9789180809535

Änglabarnet GUNI LLA KARE

ISBN:978-91-8080-953-5

©Gunilla Kare 2025

Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm, Sverige, bod@bod.se

Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg, Tyskland

Gustav 1999

Somenspillra av denjag en gång varliggerjag häroch väntar på slutet. Oönskad, bortkastad, bortglömd. Oförmögenatt klaramig själv. Utelämnadåtandramänniskorsvälvilja.Tankarnakommeroch går, tankar på detliv jaghar levt,som kundehatagit slut innandet ensbörjat. Somjag anländetill dennavärld skajag tydligen även lämnaden

Dethänderatt mina barn hälsar på mig. Harmed signågot.Stannar en stund. Talartillmig somomjag vore mindre vetande. Jagmåvaraglömsk ochdet händeratt jagblandar ihop sakermen jagärintedum ihuvudet. Flickornasom jobbar härtalar ocksåtill migsom om jagvorekorkad. Eller hörselskadad. Långsamt ochtydligtsåatt jagska förstå.Jag skulle vilja säga åt dematt slutabehandlamig somenimbecill, menjag orkarinte.

De kommermed matett pargångerper dag, ochnågon gång städar de

Jagliggerhär somnågot bortglömti mitt lillarum.Jag fick göra migav meddeflestamöblerna närjag flyttade hit, matsalsmöblerna; buffén, bordetoch stolarna,linneskåpet ochmin säng.Det somärkvarärskåpet medminapriseroch tv:n somärmitt sällskap.Den står vidfotändenav sängen ochjag sköter denmed fjärrkontrollen. På hyllanunder tv:n står mingamla,slitna läderportföljdär jaghar mina obligationer. Mendet är bara Magdalena somvet.

Honvar härendag förett tagsedan.Hon kommeribland, mindotter.

Stannarintelänge.Skyllerpåatt honhar mycket attgöra. Detkan vara så Jobb, hästar,hus.Jag förståratt dettar tid ochjag fårskylla migsjälv.Jag klipptebandenmed barnen närdeblevvuxna ochtyckteatt de fick klara sigsjälva.

Honhar medsig frukt ochgodisnär hon kommer. Frågar om detärnågot annatjag vill ha.Frågarommaten är bra. På denfrågansvararjag alltid ja; detblir enklastså. Inte vetjag vadjag harfåttför mat. Jagärgladatt jag alltid kommerihågvad honheter närhon kommer.

Vi förstårintealltid varandra.Jag frågadeomhon hade träffatmamma. Då tittade hon på migmed storaögon.

”Menardudin ellermin mamma?”

Jagförstodintevadhonmenadesåjagfrågadeomdetvarnågonskillnad.

”Minmamma harvarit död isnart tjugo år ochdin mammahar varitdöd iminst etthalvt sekel.”

Vadsvararman på det? Nej, jaghölltystsen ochsåursäktade honsig efterett tagoch gick

En annangångbeundrade honenfärgglad bild somhängerpåväggen mitt emot sängensåjag kanseden.Jag tycker om färger.

”Denärfin”,sahon

”Jagska be pappaatt hanramar in den”,sajag. ”Hanärduktig på det.”

Då tittadehon på migsådär konstigtoch senpratade honsådär steltoch tillgjortmed migigen. Närhon hade gått komjag på attjag hade blandat ihop tidenigen. Pappa dogockså föröverfemtioårsedan.Men detkommer ochgår somsagt. Ibland är detklart,iblandärdet dimmigt.

Nu liggerjag härsom ettruttetrussin. Mendet harintealltid varitså. Jag varenatlet, en idrottsman. Reslig,muskulösoch ibland skräckinjagande.

En gång varjag både stor ochstark även om mitt liv börjademed sämsta möjligaförutsättningar.

Jagtänkerallt oftare tillbaka på minuppväxt ochhur annorlunda allt var på dentiden.

Del1

Änglabarn

Anna 1906

Anna sitterpåsängkantenoch serutgenom fönstret.Vägen till gården omgespåbådasidor av skördadvall. Slåttern är klar föri år ochpåloftet liggerflera tonavdet grannastehö. Höskördenärgod ochräckeroch blir övertill kor,kalvar, fåroch häst.Längrebortsyns åkrarnamed halvmogen säd, somska blibrödsåsmåningom.I denkulliga, stenigasänkanbredvid denena vallengår koroch fåroch betartillsammans. Ivägkanten växer klöverochstyvmorsvioler. Ibeteshagenväxer smörblommorsom ärgiftiga ochratas av djuren.

BredvidAnnas säng står Hildas säng bäddad meninteanvändpålänge. DentredjesängenärAstas.Hon skagifta sigmed grannens pojkeErik.

Hildaärhennestvå år äldrestorasyster somalltid tagithandomhenne ochdelat bekymmeroch glädjeämnen. De är inte så värstlikatill utseendet, Anna är lång ochmörk, Hildaärljusoch harenspädare kropp. Ändå är hon starkare än Anna,påalla sätt. Kroppsligtoch själsligt. Inte föratt Anna är vek, detärhon inte menHilda är liksomavett annatvirke ochAnna beundrar henne samtidigtsom Hildaärhennesallrabästa vän.

Detärett parmånader sedanhon hördenågot frånsin syster Hilda, som lämnadegårdenett halvår tidigare. Idet senastebrevetskrev hon atthon jobbarsom piga hosenbra familj iStockholm.AnnasaknarHildavarje dag, saknar attböjasitt huvudmot Hildas ochkokaöveravskrattoch fniss, saknar attprata medhenne på kvällarnanär de skasova, fantiseraomett annatliv än detpågården. Ettannat liv än attbli gift medengrannpojke ochbli bondhustru, attslita hårt,ständigtvaragravidoch ha småbarnatt se eftersamtidigtmed alla sysslor somärkvinnanslottpåbondgården; ta rätt på mjölkenoch ullenoch förvandladem till matoch kläder,hålla rent inne ochute.Det är en lång lista medhårtarbete. Inte föratt honärlat,det är hon inte ochinteför atthon harnågot emot barn,det harhon inte,men hon vetvad detgör medenkvinnaatt ständigt bära på barn,inomsig ochutom sig. Detfinns ettannat livnu, ettliv istorstaden, ettliv medett eget jobb ochegnapengar, medbio,nöjen,dansoch andrapojkarängrannenssöner. DärärHildanuoch ditvill Anna.Oavsett vadfar ochmor skasäga.

Genomfönstret serAnnamor komma gående på vägen. Ihandenhåller hon ettkuvert.Hoppasatt detärfrånHilda. Hoppas,hoppas. Anna tar trappani fyra storakliv trotsatt morintetyckeromatt hongör så.Hon får

Karlstad ochfåttjobb, Emil på karamellfabrikenoch Johanpåbryggeriet. Oscar,den yngste,baratrettonår, harjustgåttutfolkskolanoch hanhjälper farpågården. Detgår åt månganär detärdagsför slåtter, då fårävenAnna hjälpa till atträfsa ochhässja. Anna,som annars mest hjälpermor med hennes sysslor;kärna smör,vävamattor, sticka sockor ochlagakläder.

Bäranerbykentillbäckenochtvättadär,spinnafårensulltillgarnattsticka strumpor ochvantaroch tröjor.Det livet vill honinteha. Inte nu närhon vetatt hon kanåka till storstan ochtjäna egna pengar ochköpasånthon vill ha.

Anna tittar nerpåsin slitnaklänningsom honärvtavHilda. En ny klänning är detförstahon skaköpanär honfår egna pengar.

Honfortsätterläsa:

”Jag harordnatenplats till dighos en sömmerska.Jag vetatt du är duktig på attsy.

Detandra bladet är tillmor ochfar.Lämna dettill democh hälsadem så gottatt jaghar detbra ochatt de inte skaoroasig.Jag möterdig vid stationennär tågetkommerin.

Kära hälsningar Hilda.”

”Nästa Stockholms Central.”

Anna hartittat ut genomfönstrethelavägen.Nuser honStockholmväxa frammed sina stora, tätt byggda huspåhöjdenpåvänster sida,vattnet till högerglittrar isolenssken, vattnetsom hontroratt Hildahar berättatheter Karlbergskanalen ellerKlara sjö. Honryser av spänning.Äntligen är hon här, äntligenska honfåträffa Hildaigen, äntligen börjar hennes eget liv. Äntligen harhon fyllt tjugoett ochblivit myndig.

Mamma ochpappa blev så klartinteglada närhon berättadeatt hon skulle flytta till Stockholm, pappa blev arg, mammablevledsen.

”Det är långtbort. Närkommerjag attfåsedig igen?”

”Fåfänga är vaddet är”, sa pappa. ”Vad skadui storstan attgöra? Duger detinteåt dighär på landet”?

Mennär detvar dags attåka spände pappaändåför hästen ochkörde hennetill tågetoch mammasaatt honfickkomma hemomdet inte gick

sigAnnatill spårvagnen.Enbil körförbi ochhon tittar långtefter den. Det är mycket atttain, månganya intryck. Detärljudfrånkärror, hästarnas klapprande hovar, folk somprataroch ropar, en ochannan häst som gnäggar,enoch annanbil sombrummande släpperutsinaavgaser,vars lukt blandasmed rökoch doft av gödsel somhästarnahar lämnat eftersig på gatan. Anna fascineras samtidigtsom detgör hennemattoch hon ger upp tanken på atthanågon sortskontrollutanlåter sigsvepasmed

De gårpåspårvagnen, åker till Östermalmoch hjälps sedanåtatt bära Annaskoffert in iportenpåErikDahlbergsgatan. Somtur är finnsdet hiss ochatt åkahissblir ytterligareett nyttintryck förAnna. Hildaöppnar lägenhetsdörrenmed en nyckel somhon tarupp ur kjolfickan.Innei lägenheten gårdetill höger, därliggerköket ochinnanförfinns jungfrukammaren därHilda harsin säng.

Anna försökersesig omkringi lägenheten,hon uppfattarenmatsaloch fleraandra rummen hinner inte se mycket eftersom Hildatarhennei armen ochdrarmed henne. Allt verkar så fint ochhon vill tittanärmare.

”Jag skafråga senomjag fårvisadig runt menintenu. Detgår säkert bra, de är snälla,men inte utan attfråga.

De behöverintevänta länge. Närdeäri full färd medatt plocka upp någraavAnnas sakerurkofferten knackardet lätt på dörren till pigkammarenoch frun ihuset kommerin.

”Såhär harvinuHildassyster. Anna vardet väl?”

Anna nickar ochniger.

”Välkommen till storstaden.Jag är fruBergsten. Vill Anna attjag visar hennerunt ivåningen?”

Anna nickar ochniger igen.Utanett knystföljerhon medrunti våningen ochhäpnaröverhur stor denäroch hurfinamöbleroch prydnadssakerdet finns. Iett rumsitterenman sompresenterar sigsom herr Bergsten och Anna nigerigen.

”Hildakan se till attAnnafår någotatt äta”,säger fruBergstennär de kommertillbaka till köket. Hildadukar uppbrödoch smör ochmjölk och de äter tillsammans.

Dagengår motsitt slut,Annaärtrött ochefter attdehar ätit gårflickorna ochläggersig.Desoverskavfötters iHildas säng dennaAnnas första natt ihuvudstaden. Honsoveroroligtmed drömmardär de nya intrycken blandasi en enda röra.

julklappar frånföräldrarna.Det är strumpor sommor harstickatoch en varm kofta.Julen firarhon medBeata,som inte harnågra släktingarmen hon besökerävenHilda ochblir bjuden på mathos familjen somHilda jobbaråt.

Innanvåren kommerblir detsnö ochkallt varvat medtöväder någragånger till.Förutom attgåtill jobbetoch hälsapåHildaoch någotbiobesökdåoch då,som Hildabjuderhenne på,hållerAnnasig inne.När vårsolen tittar frambörjarflickornagåutoch dansaigen.

En kväll närdeärute ochdansarblir Anna uppbjuden av en lång karl somhon dansar medhelakvällen.Han dansar bra, hanluktargottoch han vill träffa henneigen. Hanärkraftig ochhansblickärintensivt blå, han utstrålarstyrkaoch hantittar rakt in ihenne.Svepermed hennei en vågav spänning ochlugn på sammagång. Honkännerhur hondrastill honom somennattfjärilmot ljuset ochhon känner sighemma medhonom.

”Vem är detdär?” sägerHilda.

”Hjalmar.Han borpåÖstermalm.Visst är hantjusig?”

Hildaser fundersam ut.

”Var försiktig,Anna. Du vetvad somkan hända.”

”Nulåter du sommor.”

Anna skrattarmen Hildaser allvarlig ut.

”Låt honomintegåför långt.Jag serjuatt du är förälskad.”

Anna träffarHjalmar varjehelgoch ibland på vardagskvällarna.Han hämtar henne utanförportenoch hanföljerhenne tillbaka ditnär kvällenär slut.Han kysserhenne ochhon drunknar ihansfamn.

En lördagskväll bjuder hanhenne på vinnär de är uteoch dansar.Anna harintedruckit alkohol förut, honkännersig yr ochlycklig

På hemvägen gårdegenom en park.Luftenärljummenoch detdoftar underbartfrånhäggen. De sätter sigpågräsetpåenavskild platsoch han kysserhenne ochtar på henne. Honborde protestera närhanshänder vandraröverhenneskropp menhon njuter av hans smekningar.Vinet får henneatt glömma alla varningaroch trotsatt detgör ontnär hankommer till henneskjuter honallabetänkligheteråtsidan ochnjuteravatt vara nära honom

De fortsätteratt träffasoch dethänderflergångeratt de blir intima.

kelaroch njuter av tillvaron. De harsvårt attslita sigfrånvarandra. Anna trodde aldrig atthon skulle kunnabli så härlycklig.

En daggår de ochser på ringar.

”Jag harintepengarnumen jaghar börjat spara”,säger Hjalmar. ”Kanskekan moroch farhjälpatill också.”

Mennästa gång de träffashar Hjalmarberättatför sina föräldrarsom inte vill attderas sonska giftasig medenenkel arbetarkvinna.

”Jag fårinteför moroch far. Jaghar fått pengaravdem somduska få så du kantahandombarnet, lämnatill fosterföräldrar.”

HjalmarräckerframpengartillAnnaoch tittar ner. Honseratthan skäms ochförstår atthan inte vågargåemotsinaföräldrar.Såklart attdeintevill höratalas om någotäktenskap,intemed någonsom Anna.

FörAnnaärdet somomhon harfåttett slag iansiktet, livet stannarupp ochi bröstetblir dettomt. Honhar tillåtit sigatt vara lycklig och naturligtvis kandrömmen inte blisann. Vadska hontasig till nu?

Hjalmarhar pratat om fosterföräldrar. Hildatyckerfortfarande atthon skaåka hem. MenAnnaärenvis,hon vill inte komma hemoch blitvungen atterkänna sitt misstag. Honanförtror sigåtBeata somhjälper henne att leta upp annonser om fosterhemi tidningen.Det finnsmånga attvälja på ochdet kostarintemer än atthon kommeratt ha rådatt betala.

Magenväxer ochAnnablirtungoch otymplig menfortsätteratt jobba ända tillsdet är dags attföda.

En kväll närAnnakommerhem frånjobbetkännerhon hurnågot rinner utmedlåren.

”Lilla vän”,säger Beata. ”Det är vattnet somgår”. Du skafödanu.”

Beatahämtarbarnmorskan somkommerdirekt. Kvinnornahjälpsåtoch närmorgonenkommerhar Anna fått en litenpojke.Han liggerintill henne ochgriperomhennesfingermed sinlillahandoch honöversköljs av värme ochlängtan.Helahenneskropp skrikeratt honintevill lämnabortsin pojke trotsatt honvet atthon är tvungen. Honbestämmer sigför attvad somän händer inte släppa kontakten.

”Duska heta Gustav”, viskar hon ihansöra.”Jagkommeraldrigatt släppa dig.”

Gustav föds som oäkting ibörjanav 1900-talet, lämnas till en änglamakerska men överlever och växer upp ifosterhem.

Bokenbygger på verkliga händelser och utspelar sigtill stor del under hans uppväxt i 1920-och 30-taletsStockholm.

Som vuxen har hanenviss framgång som medeldistanslöpare, gifter sig,upplever andravärldskriget samthamnar ifängelse.

Vi möterGustavsom gammal man där han ser tillbakapåsittliv med hjälp av sina dagböcker.