9789180808880

my rsl åt te r

ol le be rg h

Myrslåtter

En historisk roman om ett

brott och en familjehemlighet

©Olle Bergh 2025

Sättningoch form:Anders Björkelid

Omslag:Ylva Granström-Bergh

Förlag:BoD·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42

Stockholm,Sverige, bod@bod.se

Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273,22763

Hamburg,Tyskland

ISBN: 978-91-8080-888-0

Prolog

MEDVETANDET TRÄNGDESIG på, ett lapptäcke av den

verklighet som kroppeninte längre kundefly ifrån. Det egna be-

sinningslösa skriket hördes långt bortapå något vis.Kundeman

vara galen ochsamtidigt tänka klart?

Denpåträngande doftenavpors förstärkte plågan som kom av detusentals små knotten somsedan länge ätit av hansskinn.

Ögonenvarmest utsatta. Hankunde inte längrese.Hans nakenhet skapadeenkänslaav sårbarhet som underströks av att armarna var fästauppåt så att hela hanstyngd vilade på debundna handlederna.

Svedan frånknottenvar absolutochouthärdlig.Han skrekihållande.Hurhadehan kunnathamna idet här?

Insiktendrabbadehonom medfull kraftochträngde förett kort ögonblick undan den brännandesmärtan.

Kapitel1

Försommaren1963

Lasses studentfirande

PÅ MATSOLSGÅRDEN I bynHageni Dala-Floda var det dukat

till fest.Hela gården lyste av feststämningoch överalltstodvaser med storafång av syrener.Påbordetsmanglade vitaduk varhöga kristallglas uppställda och de nyputsadesilverbesticken glänste i solljuset. Det var denäldstesonen Lars,kallad Lasse, somtog studenten.

Heladen storafamiljen hade varit iLäroverksparken ochtagit emot Lasse närhan under höga tjuttillsammansmedkamraterna sprang ut fråndenpampiga byggnaddär detillbringat desista åren,

FaluHögre Allmänna Läroverk. Lasse, somhan oftast kallades om inte modernvar arg påhonom,var denförstaatt ta studenteni släkten. Ingenavde nästan jämnåriga syskonenvarheller intresserad av att sitta längre i skolbänkenännödvändigt.Det fanns ju också utkomst iden snickerifabrik ochsåg fadernPer startatefter kriget.

Lasse varen långochgängligstudent.Enkroppskonstitution

som skiljdesigrejält från syskonen sommer fått sin fars satta kroppshydda. Det vartydligt att Lassehadeenannan pappa. När

Karin Axelsdotteroch Per Larsson gifte sig pingsten1945 var Lasse ganska nyfödd.

Nu satt de då där,på Matsolsgården, mor,far, syskonen, mor-

mor, morfaroch kusiner.Lasses gudmor Märit varmed som alltid

när familjen firadehögtid.Märit varlika gammalsom mormodern

Anna ochsjälv barnlös.Kanske just därför varhon så fäst vid både

Lasseochhansmor Karin. Hon hadesom vidvarje födelsedagoch

julskänkt Lasse en silversked.

Ett fönster stodpåglänt i salen och den ljummaförsommar-

vinden silades in i rummet.På avstånd hördes bruset frånVäster-

dalälven. Lasse tittade utgenom fönstret och försvann förett

ögonblick i sina tankar.

Per knackade idet tunna kristallglaset.Det varglassom bara

användes tillsammansmed finporslinet frånDanmark, det som

modernköpt på postorder frånInsjön. Lassesåg att fadern svalde

gång pågångoch insåg att det kostade på för fadern. Det var verk-

ligeninte varje dag degjorde någotsåonaturligt somhöll tal för

varandra! Fadern harkladesig:

–Ja, får jagsäganågra ord!

Per såg obekväm ut i sin kostymmednylonskjorta och den

smala slipsen som var knutenför kortrunt den grova halsen. Man

kundese att dettavarenarbetskarl,det kunde ingenkostym ändra

på.Kraftig påett muskulöst sätt ochganska kort.

–Vi har ju samlats här idag för att fira en student.Jag är väl

ingen talare brukarman välbörja med. Menjag ville iallafall sägaatt detta har du gjort förbannatbra! Eller hur?Vi skålar för studenten!

Spetsglasen med brännvin höjdes av demanfolk som konfirmerats.Mormor och Lasses småsyskon skålade iZingo eller Pommac.

Per satte sig ner och någonav syskonen skämtadeom att Lasse nu kanskebara skulle tala latin och använda räknestickan närhan spreddyngan. Alla lätsig välsmakaavden matgårdens kvinnor under fleradagar förberett.

Nu var det modernKarinstur att resa sig.Karin varbara36 år

och fortfarandemycket vacker trots att deflesta skulle gissapåen

betydligt högreålder.Ett stråkav sorg drog över hennes ansikte och hon strök undan lite av sitt hår som börjatgråna.En hårslingaville inte hålla sig kvar idenuppsättninghon ochmodern hadeordnat innan de for till Falun påmorgonen.

–Min pojk.

Alla tyckte det nog varlite fintmed moderns översvallande känslor.

–Duär denförste ivår släktsom harhafthuvud ochlust att sittavid böckerna. Du fick välen tuffstart du i livet utan far.Men jaghoppas du känner att jagoch far älskat digsom allavåraandra barn.

Lasse såg ner i bordet.Hennes ordvar ju vackra och välmenandemen samtidigt var det somomhan inte kundetaindem.Hon hade ju aldrig annars sagt ett ord om hansriktige far, och att nu nämna det så öppet.Vad var det här?Dendärtystnaden som alltid varitsom en outtalad överenskommelse iMatsolsgården.

Mormor som visserligen oftakundebli ilsken reagerade på dotternsord.

–Det är inget konstigt medLasses uppväxt.Han harhaft det lika bra som allaungarhär! Inget dalt nu eller grävande i gammalt.

GudmodernMärit underströkAnnasord.

–Ja, ja, ja.

Den tredjegången medkraft.

Idenpaussom uppstod skruvademångapåsig.Sentimentalitet varlite jobbigt!Ochsedan ilska på det!Den ena brodernkände att han behövdebryta stämningen:

–Älskatlika mycket mor,nej mer, en riktiggullegris.

Moderns ögon gnistradetill.

–Vad vet du om det!Nuär du tyst jag var inte klar.Faroch jaghartalats vid och är det så att du efter lumpenvill studera, eller

liggavid Uppsala, sa modern ochlog, så betalar faroch jag.Så

pass bra går fabrikenatt vi kan ha råd meddet.Det var ju också

Norgepengarna vi kunde köpa skogenföroch alla maskinerna.

Det sista sa honvänd till sin mor innan hon med blicken åter

sökte Lasse.Lasse mötte hennes blick:

–Tack mor och farmendet är ingen brådska, förstska jaggöra

lumpen.

Hanfortsatte lite forcerat för att inte bliavbruten.

–Tack för att ni stöttatmigochbetalt rum iFalun dehäråren!

I sommarblir jag kvarhemmaändåoch kan hjälpa morbuffraupp

på Vålberget.Tänkatt ni fortfarandehar kor ochhåller påmed

slåtternpå fäboden trots att vi harenavFlodasstörstaindustrier!

Nu vaknademorfartill.Nuvarhan påhemmaplan.

–Jagtror du läst konstiga böcker där iFalun.Alla gårdarmed

självaktninghar kritter.Hurskulle det annars se ut?Till ochmed

far din som jobbatmedannat,på klädnypefabriken och i flint-

gruvan iBjörbo innan han blevfabrikör,förstår att vi behöver kor

förmjölk, ost ochsmörmenframför allt för dyngan!

–Det ärbra morfar!Hästen håller iallafall meddig.Bläsen

skenarochrullarrunt i samma gropvarjegånghan kommer upp på fäbodenpå våren. Mennu kör vi väl upp hästen och korna med traktorn?

Morfadern logmot Lasse.

–Nej, hästenfår du ta buvägen, så han inte kullrarrunt ikärran ochbryter sig.Korna får skjuts,det gillar allt kvinnfolk.

Bröderna skrattadetill ochsåg spefullt på Lasse.

–Hålls medkjoltygenpå Vålberget du Lasse, så drar vi in högvismedpenningarhos far.Mennu börjar det välräcka med alltljus på Lasse?

Det låg inget illasinnat i brödernasglåpord. Lasse varenälskad storebror och det därmedUppsalavar inget bröderna villebyta

me

d honom.Hellre då att tjäna pengartill enamerikanare och

kunna dra till Borlänge eller uppåt Vansbro.

Karin tog till orda igen.

–Nu ska du få presenten, Lasse.Det ärbådeen ochtjugoåtta

presenter påsamma gång.Kan du gissa?

–Nej mor.Är det en hylsnyckelsats?

–Närapågosse, men större.DenfylldehelaPV:n och det tog

påryggenatt lasta, saPer skrattande.

Axel avbrötmed ett stort leende.

–Presentenär inget jagbehövt.Jag är ju giftochharbaraatt

fråga mormor om det är något jag undrar.

Modern räckte frameninslagen bok.

–Det är NordiskFamiljebok, alla band.Resten står i lidret packat i en trälår.Ifall du inte lärt dig allttänkte vi.

–Tack, vilket besvär ni gjorter.

Lasse såg påsin mor ochsåg hennes gränslösakärlek menkände också dendär välbekantauppgivenhetenöver alltosagt.Vad var det somhände dendärgångenunder brinnande krig?Förmodligen

skulle han aldrig få veta. Hankunde inte trängaundan det,även om desäkert vore debästa. Han måste få klarhet.

Kapitel2

Krigsvåren

1943

Hurmor ochdottercyklartill

Älgbergets utbildningsläger ochträffar en norsk motståndsman

DE BREDA BALLONGDÄCKEN lämnaderinglandeormlika

spår efter sig på dennyhyvladegrusvägen.Kvinnorna cyklade bredvid varandraunder tystnad, ibland inväntandes och ibland forcerat inågot motlut.Morgonenvar kyligmed löften om en

varm dagochårstidensmäktigafågelkonserttävlademedknirret från lädersadlarna om att tränga sig in ivägfararnassinnen. Men denna morgon sjöngs det för döva öron. Annat var i tankarna. Karin skulle arbeta sin förstadag på Älgberget.Enplats somhennes morordnatårhenne.

–Nuvill jag inte vetaavnågottrams när jaggått i godför dig!

Anna tänkte genast att hennes ordnog lätskarpare än vad hon menat, som så ofta. Karin uppfattade det också som kritik även om hon så väl kändesin moroch det verbalakrig desåoftautkämpade.

–Annars brukarman ju fåenchans att prövainnan man blir sågad jäms fotknölarna!

Karin kunde inte riktigtlåta bliatt le varför den riktiga skärpan

i svaret uteblev. Modern log också innan honfortsatte.

–Jagmenarbaraatt mycket står påspel närman tar in sin egen

dotter.Varkendu eller jagblirgladare om detbörjartisslasom att

du barafått jobbet för det.Många tycker att jag inte heller borde

vara husmor förett lag utan att ha gått hushållsskolan.

Anna ville få Karin att förstå sin situation.

–Det tror jag du struntar fullkomligt i, du vill barainte att de

ska sägaatt dotterndin ärlat.

Karinkändesig påett ovanligt gott humör denna morgon. Det skulleblikulmedjobbet på Älgberget, säkert full fart ochmycket nytt folk. Hon hade funderatendel på norrmännen.

–Hur är de,norrmännen?Stackarna de vill väl inte sittapå

Älgberget och klia myggbett närtyskenplundrarlandet deras.Men är deflera hundra? Harmor talat närmare mednågonavdem?

Anna förstod så väl dotterns ungdomliga entusiasm ochblev nästaavundsam.Det varlängesedan honkändeen sådan förväntan.

–Jag vet inte hurmånga de ärexakt,vi lagarmateni flera stugor ochbärtill matsalen. Jagharräknattill 100 platser och de äter i flera lag.Sendet blev hälsoförläggning ivintrasbygger dehela

tidennya sovstugor med riktigakaminer.Du ska se det blirsom en riktiggata, lika lång som ikyrkbyn. Doktorochtandläkare finns det med ochmarketenteri. En del haregna penningar andrafår av

Röda Korset.

Modernpustade iuppförsbacken och kändehurblusenklibbademot ryggen. Sommarenvarhet ochlockade framsvett.Men honvillegärna stilladotterns nyfikenhet.

–Jagtalar väl inte mednågon särskildavnorrmännen. Jagtror man ska hålladem lite kort, så de inte börjar vilja hafavörer.Debefäl jaghar att göra medärsvenskaroch de är ju officerare.Det där med hälsoförläggning det är nog barautåt det.Militär utbildning det är vad man håller påmeddagarna iända.

Plötsligt hördes det dova mullret från en lastbilbakom dem,

och defick cyklapårad, med moderni täten, för att undvika att bli

påkörda när det storadammigafordonet dundrade förbi. Turligt

nog dammade det inte så mycket påmorgonen, annars hade de

kommit framlika gråa somgruvarbetare.

–Nufår vi rappa på, ropademodernnär deåterigenvarsida vid

sida. När du ser portalenär vi nästan framme.Vid den härtiden

har karlarna uppställning.Det skulle just vara grantom vi kommer

mitt i!

När de passerat portalen såg Karin att en stor grupp män höll

på att skingrasochgå uppförgatan mot debaracker som kantade den smala grusvägenpåbåda sidor.Närhon med blickenföljde

vägenupp mot bergets topp syntes ett luftbevakningstorn sticka

uppöver grantopparna. En man verkade precishakommit, och

stod bredvid en resväska i brun papp ochett långt gevärsfodral.

Han såg sigosäkertomkring innan hansblick stannade på Karin

ochsedan verkade inväntadem.Han såg vältränad ut.Ochhon

som varbådesvettigochrödflammigefter allauppförsbackar!

–God morgon! Jagheter OlofRudeochblevprecis avsläppt här.Inte vet ni var det kan finnas någon slags expeditionatt anmäla sig i?

Han tittade intresserat på Karin men hon blev stumsom en fisk, vad skullehan tro.Det var Anna som i stället svarade.

–Han kan ju vända sigomså serhan vägen. Följden, allthär liggerlängs den. Närhan kommit upp påtoppen så vänder han ochgår ner igenför då harhan inte sett expeditionen.

–Dåtackar jag.

Olofvidrörderoatsitt hattbrätte ochgreppandes sitt bagage börjadehan knatauppförbacken.Annavändesigtill dottern.

–Och du har aldrigsettenkarl med hatt förr eller?

Kapitel3

Sommaren1963

Vålbergets fäbod och Lassesfrågor

om vadsom händeunder kriget

LASSELÅG I sitt pojkrum.Han hade ännuinte flyttat uttill

den gamla drängstugan somlåg innanförlidret.Denvargårdens

svalaste kammare,perfekt under varma sommarnätter.Han pillade

lite påbastmattan fadern spikat upp för att skydda tapeten. Kanske

var det dags att rivaner idolbilderna på Gre-No-Li och Nacka?

Det hade variten märkligmiddag igår.Mamman som aldrig

villetala om att Lasse hadeenannan pappa hadesjälv tagit upp

det under middagen. Han hademärkt pårestenavfamiljenatt de

också reagerat på detta. Själv hadehan bådeblivit illa berörd och nyfiken. Hanvisste ju att det varminerad mark somgjorde att modern slötsig i fleradagaromhan försökte taupp saken. Men samtidigt väcktes ett hopp.Skulle han kunna få veta mer nu?

Buffringenupp till Vålberget varfleraveckor försenad. Morfar

Axel ochmormor Anna varrejält irriterade över detta menKarin

hade varitbestämd, studentfirandet fick kommaförst.Per skratta-

demest,de var ju inte direktberoende av smöretochosten längre

på det sättet mendet hördetill årsrytmenävenförhonom trots att

han vuxit upp med föräldrarsom varitsäsongsarbetare åt andra.

Fadern hademest arbetatmeddrivning av skogeller kolningoch

påsommaren med flottningen.Modern hade,när det kommit

stora order,paketerat klädnypor förexporten till Amerika. Per

var uppvuxeni etttorpi skogenalldeles bakom klädnypefabriken

mellan Hagen och Tallriset.Nuvarbåda föräldrarna döda och

torpet sålt ochflyttat.Han var det enda barnet ochtänkte ibland

påhurstoltadehade varit över att han blevfabriköroch ingift på

Matsolsgården.

Efter frukosten hjälptes deåt att få korna upp på denförstärkta

höskrindan. Det varlättare sagt än gjortmen med en blandning av

kvinnornaslock ochmorfadernssvordomarochrapp med spöet så lyckades det till slut.Morfar var ivrig att kommai väg.Mor och

dotterfick plats bredvid honom ikupén. De fnittrade av iver och

mormodern lutadesig utgenom det öppna fönstretoch vinkade

till Lasse när de for iväg.

Det varlättare med hästen, som nu ivrigt traskadebredvid. Lasse var övertygad om att hästenförstodvart de var på väg.Han hade alltlite semester han med, inget vårbruk,ingen lunning i skogen eller ensslåtter påfleraveckor, baravila och färsktbete.

Buvägen, som vägenupp till fäbodenkallades, gick längs älven.

BynHagenvar nog den rikastebyni Dala-Floda. Älven hade under tusentals år genom sinaöversvämningar fyllt på den sandigajorden medännu mermaterial fråninlandsisenslämningar ner genom

Västerdalarna. Bynsgårdarlåg som påett pärlband på ömsesidor om byvägen som också följde älven borttill den sista gården, Wåhlstedts Spinneri. Mendet var jorden somstyrde, och därförlåg de bästajordarna mellan byvägen och Västerdalälven.

Deflesta gårdarna iHagenvar kringbyggda, många med liderportarmot vägen somman fick passeraigenom innan man kom in påsjälva gården. Mednågraundantag varmangårdsbyggnadeninte det dominerandehuset utan i stället fejseteller ladugården. Fejset upptogoftast en hellångsidai derektanglarsom också bestodav vagnslider, sädes- ochhölador,visthusbod ochoftast ett undantag

MITTUNDER BRINNANDE VÄRLDSKRIG sprängs en manpåenmyr iVästerdalarna. Mannenären sabotörfrånÄlgbergets utbildningslägerför norska polistruppernäraDalaFloda ochLeksand.Det är förstett pardecennier senare somhändelseförloppet klarnar. Bokens huvudperson, Lasse, hardåijaktpå sinegenbakgrund avslöjat hemlighetersom hans familj ochhembygd helsthadevelat begrava.

Berättelsenblandar inslag av spänning ochhumor medömsinta personporträtt under en tiddåallt ställdespåändaidet Sverigesom aldrig merskullebli siglikt.