Issuu

darling Clementine”

”Den här lägenheten är magisk”, sa moster Analea en gång när hon satt i sin ljust blågröna öronlappsfåtölj och hade håret uppsatt med en silvernål formad som en dolk. Hon sa det med okynnig blick, som om hon hoppades att jag skulle fråga vad hon menade. Jag hade precis fyllt åtta och trodde jag visste allt.

Att den här lägenheten var magisk var ju självklart. Huset på Upper East Side där min moster bodde var hundra år gammalt och hade stenlejon vid takfoten. De var halvtrasiga och såg ut att ha klamrat sig fast i hörnen. Precis allt med lägenheten var magiskt. Hur ljuset föll in i köket om morgnarna, gyllengult som äggula. Hur kontoret tycktes inrymma fler böcker än vad som var möjligt. Hyllorna hade svämmat över och boktravarna vid fönstret längst in var så höga att de nästan skymde allt ljus. Jag kunde urskilja exotiska kartor på vardagsrummets bortre tegelvägg. Badrummet, med sitt utsökta, höga fönster i frostat glas som fick regnbågar att framträda på de himmelsblå väggarna och det sirliga tassbadkaret, var en perfekt plats för att måla. Mina vattenfärger kom verkligen till liv där inne när penslarna

droppade av pigment och jag drömde om fjärran platser där jag aldrig hade varit. Om kvällarna såg månen ut att komma så nära hennes sovrumsfönster att jag kunde gripa tag i den. Lägenheten var sannerligen magisk. Ingen hade kunnat få mig att känna något annat. Jag var övertygad om att magin kom från min moster – att hennes underbara, vilda liv påverkade allt hon rörde vid.

”Nej, nej”, sa hon och viftade med ena handen, den som höll i en glödande Marlborocigarett. Röken ringlade ut genom det öppna fönstret, förbi de två duvorna som kuttrade på fönsterbrädan utanför och vidare upp mot den molnfria himlen. ”Jag menar inte metaforiskt, min älskade Clementine. Du kanske inte tror mig, men jag lovar att det är sant.”

Sedan lutade hon sig närmare, och hennes spjuveraktiga min förvandlades till ett leende som fick de glittrande bruna ögonen att lysa när hon berättade sin hemlighet för mig.

Förlagslunch

Min moster brukade säga: Om du känner dig utanför, låtsas att du passar in tills du gör det.

Hon tyckte också att man alltid bör ha ett giltigt pass, att man ska dricka rött vin till kött och vitt till allt annat, att man ska skaffa ett jobb som tillfredsställer både hjärta och huvud, att kärlek är en fråga om tajmning samt att man alltid ska följa sina drömmar.

Till månen, om så krävs.

Det funkade nog för henne, för oavsett var i världen hon var kände hon sig hemma. Hon dansade fram genom livet som om hon platsade på varenda fest hon inte var bjuden på, förälskade sig i varenda ensam själ hon träffade och fann lyckan på varje nytt äventyr. Hon hade helt enkelt den utstrålningen. Turister frågade henne om vägen när hon var utomlands, kypare ville höra hennes åsikter om vin och fin whisky och kändisar bad henne berätta om sitt liv.

En gång när vi besökte Towern i London hamnade min moster och jag av en tillfällighet på en exklusiv fest i St Peter ad Vincula och lyckades stanna tack vare en välriktad komplimang och ett iögonfallande, oäkta halsband. Där

träffade vi en prins av Wales, eller om det var Norge, som extraknäckte som DJ. Jag minns inte så mycket av resten av kvällen eftersom jag hade lite för stor tilltro till min förmåga att tåla alltför dyr whisky.

Så där var det på alla äventyr med min moster. Hon var en mästare på att göra sig hemmastadd.

Vet du inte vilken gaffel du ska använda på den fina middagen? Gör som personen bredvid. Har du gått vilse i staden där du bott nästan hela ditt liv? Låtsas vara turist. Lyssnar du på opera för första gången i ditt liv? Nicka och prisa sångarens förtjusande vibrato. Sitter du på en Michelinrestaurang med en flaska rött som kostar mer än en månadshyra? Kommentera vinets bouquet och säg att du har druckit bättre.

Vilket jag, i det här fallet, faktiskt hade.

En flaska för två dollar från Trader Joe’s smakade bättre, men det vägdes upp av de utsökta smårätterna. Baconlindade dadlar, grillad chèvre med lavendelhonung ringlad över, och rökt forell som smälte i munnen. På en charmig liten restaurang med mjukt gul belysning, öppna fönster som släppte in stadens ljud, gullrankor och ormbunkar i krukor på väggarna och ett lätt fläktdrag över axeln. Väggarna hade mahognypaneler och sofforna var gjorda av mjukt läder, det var en av sommarens första riktigt varma dagar och låren klibbade mot det där lädret. Lokalen var gemytlig och borden stod precis så långt ifrån varandra att de andra dämpade samtalen i restaurangen inte gick att tyda genom det oupphörliga mjuka sorlet från köket.

Om en restaurang kunde charma var jag som förtrollad.

Fiona, Drew och jag satt vid ett litet bord på Olive Branch, en restaurang i Soho med Michelinstjärna, som Drew bönat

och bett den senaste veckan att vi skulle besöka. Jag är vanligtvis inte den som gillar långluncher, men det var fredag och det var sommar och i ärlighetens namn var jag skyldig Fiona, Drews hustru, en tjänst eftersom jag fått avböja förra veckan när Drew velat gå på teater. Drew Torres var en redaktör med ständig hunger efter unika, begåvade författare och hon hade släpat med både mig och Fiona till flera av de knepigaste konserter, pjäser och ställen jag någonsin har varit på. Och det säger mycket, för jag hade besökt fyrtiotre länder med min moster och hon var världsbäst på att hitta knepiga platser.

Det här stället var dock mycket – mycket – trevligt.

”Det här är utan tvekan den flottaste lunchen jag någonsin har ätit”, konstaterade Fiona och stoppade ännu en baconlindad dadel i munnen. Det var det enda av det vi hittills hade beställt som hon kunde äta, den blodiga wagyubiffen kom inte på fråga eftersom hon var gravid i sjunde månaden. Fiona var lång och tanig med lavendelfärgat hår och blek hy. Hon hade mörka fräknar på kinderna och hade alltid på sig kitschiga örhängen som hon köpt på någon helgloppis. I dag hade hon metallormar som hade orden FUCK OFF i munnen. Hon var Strauss & Adders bästa formgivare.

Bredvid henne satt Drew, som precis stack gaffeln i ännu en bit wagyubiff. Hon hade nyligen blivit seniorredaktör på Strauss & Adder och hade långt, lockigt, svart hår och varmt brun hy. Hon klädde sig alltid som om hon var på väg till en utgrävning i Egypten cirka 1910, och dagens klädsel var inget undantag: mjuka khakibyxor, ledig men välstruken vit skjorta och hängslen.

När jag satt där med dem kände jag mig lite underklädd

i min gratis-T-shirt från Café Eggverything, mina föräldrars favoritrestaurang, mina ljusa jeans och de röda lågskorna jag haft sedan studentåren och vars sulor jag lagat med silvertejp för att jag inte kunde förmå mig att slänga dem.

Jag hade inte tvättat håret på tre dagar, och torrschampo var inte till någon större hjälp – men jag hade varit sen till jobbet i morse så jag hade inte tänkt så mycket på det. Jag var senior PR-strateg på Strauss & Adder, jag ägnade all min tid åt planering, men på något sätt hade jag helt missat att planera för det här restaurangbesöket. Men det var fredag, och det var sommar, och jag hade inte räknat med att någon skulle vara på kontoret i dag.

”Det är verkligen flott här inne”, instämde jag. ”Det är mycket bättre än det där stället i Greenwich Village där vi var på lyrikkväll.”

Fiona nickade. ”Men jag gillade att de hade uppkallat drinkarna efter döda poeter.”

Jag grimaserade. ”Emily Dickinson gav mig världens baksmälla.”

Drew verkade otroligt stolt över sig själv. ”Ja, visst är här trevligt? Du vet den där artikeln jag skickade dig, i Eater? Författaren, James Ashton, är kökschef här. Artikeln har ett par år på nacken, men det är fortfarande underbar läsning.”

”Och du vill att han skriver en bok åt oss?” sa Fiona. ”En, vadå, en kokbok?”

Drew verkade riktigt förnärmad. ”Hur okultiverad tror du jag är? Verkligen inte! Det vore rent slöseri att ha en sådan ordkonstnär till att skriva en kokbok.”

Fiona och jag utväxlade en menande blick. Drew hade sagt samma sak om pjäsen jag med knapp nöd lyckats und-

vika veckan innan då jag flyttat in i min avlidna mosters lägenhet på Upper East Side. På lördagen, när jag kämpade mig in i hissen med en vinylspelare, konstaterade Fiona att hon aldrig mer tänkte bada i havet.

Drew hade dock ett enastående öga för vad en person kunde skriva, inte vad de redan hade skrivit. Hon var lysande när det handlade om möjligheter. Då var hon i sitt esse.

Det var det som gjorde henne till en så unik drivkraft. Hon tog alltid ställning för underdogs och hjälpte dem att blomma ut.

”Varför ser ni ut så där?” frågade Drew och tittade vasst på oss. ”Jag hade rätt om den där musikern vi såg på Governors Island förra månaden.”

”Älskling”, sa Fiona tålmodigt. ”Jag försöker fortfarande komma över pjäsen jag såg förra veckan om en man som hade en affär med en delfin.”

Drew grimaserade. ”Det var … ett misstag. Men inte musikern! Och inte den där tiktokaren som skrev thrillern om nöjesfältet. Den kommer bli en jättesuccé. Och den här kocken … jag vet att den här kocken är speciell. Jag skulle vilja höra mer om sommaren då han fyllde tjugosex, han nämnde den i Eater, men jag vill veta mer.”

”Tror du det finns en bra story där?” frågade Fiona.

”Det är jag säker på. Visst har jag rätt, Clementine?”

De såg förväntansfullt på mig.

”Jag … jag har faktiskt inte läst artikeln”, medgav jag, och Fiona fnös på det där sättet som kommer ge deras framtida barn så oerhört mycket ångest. Jag slog skamset ned blicken.

”Det borde du!” svarade Drew. ”Han har varit i hela världen, precis som du. Ni ska se hur han skriver om mat, vän-

skap och minnen – jag vill ha honom.” Hon vände sin hungriga blick mot köket. ”Jag vill verkligen ha honom.” Och när hon hade den där glöden i ögonen fanns det ingenting som kunde stoppa henne.

Jag tog ytterligare en liten klunk av det alltför torra vinet och tog upp dessertmenyn för att ögna igenom den. Vi lunchade ofta tillsammans, det var en av fördelarna med att jobba i samma byggnad som sina bästa vänner, men vi brukade hålla oss i Midtown. Och restaurangerna i Midtown var … Nåväl.

Jag hade ätit fler smörgåsar och mac and cheese med hummer från foodtrucks än jag ville medge. Midtown om sommaren var turistcentralen, så att hitta någonstans att äta lunch som inte var en foodtruck eller Bryant Park var nästan omöjligt om man inte hade bokat bord.

”När du får tag på honom har jag en fråga om den här dessertmenyn”, sa jag och pekade på listans första punkt. ”Vad i helsike är en dekonstruerad citronpaj?”

”Åh, det där är kockens specialitet”, förklarade Drew samtidigt som Fiona ryckte till sig menyn för att läsa om den. ”Jag tänker definitivt prova den.”

”Om det bara är en skiva citron med strösocker på ett grahamskex kommer jag dö av skratt”, sa Fiona.

Jag kastade ett öga på telefonen för att se hur mycket klockan var. ”Vad det än är så gör vi nog bäst i att beställa och gå tillbaka. Jag sa till Rhonda att jag skulle vara tillbaka klockan ett.”

”Det är fredag!” invände Fiona och viftade mot mig med dessertmenyn. ”Ingen jobbar fredagar på sommaren. Framför allt inte på förlag.”

”Jo, jag gör det”, svarade jag. Rhonda Adder var min chef, huvudansvarig för marknadsföring och PR och en av förlagets ägare. Hon var en av branschens mest framgångsrika kvinnor. Om en bestseller låg gömd i en bok så visste hon precis hur hon skulle pressa fram den och det var en talang i sig. Och på tal om talang … ”Jag har tre författare som är ute på turné just nu, så något kommer gå snett”, sa jag för att försäkra mig om att Fiona och Drew förstod.

Drew nickade. ”Murphys förlagslag.”

”Murphys lag”, instämde jag. ”Och Julia grät ögonen ur sig i morse på grund av sin pojkvän så jag ska försöka lätta bördan för henne.”

”Åt helvete med Romeo-Rob”, sa Drew tonlöst.

”Åt helvete med Romeo-Rob”, upprepade jag.

”På tal om sådant.” Fiona rätade på sig och lade armbågarna på bordet. Jag kände igen den blicken och fick undertrycka ett stön. Hon såg rakt på mig med höjda ögonbryn.

”Hur är det med dig och Nate?”

Vinglaset kändes plötsligt synnerligen intressant, men ju längre hon stirrade på mig i väntan på ett svar, desto svagare blev jag. Till sist suckade jag och sa: ”Vi gjorde slut förra veckan.”

Fiona flämtade som om hon tog det som en personlig förolämpning. ”Förra veckan? Före eller efter flytten?”

”Medan jag flyttade. Kvällen när ni var på teater.”

”Och du sa inget?” tillade Drew, som nu verkade nyfiknare än sin bestörta fru.

”Du sa inget!” ekade Fiona med ett litet tjut. ”Det där är viktigt!”

”Det var verkligen ingen stor grej.” Jag ryckte på axlarna.

”Vi gjorde slut på sms. Jag tror att han redan dejtar någon han träffade på Hinge.” Mina vänner såg på mig med stort med lidande, men jag viftade bort det. ”Det är verkligen ingen fara. Vi var ändå inte särskilt kompatibla.”

Det var sant, men jag nämnde ingenting om grälet som föregick sms:en. Gräl var ett lite starkt ord, förstås. Det hade mer känts som en axelryckning och en vit flagga som slängts ut på ett slagfält som redan övergetts.

”Igen? Ska du jobba sent igen?” hade han frågat. ”Du vet ju att det här är en viktig kväll för mig. Jag vill att du ska vara här.”

I ärlighetens namn hade jag glömt att han hade vernissage på ett galleri den kvällen. Han var konstnär – metallarbetare, närmare bestämt – och det var en stor grej för honom. ”Jag är verkligen ledsen, Nate. Det här är viktigt.”

Och det var det, det var jag övertygad om, även om jag inte riktigt kom ihåg vad det var för kris som fått mig att jobba så sent.

Han var tyst en lång stund. ”Kommer det alltid vara så här?” frågade han sedan. ”Jag vill inte komma på andra plats efter ditt jobb, Clementine.”

”Det gör du inte!”

Det gjorde han. Det gjorde han verkligen. Jag höll honom på en armslängds avstånd, för då kunde han åtminstone inte se hur trasig jag var. Jag hade kunnat fortsätta ljuga. Jag kunde låtsas att allt var bra – för jag var bra. Jag var tvungen. Jag ville inte att folk skulle oroa sig för mig när de hade så många andra bekymmer. Det var väl det som gjorde mig intressant? Att man inte behövde oroa sig för Clementine West. Hon klarade sig alltid.

Nate hade dragit en djup, skälvande suck. ”Clementine, jag tycker du ska vara ärlig.” Och så var det med den saken – det där var spiken i den bildspråkliga kistan. ”Du skärmar av dig, du gömmer dig i jobb. Jag tror inte att jag egentligen känner dig. Du släpper inte in mig. Du vill inte vara sårbar. Vad hände med flickan på bilderna? Hon med vattenfärg under naglarna?”

Hon var borta, men det visste han förstås. Hon var försvunnen redan när han träffade mig. Jag tror det var därför han inte bara dumpade mig första gången jag ställde in och grusade hans planer – för att han letade efter flickan med vattenfärg under naglarna som han en gång sett på ett foto i min gamla lägenhet. En flicka från förr.

”Älskar du mig alls?” fortsatte han. ”Jag minns inte att du någonsin har sagt det.”

”Vi har bara varit ihop i tre månader. Är det inte lite tidigt?”

”Vet du så vet du.”

Jag knep ihop läpparna. ”Då vet jag nog inte.”

Och det var det.

Förhållandet var över. Innan jag hann säga något jag skulle ångra lade jag på och skrev i ett sms att det var slut. Jag kunde skicka hans tandborste med posten. Gode Gud, jag tänkte inte åka till Williamsburg om jag inte var tvungen.

Jag lyfte den alldeles för dyra vinflaskan för att fylla på mitt glas. ”Dessutom tror jag inte riktigt att jag vill ha ett förhållande just nu. Jag vill fokusera på min karriär, jag har helt enkelt inte tid med killar jag kan bli tvungen att dumpa via sms tre månader senare. Och sexet var inte ens särskilt bra.” Jag tog en stor klunk vin för att skölja ned den hemska sanningen.

Drew såg förbluffat på mig och skakade på huvudet.

”Inga tårar här, inte.”

”Jag har aldrig sett henne gråta över en kille”, sa Fiona till sin fru.

Jag försökte invända att det inte stämde, att jag faktiskt hade det, men sedan slöt jag ögonen för … hon hade rätt. Jag grät sällan oavsett vad det gällde, och över någon kille?

Aldrig. Fiona sa alltid att det berodde på att jag i slutändan kallade alla pojkvänner för någon kille – personer som inte ens förtjänade ett namn i mitt minne. ”Du har aldrig varit kär”, sa hon en gång, och det kanske stämde.

”Vet du så vet du”, hade Nate sagt.

Jag visste inte ens hur kärlek skulle kännas.

Fiona viftade med handen. ”Okej, ajöss med honom då!

Han förtjänade inte en flickvän med ordnad ekonomi som gör ett sjuhelsikes jobb och har en lägenhet på Upper East Side.” Hon verkade plötsligt minnas den andra saken jag inte riktigt ville prata om. ”Hur trivs du? I lägenheten?”

Lägenheten. Hon och Drew hade slutat kalla den för min mosters lägenhet i januari, men jag hade svårt att sluta. Jag ryckte på axlarna.

Jag kunde säga som det var. Varje gång jag gick in genom dörren väntade jag mig att se min moster sitta där i sin ljust blågröna öronlappsfåtölj, men fåtöljen var borta.

Ägaren likaså.

”Jättebra”, sa jag bestämt.

Fiona och Drew såg på varandra som om de inte trodde mig. Och visst, jag var ingen vidare lögnare.

”Jättebra”, upprepade jag. ”Och varför pratar vi om mig? Låt oss hitta din berömda kock och se om vi kan locka över

honom till den mörka sidan.” Jag sträckte mig över bordet efter den sista dadeln och åt upp den.

”Visst, visst, vi får bara vinka till oss vår servitris …”, muttrade Drew och såg sig omkring för att se om hon kunde få ögonkontakt med någon, men hon var alldeles för artig och blyg för att göra mer än att titta menande på personalen. ”Ska jag räcka upp handen, eller … hur gör man på fina restauranger?”

Drew hade de senaste månaderna varit betydligt mer aktiv i sökandet efter författare till sin repertoar, men jag kunde inte låta bli att undra huruvida en del av evenemangen – konserten på Governors Island, pjäsen jag beklagligt nog missat, förra månadens opera, tiktokaren vi träffat i en bokhandel i Washington Heights, utställningen av alster en konstnär hade målat med kroppen – var avsedda att ge mig annat att tänka på. Dra mig ut ur sorgen. Men nu hade det gått nästan ett halvår och jag mådde bra.

Jag mådde faktiskt bra.

Ibland var det bara svårt att övertyga dem som sett mig snyfta på badrumsgolvet klockan två på morgonen, redlöst berusad, natten efter min mosters begravning.

De hade sett mina värsta, mest sårbara sidor utan att för den sakens skull radera mitt nummer från telefonen. Jag var inte alltid världens lättaste att ha att göra med, och att de ändå stod ut betydde mer för mig än jag någonsin skulle medge. Och att släpas med på de senaste månadernas utflykter hade varit uppiggande.

Så att vinka till mig en servitris för Drew var det minsta jag kunde göra.

”Jag fixar det”, suckade jag och fångade vår servitris upp-

märksamhet med en vink och ett rop när hon vände sig från ett annat bord. Jag var inte helt säker på att det var så här man skulle göra på en finare restaurang, men hon skyndade sig snabbt till vårt bord. ”Vi skulle vilja ha, öh …” Jag tittade på dessertmenyn.

”Den där dekonstruerade citrongrejen”, hjälpte Fiona.

”Precis”, sa jag. ”Och skulle vi möjligen kunna få ett ord med kökschefen?” Drew drog raskt upp ett visitkort ur sin väska och överräckte till servitrisen. ”Hälsa honom att vi kommer från förlaget Strauss & Adder och att vi vill diskutera en affärsmöjlighet – en bok, faktiskt.”

Servitrisen verkade inte det minsta förvånad över denna förfrågan när hon tog emot visitkortet och stoppade det i fickan på sitt svarta förkläde. Hon sa att hon skulle se vad hon kunde göra och skyndade iväg för att lägga dessertbeställningen.

Drew klappade tyst händerna så snart servitrisen hade gått. ”Nu kör vi! Aah, känner ni spänningen? Jag tröttnar aldrig.”

Hennes entusiasm smittade, trots att jag inte hade någon stark åsikt om den här kocken. ”Aldrig”, upprepade jag i samma ögonblick som min telefon började vibrera i väskan. Jag tog upp den och såg en notis om ett mejl. Varför hade en av mina författare mejlat mig?

Fiona lutade sig närmare sin fru. ”Åh, tror du vi kan para ihop Clem med den där killen som flyttade in i lägenheten intill vår?”

”Han är gullig”, instämde Drew.

”Nej tack.” Jag öppnade mejlen. ”Jag är inte redo att kasta mig in i ett nytt förhållande.”

”Du sa ju att du hade kommit över honom!”

”Jag måste ändå ha en sorgeperiod. Fan också”, tillade jag när jag hade ögnat igenom meddelandet. ”Jag är ledsen, men jag måste springa”, sa jag och reste mig.

”Är det något som är fel?” frågade Fiona bekymrat. ”Vi har inte ens fått vår dessert än.”

Jag tog upp plånboken ur min väska, en Kate Spade-kopia, och lade företagskortet på bordet eftersom det här tekniskt sett var en jobblunch. ”En av mina författare har precis fastnat i Denver och Julia svarar inte på mejl. Ta lunchen på det där, så ses vi på kontoret”, sa jag ursäktande när Drew tog kortet.

Hon såg bestört ut. ”Men, va?” Hennes blick gled till köket och tillbaka till mig.

”Ni klarar detta”, sa jag samtidigt som jag fick ännu ett panikmejl från min författare. Jag kramade dem båda, tog en sista friterad chèvreboll som jag sköljde ned med resten av vinet innan jag vände mig om för att gå …

”Se upp!” tjöt Drew. Fiona flämtade.

För sent.

Jag kolliderade med en servitör bakom mig. Desserten han höll i for åt ena hållet och han åt det andra. Jag for ut med handen för att ta tag i den samtidigt som han sträckte sig efter mig och hjälpte mig tillbaka till upprätt position.

Jag snubblade till, men återfick snabbt balansen tack vare hans starka grepp om min arm.

”Snygg räddning”, sa han varmt.

”Tack, jag …” Och det var då jag insåg att min andra hand vilade mot hans extremt starka bröstkorg. ”Åh!” Jag återlämnade hastigt desserten och klev undan. ”Jag ber verkligen om ursäkt!” En rodnad steg alltför hastigt över

9789180830577

Rätt plats fel tid

ashley poston

darling Clementine”

Förlagslunch