Automatiserad teknik somanvÀnds föratt analysera text och data idigital form isyfte attgenererainformation enligt 15a, 15boch 15 c§§upphovsrÀttslagen (text- ochdatautvinning)Àr förbjuden.
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Ăstermalmstorg1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN :978-91-8080-758-6
Anette Simson &DanielSimson
Densista BergmÀstaren
Författarnas förord
Alla mÀnniskorbÀr pÄ eneller kanske flera historieroch ibland Àr de vÀrdaatt berÀttahelt elleri delar.
Iboken kandet finnas karaktĂ€rer ellersituationer somför vissahar en igenkĂ€nningsfaktor om platser, hĂ€ndelserellerpersoner, meni Ă€rlighetens namn sĂ„ Ă€r allt ettendastort hittepĂ„â eller?....
Gamlamormoroch hennes historia finnsjuatt fördjupa sigigenomett besöktill Falu gruvaeller genomatt googla.Endel Àr ÄterberÀttat,omÀn inte helt historiskt korrekt,i denhÀr boken. Att
BergsmÀnnenoch gillethar funnitsoch deras historia finnsberÀttadpÄmuseetvid gruvan.
GamlamormorÀrjuocksÄ en magisk platssÄ ibland blir detsvÄrt atthÄlla isÀr faktafrÄnfiction.
SĂ„ meddet sagt sĂ„ vidhĂ„llerviatt lĂ€sarenfĂ„r utgĂ„ ifrĂ„natt allt somfinns beskriveti bokenĂ€rvĂ„rt hittepĂ„ (Ă€venomknoparmojen förstĂ„sĂ€rheltsann ïżœïżœ).
Vi hoppas attlÀsningen gerdig liteavkopplingoch ettleendeeller tvÄmen framförallt en trevlig stund.
Tack föratt just du lĂ€servĂ„r bokâ detkĂ€nns stort!
PROLOG
Kopparberget. GamlaMormor. Falu gruva. Namnen varierade, menbergetförblev detsamma.
En av vÀrldens Àldsta gruvor,formadavseklerav svett, jÀrn ochmakt. MÀnkom ochgick, generationer föll iglömska,men gruvan bestod.
DenförstabrytningensĂ€gshaskett pĂ„ 800-talet. Inga dokument bekrĂ€ftade det, mendet spelade ingenroll. Detviktiga varvad somföljde: hundratals Ă„r av arbete,krig, intriger âoch guld. KopparmalmenfrĂ„nbergetbyggdekungariken. PĂ„ 1600-taletstodgruvan förtvĂ„ tredjedelarav Europaskopparproduktion. DetsĂ€gsatt utan silver frĂ„n gruvan hade detaldrigblivit nĂ„got Stockholms slott. Skepp ivĂ€rldensstörsta flottor harvarit klĂ€ddi gruvanskoppar.
Meningen bröt malm ensam. RÀtten till berget styrdesavbergsmÀnnen.De varmaktens tredje pelare vidsidan av kungen ochkyrkan. Föratt fÄ brytabehövde manenandel ienhytta.Den som Àgde en andelvar en bergsman.Den somledde dembar titeln BergmÀstare.
SanktĂrjansgille vargruvans beskyddare,en sammanslutning av mĂ€nsom höll traditionerna vidliv ochsĂ„g till attingen utomstĂ„ende lade sigi. De hade sina egna lagar, sina egna straff.PĂ„1400taletvar derasmaktstörre Ă€n nĂ„gonsin.Vissa sa attdevar merkrigare Ă€n gruvarbetare,fruktade frĂ„n Dalarnatill LĂŒbeck.Till ochmeddjĂ€vulen sjĂ€lvrĂ€dsdalasockensades det. Andrasaatt de hade ettsĂ€rskilt beskydd, nĂ„gotbortomdet mĂ€nskliga. HistorienförĂ€ndrades.KungGustav Vasa togkontrollövergruvan,brötbergsmĂ€nnens makt ochöverförde dentill staten.Seklersenare
skulle gruvan utnÀmnas till vÀrldsarv. Gruvdriftenupphörde1992, menberget fanns kvar.Det gjorde ocksÄdesshemligheter. Femton guld hade brutitsurgruvanmellanslutet av 1800-talet ochbörjanav1900-talet.Ett namn pÄ en lista.Ett fynd idjupet. En kropp, bevaradav berget sjÀlv. Fet-Mats, en gruvdrÀng, försvunnen 1677 ochÄterfunnen42Ärsenare, likahel som dendag hanföll.
Facklornakastade fladdrande skuggoröver stenvÀggarna, ochdensvala luften igruvans djupa salarbar medsig ekot av röster somviskade, mumlade, svor eder idunklet.MÀnnenstodi en halvcirkel runt detgamla bordetavek, svartnat av tidens gÄng,mÀrkt av tusentalshÀndersom lagt sina löften dÀr. PÄ bordet lÄgenbok,inbundeni skinn, medsigillavsmÀlt kopparoch en fjÀderpennasom vÀntade pÄ attnÀsta edsvurna skulle skriva sitt namn.
BergsmÀnnenvar inga kungensfogdar, inga bönder.Devar nÄgotannat.EnurÄldrigstyrka, fast förankradi marken,sammanflÀtadmed berget ochdessskatter.De hade svurit trohet till varandra,till gilletoch till densom styrde.
Mennuvar allt annorlunda.
Hanstodvid bordets huvud, en manavrang, en krönthÀrskaresom inte nöjdesig medtomma ord.
Gustav Eriksson,nukalladGustavVasa, lĂ€tsin blicksvepa över församlingen. Hanvar inte en man av halvmesyrer. HansĂ„g bergsmĂ€nnenför vadde varâ en kraftatt rĂ€knamed,men ocksĂ„ etthot om de inte hölls ischack.
âNihar styrteregenvĂ€rld lĂ€nge nog,âsahan till slut,röstenjĂ€mn, menmed en skĂ€rpa somingen kundemissa.âSverigeĂ€rett rike,och riketĂ€rjag.â
NÄgraavmÀnnenskruvade pÄ sig. Andrahöllsig helt stilla.
Gustav lĂ€ttystnaden sjunka in innanhan fortsatte.âJagĂ€ringen dĂ„re.Jag vetvad ni har byggthĂ€r.Utanera hĂ€nder, eramalmeroch era smĂ€ltugnar skulle Stockholmligga imörker. Men lĂ„tmig vara tydlig âera eders makt strĂ€cker sig inte lĂ€ngre Ă€n jagtillĂ„ter.â
En av de Ă€ldremĂ€nnen, bergmĂ€stareOlofStigsson, mötte kungensblick utan attblinka.âGillethar alltid styrtsinaegnaaffĂ€rer.Vibehöver inte kungensingripande.â
Gustav lutade sigfram, lade en hand pĂ„ bordet, fingrarnalĂ€ttvilande vidbokenskant. âNiförstĂ„r inte.Jag Ă€r inte hĂ€rför attförhandla.Jag Ă€r hĂ€r föratt befalla.â
Stigsson drog ettdjupt andetag. Hanvar gammal nogatt minnas tidigare kungar och derasförsök attkuvagruvan, meningen av demhadehaft Vasasbeslutsamhet.
âVad vill ni?â frĂ„gade hantill slut.
Gustav log, mendet fannsingen vÀrme ileendet.
âJag vill ha lojalitet.Jag vill ha skattenfrĂ„nberget.
Jagvill ha gilletâ menjag vill attniska troatt det fortfarandeĂ€rert.â
âVad fĂ„rvii gengĂ€ld?âfrĂ„gade en yngreman vid bordet.
Gustav höjdehanden, ochenavhansmÀn rullade ut ettpergament.
âEtt privilegiebrev,âsahan.âFörnyat, menmed minvilja inristad ivarje bokstav. Ni fĂ„rfortsĂ€tta bryta, fortsĂ€ttahandla, mennigör deti mitt namn.
SanktĂrjansgillekommeratt leva vidare âmen
inte somförr. Dentid dĂ„ ni styrde över er egen rĂ€tt Ă€r förbi.âTystnaden somföljdevar tung. Till slut togOlofStigssonfjĂ€derpennan. Hans hand darradeknapptnĂ€r hansatte sitt namn pĂ„ linjen. OchsĂ„, medett enda drag,hadegilletförloratsin oberoendemakt. MennĂ„got annatföddesi dess stĂ€lle.Enallians iskuggorna.Enedsom strĂ€ckte siglĂ„ngt bortom detskrivna ordet.
SanktĂrjansgille dogaldrig. Detanpassade sig. Ochi bergetsdjup, dĂ€reld aldrig helt slocknar och skuggoraldrigriktigt försvinner,fortsatte gillets hemligheteratt vandra genomtiden.
Kapitel2
GAMLAMORMOR
DÄtid- Är 1953
Igruvani Falunliggermörkret kompaktsom ett tungttĂ€cke över gruvgĂ„ngarna,fuktensipprar ur bergvĂ€ggarna ochskaparenkylig dimma som slingrar sigruntstenformationerna.LuftenĂ€r tjock, mĂ€ttad av Ă„lderdom och historia,avde tusentalsandetag somengĂ„ngekatgenom dessa salar. Honrör sigljudlöst, osynlig fördeflesta, men alltid nĂ€rvarande.Det hĂ€rĂ€rhennesvĂ€rld,hennes rike.Hon vakar, skyddar, kontrollerar. Ingenting sker hĂ€rnereutanhennesvetskap. TĂ„lamod, sedanĂ„rtusenden, tĂ„lamodoch vakande. Vaka över de smĂ„, vaka över de trogna och de otrogna. AtthjĂ€lpatill vidarmod ochundvika katastrofer. IĂ„rtusendenhar honvakat,betraktat, vĂ„rdat,ömmatoch bannat.Det finnsingen trötthet,ingen uppgivenhet, ingenglĂ€djeeller ilska.Hon bara finns, ioĂ€ndligatider somflytt och ioĂ€ndligatider somkommer. Honminns detstora raset. Hurmarkenvibrerade, hursprickornai berget vĂ€xtesom svarta Ă„droroch plötsligtgav vika.Hur stenblockföllsom dominerandepjĂ€seroch slukadeallt isin vĂ€g. Hon minnsskriken,dedesperata försöken attfly undan de rĂ€mnande vĂ€ggarna.Men honhadestyrt det, format förloppetsom en dirigent kontrolleraren symfoni. Ingendog.Ingen fick dö.Straffvar en sak, mendöden âdet varensista,oĂ„terkallelig Ă„tgĂ€rd.
MennukÀnnerhon förÀndringen.Det Àr nÄgot somintelÀngreÀrsom detvarit.MÀnniskorna glömmer, bryter mönster, pratar om sakerdeinte förstÄr. De rörsig pÄ platserdÀr de inte bordevara, grÀver dÀrdeinte hartillÄtelse. De försöker röra viddet honskyddar.NÄgon mÄste pÄminnadem om derasplats.Hon vÀntar.Och honhar alltid i vÀrlden.
Kapitel3
GILLETS KRAV
DĂ„tidâ Ă„r 1953
âDet Ă€r du sominteförstĂ„r.â AugustsröstskĂ€r genomdet tungadunklet irummet, liktenkniv somdraslĂ„ngsamtgenom segt skinn. Inget naturligtljusnĂ„r in ibergrummetvid FaluĂ„n.
Mörkretgör August utseende Àn merskrÀmmande. Hans blickÀrsom berg,orubblig ochhÄrd, hans ordtunga somstenblock.
Honstirrar tillbaka,hennes hĂ€nder hĂ„rt knutna i knĂ€t,sĂ„att knogarna vitnar."Jagföder ingetbarn till er order. SanktĂrjansgille fĂ„rhĂ€nga uppsin framtidpĂ„nĂ„gon annan."HennesröstĂ€rskarp menkontrollerad, en darrning gömd idjupetav hennes strupe.
Hanlutar sigtillbaka istolen, betraktarhenne som en domare betraktarenanklagad. "Duvet vadsom krÀvs, vadsom alltid harkrÀvts. DethÀr Àr ingen frÄga, detÀrenbestÀmmelse. Gamlamormor krÀver kontinuiteti annatfallriskerarhela verksamheten attfalla.Jag trorinteduförstÄr vilkakrafter du utmanarlilla gumman."
Honpressar lĂ€pparna hĂ„rt samman, resersig lĂ„ngsamt,trotsigt. "Jag Ă€r gift medGustafoch kommersĂ„att vara.Att du ochjag rĂ„kadesvar ett misstag somjag kommeratt Ă„ngrarestenavmitt liv.Det kanjuocksĂ„varasĂ„att detinteblirenson utan en dotter, dĂ„ Ă€r vĂ€lbarnetheltutanintresse antarjag?â
âJa, blir detentös sĂ„ dĂ„ fĂ„rdugörahur du vill menblir detenson sĂ„ Ă€r lĂ€getett helt annat. â
Hongör ettsista försök.âJagbryrmig inte om era gamlaregler, eraarv ochert gille. DethĂ€r Ă€r mitt liv,mittbeslut. JagtĂ€nkerintefödanĂ„gon arvtagareĂ„ter."
Augustler.Ett lÄngsamt,utstuderatleende, som en somredan vunnit spelet."Tror du verkligen att du harett val?"
Kapitel4
HEMSTADENVISKAR
Nutid
Kaffet pÄ köksbordet harkallnat,menCecilia tar ÀndÄ en sipp.SmakenÀrbitteroch fadd,men det Àr inte smaken honfokuserar pÄ.Blickenfastnar pÄ brevet somliggerframför henne, ettenkelt, anonymtkuvertmed BorlÀnge kommuns logotyp tryckt ihörnet. Honstryker fingertoppenlÀngs kanten,tvekar, somomhon redanvet vaddet innehÄller.
KÀnner dendÀr gnagande kÀnslanavnÄgot obestÀmbart, nÄgotofÀrdigt. Hontvekar,men river sedanupp det.
OrdenpÄpappret simmarförst ihennessynfÀlt, bokstÀversom saknar betydelse, somomde tillhördenÄgon annans liv.Sedan klarnarde. En lista över praktiskadetaljer, instruktioner, datum atthÄlla reda pÄ.
Mendet Àr densista radensom fÄrhennesmage
attknyta sig.
Kontaktperson: Anna-Lena Berg. HonlÀser namnet igen.Berg. HonkÀnneringen Anna-LenaBerg. MennÄgot inom hennesÀger att honborde.Hon lutarsig tillbaka istolenoch lÄter blickenvandraöverrummet. Etthem honbyggt uppsjÀlv,bit förbit.Kakel honvalt, hyllor honsatt upp, ljushon tÀnt varjekvÀll. Ettliv somformats av hennes egna beslut, hennes eget driv.Hon har alltid varitden somtagit kommandot,planerat stegen framÄt.NuskaverkÀnslan av attnÄgon annanbestÀmt hennes nÀstadrag. DethÀr varinteendel av planen.
Honhar arbetathĂ„rtför attlĂ€mna BorlĂ€nge bakom sig. Föratt slippa detförflutna ochdeskuggor som alltid tycktesfalla över familjen. Uppsalahar varitenfristad.HĂ€r Ă€r honCeciliaâdriven,rationell,framgĂ„ngsrik. IngentĂ€nkerpĂ„ hennes slĂ€kt, ingenviskaromgamla hemligheter. HontĂ€nkerpĂ„David. Hennes man.
Stöttepelaren, denlugna krafteni hennes annars sÄ rastlösa liv.
Hansom alltid funnits dÀr, alltid förstÄtt henne, Àven nÀrhon knappt förstodsig sjÀlv.
Hansom medsittvallonska arvbÀr stoltheten över sitt ursprung liktett osynligtemblem. Familjens flagga,den röda tuppen,har följt hans slÀktgenom sekler av smeder ochhantverkare.Ensymbolför styrka,uthÄllighet ochtradition.Det Àr en historia hangÀrna berÀttar,med densortens passionsom bara nÄgonmed djupa rötterkan ha.
Djurlivet haralltid varitentrygghet. HÀstarna istallet, de stora, tungakropparnasom frustari morgondiset. Katternasom strykerkring hennes ben, förnöjsammaoch oberördaavhennes
Idjupet av Falu Gruvadöljersig merÀnhistoriensekon. NÀrCecilia ÄtervÀnder till sinbarndomsstadför atttahandomsin farmorsdödsbo, dras honini ettmysterium somstrÀckersig över Ärhundraden. Gamlakartor, hemliga sÀllskapoch en försvunnenfar vÀvs samman ienhistoriadÀr gruvansmörkerruvar pÄ hemlighetersom aldrig bordehasettdagens ljus.