Annika Sundberg
Karat
Bantorget 3
222 29 Lund
karatforlag.se
karat förlag Àr ett imprint i Historiska Media
Citatet pĂ„ s. 77 Ă€r frĂ„n âThe Famine Roadâ av Eavan Boland (översĂ€ttning: Annika Sundberg)
The Rachel Incident
First published in Great Britain in 2023 by Virago Press
Copyright © Caroline OâDonoghue 2023
Kapitlet Rachel © Karat, Historiska Media 2024
översÀttning Annika Sundberg
sÀttning Charlotta Magnusson
omslagsbild
Gideon Rubin âUntitledâ, Oil on Linen 2022 tryck Scandbook UAB, Litauen 2024
Första tryckningen
isbn 978-91-8083-050-8
TillÀgnas mÀnnen i mitt liv: Ryan Farrell, som Àlskade mig dÄ, Gavin Day, som Àlskar mig nu och min pappa, som Àlskar mig alltid.
Jag hade inte tÀnkt skriva om det hÀr.
Jag vet att det Àr nÄgot som journalister jÀmt sÀger, men i mitt fall Àr det sant. NÀstan alla sitter pÄ nÄgon omvÀlvande erfarenhet som man en vacker dag hoppas göra en bok av. Jag lovar och svÀr att det aldrig har varit min avsikt.
Produktionen av böcker miste sin magi för min del nÀr jag var tjugoett, och sedan dess har jag inte velat ha med dem att göra.
Jag pratar egentligen bara om mr Byrne med James Devlin, sÄ dÀrför trodde jag att det var genom honom som han möjligen skulle dyka upp i mitt liv igen.
SÄ blev det inte. Han dök upp tack vare Toy Show.
The Late Late Toy Show Àr ett Ärligen Äterkommande irlÀndskt tv-program dÀr smÄ barn recenserar det gÄngna Ärets bÀsta leksaker och ger andra barn rÄd om vad de ska önska sig i julklapp. Det hÀr Àr en stor grej för alla irlÀndska barn, och den Àr Ànnu större för alla vuxna irlÀndare som Àr bosatta utomlands. Det Àr svÄrt att förklara det för utomstÄende, vilket visserligen hör till tjusningen. Antingen fattar man det eller sÄ fattar man det inte. Antingen Àr man en av oss eller sÄ Àr man det inte. Det Àr kanske för att sÄ mÄnga pÄstÄr sig vara irlÀndare som vi placerar vÄra interna skÀmt allt högre upp i hyllan, sÄ att man till sist mÄste be nÄgon ur personalen att plocka ner dem Ät en.
Runt hela vÀrlden anordnas offentliga visningar av programmet. Vuxna irlÀndare sitter i grupp och hejar pÄ femÄringar som testar Polly Pocket-dockor i direktsÀndning. Jag Àr redaktör pÄ The Hiberian Post, en tidning för irlÀndare som Àr bosatta i Storbritannien. Det ligger pÄ mitt bord att skriva om
olika fenomen bland utlandsirlÀndare, och dÀrför ligger det pÄ mitt bord att skriva om Toy Show.
âĂr det sĂ€kert?â sĂ€ger Angela. âJag vill ogĂ€rna tvinga dig Ă€nda till Soho i kylan, sĂ„ hĂ€r tre veckor före jul.â
âDet Ă€r ingen faraâ, sĂ€ger jag och lyckas nĂ€stan strypa mig sjĂ€lv nĂ€r jag virar min lĂ„nga halsduk Ă€nda upp till hakan.
âJag vill inte vara jobbigâ, sĂ€ger hon. âMen med tanke pĂ„ ditt tillstĂ„nd âŠâ
âJag mĂ„r prima, jag lovar.â Jag gnider mig om min utputande mage. Alldeles nyligen gick graviditeten in i ett lugnare skede. Under de första mĂ„nadernas kraftiga illamĂ„ende och oro hade jag kĂ€nslan av att ha gett mig ut pĂ„ en lĂ„ng valfĂ„ngstresa. Jag har trots allt ett missfall i bagaget. Men sĂ„ hĂ€r i sjunde mĂ„naden har jag kĂ€nt av den sortens svĂ„rmodiga vansinne som kan drabba den som varit ute pĂ„ havet för lĂ€nge. Jag kan inte lĂ€ngre förestĂ€lla mig land. Det kĂ€nns som om jag kommer att vara gravid för all framtid.
Jag Äker till en bar i Soho som just i kvÀll har blivit tillflyktsort för alla med hemlÀngtan. Förr i tiden gick jag ofta pÄ tillstÀllningar för utlandsirlÀndare, som pÄ den tiden mest handlade om folkomröstningarna i abortfrÄgan och krav pÄ förÀndring. Jag brydde mig. Jag engagerade mig. Jag tjÀnade ocksÄ mycket pengar. De engelska tidningarna publicerade flera reportage om den irlÀndska kampen för abort, och jag hörde till de journalister som fick i uppdrag att skriva dem. Jag intervjuade aktivister, personal pÄ Marie Stopes-klinikerna, mÀnniskor som hade förlorat döttrar eller hustrur under komplicerade förlossningar och en lÀkare som vÀgrade att prioritera mödrarna. Under brÄkdelen av en sekund blev irlÀndska journalister uppmÀrksammade i England. Jag gick i demonstrationstÄg och hamnade pÄ fester efterÄt. Min kontaktlista var full av folk som jag gett löften pÄ fyllan, ofta om nÄgot slags bevakning som jag inte kunde tillhandahÄlla.
Min mobil hÄller fortfarande fast vid dem, fyra Är och en Iphone-uppgradering senare. clara folkomröstning, siobhan folkomröstning, ashling folkomröstning, donnacha folkomröstning. FrÀmlingar för varandra, men under en kort period förgreningar pÄ ett slÀkttrÀd för mÀnniskor som hade samma mÄl men som nu, nÀr vi har nÄtt det mÄlet, inte har mycket gemensamt lÀngre.
Vi Àr glada över rÀtten till abort och till samkönade Àktenskap, men vi saknar kvÀllar som den hÀr.
Alla stolar Àr upptagna, och eftersom jag Àr tillfÀlligt galen glömmer jag att jag faktiskt har rÀtt till en sittplats. En man i ungefÀr min Älder, som satt sig tillrÀtta med nÄgra kompisar, erbjuder mig sin.
âJag vill inte splittra er grupp.â De flesta i kompisgĂ€nget, som entusiastiskt tar del av kvĂ€llens underhĂ„llning, verkar vara gay. För att inte bryta mot de homosexuellas umgĂ€ngesregler mĂ„ste jag Ă„tminstone lĂ„tsas tacka nej till rollen som den pĂ„flugna heterosexuella kvinnan. I sjĂ€lva verket suktar jag efter att bli en del av deras krets.
Han skakar pĂ„ huvudet och leder mig vĂ€nligt till sin stol. âIngen fara, ingen fara allsâ, sĂ€ger han med en kraftig irlĂ€ndsk dialekt. âHur skulle det se ut om vi lĂ€t en gravid kvinna stĂ„ upp i juletid?â
âVad skulle Jesusbarnet tycka?â sĂ€ger nĂ„gon annan, och eftersom vi nu sitter vĂ€ldigt nĂ€ra varandra blir jag automatiskt hedersmedlem i gruppen. Det kĂ€nns hĂ€rligt. De fĂ„r mig att kĂ€nna mig stor och viktig, som jungfru Maria nĂ€r hon visade sig för de tre barnen i Fatima.
Programmet avbryts för det första reklaminslaget, och jag kĂ€nner att nĂ„gon knackar mig pĂ„ benet. âUrsĂ€ktaâ, sĂ€ger han. Det Ă€r en av mĂ€nnen i den andra delen av cirkeln, som jag inte har pratat med Ă€n. âFĂ„r jag bara frĂ„ga âŠâ
Men jag hör inte vad han sĂ€ger. KvĂ€llens arrangör stĂ€nger av ljudet pĂ„ tv:n och höjer musiken. âCâest La Vieâ med B*Witched spelas pĂ„ alldeles för hög volym, och alla rycker till pĂ„ sina stolar. Arrangören sĂ€nker snabbt ljudet och hĂ„ller upp hĂ€nderna i en ber om ursĂ€kt-gest.
Jag vÀnder mig mot killen igen.
â⊠vet du möjligen hur det gĂ„r för honom?â Han avslutar den mening jag inte hörde.
Kanske beror det pÄ att mÀnnen runt mig Àr gay, eller pÄ att jag sÄ ofta fÄr frÄgor om min bÀste vÀn. Kanske beror det pÄ min graviditetsdimmiga hjÀrna. Men jag trodde verkligen att hans frÄga handlade om James Devlin. Det Àr i just den hÀr sortens sammanhang som jag brukar fÄ frÄgor om James. Han platsar i en alldeles speciell skÀrningspunkt i kÀndisskapets
Venndiagram: kÀnd irlÀndare, kÀnd homosexuell, kÀnd pÄ sociala medier, men inte kÀnd pÄ riktigt. Om han varit hÀr i kvÀll hade han blivit fotograferad, men ingen hade bett honom om hans autograf. Han Àr tillrÀckligt kÀnd för att nÄgon irlÀndsk tidning ska publicera nyheten Corkbo manusförfattare till Hollywoodfilm om han Àr en av fem författare till ett filmmanus.
âHan Ă€r i New Yorkâ, sĂ€ger jag stolt. âDet gĂ„r faktiskt riktigt bra för honom, och det handlar inte bara om videoklippen pĂ„ Instagram. Han skriver manus till en talkshow.â
Killen tittar oförstĂ„ende pĂ„ mig, sĂ„ jag sĂ€ger namnet pĂ„ talkshowen. Ănnu en tom blick.
Han rynkar pannan. âDu gick vĂ€l pĂ„ hans seminarium för sistaĂ„rsstudenter?â sĂ€ger han. âMr Byrne? Viktoriansk litteratur?â
âMr Byrneâ, upprepar jag, och med ens kopplas min hjĂ€rna ner. Som i ett strömavbrott. Tusentals lampor i ett bostadshus slĂ€cks pĂ„ en och samma gĂ„ng.
âJag Ă€r rĂ€tt sĂ€ker pĂ„ att vi pluggade pĂ„ universitetet samtidigt?â sĂ€ger han lĂ„ngsamt. âVi var kursare. Fred Byrnes kurs.â
âJaâ, svarar jag, och trots chocken över att höra hans namn Ă€r jag redan medveten om budskapet som mitt ansikte utstrĂ„lar. Jag samlar anletsdragen, men för sent. Jag mĂ„ste förklara mig för den hĂ€r frĂ€mlingen, men var ska jag börja? Hur ska man kunna begripa det dĂ€r Ă„ret pĂ„ Shandon Street om man inte upplevde det dĂ€r och dĂ„, tillsammans med oss?
âDu, det var inte meningen att âŠâ, sĂ€ger han nĂ€r han inser att han har trampat i klaveret, men inte vet hur han ska lyfta pĂ„ foten igen. âJag hade bara för mig att du hörde till hans favoriter, det var i alla fall sĂ„ det verkade, och kanske visste du nĂ„got.â
âKanske visste jag vad dĂ„?â sĂ€ger jag. Hur ska jag pĂ„ ett diskret sĂ€tt kunna förklara för den hĂ€r frĂ€mlingen att jag aldrig hade sex med mr Byrne, trots den allmĂ€nna ryktesspridningen i Cork nĂ€r det begav sig?
âHan ligger i komaâ, sĂ€ger han. Det Ă€r som om han lĂ€mnar ifrĂ„n sig informationen snabbt för att genast kunna fly frĂ„n den. âHan har fĂ„tt nĂ„gon bisarr hjĂ€rnsjukdom och nu ligger han i koma.â
Som höggravid upplever jag min kropp i olika lager â skorpa, mantel, kĂ€rna â och alltihop vibrerar samtidigt nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ mr Byrne. Den storvuxne, mĂ€rklige mr Byrne, som Ă€lskade franska viner och smĂ„, raffinerade bakverk. De portugisiska pajerna han köpte med sig frĂ„n English Market och som fortfarande var varma nĂ€r vi fick dem. Den fylliga, gula smaken, frĂ€knarna av svartnat socker pĂ„ ytan.
Musiken som strömmar ut frÄn högtalaren markerar att reklamavbrottet Àr slut, och Toy Show fortsÀtter. En liten pojke frÄn Wicklow börjar cykla runt i en ring.
Jag mÄste ringa James.
Det Àr lustigt att James och jag skulle bli sÄ goda vÀnner, med tanke pÄ att han trodde att jag var nÄgon helt annan under de tvÄ första veckorna av vÄr bekantskap.
Jag minns första gĂ„ngen vi trĂ€ffades som om det var en scen ur en film. Det var en torsdag i november och jag stod bakom disken pĂ„ OâConnor Books. Det hĂ€r var 2009. Det var mitt sista Ă„r pĂ„ universitetet och det var tjugonio dagar till julafton. VĂ„r butikschef Ben oroade sig redan för att julförsĂ€ljningen skulle gĂ„ dĂ„ligt, och han gick jĂ€mt omkring och pĂ„stod en massa saker om âbranschenâ. Det lĂ€t pĂ„ honom som om bokbranschen var en drake som var fastkedjad i kĂ€llaren och i vilken sekund som helst skulle slita oss i smĂ„bitar. Han pratade om Ă„rets alla julklappsböcker â jag har för mig att Dawn French och Julie Walters just hade gett ut konkurrerande sjĂ€lvbiografier â som om de var förkolnade lik som vi kastade in i munnen pĂ„ draken för att den skulle vara mĂ€tt och belĂ„ten.
âPĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet hĂ„ller branschen sig i rullningâ, sa Ben med ett nĂ€rapĂ„ rörande allvar. Förmodligen satte han större tilltro till skĂ„despelerskors minnen Ă€n Julie Walters och Dawn French sjĂ€lva hade gjort nĂ€r de skrev ner dem. Jag bar ut Ă€nnu
en trave frÄn lagret, ett torn av böcker som började vid midjan och gick Ànda upp till hakan.
James Devlin hade pÄbörjat sitt julvikariat torsdagen innan, dÄ jag hade tagit ledigt för att skriva klart mina uppsatser till universitetet. James hade jobbat sitt första pass tillsammans med Sabrina. Senare sa han att han blivit sÄ övervÀldigad av alla nya ansikten och namn att han hade blandat ihop dem, och nÀr jag sa att det var struntprat slÀngde han upp hÀnderna i luften och sa att alla heterokvinnor sÄg likadana ut i hans ögon.
Det första passet med Sabrina mĂ„ste ha haft sina ljuspunkter â vilket Ă€r underligt eftersom Sabrina i allmĂ€nhet inte uppfattades som sĂ€rskilt rolig â för nĂ€r James lyfte pĂ„ trĂ€klaffen till disken var han full av hemligheter.
âNĂ„gon hĂ€r har skabbâ, sa han, âoch denne nĂ„gon har glömt sin salva inne pĂ„ dass.â
Det kĂ€nns konstigt att sĂ€tta vĂ„rt första samtal pĂ„ prĂ€nt, för det lyckas inte alls förmedla nĂ„gon sann bild av James eller av hur charmad jag blev av hans inledande replik. âNĂ„gon hĂ€r har skabb.â Han lĂ€t som om han var Hercule Poirot och gjorde efterforskningar pĂ„ ett lantstĂ€lle som drabbats av ond, brĂ„d död. Som om han hade uppdagat vĂ„rt vĂ€lordnade samhĂ€lles dolda fördomar och var i begrepp att avslöja dem. Den andra delen av meningen var nĂ„got helt annat: âoch denne nĂ„gon har glömt sin salva inne pĂ„ dassâ. Han kom frĂ„n Fermoy, som lĂ„g nĂ€stan fyra mil frĂ„n Cork och i mina ögon var rena vischan. Men han hade vuxit upp i Storbritannien â och flyttat runt mycket, skulle det visa sig â och dĂ€rför hade han ett underligt uttal som var svĂ„rt att platsbestĂ€mma. Jag Ă€r född i Douglas, en liten byliknande förort tre kilometer söder om centrum, och bodde pĂ„ den tiden fortfarande hemma.
âVa?â sa jag. Jag blev sĂ„ chockad att oĂ„tkomligheten som
hörde till min offentliga personlighet â Tjej som arbetar i bokhandel â gick upp i rök. âOch vad Ă€r skabb för nĂ„got?â
âDet Ă€r en parasit.â
âI stil med mask?â
âMask har man i sig. Skabb har man pĂ„ sig. Har du aldrig haft springmask?â
âNej.â
âInte ens som barn?â
Jag tĂ€nkte efter. âRevorm. Ăr det samma sak?â
âHur fick du revorm?â
Han lĂ€t uppriktigt intresserad. Jag började grĂ€va i minnen som jag inte hade tĂ€nkt pĂ„ tidigare, och det kĂ€ndes som om jag upptĂ€ckte en ny del av havsbottnen. âVi hade en katt, en hittekatt. Kanske fick jag det av honom?â
âDet Ă€r lustigt hur alla hade upphittade husdjur pĂ„ nittiotaletâ, sa han medan han knappade in sin sexsiffriga kod i kassaapparaten. âPĂ„ den tiden fick man sin hund direkt frĂ„n gatan.â
NĂ€r jag började jobba i bokhandeln hade jag vissa förestĂ€llningar om vilken sorts samtal som passade in dĂ€r. De borde handla om böcker, tĂ€nkte jag. Men vi pratade sĂ€llan om vad vi lĂ€ste. Boksmaken bland personalen skilde sig vĂ„ldsamt Ă„t, men i stĂ€llet för att inspirera till livliga diskussioner om litteratur satt vi bara och lĂ€ste vĂ„ra böcker i personalrummet under tystnad. Ben tyckte om James Joyce. Sabrina Ă€lskade Terry Pratchett och Douglas Adams och liknande författare som man aldrig visste om de skĂ€mtade eller inte. Andra kollegor var omvĂ€xlande intresserade av populĂ€rpsykologi, freakonomics, lokalhistoria och Simonâs Cat-böckerna, men jag lyckades aldrig hitta nĂ„got att prata med dem om.
SjÀlv lÀste jag oftast ⊠tja, romaner. Framför allt av Àldre datum. Böcker som varit vansinnigt populÀra i mitten av nittonhundratalet och dÀrför var godkÀnda av kultureliten, men som
var tillrÀckligt bortglömda av samtiden för att jag skulle kÀnna mig speciell. Jag tyckte om döda kvinnor som formulerade sig vÀltaligt om samhÀllet. Jag tyckte om lÄnga textpartier om ransoneringen eller sexuella uppvaknanden i Frankrike. Innan jag började arbeta i bokhandeln hade jag uppfattat mig sjÀlv som ganska belÀst.
Jag sÄg till att inte prata med James om böcker eftersom jag redan hade förlorat alltför mÄnga potentiella vÀnskaper pÄ det sÀttet. Jag ville frÄga honom om nÄgot verkligt, eller i alla fall nÄgot som min tjugoÄriga hjÀrna betraktade som verkligt. Jag behövde sÀga nÄgot som var lika bra som det dÀr med skabben.
Men jag hann inte, för just dÄ kom en mÀngd kunder fram till disken och vi började slÄ in deras inköp sida vid sida. Vid det hÀr laget hade jag gjort det hundratals gÄnger: stÄtt bredvid nÄgon kollega i flera timmar, slagit in beloppen och smÄpratat. Det hade alltid kÀnts fullkomligt odramatiskt. Och det hÀr kommer att lÄta fÄnigt, eller som om jag i efterhand överdriver det jag kÀnde under vÄrt sena arbetspass, men det var annorlunda den hÀr gÄngen. Det kÀndes varmt, som de sporadiska tystnaderna under lÄnga bilfÀrder med goda vÀnner.
NÀr passet var slut frÄgade han vad jag skulle göra efter jobbet.
âJag ska trĂ€ffa min pojkvĂ€nâ, sa jag, genast orolig för att jag skulle missa chansen att bli James bĂ€sta vĂ€n genom att trĂ€ffa Jonathan.
James tĂ€nde redan en cigarett. âĂ t vilket hĂ„ll ska du?â
âSober Lane.â
âOj!â sa han, och jag visste inte om han hade brĂ€nt sig eller om han hade fĂ„tt nĂ„got slags uppenbarelse. âJag ska till Travers Street. Jag kan följa dig.â
Vi började gÄ, och trots att jag ville öppna James pÄ vid gavel och bosÀtta mig i honom fick jag inte chansen att stÀlla
nÄgra frÄgor. James ville egentligen inte heller stÀlla frÄgor. Han ville göra antaganden.
âJaha, dĂ„ ska vi se. Din pappa arbetar pĂ„ bank.â
Jag log. âFel.â
âI sĂ„ fall jobbade din morfar eller farfar pĂ„ bank. Det vilar nĂ„got bankaktigt över dig.â
âMin morfar arbetade pĂ„ bank, det stĂ€mmer. Men min pappa Ă€r tandlĂ€kare.â
âDĂ€r ser du. Det visste jag vĂ€l.â
âDu visste ingenting!â
Han viftade med handen ovanför mitt huvud, som om han förtrollade mig. âJodĂ„, jag uppfattade tydligt dina övre-medelklass-vibbar. Gamla pengar, gamla Cork. Men jag kan inte riktigt bestĂ€mma mig för om din mamma Ă€r en urtjusig, smal fyllkaja eller en riktig surkĂ€rring. Hoppressade, tunna lĂ€ppar, som murran pĂ„ en kanariefĂ„gel. BrĂ€nns det?â
Jag skrattade och undrade samtidigt hur han kunde veta allt det hĂ€r. âDet brĂ€nns nĂ€stan. Det andra alternativetâ, sa jag och kĂ€nde mig genast elak. Min mamma arbetade ocksĂ„ i praktiken, och eftersom pappa framför allt gjorde kosmetiska ingrepp hade bĂ„da lidit av de Ă€ndrade prioriteringarna i ett land som hade allt mindre anledning att le.
âOch pojkvĂ€nnen ⊠pojkvĂ€nnen, pojkvĂ€nnen, pojkvĂ€nnen. Nu Ă€r jag kluven igen.â
Han hade gestikulerat sÄ mycket medan han pratade att glöden hade fallit av cigaretten, sÄ han stannade för att tÀnda den igen.
âNi har varit ihop sedan gymnasiet, blev utnĂ€mnda till Ă rskursens sötaste kĂ€rlekspar, alla tror att ni ska gifta er, men du vet inte riktigt. Ni planerar att resa till Thailand tillsammans.â
Han andades ut. âEller en Ă€ldre man, doktorand i konst eller litteratur eller nĂ„got liknande, en snĂ€ppet för stor Ă„lders-
skillnad, lite knusslig med pengarna, dina vĂ€nner hatar honom men har inte berĂ€ttat det för dig.â
Jag vet inte varför han tyckte det var okej att förolÀmpa alla jag kÀnde, bÄde verkliga och pÄhittade personer. Men han var sÄ övertygad om att det inte var nÄgra problem att jag inte sa nÄgot.
âInget av det stĂ€mmerâ, sa jag till Jonathans försvar. âHan Ă€r ingetdera. Det gĂ„r inte att kategorisera honom.â
âMen vilket av alternativen ligger han nĂ€rmast?â
Jag tĂ€nkte efter. âJa alltsĂ„, det första, kanske.â Och det sa jag bara för att det var det minst dĂ„liga alternativet.
Jag var kÀr, eller det var i alla fall vad jag trodde. Problemet var att ingen tog det pÄ allvar. Jag var tjugo Är och hade tvÄ stora behov i livet: att vara kÀr och att bli tagen pÄ allvar.
Jonathan och jag hade vuxit upp i förorter till Cork och tyckte det var vÀrdelöst att plugga vidare i samma stad. Enligt oss hade staden sex bra pubar och tre bra klubbar, och vi anstrÀngde oss för att verka uttrÄkade av Corks innerstad, samtidigt som vi inte sökte oss bort eller gjorde nÄgot annat Àn det vi gjort som sjuttonÄringar.
Som par var vi seriösa pĂ„ grĂ€nsen till trĂ„kiga och vi hade ovanligt konservativa Ă„sikter. För ett litet tag sedan öppnade jag ett gammalt mejlkonto för att Ă€ndra lösenordet till nĂ„gonting. DĂ„ hittade jag en av mina sociologiuppsatser frĂ„n den hĂ€r tiden, Jonathantiden, mejlad till min handledare. Uppsatsen hade titeln âPatriarkatet i dagens Irlandâ. Jag klickade pĂ„ den, nyfiken pĂ„ vad jag som ung hade haft att sĂ€ga om de irlĂ€ndska kvinnornas underordning.
FrÄgan huruvida patriarkatet Àr en faktor i dagens Irland Àr knappast relevant, lydde den första meningen. Det intressanta Àr varför patriarkatet har blivit sÄ orÀttvist förlöjligat i egenskap av ordnande princip.
Uppsatsen gjorde mig chockad. Den var fullstĂ€ndigt uppriktigt skriven. Som nittonĂ„ring hade jag alltsĂ„ stĂ€llt mig pĂ„ patriarkatets sida â samma flicka som bara tvĂ„ Ă„r tidigare hade lagt alla sina födelsedagspengar pĂ„ ett dagen efter-piller, och detta i ett land som hade försĂ€krat sig om att det var pinsamt och besvĂ€rligt att skaffa dem. Jag lĂ€ste igenom uppsatsen och sedan slĂ€ngde jag den. Efter det gick jag omkring i London och var nojig i tvĂ„ dagar. Min paranoia var vanlig bland mĂ€nniskor ur min generation: en rĂ€dsla för att bli lynchad av en osynlig mobb pĂ„ nĂ€tet pĂ„ grund av ideologiska brott man begĂ„tt som tonĂ„ring. Jag trodde att jag alltid hade varit feminist. Jag hade ju Ă€nda sedan födseln vetat att till varon var orĂ€ttvis. Men nej, allt det dĂ€r hĂ€nde senare, nĂ€r jag var i tjugofemĂ„rsĂ„ldern och bodde i London.
Men det hÀr var den Rachel som Jonathan kÀnde och som han och jag hade skapat tillsammans. Vi brukade sitta pÄ puben och hitta pÄ Äsikter, oftast genom att utgÄ frÄn allmÀnt förekommande uppfattningar och vÀnda upp och ner pÄ dem. I vÄr vÀrld var det ett radikalt stÀllningstagande att hata filmen Anchorman.
NÀr vi kom fram till Sober Lane gick James vidare. Jag frÄgade om han ville följa med in och trÀffa min pojkvÀn. Han sa nej.
âJag vill inte stĂ€lla till det för digâ, sa han. âTĂ€nk om han fĂ„r för sig att jag försöker stjĂ€la hans flickvĂ€n.â
Jag skrattade, för det var sÄ uppenbart att James var gay. Tanken att han skulle försöka stjÀla mig var absurd. Men jag skrattade för lÀnge och för högljutt, och rodnade sedan nÀr jag sÄg James sÄrade min. Han hade inte kommit ut ur garderoben Àn och han trodde att hans garderob var övertygande. Jag slutade skratta.
âHan Ă€r inte svartsjukt lagdâ, sa jag snabbt, och James sken upp lite igen.
Jag sa hej dÄ till min nye vÀn och gick in pÄ den mörka krogen dÀr Jonathan satt och vÀntade, medan jag förbannade min oförskÀmdhet.
Men James stal mig faktiskt frÄn Jonathan. PÄ bara en mÄnad skulle James kolonisera mig pÄ cellnivÄ och min personlighet skulle forma sig efter hans pÄ alla tÀnkbara sÀtt. Enligt den officiella versionen var det Jonathan som dumpade mig. Sanningen Àr att jag lÀmnade honom för en annan man.
Det hÀr Àlskar James att sÀga till folk: Rachel och jag har brÄkat en enda gÄng, och det var innan vi kÀnde varandra ordentligt.
Och dÄ sÀger jag: Och dÄ trodde James att jag var en tjej som hette Sabrina.
Och han fyller i: SÄ i sjÀlva verket brÄkade jag med Sabrina.
Vi har förstÄs brÄkat fler gÄnger Àn sÄ. TvÄ gÄnger till. Dem pratar vi inte om.
Det hade gÄtt nÄgra veckor sedan James följde med mig till Sober Lane, men han hade inte visat mig samma intresse igen. Jag började bli sur. Det var inte schyst att först rikta strÄlkastarljuset mot mig och sedan skutta vidare och lÀmna mig i mörkret och kylan med mina egna trista bekantskaper. De flesta av mina nÀrmaste vÀnner hade börjat pÄ universitetet: de högpresterande eleverna hade kommit in pÄ Trinity, de blivande lÀrarna gick pÄ Mary I. Kvar fanns antingen tjejer som jag varit ytligt bekant med pÄ gymnasiet eller tjejkompisar till Jonathan.
James var den förste jag hade trÀffat pÄ flera Är som jag verkligen ville bli vÀn med, men det verkade inte ömsesidigt. Som lök pÄ laxen hade han lyckats charma alla i ledningen och hade dÀrför alltid första tjing pÄ de bÀsta arbetspassen.
PÄ den tiden visste jag inte hur man visar sin ilska, sÄ jag bara hÀrmade beteendet jag hade lÀrt mig dÀr hemma: vi talade i korta och bryska meningar tills den andre tappade humöret.
