STORA HJÄRTAN KÄNNERMEST
Burn AfterReading
Kent-FredrikEdberg
Förord:
"Smärta somaldrigupplevtskan inte delas
Vi somtvingas leva meddet somintedödar
Fastän smärtanavatt finnas
Kanvaravärre än denavatt försvinna
Traumapatienterdrömmer annorlundaänvad du gör
Detärverklighetstrogna drömmar
Detärdärfördom är små
Detärhögljudda drömmar
Detärdärfördom ofta läcker
Detärupprepande drömmar
Se igen
Andrakan blunda
Repetitioner
Som inte göross starkare
Attursäkta ochförsvara
För domviintekänner".
©2025 Kent-Fredrik Edberg
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-936-8
Jagvar av uppfattningenatt detvar ok attmådåligt
Tillsdagen jagsjälv mådde dåligt
Ettlatenttraumasom inte varett problem
Förrändet blev ettproblem
Jaghar sparkatbollmot ettkorkbräde
En rödtrådsom binder allt samman
Itexterväl undangömda frånmig själv
Attaldrigkalla främling
Texter frånenodödlig tonåring somfelsökersig själv
Förenäldre överlevare attförståeller begravas med
Självstudier,det enda valbaraalternativet
Storaklivbakåt,den enda vägenframåt
Jagärjuinteens speciellt intresseradavmig själv?
Om en text ändrar form
Vadhändermed dess innebörd?
Från perspektivetavenlivstid senare
Personenjag blivit
Ellerpersonenjag alltidvarit?
Är dom första ordendom mest sanna
Ellerärvidömda till attupprepa detförflutna
Om vi inte lärt ossavdet förflutna?
Medvetskapen jaghar idag bläddrarjag nu bakåti sagan
Ihoppomatt denförnyats
Närjag läser, känneroch bearbetarpånytt
Pusselbitarnafrånpojken
Som en sensommardag ijuligickförlorad.
"När någotfallerisär
Lagarhon bitför bit
Kompenserade delaravsig själv
Föratt återskapatillräckligttillfälligt
Storahjärtan kännermest
Honser gåva idet jagkallarförbannelse
Fall inte medmig
Fall aldrig förmig
Klippanjag bordevarafinns ihenne
Fastän jagtar meränvad jagger
Ochaldriglovat henne attbli bättre
Närvarande från avståndjag inte kanvandra
Skahon ingenstans
Imitteviga sökandeefter dethon aldrig kallat förlorat".
←"Den sistasommardagen".
"Ensammast tillsammans
Varden störstasorgenavdom alla
Huringen av osssörjer
Närmitttyngdahuvud vilar
Till ljudet av tommahjärtslag
Ettevigt ekoingen tablett
Kanläkaeller lura
Detkräveralltmermod
Attintaenscenihålig
Föratt motmin viljaförklara
Varför jaglivrädd ochäcklig
Blickarutöverblodrödahjulspår
Densista sommardagen
Somersätterminnena från vårförsta".
Ouroboros → (2025)
Rund underfötterna, ienvilautandrömmar hardusovitför en stund.Bland allt somärtransaktionelltblevduett lyckat experiment,den enda av sitt slag.
Stortsom en näve,fanns hjärtati dinhalsgrop. "Dö tillsammans,för attförblitillsammans". Drogeni dina ådror, ettvirus av köttoch blod vi tillsammans närdeför slaktens skull. Oraklets visioneromframtiden,strypta till intetaven ensamutomjordings fiktivalängtan av symbios. Denduvar då är nu stulen,eller snarare, denärdelad.I dina egna ord påminnerjag dig, ienöverenskommelsebehöveringenting vara friskt. Alkemi harlärtoss allt jagbehöverveta.
Instängda ellerutestängda, vi är på avdelningeningen besöker. Därdet somengångdöttpåståskunna återvända, underlampor somaldrigvarit släckta.Öppna ochensamma ytor somdessa,dom ekar,som denduengångi tidenvar.
Därförärvihär,för precis somdutrorjag på etteko bara vi kanhöra, ochatt aurorsom kanske inte finns kankännas. Dimman somomger osskan bara densom vill se igenom, väggarnahär är isjälvaverkettransparenta, meninteutanett pris.Enligtsentimentalalovordfrånihåliga texter,det man håller hårt härgår ingenstans.Tvetydigdejavu, närallt kommer omkringsig,men ingenhar ställt sigfråganom varför, förrännu, förrändu.
Varförjustdu? Jagväljeringen, detvar du somvalde oss, ochdet du fått av ossgav jagtill diggratis. Aldrig motdig, fördig.Säg mig, vadärdet första viktigaminnetsom kommer till dig? Komihågatt detärokatt inte kommaihåg.
Låtmig tala först, föratt fyllai detdusaknar. Pusselbitar somengångpassathar alltid kunnatpassa in på nytt,hur mångagångerman så önskar, menfrånoch mednukan de formas om tillnågot helt annat. Länge harvikapat träd för attkunna räknautdessålder.Lär mansig inte av det förflutna upprepar mandet förflutna,och attförlåta är att glömma,intesant?
Vemärjag fördig?Jag vetvad jagintelängrekunde vara, därigenom vetjag vadjag är.Namnlös,envän,ingen speciell. Jaghadekunnatpresenteramig somvem jagvill, meni slutändanärjag bara honom, medenkropp full av berättelser.Omstyrka, svaghet, vadser du nu?
Jagärden somvet hur manbörjarom, menintehur man bryter en cykel. Densom är oförmögenatt bevara en gnista, mensom ofta serlågor idet sombrunnitut. Jagären besviken filosofmed hjärtslagi osynkmed omvärlden. En flitig sökare,långt sämrepåatt finna,som kännersig mindre ensamomjag vetatt du ocksåärdet.Jag är densista av mitt slag,i en evolutionärutsållningingengråterför.Ens första instinkt,oftasannare än sanningen.Ingentingärpålåtsats, detsamma gällerdig.
Serdumig inte,eller vill du inte se mig?Det varförst när jagkunde se genomdinaurholkade ögon somjag förstodatt allt frånvärlden bortomoss varspökskrivet. Allt som formademig tillden jagäridagfinns bakom dendär porten. Till ochmed mig själv.
Porten?Ingenvet medall säkerhet varförden finns.Avvem ellernär denbyggdes,men ryktet sägeratt detbakom porten
döljersig ettnätverk av tunnlar medfleråtervändsgränderän vägarframåt, ochatt densom beslutsamt försökerutforska gångarnas hemligheteri slutändantenderaratt vandradom förevigt.Knackningarnaduhör,det kanvaravad du vill, menden somknackar förhårtkommerskada sigpåskärvor. Fantasin,ditt farligaste vapen, likthimlendär utanförärlila, ochdet är bara ditt felatt detblevså. Luft förtung försvaga lungor somvåra. Transparens, aktivera.Låt migmed mina händervisa, detminaord inte når.
Hondär,kännerduhenne?Någonsdotterkvävs på en öppen gata.Vartärhennesföräldrar?Dom är inte borta,avegenfri viljaärdom precisdär dom borde vara.Ut, vill du ut?Det är trångt här, jagvet,men jaghar sätt tillatt du fått plats. Visste du, attiblandärdet bästaatt varken bliseddellerhörd, överhuvudtaget?
Världendär utevisar digbaradet denvillatt du skase, men jagvet vadjag såg. Jaghar sett köttväxapåträd. Kroppar somsarjas, limmas ochåteranvänds på nytt. Brasor av oönskade organsom alstrarvärmenlevande döda älskar för mycket föratt görasig av med. Organsom smällts ner, blir formbara,förmultnaroch föds på nytt.Som fördelas mellan vittnensom turasomatt viljaleva, somallaenats om att blunda införenbödelsom slipar sina knivarpådistans.Här kanviblekna,bakom fördragna persienner. Ingetkan skada dig, bara jagfinns här, föratt skydda digfråndig självför oss, om så behövs.Extralåsethålleross säkra, frånensmärta vi inte längrebehöverdöi,underlite ljusaremörka dagar, tillsammans.
Jagvar av uppfattningen att det var ok att må dåligt
Tills dagenjag självmåddedåligt
Ett latent traumasom inte var ettproblem
Förrän det blev ett problem
Jaghar sparkat boll motett korkbräde
En rödtrådsom binderallt samman
Itexter välundangömdafrånmig själv
Attaldrig kalla främling
Texter från en odödlig tonåring somfelsökersig själv
Förenäldre överlevare att förstå eller begravas med Självstudier,det endavalbara alternativet
Storakliv bakåt, den endavägen framåt
Jagärjuinte ens speciellt intresseradavmig själv?
Om en text ändrar form
Vadhänder med dessinnebörd?
Från perspektivet av en livstid senare
Personen jagblivit
Ellerpersonen jagalltidvarit?
Är dom första orden dom mestsanna
Eller är vi dömda tillatt upprepadet förflutna
Om vi inte lärt ossavdet förflutna?
Med vetskapen jaghar idag bläddrarjag nu bakåti sagan
Ihopp om att den förnyats
Närjag läser,känner ochbearbetar på nytt
Pusselbitarna från pojken
Somensen sommardagi juli gick förlorad.
