9789180808514

Kapitel1

Detärsom attingenting längrespelarnågon roll.Alltsom någongångbetytt något, spelar ingenrollnu. Honkräverinteatt kunnastyra över allt,hon gillar hur ödet väljer de vägarhon tar. Meniblandhändersaker somintefår ske, saker maninteens fårtänka på,dem skainteske.Hon fårännuängångupp de orden hansagt, de uttryckhan burit. Samma uttrycksom en hund somprecisätitupp stoppningeni finkuddarna.Hon visste attnågot varfel redannär hon såghonom komma emot henne. Honärvan vidatt mötasavhansleendeoch få en lång puss på pannan.Nufickhon inte ensdet,hon fick en snabbkramsom inte ens kändesäkta. Inte inärhetenavhur detbrukade kännas ihennesmage, pirret fannsdär mendenna gång vardet inte positivt,det pirrade imagen föratt hon började oroa sigövervad somhänthonom.Hon trodde hanvarit medomnågot Honville veta vaddet var, finnas däroch senskullealltbli braigen, ochhon skulle få möta hans fina leende igen precis somhon brukar.Hon visste bara inte hur honskulle uttrycka sig, allt lätsåironisktsom om honinteuppriktigt bryddesig om atthan varnere. Tillslutfrågade honi alla fall vadsom hade hänt.Hon förväntade sigatt hanskullesäganågot istilmed ”inget”såhon hade förberettsig även därpåvad honskullesvara.Litebesvikenvar hon ändå på att hantydligenintekänneratt hankan pratamed henneomvad somhelst.- Ditt ansiktsuttryck ochkroppsspråkavslöjade digtidigtälskling. Ingenmänniska kannog vara brapåatt döljavilkethumör demegentligenärpå, manser alltid i ögonen på en person,hur denmår.Hansvar nu tårfylldadvs.att detverkligen inte är’’inget’’som hansade.

Egentligen bordehon förståttredan då menhon tänkte inte alls attnågot sådant kundehända,elleratt hanskullekunna göra någotsådant, inte efterde2 åren domvarit tillsammans.För hennebetydde t.ex.kärlekenallting ochhon ville alltidvar medhonom,hon älskadeatt umgåsmed honom. Detärjudet hon alltidgjort,dem harvarit vänner sedanhon var13och nu varhon 17.Dem hade varitsom bästavännersedan 8:an ochhan hade lärt hennesåmycketomhur manverkligen lever. Detvar dels därför honficksådanastora känslorför honom, hon kändeatt hanfickhenne attlevaoch kännasig friävenfastdet fannssåmånga problemruntomkring.

Innanbådafyllde15började demävenhaett slagsförhållande,dem varså kallade’’kk:s’’dvs.att demfortfarande varvännermen hade sexmed varandra. Hanvar även denhon gavsin oskuld till.Vilkethon tyckte betyddemycketdå hanalltid betytt mycket förhenne ochdet kändes bara rätt attgöranågot sådant medhonom. Sammadag somhon fyllde 15 blev demtillsammans.Han var såklartmed ochfiradehennesfödelsedagoch följde även medpåenfestdem skulle till. Närnågon timmegåttkom hanframtillhenne ochbad om en dans, dembrukade dansasådet varinget märkvärdigtför henneatt hanfrågade det.

Honvissteintehelleratt hanhadefåttkänslor förhenne,hon trodde ju fortfarandeatt demvar isittkk-förhållande utan känslor. Självklarthadedet smugit upplitekänslor ibland närdehar umgåttsutankläder, manfår ju ett band till denman älskar medsåklart,den personen görjusåman fårkänslor manaldrigfåttförut,och manblir beroende.Det hade honblivit, honville ofta träffa honomjustför attdem skulle ha sex, detmådde honävenlite dåligt fördå honintekände föratt utnyttja honom, menhon kändeatt även hanfickjuut någotavdet.Tillsluthadedebörjatumgås näst intill varjedag ochmånga hade frågatomdetvå vartillsammans.

Hanhadebararodnatoch inte sagt någotmedan honjämtsagtett klartoch tydligtnej.Efter attdedansatenstund ochhon kändeden därtypiska svettiga lukten iluftenomringa henne,såbad honhonom attdeskullegåut. Därsatt demmed varsin cideri handen ochkollade ut över poolen.Solen hade börjat komma uppoch dess solstrålar glittradepåett fint sätt över vattenytan,såsom honhadesettpåfilm.

Honville vara kvar iden härstunden ochvarasåhär lyckligjämt, så honsluter ögonlocken ochbaralyssnar.Hon hörhur hanandas ochtänkerpåhur många gångerhon hört detmen inte tänktpådet,varförladehon märketill detnu?

Honkännerhanshandi hennes hår, honhadesettderomantiskafilmersom gått så mångagångerpåtv:n. Honvisstevad hanskullegörahärnäst.Han skulle nu drahåret bakomhennesöra ochsmeka hennes kind föratt sedanhittahennes läppar ochkyssa demömt medsinaperfektaläppar. Sekunderna skulle stanna förnågra ochhon skulle kännaatt hanvar denhon villedelalivet med.

Dock händeintedehon trodde,vilketgjordehenne så chockadatt honfölli poolen.Han hade tagittag ihennesnacke,dragithenneshuvud motsittoch kyssthenne,utanatt enstveka,han varsäker på attdet vardehan villeoch nu varävenhon det. Dock vardet inte de denperfektastunden,vilket dembåda

noghoppats på.Han drog upphenne ur poolen ochgav hennehanströja att värmasig i. Även fast demintevar tillsammansbrukade honlånahanströjor föratt mysa idåhon t.ex.sovit däroch vidliknandetillfällen. Just nu kändes denextra mysigoch detkändessårättatt sitta däri den. Somomdem faktiskt vartillsammans,speciellt medtanke på vadsom precis hänt,vad demprecis gjort. Honsåg uppför attkolla vadhan kolladepåoch upptäckteatt hanunder tidenhon tänkt, hade kollat på henne. Rodnaden dökupp ochhon kollade tillbaka ochfastnadedär.

Denhär gången kändes detsom de varnågot speciellt medhansögonsom om demhademer färg än vanligt, dendär kopparbrunafärgenhadeliksomfått glöd.Det härvar början på någotfintdet visste hon, detkände honpåsig.Hon villekalla honom försin,mer än någonting annatoch detgjordehon också. Det kändessåhimla bra, attäntligen få ut de hontvekatomatt honkäntför honom, de hondoltför atthon trodde detbarahademed sexetatt göra.Han lade sin hand över hennes ochsade”min”.Och så levdedem lyckliga iallasinadagar Så skulle detvara, så skulle de slutat.Men istället sitter honhär videnpir helt utanförstaden, helt ensamoch gråter.Här sitterhon nu ochhar ingethoppom livetlängre, bryr siginteomvad somhändersedan.Ingenting spelar någonroll längre.Allt är borta.

Kapitel2

Five finger deathpunschyrdei högtalarna.Det varhennesfavorit,och hade variti en lång tidnu. Detvar Fenixsom fick henneatt börjalyssnapådem.Det varsådem träffadesförstagången, honhadeprecisbörjatpåskolanoch vimsaderunti korridorerna iren panik, hon visstehur lärarnadömde en om mankom försentförstadagen,det skulle sittai tillshon gick ut,det visste hon.

Dock blev honlitesmått irriteradöveratt de skulle finnas så mångasalar, våningar ocholika ingångarpåden härskolan.

Detstodpåhennespapperatt honskullevarai klassrummet: 2345Fpå våningen D5a. Ochsåklart vardet somi en kärlekssaga,hon sprang föratt försökakomma någorlundai tidoch självklartsåkommer”han” fråningenstans ochdem krockarmed varandra.Fasti filmerna börjar tjejen rodnaoch detslutar medatt honser ut somenröd tomat, menintei denhär kärlekssagan,istället hade stressen ochpressenblivitför mycket förhenne ochnukrocken,hon blev chockadoch ja,hon spydde.

Rakt framför en främmande kille honprecissett, en killesom sågsåhimla bra ut.Hon hade aldrig sätt någotliknande, detsåg ut somomhan bara gått uppur sängen ochgåtttillskolan, menändåvar allt så fint,alltlåg så snyggt.Dock förstördes hennes tankar om hans snygghetnär honkollade uppoch sågini hans förskräckta ögon,han sågliteäckladut, hmmundrarvarför. Honville byta skolaigen, aldrig atthon skulle klaragåmed honom. Varjegånghon skulle gå förbihonomskullehan ju troatt honskullespy ellernågot

Närhan fått tillbakasin talförmåga så börjadehan gapskratta vilket honintevar beredd på,såhon börjadeskratta ocksåoch hoppades hanglömt lite av de som precis hänt.Han restesig upp, hjälptehenne uppfrångolvet, sade sitt namn och frågade vart hon skulle.Det enda hon kunde tänkapådåvar hans namn,han hetteFenix,sahan iallafall. Hanhadejustblivit ännu merintressant.Inteför atthon hade någonchans hoshonom nu ändå,jag menarvem vill kyssa någon mansettspy,liksombra första minne. Menhon villelärakänna honom bättre ändå,lärakänna ägaren till domdär storabrun, blåögonen.

Hennes tankar avbrötsplötsligt så därepisktsom ienserietidning, då en lärare sursom en surströmming kommerframoch skrikeratt du inte bordevarahär

ochnågonting om dagens ungdomar.Hon hittade till sist klassrummettackvare en väldigtsnäll vaktmästare, mendet kanske inte varsåbra ändå fördär inne satt dendär Fenixoch resten av 23 andraeleveroch stirrarpåhenne.Nuistället föratt spyblevhon tomatröd ochsatte signer ochförsöktesjunkasålångt neri stolen sommöjligt föratt inte bliseddavFenix,intevågadehon kolla om han kolladepåhenne heller.Förståvad pinsamtomhan skulle troatt hon är en stalkerockså.Nej bäst oligga lågt inågra år tills hanglömt vemhon är.

Föratt vara 13 år sågFenix väldigtvuxen ut,hon trodde aldrig honskulle behöva gå isamma klasssom honom, hontroddehan gick i9:aniallafall kanske.Pålunchen inya skolor brukar nästan jämt dennya tjejen sittaensam i de filmer honsettsådet varnästanmer än förväntatoch just därförblevhon så förvånad närfem tjejer iklassendök uppbakom henneoch togtag ihennes armar, somomdem varitbästisari mångaår. Jagheter Melindaoch domhär läckra brudarna är Chloe, Steff, Amanda ochRoxy. Så lång tidtog detalltsåatt få vänner här, ju försig kändes detväldigt skönt, honhadeintevelat bliden somärensam,övergiven ochkansketilloch medutsatt.

Matsalen på denhär skolan vardäremot helt otrolig, honvar vanvid ettlitet trångt rummed dammigagardineroch slasktillmat sombaralåg frammeflera timmar. Denhär matsalen varstoroch fräsch,ljusoch öppen. Matenman fick varinplastad ifintsilverfärgat papper ochman fick ta precis vadman ville.

Demserverade även juiceoch läsk vilket honaldrigsettförut iskolornai

Sverigemen honhadesåklart suttit ochsuktatöverhur skolmatensåg ut attvara iUSA.Hon plockade åt sigsåmyckethon kundeoch följde medtjejernabort till ettstort bord smyckatmed prydnaderoch blommor. Detvar en upplevelse förhenne,att rektornverkade brysig så mycket om eleverna.Tjejernavar inte heller så farliga, honskulle kunnaseallihop somsinabästa vänner,speciellt Chloe, honkändessålik hennesjälv.Hon pratadeinteöverdrivetmycket, hade världens roligastehumor ochvar så otroligt vacker.

Nu såghon verkligenframemotatt gå här, detverkade ju ganska så schysst ändå.Och honhadenästanglömt allt de somhänthenne på morgonen.Dock kolladehon sigomliteför mycket efterFenix,hon villesågärna se honom igen,hon varsåintresserad av attfåvetavem hanvar ochvarförhan gjorde somhan gjorde imorse.Jag menardeflestaskulle välhelst viljaspringa därifrånoch spysjälvaför attdeblirsåäcklade,dockstack handärifrånefter att hanhjälp henneupp,han kundejui alla fall frågat vart honskulle,liksomhjälpt

henne hittarätt. Självklart komfråganupp.-Vemkollarduefter?Och vad sjuttonska mansvara på de nu då.Hon kanjuinteprecissägasom detär, det skulle få henneo kännasig jättelöjlig, somomhon gick itvåan ochhadeen crush, då satt manjuoch berättadealltoch fnittradeför fullt, honville inte heller berättaomincidenteni morse. Så honförsökerbaraskaka bort fråganoch sägerlugnt atthon bara dagdrömdelite.

Just då dökhan faktiskt upp, hanklevuturskolköketmed ettstort leende på läpparna ochförsvannlikasnabbt. Mengud egentligen,varförtänkerhon så här, hon skulle aldrig kunnatänka sigatt vara tillsammans medhonom så varför varhon så desperat över attvetavarthan var, vart hanhadevarit osv. Nejnu skahon lägga nerdet däroch slutabry sigsåmycket, honvar ändå inte intresseradavkillar, detvar ingetbra läge förkärlekeni hennes livnu. Hon hade hittat underbaravänneroch skulle bara njutaavatt få umgåsmed så fina människor.Allt harprecisbörjatnu.

Kapitel3

Honvar inte så lätt attumgås medändå. Honlitadeintesålättpåfolksom ville komma in ihennesliv,och villehelst inte släppa in någon. Mensjälvklartville honkunna släppa in de nyatjejernasom varitsåsnällamot henne, domhadeju liksom inte gjortnågot föratt förtjäna atthon inte skulle litapådem.Men samtidigthadedem heller inte visatatt honverkligen kundelitapådom.Hon visste hurtjejerkunde vara iden häråldern, honhadevarit medomdet många gångerförut.Hon hade haft en bästavän sedanhon varitlite. Närallabörjade bete sigpåett visstsättoch utvecklashängdeintehon med, honville inte förändras. Hongicki sina kläder hennes mammaköpt, hårsnoddar medhästar osv. vilket gjorde hennetillett lätt offer. Folk hade aldrig haft någotemothenne mennubörjade de pratas.

Föratt honstack ut ochinteville förändrastill någonannan. Honbörjade hålla sigborta ifrånallaoch villevaraifred, honslutade gå till skolan ochsatt hemma, därfickhon vara självutanallafördomar. Honkände attdet härlätt kundehända hennesjälv,hon vetintevad domvillhenne,omdevill förändra henne till någothon absolutinteär. Då är honhellresjälv.Hon hade nu liftat meddeandratjejernai en veckaoch de varsåklart schyssta ochväldigt öppna ochsociala.Dockkunde honjuintegedetsammatillbakaoch kändeatt dom kanske tänkteatt honintepassade in elleratt honvar väldigthemlighetsfull.

Honhadenog varitsåhelalivet,någon sominteville sittaoch berättaalltsom händerför andra, utan veta de självoch skriva nerdem ochvad hontyckeroch tänker om de sakersom händerruntomkring henne. Honhadesedan längehaft ettbergdit hongåttomhon behövde vara ifredoch tänka.

Därifrånkunde mansehelastaden, se alla bilarsusaförbi därnereoch se alla människor somstressade runt helt meningslöst. Honvar en sådanpersonsom kundesitta ochtänka på varför vi egentligen lever, vadsom verkligenbetyder någotoch vadvilever för. Detvar någothon gilladeatt sittaoch tänkapå, hon gilladenär manhadesvarpådessa frågor,när sakerhadehäntoch mankände lyckaoch viljaatt leva.Det honälskade mest på jorden varmusiken,hon kunde sittai timmar ochnjuta av detsom komuturheadsetet.

Dethon självintekunde beskriva iord komutsåbra imusiken,hon kändeofta igen sigi låtaroch varensådan somfastnadeför en låtjustför texten.Hon hade en stor favorit somhon ofta lyssnade på ochsjönk in isin egen fantasivärld. Bandet Sabaton, somhon så gärnaville se live.Hon kundekänna hur mäktigt detskullevaraatt stådär ipublikenoch kännahur basenhöjdesoch huralla sjöngmed.Hon skulle stådär medAdam.

Hanvar hennes närmaste killkompisoch hade varitdesedan länge. Domhade träffats på ettsåepisktsätt. De hade sprungit in ivarandrapåstan, träffats på en konsertoch på ettcafé. Allt dettapåenoch samma dagoch båda hade känt att detvar meningen attdeskullevaravänner. Hanhadekommitframoch satt sig vidhenne ochtvå vänner ochbörjade pratasom om de känt varandra hela livet.

Adam varockså ettstort fanavSabaton så attstå därmed någonannanskulle inte känns rätt,det skulle vara medhonom. Demskullestå däroch skrika, sjunga medoch bara känna huralltärsåunderbart,hur livetför någontimme är underbarttillsammans meddenna ljuvliga musik. Honhadealdrigvarit mycket försådanalåtar manhör på radion,sådanalåtar sommånga andratjejergillade, så honhadealdrigriktigt kunnat pratamed någonomSabaton,ingen tjej hon kände gilladedem.

Idag varhon ensam, de tjejer honumgåtts medvar på ridläger över dagenså honfickklara skoldagensjälv,vilketintevar ettstort problemför hennedåhon mest tyckte detvar skönt. Då fick honenchans atttänka ochsätta siginlitei hennesvärld ochhennesproblem istället föratt bara lyssna på de andratjejernas problem.Tre lektionerhadegåttoch lunchklockan hade ringt, dethadehon heller aldrig varitmed om,det kändes verkligensom honvar medi ettavsnitt ur serien’’one tree hill’’ ellernågot.Hon grabbade en proteinshake ochsatte sig vidett fönsterbord. Denhär skolan hade gett ut Ipadstillvarje elev på skolan, hontyckteegentligen detvar överdrivet ochslöseri medpengarmen njöt såklart av atthon hade spotifymed sigöveralltoch kundesittaoch lyssna ochläsa tidningenonlinemedan honsveptedin shake.

Detvar faktiskt riktigtnjutbartatt sittadär självoch inte behöva pratautanbara ta detlugnt ochintekänna någonpress.Det varockså någotsom varlitehennes grej.Hon kändeoftaatt honvar tvungenatt pratajustför attingen skulle känna atthon inte bidrog mednågot.Saken är denatt honintetyckeromatt säga mer än vadhon behöver.Hon vill verkligen inte vara en sådanpersonsom sitter och pratar bara föratt prata, detärverkligen inte hon. Hennes ensamhet och

funderingaravbröts av en mansröst.Ensom hon så välkände igen.Någon som honintehadesettpåhelasommarenoch somhon saknadejättemycket.Någon sombetyddemer förhenne än någonannan.Enpersonsom honvågat släppt in utan atttveka en sekund.’’- Adam!Duskrämde liveturmig på riktigtden här gången’’.

Hanskrattarbaraoch sättersig neroch serlyckligtpåhenne medett stort leende somtäcker nästan hela ansiktet.Det därleendet hade honsettmånga gånger. Antingen varhan kär, hade fått bästabetyg ellersåhadehan fått biljettertillnågon konsertoch villesläpa medhenne på den. ’’-Sådu..’’ började hanoch honkundeintelåtabli attskratta åt atthan varsåförutsägbar, atthon visste precis vadhan skulle säga ochatt hanaldrigvissteriktigthur han skulle säga det. Honkollade uppifrånsin matbrickaoch logmot honom’’- Så du vill följamed?’’. Somomhon någonsin kundesäganej till detärleendet, självklart skulle honfölja medpåkonserten hansnappat uppi kväll. Det var’’Fivefingerdeath punsch’’ somskulleköraenspelningoch Adam medsina kontakter, hade fått tagi tvåbiljettertill halvapriset.

Attfåsom hanville varhan nogbästpå, hanbehövde inte vara elak ellerenvis, bara sigsjälv så funkade detalltid. Mendet varfaktisktsåatt hanvar väldigt charmigoch sågfaktisktväldigt brautsådet varintesvårt förhenne attförstå atthan ofta fick somhan ville. Detendaman kundegöravar atthänga medoch leva livet. Ochvisst hade honkul,deroligaste stundernai hennes livhadehan alltidvarit medi.

Kapitel4

Honhadepreciskommithem,slängtsig på sängen ochtagit ettandetag när mobilenringde. Detvar Chloe, något hade hänt ochhon villekomma över och snacka ochsjälvklartfickhon de.Hon drog på en av sina bekvämat-shirtar och gick nertillköket ochförbereddetvå smoothiesoch skulle precis in iduschen då detringdepåklockan ochhon fick bråttom, då honräknade medatt hon skulle hunnit tagitendusch ochfåbortsvettlukten somföljdeefter henne. Hon ochAdamhadestått längst fram ochdansatoch skrikitunder hela konserten ochdetta hade gjorthenne väldigtvarm. även fast detbaravar Chloeville hon ändå inte luktaoch se ut hur somhelst mendet fick väntaoch honhalvsprang motdörrenmed ettleendepåläpparna. Kvällenhadeverkligen varitriktigt bra ochdet kundehon inte bara glömma förstunden mensjälvklartskullehon försökadölja de förChloesskull,hon varjuledsen.

Honöppnar dörren ochdär står Chloemed mascararinnandefrånögonenoch sågheltmiserabel ut.Det enda somkom uppi huvudetvar orden’’suckitup, tänk på någotledsamt’’ menärligttalat så blev honfaktisktledsenavatt se Chloesådär ledsen.Hon varenbra kompis ochbrukade alltid vara dengladaste av demalla. Honfickkomma in ochdestack upptillhennesrum därChloe direkt lade sigplatt isängenmed magenföre. Honsadeinget utan stirrade bara neri kudden ochandadestungt ochsuckade högt emellanåt. -Jag är så korkad Em,sålättlurad hela tiden. Honblevchockad då hontrott detskullevaranågot om skolan ellernågot somhadehäntpåridlägret.Det lätmer somomhon hade kärleksproblem.Chloe hade aldrig enspratatomatt honskullehaftenpojkvän, honpratade aldrig om kärlek

-Jag lågmed honom.Jag skulle inte de,det blev så felfortsatte hon sedan. Nu blev honfaktisktnyfiken nu,vem vardehon hade legatmed ochvad vardet somhänt, fick honinteligga medhonom ellervadå? Honkände sigsom de där seriefigurerna itidningar medmassorfrågetecken över huvudet. -Han sa atthan tyckte om migoch attjag varfin.Han harsagtdet fleragångermen nu varhan liksom merseriös. Hankollade på migoch kysste mig, jagvissteintevad jag skulle göra.Jag menarvihar ju bara gått ut tillsammansnågra gånger meninte fanvet jagomjag direkt vill blitillsammans medhonom.Alltsåhan är ju

Om du träffar någon du älskar så mycket att du inte finner de rätta orden, att du älskar någon så mycket att du inte vill levautan denna person. Kansketill och med någon du känner attduskulle kunna offralivet för.Det varjust de hon hade hittat, det varjust så det kändes ju.

Genom denna bok dras du in ienflickas liv,denna unga och otroligt vackralilla Emily.Väl medveten om vad dålig kärlek gett henne men helt ovetandes över vad

kärleken kan göramed ossnär man är riktigt förälskad.

Hoppet om att kärlek finns har helt runnit ur henne och istället spenderar hon sina dagar tillsammans medbästa vännen Adam.Killarvar inte brapåkärlek, de varbättre på vänskap, det varsåhon såg det. Någonting händer dock inom henne närhon börjar 7an på en ny skola. Hon känner sig osäker över vadkänslorna inom henne betyder

och tilliten till killar gör henne väldigt försiktig.

Hon står fast vid att killar inte är brapåkärlek utan är bättrepåvänskap,men hurkan man undvika känslor som finns där?Hur ska manbarakunna blunda förde mankänner innerst inne? Ochhur skaman kunna dölja känslornaför någonting som kanskeärden största

kärleken man någonsin kommer vara medom?

Men finns den äkta kärleken eller leder den alltid bara till ett slut?