade verkligen förändrats efter att hon träffat Daniel, och det till det bättre.

Jag stödde armbågen mot bildörren och lutade huvudet mot handen medan jag kände ilskan klinga av. Min bästa vän lyckades alltid lugna mig. Ibland hatade jag det. I vissa stunder ville jag bara vara skitförbannad och låta ursinnet driva mig framåt. Jag var tacksam för min förmåga att bli rasande, i synnerhet det senaste året. Vreden är ett mäktigt bränsle. Den kan vara mycket motiverande. Stärkande.

Enda problemet med vreden är att dess eld snabbt brinner ut. Den brukar inte vara så länge.

Det gör däremot sorgen. Smärtan. Besvikelsen.

Jag insåg att jag var rädd för vad som skulle hända den nittonde. Skilsmässan skulle gå igenom, min vrede skulle slutligen brinna ut och sedan skulle jag stå där med det som fanns kvar av mig.

Vilket inte var mycket.

Kapitel 2 j Jacob

Jag körde in på parkeringsplatsen och satt sedan och stirrade ut genom rutan medan jag funderade på om jag borde sticka därifrån.

Amy och Jeremiah ville prata med mig.

Det kunde just nu bara finnas ett skäl till detta. Ett skäl som jag kände till. Jag hade väntat på det här i flera månader. Jag kände en nästan morbid lättnad över att vi slutligen skulle få det överstökat. Jag blickade nedslaget mot skylten på byggnaden.

Bad Axe Grill.

Hit ville de alltså gå, till en jäkla yxkastarbar. Var det här de skulle släppa bomben? Platsen för mötet var bara en aning mindre förfärlig än nyheten jag skulle få höra.

Det skulle vara stökigt därinne. Fullt av fyllon. Folk i bröllopskläder och partyhattar som tjoade och hurrade och skrek för att höras över musiken. Sådana ställen kändes alltid trånga, som om alla satt ovanpå varandra. Man krockade med främmande människor, det rådde trängsel på de smutsiga toaletterna och borden var klibbiga. Som en vuxenversion av ett lekland, plus sprit och irriterande studenter.

Mitt hjärta började bulta vid tanken på att vistas därinne. Jag gick aldrig till barer om jag inte blev medsläpad. Jeremiah borde veta bättre. Han var min bror, han visste

hur mycket jag ogillade sådana här ställen, att jag blev överstimulerad och utmattad. Men jag gissade att han lät Amy bestämma – och det här var väldigt, väldigt typiskt henne. Hon verkade gilla att ta med mig till den här sortens platser och blev sedan förvånad när jag ville därifrån så fort det bara gick. ”Men deras kycklingvingar är jättekända!” kunde hon säga. ”Du älskar ju kycklingvingar, det var därför jag tog med dig hit!” – som om rätt sorts buffalosås kunde kompensera för allt det andra.

Inte konstigt att hon stack.

Jag var trist och tillbakadragen och obegriplig. Till och med efter två och ett halvt år tillsammans.

Jag skruvade på mig i sätet. Det bästa vore att smita. Säga att vi kan höras senare. Jag var så utpumpad att jag knappt kunde tänka klart. Den här dagen hade jag börjat på mitt nya jobb. Och förlorat varenda patient som kommit till min akutmottagning.

Jag masserade mina tinningar. Jag kände mig som dödsängeln själv. I mitt yrke är det oundvikligt att människor dör. Alla går inte att rädda, och det vore naivt att tro att man har någon kontroll över dem som kommer in genom skjutdörrarna. Men redan första dagen?

Sköterskorna hatade mig. Jag kände hur de dröp av avsky under hela passet. Och ingen av de andra läkarna tittade ens förbi för att säga hej.

De senaste tolv timmarna hade fått mig att ifrågasätta mitt beslut. Jag hade lämnat Memorial West för att byta miljö, jag hade övergett min chefsposition för att börja på ny kula. I teorin lät det som en god idé, men jag hade nog överskattat min förmåga att anpassa mig. Jag kände mig

rotlös, som om jag kastades omkring på ett stormigt hav och kaptenerna på båtarna som passerade bara fnös åt mig istället för att erbjuda en livlina.

Att kliva in i det här helveteshålet till restaurang skulle suga den sista musten ur min så gott som uttömda själ.

Kanske kunde jag ta mötet imorgon istället. Men om jag uteblev skulle Amy och Jeremiah tro att jag var stött.

Att jag inte hade kommit över det som hänt. Inte kunde hantera det. Även om jag förklarade att det var platsen och inte nyheterna det berodde på så skulle de aldrig tro mig.

Jag hade varit tillsammans med Amy i flera år utan att hon förstått sig på min ångest, så varför skulle hon göra det nu?

Jag önskade att det fanns ett autopilotläge jag kunde gå in i, som jag brukade göra på jobbet. Att jag hade muskelminnen som kunde leda mig genom rörelserna. Men jag måste vara närvarande. Jag måste vara vaken. Fullt medveten.

Jag tog ett djupt andetag, stängde av motorn, klev ur bilen och släpade mig in på baren. En ung kvinna med näsring tog emot mig och ledde mig till ett bord längst in, där min exflickvän och min yngre bror satt bredvid varandra i ett bås.

De skrattade och lutade sig mot varandra innan de fick syn på mig och nästan tog ett skutt ifrån varandra.

Det knöt sig i maggropen när jag såg dem tillsammans.

De var inte längre välkomna vid de månatliga familjemiddagarna hos mina föräldrar, så jag hade inte fått se det här med egna ögon förrän nu. Jag mådde illa.

Jag slog mig ner och gjorde mitt bästa för att verka avslappnad. ”Hej. Förlåt att jag är sen.”

Amy bet sig i läppen, som hon alltid gjorde när hon var nervös. ”Ingen fara. Vi trodde att du var ute på after work med dina nya kollegor. Första dagen på jobbet, du vet?”

Jag fnös tyst.

”Tack för att du kom”, sa hon.

Jag nickade.

Dunk.

Dunk dunk dunk.

Yxor mot väggar.

Jag kunde skymta tunnelseendet som tydde på en begynnande ångestattack i utkanten av synfältet, och jag undrade hur lång tid jag hade på mig innan jag måste resa mig och gå, hur olämpligt det än var.

De satt och tittade på mig som om de inte visste hur de skulle börja.

Jag kastade en blick på klockan. ”Jag börjar tidigt imorgon …”, ljög jag.

Amy nickade. ”Jag förstår. Förlåt.” Hon lade håret tillrätta bakom örat. ”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta, men …”

”Ni ska gifta er”, sa jag.

Hennes ursäktande min bekräftade mina aningar innan hon hunnit säga ett ord.

Hon nickade. ”Vi ska gifta oss.”

Dunk. Dunk dunk dunk.

Skratt, rop, klirret av bestick mot tallrikar. Någon tappade ett glas som gick i kras och alla jublade. Trängseln i rummet slöt sig kring mig, och jag försökte le på ett sätt som jag hoppades såg äkta ut.

”Grattis”, sa jag. ”Har ni bestämt något datum?”

Hon såg på Jeremiah, som log mot henne. ”Vi tänkte juli”, sa han.

Jag nickade. ”Bra. Det är en bra månad. Jaha, vad trevligt.” Jag blev själv förvånad över hur stoisk jag lät.

Amy fuktade läpparna. ”Vi, öh … vi har inte berättat det för någon annan än. Vi tänkte att du skulle få veta det först.”

”Tack”, sa jag. ”Men det var inte nödvändigt. Alla kommer att bli så glada, det är jag övertygad om.” Jag tittade återigen på klockan. ”Det är lite för hög ljudvolym för mig härinne. Jag tror jag ska dra vidare. Grattis igen. Och hör av er om jag kan hjälpa till på något sätt.”

De såg tacksamt på mig. Jag vet inte vad de hade väntat sig. Kanske trodde de att detta skulle bli droppen som fick bägaren att rinna över, trots att jag hittills hade hanterat hela situationen med stor värdighet. Men jag var fast besluten att hålla stilen. Ingenting blev bättre av att jag var sur och krånglig. Och de var inte ute efter att såra mig.

Även om de gjorde det.

Jag reste mig och ansträngde mig för att traska ut ur baren i normal takt. Jag förföljdes av dunkandet som av pistolskott mot hälarna.

Jag hann precis ut i den svala aprilluften innan ångestattacken övermannade mig. På trottoaren lutade jag mig framåt med händerna mot knäna och kippade efter andan.

Nu hände det alltså till sist. Kvinnan jag älskade hade gått vidare. Hon skulle gifta sig med någon annan.

Närmare bestämt med min bror.