RebeccaMarklund
Därmitt hem en gång var
RebeccaMarklund
Därmitt hemengångvar
©2025Rebecca Marklund
Omslag: RebeccaMarklund
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-850-7
ET T
Jagsitterpåden storastenennerevid havetdär vinden lekermed mitt håroch tankarna svävar iväg till detförflutna.Nunär jag tänker på allt somhar hänt underhöstenoch vinternkänns detså overkligtalltihop, somomdet bara är någotjag drömtoch inte någotsom faktiskt harhänti verkligheten.Jag harblicken fäst vidhorisontensom både kännssånäraoch så avlägsen på sammagångoch tänker tillbaka på hurdet hela egentligen började.
Detvar en av åretsförstahöstdagar,den morgonen varjag ute iskogenpåmittvaktpassnär jagplötsligt fick synpånågot iett träd.Jag stannade minsvartahingstHoltz ochhöllandan medan jagväntade på rörelsebland lövenframför ossmen ingethände. Holtzkastade sighastigt bakåtnär en duva plötsligtflögframur trädet ochjag andadeslättatutigen. Isamma stundkände jag hurävenHoltz slappnadeavsåjag börjadelångsamtridavidare genomden storaskogen. Återigen hade detbaravarit en duva somlurat iträdet. Visserligenvar detenlättnad attintebehöva möta inkräktare på ön mendet kändes samtidigtlitetråkigt att detaldrighände någotspännande.Dag ut ochdag in redjag fram ochtillbakai skogen ochnästanaldrigträffadejag på en
annanmänniskanär jagarbetade. Livetsom skogsväktare var minstsagthändelselöstmen jagtrivdes samtidigtmed lugnet somföljdeavatt skritta fram genomskogenmed Holtz. Liksom dennamorgonsåg vi ibland till någonduvamen allt somoftast sågviinteenendalevande varelseunder våra vaktpass.
Däri landet Coremnia,som är en ömitti ettavdestora världshaven, fannsdet inte så mångayrken.Många vararbetslösa ochbodde ienkla trähyddori öst, de hade inte särskilt gott om mat ochlevde underrätteländigaförhållanden. Om manhadeturen att ha ettarbetesåkunde manbland annatarbetasom skogsväktare somjag,dåsåg mantillatt allt varsom detskullei denstora skogen ochatt inga inkräktare vistades på ön.Allaviskogsväktare arbetade till häst vilket varenfördelmed tankepåatt nästan hela ön vartäckt av skog så vi hade storaområden attröraoss över. Förutomskogenfanns detockså tvåhamnar, en inorroch en i söder. Jagoch minfar bodde isödra hamnen därhan arbetade som en av landetstvå hamnväktare, denandre hamnväktaren varmin farbrorDanielsom bodde inorra hamnen.Deras uppgiftvar främst atthålla utkikefter eventuella inkräktare somnärmade sigmed båt mendehjälpte även till vidankomst ochavgångavbåtar.Som hamnväktarehademan detbättreställtändeflestaeftersomdet ansågs somett mycket viktigtyrke. Detsom skogs- och hamnväktarehadegemensamt varatt vi skulle larmastyretvid alla misstankarominkräktare. Styret hade sinfästningpåtoppenav berget ivästoch bestod av en grupputvalda personer somhadei uppdragatt skaffa ochfördela resurser till befolkningen samt att hållaoss trygga från omvärlden. Coremniasexistensvar nämligen en hemlighetoch attbevaraden varallas vårviktigasteuppgift. Ansvarig ledare istyretvar Samantha,enmycketbestämd kvinna somfolkethadestorrespekt förmen detvar snarareavrädslaänav
beundran.Kanskevar honsom honvar av naturenmen honhade nogockså färgatsstarktavsinaförfäder. Hennes farfar Leopold hade en gång itiden fått folketsförtroendeatt ansvaraöverstyret ochinförde undersin tiddär ettsystemför attundvika överpopulation ilandet. Hans intentionerhadevarit goda eftersom detintehellerdåfunnits så gott om resurser förbefolkningenmen på senare år hängde detkvarsom en plågaöverCoremnia. Hans system innebaratt fempersonerlottadesutavstyretvarje höst för attskickas medbåt till Övriga världen. Föratt inte riskeraatt människorfrånÖvrigavärlden hittade till ellerens fick höra talas om Coremnia sågstyrettillatt personerna somskickades från landet hade fullständigtystnadsplikt kringdetta.Dessutom tvingadesdeutvisadeheltatt brytakontakten medlandet, inklusivesinafamiljer. Jagvissteintesäkertmen jaganade attstyret på någotsättanvände sigavhot föratt säkerställaatt denna tystnadspliktföljdes.Eftersomdeutvisadeintehadenågon som helstkontakt medoss sombodde kvar iCoremniasåvisstejag inte mycket meränså, jagvissteintehur de utvisade hade det, vari Övriga världendebefannsig ellerens om de varvid liv.
Styret användeockså utvisningarnatillatt få tagpåderesurser sombehövdesfrånÖvrigavärlden.Fisk, rotfrukter ochbär varde råvarordet fannsmestavi Coremnia mendet räckte inte särskilt långtför attmätta befolkningen.Därförföljdealltidenpersonfrån styret medpåutvisningsbåten meduppgiftenatt framståsom en handelsman från någotlandi Övriga världen. Dennasåkallade handelsman köptedåmed sigmat,kläderoch andraförnödenheter tillbaka till Coremnia.Det varockså på detsättetsom en av landets tvåendadjurarter hade kommit till ön,hästarnaimporterades nämligen efterenutvisning förmånga år sedan. Förutomhästarna
fannsdet bara duvori Coremnia meningen visste riktigthur de kommit dit, de hade liksom alltid funnitsdär.
Hurstyretbetaladeför allt somköptesintillCoremniavisstejag däremotinteeftersomviintehadenågra pengar ivårtland. Kanske hade de förfalskadepengareller betalade medarbetskraft iformav de utvisade?Hur detängicktillsåvar välimportenegentligenden enda fördelen medutvisningarna eftersom manvissteatt detden närmstatiden efterenutvisning åtminstone skulle finnas tillräckligt medmat.Majoriteten av befolkningen varförstås ändå emot detta system ochmånga hoppades attLeopoldsson Harry,tillika Samanthasfar,skulleavveckladet elleråtminstoneförbättradet menhan hade varitsin farupp idagen ochhadeinteentanke på att göra annorlunda.Hoppetfickliv på nytt närSamanthatog över menävenhon tycktesvaratotaltblind ochdöv förverklighetenoch ignorerade fullständigt folketsåsikter.Faktumvar attsaker ochting istället hade blivit ännu värresedan Samantha togöver, de arbetslösa varflerännågonsinoch denstora matbristen varett faktum.Men istället föratt kommapåett nytt, välfungerande system hade honfortsattmed utvisningarnaoch dessutomminskat på inköpen. Samantha brydde siguppenbarligen inte särskilt mycket om denkritiskasituationen,det enda somverkade vara viktigti hennes världvar detsom hennes familj hade skapat under detsenaste århundradetoch de somintetyckteomdet struntade honi.Många varrädda föratt själva bliutvisadeomdeuttryckte sitt missnöje ochvågadedärförinteifrågasätta reglerna högt även om de flesta kändestark avskymot dem.
Jaghar alltid varittacksam över attjag harmin fareftersommin morvar en av de somutvisatsför mångaårsedan.Höstenjag skulle fyllafem år togs honifrån migoch mitt livhadeinteblivitsig likt efterdet.Min morhadebetyttalltför migoch varför just hon
utvisats förblevengåtaför oss. Styret hävdadebestämt attvem som skulle utvisasvar en renoch skär lottningdär slumpenstodsom domare menfolketlät siginteövertygas så enkelt.Jag trodde också attSamanthahadeenfot medi spelet,utvisningarna varjuhennes chansatt bliavmed personer honintetyckteomsamtidigt somhon kundesläta över detmed attskyllapåslumpen.Min morvar verkligenden vänligaste jagnågonsinträffat,hon skulle aldrig göra någonillaoch ställdealltidupp om någonbehövde henne. Eftersom farvar hamnväktaresåhadevialltidhaftdet bättre ställt än mångaandra,därförhademor inte sällan bjudit in andraatt äta middag medoss. Hennes paradrätthadevarit kokt fisk medörter, honvar nogkändi hela Coremnia försin underbarafiskrätt. Hon hade varitmycketnogamed attinteenendafiskskullehadött förgäves ochdärförlagtmyckettid ochkärlekpåmatlagningen. Honhadeägnat otaligatimmartillatt plocka örter, omsorgsfullt tillagafiskenoch duka medvårtfinaste porslin. Undertiden hade honalltidgåttruntoch nynnat på olikavisor ochmånga av dem hade honävensjungit förmig närjag skulle sova.I takt medatt jag växteupp glömde jagborttexternamen visornas melodier varsom inpräntade imittminne.Allamänniskor sommor bjudit hemtill osshadevarit oerhörttacksamma ochuppskattatbådehennesmat ochinteminst hennes stora, givmilda hjärta.Förutom middagsbjudningarnahadehon även hållit iundervisningför flera av barnen somhaftdet sämreställt. ICoremniafanns nämligen ingenskola,det variställetföräldrarnasansvaratt själva utbilda sina barn.Många hade varken orkeller kunskapför detta så därför hade morsåosjälvisktställtupp ochbjudithem andrabarntilloss. Honhadenog inte en enda fiende ihelavärlden,det varsom om alla somsåg hennegenastfattade tyckeför henne. Farhar berättat atthan alltid kändesig så lyckligt lottadöveratt vara hennes man
ochävenhan hade förståsblivitförkrossadnär honutvisats. Han haraldrigsagtdet rakt ut menjag slår vadomatt hankände en gnutta oroöveratt morskullehitta någonannan attdelalivet medi Övriga världen. Medtiden lärdevioss båda attlevautanhenne mendet kändes stundtalsväldigt jobbigttrots attdet nästan gått fjortonårsedan honåkte. Närjag kändemig sommestledsen brukadejag ta fram mingröna ylletröjaoch bara sitta ochkrama om den. Nu varden alldeles förliten föratt jagskullekunna ha denpå migmen anledningentillatt jagfortfarande hade denkvarvar att morhadevirkatden till miginnan honåkt.Jag kändemig alltid tryggnär jaghöllden ifamnen, detvar nästan somatt kramaom självastemor igen.
Dennahöstdag hade somsagtinletts lika lugntoch händelselöst somvilkenmorgonsom helstoch närjag varfärdigmed vaktpasset fördagen redjag långsamt hemåtmedan jagfunderade på allt elände ilandet. Just somjag fick synpåvårtstenhus vidsödra hamnen påmindes jagomatt jaglovat attridaförbi Doktor Olga för atthämta fars medicin. Förlustenavmor hade inte bara inneburit en stor saknad,far tvingadesdessutomarbetaför tvåoch slet ut sin kroppalldelesför tidigt.Mor hade aldrig varittillsärskiltmycket hjälpi hamnen mennutvingades farutöversittkrävandearbete även atttahandomhuset.När jagvarit yngrehadehan dessutom behövt ta över undervisningen av migefter mormen då hade det aldrig varittal om attbjuda in fler barn,det hade hanaldrigorkat med. Hanled av både ryggvärk ochproblem medyrsel menhan mådde ändå rätt bramed regelbundenmedicinering.
Jagvände Holtzoch redvidaremot Doktor Olgasträstugasom lågnågon kilometerini skogen.Olgavar minstsagtenmycket underlig person,det fannsenmystikkring hennesom kändes olustigmen samtidigtspännande.Hon hade bott isamma trästuga
så längejag kundeminnasoch honmåste ha varitnärmare hundra år gammal,därförkalladeshon numerför Tant Olga av de flesta. Olga boddeheltensam då honintehadenågon familj kvar på ön, hennes syster varbortgångenoch hennes systersonhadeblivit utvisadför fleraårsedan.Hon varCoremnias enda doktor och hade stor kunskapomläkekonst ochmedicin,men även om hon självtituleradesig somdoktorsåpåstoddeflestaatt honvar en häxa.Visst såghon lite häxlik ut medsin storanäsaoch sina krokigafingrar menjag trodde egentligen inte på häxoroch häxkonst.Häxaeller inte,hon sågåtminstonetillatt farfickden medicinhan behövdeoch detvar jagväldigt tacksamför.
Närjag komframtillhenneslilla,ensliga trästuga hoppadejag smidigtavHoltz rygg,gickframtilldörrenoch knackade på. Genomdet smutsiga fönstret anadejag långahyllorfulla med flaskoroch burkar iolika färger ochformer. Ienprydlig högpåett litetbordunder hyllorna lågett tiotal gulnadepapperbredvid en vacker pennaoch en burk medbläck.Det dröjde ovanligt länge innannågot händemen just somjag börjadefundera på attrida hemigensåöppnadesden knarrandedörrenframför mig.
- Carmen minvän,kom in!saden gamlatantenmed kraxig röst.
Börjadehon blisenil närhon tycktesblandaihopmig medmor?Jag hade förståsärvtmin mors röda hår, grönaögonoch vackra fräknar mendet varjulängesedanhon utvisades. Dessutom hade jagallt somoftasthåret uppsatti en lång flätapåryggenmedan moralltid brukadehahåret ienknut. Någotsamig attOlgavar merklari huvudetänvad honlåtsadesommen jagspelade förenkelhetens skullmed ändå.
- HejOlga! Detärjag,Esmeralda,Carmens dotter. Jagska hämtafarsmedicin,visst harduden hemma?
Hontittade intensivtpåmig ochbörjade le ettobehagligt, hemlighetsfulltleende.
- Javisstkäradu, Danielsmedicin är här!
Tanten försvann kvickt in istuganoch stängdedörrenefter sigmen komstrax tillbaka ut medtvå tygpåsar medtabletter. Honblandade visst även ihop farmed farbrorDaniel, så om honfaktisktvar virrig på riktigtkunde manjufråga sigomhon verkligenhadesåbra koll på alla mediciner? Jagtackade hennei alla fall fördem ochbörjade gå tillbaka till Holtz, påsarnasåg ju ut somdebrukade göra ochde vita ochblå tabletternainuti likaså.Olgastodkvari dörröppningen ochföljdemig medblicken närjag gick,och just somjag skulle till attsitta upppåHoltz igen så ropade honhögtåtmig.
- Dendagen då duvornaflockas vidsjönärräddningennära, komihågdet Esmeralda!
Jagbaranickade till svar innanjag rediväghemåt.Jag hade rysningarlängs hela ryggradenoch jagkände hurhåret restesig på armarna. Olga varjuinteriktigt klok!Ena stundenverkade hon vara senilmen iandra stundenvar honheltklari huvudet. Men vadhadehon egentligen menatmed dethon just sagt?Hon hade förvisso kommit ihåg mitt namn menrestenhadelåtit somrent strunt.Hur jagänförsöktetänka bort detsåkunde jagintesläppa känslanavatt hondolde något, jagtroddenog atthon visstemer än honberättade.
Välhemma igen släpptejag ivanligordning Holtzfri attspringa tillbaka till resten av flocken. De höll vanligtvis till vidden lillasjön somlåg imittenavöndär de både kundebetaoch dricka ifred.
Hantravade genast iväg iriktningmot sjön medanjag självbörjade gå motvårtstenhus.Jag sågatt farredan hade slutat arbeta eftersom kajentillhöger om husetvar tomoch lampan som användes föratt varnaför inkräktare stod ochblinkadesom den
brukadegöranattetid. Jagöppnade dentunga trädörrenoch gick in ihuset därjag genast omslötsavden bekvämakänslan av att kommahem.Det varliteråkallt ochjag kändeockså deninstängda menvälbekantaluktenavjordkällare somalltidhadefunnits ivårt hus. Konstigt nogsåg jagintetillfar någonstans så jagbörjade laga matpåegenhand, jagbestämdemig föratt koka en morotssoppa mendet fannsförvisso inte så mycket attvälja på.Trots attvihade mermat än mångaandra på ön så behövdevivaraväldigt sparsammamed detvihade, särskilt nu närdet varsålänge sedan densenaste utvisningen. Detblevnästanaldrigmat över menvi hade trotsalltförmånenatt ha tillräckligt föratt kunnaäta oss mätta åtminstone en gång om dagen. Denenkla spisen brusadetill närjag slog igångden innanjag gick ochtände en brasai denlilla kaminenför attfåännumer värmei huset. Detmärktes på den kyliga kvällsluften atthöstenhadeanlänt, någotsom ocksåinnebar attutvisningen närmadesig medstormsteg.Jag kastadeenblick på almanackan bredvidkaminen.Ombaratvå veckor skulle ytterligarefem personer lottas ut föratt skickasivägtillÖvriga världen. Varjeårvar jaglikaorolig, inte nödvändigtvisför attjag självskullebli utvisad, menför atttvingas skiljasfrånfar.Jag kände ocksåenvissoro föratt farbrorDanielskulleutvisas,han hade blivit somendel av vårfamilj eftersom hansjälv varken hade fru ellerbarn. Jagbrukade trösta migmed attbådefar ochDaniel gjorde ettviktigt arbete förlandetoch attdet inte fannsnågon som skulle kunnataöverefter dem, åtminstone ingensom skulle göra detlikabra.
Jagskullejusthälla uppden färdiga, varmasoppani tvådjupa fatnär dentunga dörren öppnades igen.Ini hallen steg far, blöt från topp till tå.
- Hej, Esmeralda!
Jagkunde höra hurhan ansträngde sigför attförsöka döljasin trötthet.
- Hej, du kommer hemlagom till middagen. Varhar du varit? Hanhängdeavsig denmörkgröna regnkappan ochtog en torr handdukatt torkasig medpåarmarna ochi ansiktet.
- Jaghar varithos Daniel,jag behövdelånaett verktygav honom. Himlen öppnadesig närjag nästan varhemma,som du kanske ser.
Hangrimaserade ochtog sigreflexmässigt förryggennär hanböjde signed föratt ta av sigstövlarna.
- Jaghar hämtat dinmedicin.Tatvå tabletterredan nu innan maten.
Hantackade ochgjordesom jagsavilketintehände alltförofta. Jag ochfar haralltidhaftenbra relation,inteminst sedanmor åkte, menhansstora svaghetvar just atthan inte villevisasig svag inför mig. Hanförsöktealltidhålla fasadenuppe föratt jaginteskulle oroa migför honommen dethadesnarare motsatteffekt. Jagvar förståslikadan mothonom,tillexempel så valdejag attinteberätta merdetaljeratombesöket hosTantOlga. Farbehövde definitivt inte fler anledningartilloro.
Närviätitupp soppan tillsammansvar vi båda trötta efterenhel dags arbete så vi gick till sängstidigt. Regnet piskademot husetoch vinden venutanför.Jag vartacksam över vårt stadigastenhus,de mångamänniskor sombodde ienkla trähyddorhadedet betydligt värreänoss underkvällar somdenna.Jag tänkte även på hästarna ochundrade hurdehadedet iovädret mentröstademig medatt de brukadevarafenomenalapåatt uppsökaskydd motväder och vind.Medan brasan fortfarandeknastrade la vi ossunder tjocka yllefiltar ochfar somnadenästandirektavutmattningen. Jaghann däremotknappt slutaögonlockeninnan dettjutandelarmetgick
Esmeraldahar alltidtrivts idet hemliga
landetCoremnia som är en öute iett av de storavärldshaven. Detärdär hon är född och uppvuxen och nu bor tillsammans medsin far.Hon arbetar
som skogsväktarevilket är ett viktigt men vanligtvis ganska händelselöst arbete. Men saker är inte längresom de varförut.Landets ledareSamantha börjar förlorabehärskningen, gamla Tant Olgatycks ha blivit galen och vem är egentligen den rödklädde inkräktaren
som smygeromkring på ön?