ISKUGGAN AV LEGENDER
Ur Byrånför ovanligahändelsers arkiv5
Iskugganav legender
HÅKANBORG
©Håkan Borg 2025
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-950-4
Prolog
Skotska högländernaår1946
Somenliten ekorre satt hanuppflugeni dengamla ekens lummiga grönska. Medbultandehjärtaväntade hanivrigt på attnattenskulleinfinna sig. Detvar svårtatt troatt änkanskulleharättnunär hansåg ut över hedens böljande gräs.Ett förlupetfår betade lugnt etthundratal meterfrån hans utkiksplatsmen iövrigtvar hedentom.Han hade hört historiernasåmånga gångeroch nu villehan se om den gamlakvinnan talade sanning.Nerei byns lillapub brukade änkanLewyneberätta om älvornasdansuppe på dimmornas hed. Trevor hade lyssnat medfladdrandeöron ochstora ögon närhon målande beskrevhur de ljuva nymfernabildade virvlari dimtäcket överhedens vidsträckta landskap. Nu närhan fyllt tolv år hade han slutligen bestämtsig föratt hanvar gammal nogför att våga sigupp till detförbjudna området. Cykeln hade han gömtnerevid vägenbakom denskylt somtaladeomatt det varförbjudet attlämna vägbanan.Tydligenhademilitären redanunder förra kriget använt hedensom testområde för olikatyper av bomber.Han varinteheltsäker men misstänkteatt de använt områdetför sammaändamål även nu underdet härkriget. Skyltennerevid vägenpåstodatt detvar livsfarligtatt närmasig platsenmen gamlabomber borde välvaraförstörda viddet härlaget?Det speladehur
somhelst ingenroll, hanskulleintegåutpåheden.När hanklättratenstund på densmala stigen hade hanganska snartpasseratenandra ochmycketäldre förbudsskylt. På denrostigaplåtskivanstoddet ”Förbjudetatt passera dennapunkti enlighetmed 1914 årsbeslut. Militärt område”.
Kanske beroddedet på hans iver atthinna framinnan skymningeneller ocksåpåhansokunnighet om urgamla språk. Underklättringen passeradehan nämligen flerarader medstenarsom även de varnadeför farornasom lurade högreupp.Desista varskrivna irunskrift ochhadeför länge sedanvält. Denunge Trevor märkte deminteens.Nu använde handeflata stenarna somtrappsteg utan attför ett ögonblickreflekteraöveratt de varöversållade av konstiga tecken.Gummanhadeåtminstonehafträttnär honsagtatt detstodenurgammaleki kanten av heden. En känsla av lättnad genomforhonom närden knotigaekenkom inom synhåll. Änkanhadenämligenmed bestämdhet hävdat att manvar tvungenatt vara högt över marken närnattenföll.
” Du måstevarasåhögtupp attdeintekan nå dig annarskommerälvorna lockaner digi underjordennär morgonen gryr”, brukade honsägamed en bister rynkarakt överpannan.
Närhimlenfärgadesrosaoch solendoldesbakom bergen steg dimmanupp ur hedens svarta mylla.Den lade sigsom etttäcke så långt somTrevorkunde se.Fåglarnatystnadei samma stund sommånen steg uppurhavet ifjärran.Det
varprecisi detögonblicketsom hansåg denförstavirveln. Medblossande kinder ochhåret på ända följdehan varjeny virvel medblicken.Det varprecissom änkanhade förklaratdet.Ävenvarningen om attdet kunde vara farligt hade visatsig stämma.Han hade nästan ramlat ur trädet när hansåg hurflera virvlarnärmatsig denplats därfåret tidigarebefunnitsig.Ett desperat bräkande somövergicki ettkortskrik antydde attnågot dramatiskt hade hänt. Älvorna hade kanske fångatdjuretoch tagitdet medsig det närdedrogsig tillbaka neri underjorden. Hanrös till av obehagmen frånsin platsuppei trädet kundehan dock tryggt fortsätta attnjuta av virvlarnas dans.För en kort sekund funderadehan på attsmyga neroch hälsapånågon av de magiskadansarna. Kanske varälvornasunderjordiska rike en fantastiskplats därallavar lyckliga ochlevde i överflöd? Detfanns dockett kanske medi resonemanget ochdet vardet somfickhonom attsitta kvar.
Närsolen åter visade sighadehan klättrat neroch förundrat sett ut överheden.Nuvar dentom ochalltsom rördesig vargräsetsom böljade iden lättabrisen. Dentidigareså täta dimmanhadeskingrats av solens värmande strålaroch varnuheltförsvunnen. Av fåretsyntesintesåmycketsom ettspår. Dethadevarit en magisk upplevelse attsehur dimmanvirvlat runt idansen. Detendahan inte varriktigt nöjdmed varatt älvorna inte hade visatsig utan endast fått dimmanatt följa medi derasmärkligadans. Hantycktesig förvisso ha sett en hand somhastigt sträcktesupp ur
dimmanundernattens första timmarmen detkunde inte stämma.I hans fantasiskulleenälvahasmala ochvackra händer. DenTrevortycktesig ha sett hade varitstor, slemmigoch klumpig. Hanskakade av sigsinatvivel.
Dimmanhadeförmodligen förvrängt dethela. Närhan i framtiden berättadeomvad hansettskulledet hur som helsthavarit en smal ochvackerhand.
1. Nordensmörka skogar
Gubbenvar helt makalös. Somenljudlös vind drog han framgenom skogenutanatt minsta ljud hördes.Jan Junior sågmed förundranpåsin morfar närdenne sökteav marken framför dem. Janden äldremumlade något försig självinnanhan vände sigtillsittunga barnbarn.
– Vi förföljerden inte längre än så här. Denrackaren har passeratbäcken ochfortsattupp ibergen. Medtanke på att solenärpåväg uppkommerden snartatt rullaihopsig för attsova.Vipassarpåatt slåläger härdär vi harfriskt vattenoch plan mark.
Hansträcktepåsig så attdet knakadei ryggen.Den kraftfulla bågenvar redanavsträngadoch förpassadner i sinväska.NufickävenJuniorstränga av sinbågeoch sätta nersin packning.
Ynglingensatte sigtungt ochkliadesig undernäsan samtidigtsom hanmed en frågande blicksåg på denäldre mannen.
– Kommer denatt kommatillbakaelleråtervänderden upp istorskogen nu?
– Denförsvinnerintesålänge detfinns hönskvarnerei byn.Det är mycket sannoliktatt denkommeratt komma tillbakamen just nu befinner densig därden hörhemma.
Etthasselbackstrollutgör ingenomedelbar fara om det befinnersig uppe iskogen. Du ochjag kommer inte att följa efterden längre. Vi soverhär ochkollarspåreni kväll.
Fortsätterden uppi skogenkan vi vändaoch gå hem. Junior sneglade uppmot granskogen ochsåg litefundersam ut.Han tvekadeenlångstund innanhan slutligenöppnade munnen:
– Detärväldigt långttillstugan. Finnsdet ingen busshållplats inärheten?
Reaktionenblevöverraskande häftig närmorfarsnodde runt ochgapadesom en fisk.
– Buss,vill du åkabussnär detbaraärendagsmarschtill stugan? Närdin mamma vari dinålder kundevigåi en veckaför attkomma ditviskulle. Sedantog detenvecka till föratt komma hemigen.
Janmuttradeirriteratnär hanplockadeupp matenursin packning.
– Detäringetfel medatt röra på sig. Folk iallmänhet borde göra detliteoftarei ställetför atthålla på meden massa konstigheter. Bara en sådandär saksom att människor nu förtiden skaenvisas medatt flyga. Vi borde inte ensförsöka osspånågot sådant.Faktumäratt detvar precisdet jagsadetilldedär tokiga bröderna.Vad vardet de hette nu? Hm,jajustdet,brödernaRätt. Så vardet. Junior kundeintelåtabli attletrots atthan kändesig
skamsen. Visst hade detvarit pinsamtatt blikalladlat (morfarhadeintesagtprecissåmen detvar förmodligen vadhan menat) menmorfars flygrädsla varlegendarisk.En av världens modigastetrolljägare, ochhan varlivrädd för attflyga.Den skamsnakänslan gled dock av Junior som smör ienhet pannanär hanslutligen insågvad detvar morfarprecishadesagt. Ögonen vidgades långsamt och munnen blev till en förvånad cirkel.Det togengod stund innanhan klaradeavatt ställa denganskauppenbara frågan:
– Väntaett tag, menardubrödernaWright?Deriktiga brödernaWright?
Janvände sigförvånatomoch tycktestänka efter.
– Jo just det, Wright.Tänkteintepåatt detvar närjag var iUSA förförstagången. Jo naturligtvis hettedeWright.
Tokiga stollarsom medhjälp av någratunna pinnaroch en rulle tygförsöktebygga en maskin somskullekunna flyga. Riktigagalningarbådatvå.Detroddepåfullasteallvaratt människansframtid lågi luften.
Janskakade tankfullt på huvudetinnan hanmuttradeför sig själv:
– Vilkadårar detfinns ivärlden.
Junior tänkteför ettögonblickprotesteramen insågganska snabbt attdet inte skulle löna sig. Bröderna Wright hade kanske inte varitriktigt så tokiga sommorfaransåg.De
hade ju trotsallt lyckatsmed sina experiment ochpåsåsätt blivit de första attflyga medenmotordriven maskin.Nu vissteJunior attmorfarinteansåg attflygmaskinervar någonbra uppfinning så hanbet ihop.Någon gång skulle handockförsöka få höra historienomvad somhände den därgångendåmorfarträffadebrödernaWright.
Närgryningen fick himlen attglöda sovJan djupt. Junior samladetystihop sina sakeroch tassadeförsiktigtöver bäcken.Han tänkte minsannvisaatt hanintevar lat.
Morfarskulle nog blirejältförvånadnär hanfickredapå attJunior på egen hand spårat uppoch dödat hasselbackaren. Spåren varsvåra atttydai densteniga terrängenmen Junior hittade de få tecken somfanns och liktenblodhundsmöghan saktaefter odjuret. Detvar precissom Janhadesagt, en hasselbackareutgjordeinte något överhängande hotför en vuxenmänniska. Föratt vara en artavstentrollsfamiljen vardei detnärmaste harmlösa.Visst hände detatt de glufsade isig en människa då ochdåmen då handlade detnästanalltidomsmå barn.
Junior hade aldrig hört talasomatt en vuxenblivituppäten av en hasselbackare.Med tankepåatt de tillhördesamma familj somstenbitstrolloch bergtrollsåvar de på dethela tagetofarliga. AttJunior betraktade sigsjälv somvuxen var kanske atttai.Han skulle snartfylla 13 år ochvar än så
länge fortfarande ettbarn, åtminstone iallaandrasögon.
Fåglarna kvittradesom galnaoch solenhaderedan passerat sinhögstapunkt på himlen närJan vaknade. Hanstäckte på sigoch kliade sigfrånvarande ihåret.Det knakade oroväckande högt närhan gäspadeoch sträckte på sig. Nu skulle hankoka lite kaffe ochgörafrukost innanhan väckte Junior.Han tognågra få steg motbäckenför atthämta vattennär hanplötsligtstannade.Vaksamt vädradehan i luften ochstirrade över vattnets glittrande yta. Mänskliga fotspårsyntes tydligtigräsetpåandra sidanbäcken. Han vädradei luften igen menvissteredan vadhan skulle se när hanvände sigom. Junior varborta tillsammans medalla sina saker. Pojken hade smitit iväg ochatt döma av vittringenhadehan lämnat lägret förflera timmar sedan.
Janvände sigomigen, spåren försvann in iden glesa granskogenoch vidare uppmot bergen.Han svalde hårt ochbet sigtankfullt iunderläppen.Juniorhadefortsatt efterhasselbackaren på egen hand ochdet varnågot han ännu inte varredoför.Pojkenhadeinteens fått en lärlingsplatsoch då hade haninteden kunskapsom behövdesför attgesig på etttroll.Det togbaraett par minuter innanenljudlös gestalti full rustning rusade över bäcken ochförsvanninmellangranarna.
Junior satt uppflugenpåenstorsteni väntan på attkvällen skulle övergåi natt. Odjurets spår hade slutat vidett rejält stenröse vilket medstorsannolikhet betyddeatt någonav stenarna iröset varett sovandetroll.Nuvar detbaraatt väntatills detbörjade röra på sigför attsevilketavalla dessa gråklippblocksom vardet faktiska trollet. Junior hade lämnat sinpackning ochbågei en litenträdklyka innanhan satte signer föratt vänta. Historiernaomhur hans mammadödatett kärrtroll närhon vari hans ålder ekadei hans huvudoch fick honomatt drömma om egna stordåd. Hanvar visserligen mycket duktigaremed bågen än medsvärdet menett hasselbackstroll varintei närheten av attvarasåfarlig somett kärrtrollsåhan skulle nogklara sigbra medbarasvärd.Nuvar detäntligen hans turatt få visa vadhan klaradeav.
Detbörjade somenlättvibration underhansfötter. Först förstodhan inte vaddet varsom hände. Dettog dock ingen lång stund innanhan insågatt hanlyckats medkonststycket attsätta sigpåden enda stenen ihelaröset somfaktisktinte varenriktig sten.Han hade suttit ochväntatpåatt ett sovande trollskulle vaknauppepådet somvisadesig vara just ettsovande troll. Odjuretdäremot hade genast upptäckt vadsom satt på dess rygg.Det ändradeförsiktigtställning föratt inästa ögonblickvildsintslå ut medsin enalabb.
Junior hann få uppsvärdet tillhälften innanhelahansvärld exploderade ismärtaoch förvirring.Enstenhårdnäve träffade honom ibröstet ochslungadei väghonom somen trasdocka.Hanstill hälftendragnasvärd forurskidanoch försvann skramlande nerpåandrasidan av stenhögen.
Junior slog nermed en hård duns närhan,efter vadsom verkadevaraenevighet,träffademarken. Denvåldsamma kollisionenmed packad jord fick honomatt tappaandan.
Hanflämtadeför attförsöka få nerden förlupna luften i sina lungor igen.Trollet väntadeintepåatt hanskulle återfå kontrollen.Det kastadesig uppoch skakadeursinnigt på siginnandet återigen gick till anfall.Juniorlyckade inte enskomma på fötterinnanbestenvar över honom. För andragångenpåenväldigt kort tid bjödshan på en våldsamomänganskakortflygtur.Den härgången smälldehan in iett träd.Hadehan inte haft rustning på sig hade hanförmodligen inte överlevt denvåldsamma sammanstötningenmed en bastantgrans sträva stam.Han varfortfarande vidmedvetandenär trolletslutligen lyfte honom ifötternaoch öppnadesin stinkandekäftför attlåta honom göra de sedantidigareuppätna hönsen sällskap.
Janhademed lätthetföljt pojkens spår.Det varsom om haninteens försökt attdölja dem. Hankunde inte låta bli attimponerasavpojkens beslutsamhet ochskrockade för
sigsjälv;det kanske vardagsatt låta Junior få ta sigansitt första troll? Pojken hade ju faktiskt visatatt hanvar villig attförsöka.Jan drog medvetetner på tempot ochlät Junior få litemer tid på sig. Hanbehövde inte vara allt förorolig. Junior vartolvåroch gammal nogatt ta vara på sigsjälv.
Detvar förstnär hansåg dengömda bågensom han började bliorolig.Enförstakallkår drog över ryggraden närhan insågvilket misstag pojken gjort. Junior hade varit dum nogatt lämnakvarsitt bästavapen.Ävenom hasselbackare inte tillhörde de farligaste trollensåvar det otroligtdumtatt ge detensådan härfördel. Solens bländande strålarhadeförsvunnitbakom skogensgrönska ochJan vissteatt odjuret snartskullevakna.Med orolig blicksåg hansig omkringi dettilltagande mörkret. Han ökade takten ochhöllblicken fäst vidmarkendär pojkens spår fortfarandesyntes tydligt. Någrasekundersenareflög hanfram. Etthögljutt skrammelavrustningsom träffades av något hårt hördesfrånandra sidanavåsen. Pojken hade hittattrollet ochdet lätintesom om dethadegåttsärskilt bra.
Junior flämtade efterluftoch försökte få ordningpåsina tankarnär hanhängde ochdingladei bestensena labb. Förtvivlat famladehan eftersin dolk samtidigtsom han
Ientill synes hopplöskamp mot sina lärare, och i ärlighetens namn även mot sinmamma, kämparJunior för att få en lärlingsplats.Ständigtjämförd med, inte bara sin berömda mor,utan även sinlegendariskamorfar anses han inte varaduktignog. Byråns ledning studerar honom noga då han är denförsta elevennågonsin som fått växaupp med sina föräldrar. Man kan utan att
Han är baraenung pojkesom tillsammans med sin rufsigaponnyförtvivlat kämparför att utföraett uppdrag som varit svårt även förenriktig trolljägare. Kommer han lyckas infria sina högt ställdaförväntningarna och få ett erkännandeeller måste han fortsättaatt leva iskuggan överdriva säga att de ser honomsom ettexperiment. byråns ledning tror. av legender?
Under ett rutinuppdragvid gränsentillDoormoor upptäcker han en flickai nöd.Redanvid den första anblicken blir tolvåriga Junior förälskad. Hanbryterutan att tveka mot mammasförbud och ger sig ut på den förbjudnaheden för att försökarädda henne. Tyvärr kommer han inte att kunna tillgodoräknasig eventuella framgångar ute på heden då han medvetet brutit mot mammasregler.Detta blir börjanpåett äventyr som antingen kommer att ge honomdet erkännande han behövereller bli hans död. Både hanseget och flickans liv är helt beroende av att Junior faktiskt är bättre än vad