9789180801379

Samtligakaraktärerärpåhittadeoch haringaförebilder.Eventuella likhetermed verkligapersonerärren tillfällighet.

BirgittaBlomquist

L Landet t I Innggeennsttans

Automatiserad teknikvilkenanvänds föratt analysera text och data idigital form isyfte att genererainformation,enligt15a, 15b och 15c §§ upphovsrättslagen (text-och datautvinning),ärförbjuden

©BirgittaBlomquist 2025

Illustration: Håkan Blomquist

Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se

Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland

ISBN: 978-91-8080-137-9

1 - L I F T A R E N

Louise sågliftarenredan närhon svängdeinmed långtradaren på rastplatsens parkering. Lastningen hade dragit ut på tiden, så honhade kommitivägfrånParis senare än planerat.Novemberskymningen hade redanhunnitsänka sigöverEindhoven närhon stannade försin föreskrivnarast. Honparkerade lastbilenmed sitt långasläpmellantvå andralikastora ekipage.

Närhon förstsett liftarenhadehan pratat medenannan förare.Troligen hade hanfått nobbendär,för nu varhan på vägmot hennes bil. Hanskulle inte blimer framgångsrik hoshenne.Det varinteoftahon lämnadekontoretoch sattesig bakomratten.När hongjordedet plockade honaldrigupp liftare

Vigt klättrade honner från förarhytten.Hennessista förhoppning om att kunnaundvika liftarenförsvannnär hankom rakt emot henne. I detdåligaljusetkunde honbaraseatt hanvar orakad,hadeenstickad mössa meduppviktkantsom varneddragen ipannanmen inte inacken.Överena axelnhadehan en högstordinär ryggsäck.

”Ursäkta,skulle jagmöjligen kunnafå...”

Hanpratade engelska someninföddbritt.Pånågot sätt somhon inte förstod, fick hans röst henneatt kännasig berörd.

En annanlångtradare varpåväg ut från parkeringenoch en kort stundsveptestrålkastarna över demmed sitt obarmhärtigt skarpa ljus.

Honsåg ett magert ansiktemed ett parmörka bruna ögon.

Ögonen matchade rösten perfekt.

”Ursäkta.”

Hanvände sigsnabbt om ochbörjade gå därifrån.

Isamma sekund visstehon vemhan var. Honreagerade utan att tänkapåkonsekvenserna.

Honropade.

”Vänta.Ian.Ian Taylor.”

Hanfortsatteatt gå.Ett kort ögonblickvar honräddatt hontrots allt tagitfel,och att densjabbiga killenframför henne varenokänd främling. Efterett parstegstannadehan,och vändesig långsamt om.

”Hej Louise.”

Hans röst lätoväntat resignerad ochödmjuk. Hanstodkvardär han stod utan att gå någonstans.

Utan att förstå såghon på honom. Detvar han. Killensom hontrott att honaldrigskulle få se igen,stodnulivslevande framförhenne och sågför bedrövlig ut.Hon förstodintehur någonkunde gå nersig så mycket på bara någraår.

”Kan jaghjälpadig?Vartska du?”

Osäker gick honsakta emot honom.

”Vartsom helst.”

Detfanns en uppgivenheti svaret

”Dåkan du åkamed mig. Vi skavisst åt samma håll.”

Honvissteatt honintekunde låta honomförsvinna igen.

”Tack.”

Hanfrågade inte vart honskulle

”Jag tänkte ätainnan jagkör vidare.Gör du migsällskap?”

Iställetför att svarasåg hangenerat villrådig ut.Det slog henne vad problemetkunde vara

”Omdugör migsällskap, så bjuder jag.”

Samtidigtsom honkom mederbjudandet så undradehon om han skulle gå medpådet.Alltför tydligtmindeshon alla de gånger då han insisterat på att bjudahenne.

”Okej.”

Hanlog svagt. De börjadegåmot rastplatsens restaurang.Det faktumatt hansåbeskedligtaccepterat övertygade hennebaraännu mer om att hanmåste vara riktigtilla ute. Hanhostade ochheladen magra kroppenskakade

Iställetför att nöja sigmed en hamburgare så beställdehon veckans specialtill dembåda. Denbestodavvarmsoppa,enköttbitsom hon antogvar fläskkarré serverad medstripsoch sedankaffe.

Iden upplysta restaurangen såghon tydligti vilket dåligtskick han var. Magerräckteintetill. Utmärgladvar en bättre beskrivning. Kläderna hängde på hans tunnakropp. Hans kinder varinsjunkna under

skäggstubben. Ivänstra kanten av ansiktet hade hanett paroregelbundna ärrsom hanintehafttidigare. Honundrade vadhan varitmed om Detfanns hurmycketsom helstsom honskulle velatfråga honom. Fast serveringenvar inte rätt ställe.

Ingentinglämnadesavsoppan. Detsista toghan medenbit bröd Någotsom liknade lättnadkom över honomnär hanåtvidare. Saktaoch omsorgsfullt tuggade hansin mat. Inte oväntatvar honklarförehonom, mendåhadehon lämnat en delstrips. Hanlämnade inget. Olustiga funderingar komöverhenne ochhon undradenär hansistätitett riktigt målmat.

”Duärdig lik.”

Han fick detatt låta somenkomplimang. Honbaralog somsvar. Det gick inte att säga detsamma om honom. Videnförstaanblickvar honsig noglik.Fortfarande långtljust hår, blåögon, raknäsaoch smal haka Figurendäremot varintedensamma vid32års åldersom denvarit sommarendåhon träffadehonom.Hon hade gått från smal till lite merkurvig.

Så mycket merblevintesagt. Närkaffet varurdrucket bröt de upp direkt ochåtervände ut till långtradaren.

”Ditt åkeri?”

Hangjordeengestmot texten på bilensom sa GranholmsÅkeri ”Familjeföretag.”

Lite förvånad insåghon att hantydligen inte bara komihåghennes förnamnutanävenefternamnet.Som hanaldrigriktigt lyckatsuttala.

Medanhon klättrade uppi hytten så rundadehan denoch togsen platsi passagerarstolen. Förstefter att honsvängtupp på motorvägen sa någonavdem något.

”Sådukör lastbil?”

Honhörde hurförvånadhan lät.

”Baranär detbehövs. Annars sköter jagföretagetsbokföring.”

”Bokar frakter?”

”Nej.Min yngrebrorRobertärenavdem somsköterdet.Mamma harhandomfakturor. Medanpappa harkollpådet mesta.”

”Dubehövdessom chaufför nu?”

Hansåg frågande på henne, ochhostade sensåatt hannästanvek sig dubbel.

”Jatyvärr. Killensom skulle ha kört behövdeåka hemtill Norrland. Hans pappa blev överfallenoch nedslageni fredags, ochliggernumedvetslöspåsjukhus.”

”Klararhan sig?”

”Ingen somvet.Det minsta jagkunde göra varatt ge Johnny ledigt ochsjälv ta körningentill Paris. Transportenmåste gå.”

Honpasserade en långsammare tankbil.

”Duärnog densista person somjag förväntade migatt hittasom långtradarchaufför.Vad händemed planerna på en egen klädbutik?”

”Verklighetenkom emellan.”

Detförvånade henneatt hankom ihåg att hondrömt om en egen klädbutik. Detvar inte ofta honfunderade över detlängre. Trotsatt det vardärförsom honlästinenekonomutbildning på universitet.

Närsaker ochtinghadetrasslattill sigför henne, så hade lösningen varitatt börjajobba ifamiljeföretaget.Samtidigt somföretaget fick en ytterst kompetentekonomiansvarig,så fick honfrihetatt styrasin egen arbetstid. Detvar ingentingsom honvar redo att berättaför honom. Det blev tyst ihytten närhon inte sa någotmer

Detvar mycket honundrade över närdet gälldehonom.Samtidigt hade honintemageatt ställa de besvärande frågorna.Hennesförsta intryckvar dåligt. Kombinationenavhanssjaskigautseende ochdet faktum att hanvar utepåvägarna ochraggade lift, fick henneatt anta en helrad trista saker. Hanvar sannoliktarbetslös ochriskenvar stor föratt hanävenvar bostadslös.Barasnäppetbättre än uteliggare.Dessutom varhan sjuk.Hanshosta varinteatt leka med. Detskulle inte förvåna henneomhan hade lunginflammation.

Hontog modtill sig.

”Duärintekvari armén?”

Iögonvrånuppfattadehon hurhan vred på huvudetoch antogatt hansåg på hennei denmörka hytten.Hon betsig iläppennär haninte svarade. Troligen vardet ett misstag att fråga. Honvar pinsamtmedvetenomatt hanaldrigsagtvad hanhadeför yrke.

”Duvisste?”

”Intedå. Andrew berättade. Senare.”

”Nej,jag är inte kvar.Medical discharge. Manfår inte vara soldat medbaraennjure.Såjag är numera krigsveteran.”

Bitterhetenhördes. Förgäves väntadehon på en fortsättning,men hansainget mer. Hennes försök att få honomatt berättahademisslyckats. Allt honfått veta varatt hanförloratennjure.Sannolikti samma olycka somlämnatspårefter sigsom ärreni hans ansikte. Hongissade att detintevar alltförlänge sedan. Ärrenvar merrosaänbleka.Han hade blivit utsparkadfråndet enda jobb hanville ha.Pånågot sätt fanns detenförklaringtillatt hanarbetslös varpådrift iEuropa.

Tystnadenlåg tung över hytten medanmilenrullade på.Ironiskt tänkte honatt de somengånghadehaftsålätt att pratamed varandra, nu båda hade sånt de inte ville prataom.

”Vartärvipåväg?TillSverige?”

Oväntatbröthan tystnadenmed sinfråga.

”Ja. Fraktgodsetska till Stockholm. Självkliver jagavsom förare hemma iHelsingborg.Enavvårachaufförer tarvid.”

Vart handåskulle ta vägenundvekbådaatt säga någotom. Han bytteämneistället.

”Duhar en väldigt finbil.”

”Jag vet. Detärpappasstora svaghet. Att hanvillatt detska vara hög klasspåbilarna. De byts efteralldeles förfåår.”

”För få?”

Hanlät förvånad

”Sett ur ekonomisksynvinkel.Viskulle gott kunnaköradem ett bra tagtill. Fast närjag självsitter vidratten uppskattar jagennybil av hög klassmed alla tillhörande finesser.”

”Jag harmärkt att denhar både Opticruise ochRetarder. Detlåter somenV8. Vadhar denför drivlina?”

”Duhör alldeles rätt.Det är en V8.”

Honhadeinteförväntat sigatt hanskulle känna till Scaniasunika lösningar. Detbådeförvånade ochimponerade. Axelkonfiguration visste hon. Alla deras fjärrbilarbeställdes medsamma.Växellåda ochutväxlingpåbakaxelnvar honmer osäker på.Han drog parallelleroch jämfördemed andramärken. Detmärktes att hans kunskaperomlastbilar varlångt utöver detvanliga.

Förarhytten hade en behaglig värmeoch innerbelysningen varhelt nedsläckt. Imörkret såghon inte Ian. Honhörde bara hans välbekanta röst.Värmeni hytten hade fått hans hostaatt lugnasig.Depratade och

förstunden glömde honhur komplicerad situationenvar.När de väl börjat pratalastbilarsåkändesdet likaenkeltoch naturligtatt pratamed honom, somdet hade gjortnär de vari London.Fastdåhadedekunnat prataomallt mellanhimmeloch jord.Det vardet honhadesaknatallra mest efteratt hanhadeåkt.Att honintelängrehadenågon somdet var helt naturligtatt pratamed.

Utan problempasserade de gränsentill Tyskland.Hon hade inte förväntat signågot annat. Av hans reaktion antoghon att detintealltid varitlikasjälvklart. Det fick henneatt undravad detvar förskumma lastbilarhan liftatmed.

Samtalet börjadegåtrögare ochtill slut fick honöverhuvud taget ingetsvarpådet honsa. Honförstod att hansomnat.

Hurtydligtsom helstmindeshon första gången honträffat honom.

”Följmed.Några kompisar till migoch Andrew kommer också. Det kommeratt blikul.”

Louisesengelskakusin Jennifer varsåentusiastisk, ochLouisekom inte på någonursäktför att inte följamed till denlokalapuben.

Hennes kusinvar väldigtsnäll ochtrevlig.Det varpojkvännenAndrewockså.ÄndåfannLouisedem en aningomogna. De av deraskompisarsom honträffat varintebättre.

Ett paravkompisarnavar redandär närJenniferoch Louise kom. De hade lagt beslag på ett hörnbord.Flerkom,men Andrew varsen.Jenniferbeklagade sigför en väninnasom isin turbeklagade sigöversin pojkvän. Louise orkade inte lyssnapådem

Oengagerat såghon sigomi puben. En högstordinär blandningav vanligaengelsmän.Avsiktligthadehon satt siglängstutvid bordet.Så att honenkeltskulle kunnalämna före de andra. Honhadeingaplaner på att stanna länge.

Dörrentill pubenöppnades,och till slut så vardet Andrew somkom. Samtidigtkom en kille somsåg någotäldre ut.Först trodde honatt det varenslump att de komgenom dörrensamtidigt.När honsåg att de pratademed varandra på väggenom puben, förstodhon att de kände varandra.

Vidförstaanblickengav denfrämmande killenett väldigtalldagligt intryck. Louise tittadeengångtill. Kanske varhan trotsallt någonsom detskullevaramöjligtatt ha en vettig konversation med. Honantog att

hanvar en äldrearbetskamrattill Andrew somhängt medfrånjobbet. Hanvar någotövermedellängdoch kläddi svarta jeans, svartT-shirt ochöveraxeln hade hanslängtenskinnjacka. Hans mörkahår hade en helt vanlig klippning. Därslutade detalldagliga. Axlarnavar bredare ochhöfternasmalare än på en vanlig kille.Det varenkille somvar vältränad,utanatt detvar särskilt framträdande.Ansiktethaderenadrag ochnär hanlog konstaterade honsakligtatt hansåg bättre ut än någon av de andrakillarna på puben.

Närkillarnakom närmaremöttehan hennes blickoch honblevlite generadför att hontittat på honom. Andrew klämde siginbredvid Jennifer. Iställetför att följaAndrewsåvalde hans kompis att slåsig nerpå denväggfasta bänken bredvidLouise.

”Hej,jag är Ian.”

”Hej.Louise.”

Medett påfallandecharmigtleende hälsadehan på henne, ochnär honsåg in ihansmörkt brunaögonvar detheltnaturligtatt le tillbaka.

”Louise?”

Medettflin förvrängde hanrösten.

”Louise, jagtroratt dethär är början på en vacker vänskap.”

Sensåg hanutmanande på henne. Ordenvar på någotsätt bekanta.

”Filmcitat?”

Hannickade till svar.Det varen film honsett.Fasthon kundeinte komma på vilken.Engammalsvart-vit film.Henneslillebror hade retat henneför just denrepliken

”MarlonBrandon?”

Honändradessig snabbt.

”Nej,HumphreyBogart, ellerhur?Casablanca?”

”Bravo.Helträtt.Har du settfilmen?”

Hans leende blev bredarenär hannöjtsåg på henne.

”Såklart.Det är ju Ingrid Bergmanoch Humphrey Bogart.”

”Tyckteduomden?”

”Nej.”

Leendetslocknade viddet oväntade svaret ochhan sågförvånatpå henne.

”Tyckteduomden?”

Hennes motfråga fick honomattflinaigen.

”Jag harintesett den. Jaghar bara en kompis somgillar filmcitat, och ständigt strördem omkringsig.FastBogartbrukarvarabra.”

”Bogartvar bra. Detvar Bergmans rollfigurjag inte gillade.Hon får vara hurvackersom helst, menden rollenvar hopplös.”

Hanvar på vägatt säga någotmen hejdadesig.Iställetsåg hanfundersamtpåhenne.

”Duhar en ovanlig dialekt. Varifrån kommerdu?”

”Sverige.”

Nyfiketsåg honpåhonom ochundrade om svaret skulle få honom att tappa intressetför att pratamed henne.

”Säkert? Du låterengelsk,fastbarafrånnågon annanstans.Vad gör du här? På en pubi High Barnet?”

”Jag jobbari mostersklädbutik.Jenniferärmin kusin.”

”Din mamma är brittisk?”

”Nej,min moster är svensk,giftmed en engelsman.”

”Ärdet längesedan du flyttadehit?”

”Jag är bara häröversommaren. Till hösten skajag tillbakatill universitetet hemma iSverige.”

Generaderkände honatt honintehörde hemma där.

”Häftigt.Jag haraldrigträffat en svensk förr.Vill du ha en till?”

Hanpekadepåhennestomma ölglas.Det varinteden reaktion hon förväntatsig.När honnickade gick hantill bardisken. Hankom tillbaka medtvå glas,slogsig neroch fortsatt att pratamed henne.

Vaddeandra vidbordetpratade om hade honinteenaning om.Ian fick hela hennes uppmärksamhet. Hontrivdes medhanssällskap. Han fick henneatt skrattaåthistorier somvar allt annatänblyga.

Hurforttiden gått insågLouiseförst närJenniferreste sigoch sa att honoch Andrew skulle gå hem. De andrakompisarnahaderedan gått. Louise sa hejtill Jennifer,men satt kvar.Ian hade en halvdruckenöloch honhadeintebråttom.Han tittadeförvånatpåhenne

”Dugör inte sällskapmed dinkusin?”

”Nej,viska åt olikahåll. Honbor fortfarandehemma.Jag harfått låna hennes storasysters lägenhet.”

”Och storasystern?”

”Hållertill hospojkvännen.”

”Dutycks ha dragit en vinstlott.”

Han flinadebrett,och sågsen granskande på henne.

”Ärdet säkert att gå ensamhär på kvällen? Om du vill görjag dig sällskapenbit.”

”Dubehöver inte.Men jagsäger inte nej.”

Av någonanledning utgick honfrånatt haninteskulle försökafölja medhenne hem.

”Okej.”

Handrack uppsin öl,och de bröt upp. Precis somhan sagt så följde hanmed hennetills de sågatt detvar lugntoch tomt vidhennesport.

”Tackför en trevlig kväll.”

Medenenkel handgest vändehan ochförsvannåtandra hållet

Dengångenhadehon trott att honinteskulle se honomnågot mer. Honkunde inte haft merfel.

Detvar fortfarandedrygt tiomil kvar till rastplatsendär hontänkt stanna förnatten.I denmörklagda hytten medbarabilens välbekanta ljud sombröttystnaden fick hontid att tänkaöversituationen.

Honvar på väghem till Helsingborg, ochhon hade Ianmed sig. Vad honskulle ta sigtillmed honomnär de välkommitframhadehon inte en aningom. Detfanns ingenplats förhonom ihennesliv längre.Samtidigt kundehon inte sättahonom på en ny långtradareoch skicka ut honomnågonstansi Europa.Han vari alldeles fördåligtskick fördet ochdessutomsjuk. Honbetvivladeatt hani så fall skulle överleva den annalkande vintern.

Hade honbott självsåhadehon tagitmed honomhem,men hon bodde inte själv. Ianvar mycket meränhon kundeförklaraför en fyraårig dotter,som även ivanliga fall varnyfikenoch frågvis. Honbehövde hittaenannan lösningpåvar honskulle göra av honom.

Hennes mobilsurrade till ochhon sågatt honfått ett sms. Snabbt kollade honmeddelandet.Hennespojkvän Erik ville träffahenne.Besviken bethon ihop.Den härveckanskulle hanhaftsinabarn. Hans förrafru måstehaändratschemat igen.Intenog medatt honintekunde träffa honom, honskulle blitvungen att erkännaatt honpånytt tagitenkörning.Erikavskydde att honhoppade in somvikarie vidakuta behov. Hanhadeintemyckettill översför vare sigåkeriet ellerhennesfamilj.I hans ögon slösadehon bort sinekonomutbildning genomatt arbeta på familjensåkeri iställetför på ett betydligtstörre företag.

Denhär gången hade honräknatmed att haninteskulle märkaatt honvar borta. Honfunderade på vadhon skulle svaranär honväl stannatbilen, ochbestämdesig föratt inte svara. Möjligen nästadag.Det var bättre att låta honomtro att honintesett sms:et än att ta diskussionen om att honvar nere iEuropaoch körde. De hade grälat om dettillräckligt mångagånger. Nästamorgonkunde honskrivaatt honvar väldigtledsenför att honmissatmeddelandet.

Kanske skulle honkunna träffahonom på fredag,annarsskulledet dröjaett bratag innandekunde träffas.Hadehan barnfria dagarnu, så skulle hanhapojkarnanästa vecka. Honsvortystför sigsjälv ochsaknade honom.

VadErikskulle säga närhon berättadeatt Iandykt uppvågadehon inte tänkapå. Hennes familj skulle ta nyhetenbetydligtbättre.Omdet varnågra somskulle hjälpa henne ochIan så vardet hennes familj.På någotsätt skulle de hittaenlösning.Det gjorde de alltid.Hon vissteatt honkunde räknamed dem.

De storaupplysta skyltarnavid rastplatsendit honvar på vägdök uppi mörkret. Närlångtradarensaktade nervaknade Ian.

”Förlåt, jagsomnade.”

”Gör inget. Du sågutatt behöva det. Detärstrax dags förmig också att få en tupplur.Dufår ta överslafen.”

”Tack.”

Hansainget mer. Ingendiskussion om ifallhan skulle stanna med henneellerinte. Hontycktedet varskönt att slippa det. Tydligen hade haninteför avsikt att ge sigivägpåegenhandän.

Efteratt honparkerattände honbelysningen ihytten.

”Teoch smörgås, innanviläggeross?”

Utan att väntapåsvaröppnadehon en luckaovanför vindrutan.

Bakomtvå av demvar mikrovågsugnen ochkaffebryggaren. Nu tog honbryggarenför att värmatevatten.Brödfanns ienförvaringslåda, ochurett kylskåp undernedre sängen plockade honframpålägg.

”Duhar verkligen allt du behöver.”

Detfanns en viss beundran ihansröst.

”Ja. Frukostserverashär ihytten imorgon.”

Medett roat leende såghan på henne, skakadelätt på huvudetutan att säga någonting. Äntligen vardet någothon kändeigenhos honom.

”Ost ellerskinka?”

”Skinka, tack.”

Rutineratbreddehon smörgåsaråtdem båda.Enigenkännande blicksyntesnär hansåg att tepåsarnavar samma sort somhon hade haft till frukosteni London

”Jag hoppasatt jagintekommeratt störadig inatt.”

Hansåg generadut. Även om honundrade varför detbekymrade honom, så ville honintegöraaffär av det. Lugntavfärdade honsaken

”Konstigtnog verkar jagsovadjupare ibilenänhemma.Hemma vaknar jagvid minsta ljud,men ihytten märker jaginteombilenbredvidger sigav. Så detärnog ingenrisk.”

”Jag brukar ocksåsovabra ilastbilar. Vetintevarför.”

Hanlog försiktigt.men leendetslocknade sentvärt.

”Det händer att jagpratari sömnen närjag harmardrömmar.”

”Okej. Då vetjag.”

Iställetför att ställa frågor,såvar hontystoch gavhonom chansenatt förklara.Det gjorde haninte.

Efteråtgjordedesällskapborttill servicebyggnadenstvättrumoch toaletter.Tillbakai bilenfälldehon neröverbäddenoch vekutstegen. Hanklättrade upp.

”Åh, härvar detgott om plats. Ochenriktigsäng.”

”Säg dettill minpappa.Det är hansom insisterar på att alla bilarsom gårpå fjärrtrafikska ha så storaoch rymligahytter sommöjligt. Bara det bästaduger.”

”Enklokman.Han harmin respekt.”

Utan att se honomsåvisstehon att detvar sagt medett leende.Det kundehon höra på sättet hansadet på.Insiktenomhur välbekanthan varkom somenöverraskning, och fick hennenästanatt tappa fattningen.Han varnågon honkände väldigtväl,och inte alls.

Trött ochförvirrad gjorde hondet bekvämtför sigi dennedre bädden. Efterett taghörde honpåIansrosslande andningatt hanhadesomnat. Fortfarandekunde honinteriktigt troatt detvar sant.Att hanfaktisktvar där. Ihenneslastbilshytt.

2 - Å K E R I E T

Dettog Louise ett parsekunderefter att honvaknatatt kommaihågvar honvar ochatt honintevar ensami lastbilen. Minnet av vadsom hänt kvälleninnan träffadehenne somett slag imagen.Innan dagenvar slut behövdehon ha kommitpåvad honkunde göra föratt hjälpa Ian. Hon misstänkteatt detfanns en risk att hankanskeinteville ta emot hjälp från henne. Ändå hoppadeshon att haninteskulle säga nej. Hanbehövde hjälp.

Så snarthon dragit på sigklädernasåsattehon på kaffebryggaren.

Honvissteatt Ianföredrogte, mensjälv behövdehon kaffe. Doften av nybryggt kaffespred sigi hytten.

”God morgon.Finns dettill migmed?”

Ianhadevaknat. Hanklättrade nerfrånöverslafen.

”Vill du att jagska fixa tevatten?”

”Kaffeblir bra.”

Frukostenblevenkel,kaffeoch smörgås. Fast detskulle blimer.

”Jag bjuder på äggoch baconnär vi är på färjan.”

”Dubehöver inte.”

Återigen sa hanintenej.

Innandet vardagsför första färjan skulle de förbiHamburg.Hon hoppadesatt de inte skulle fastna imorgontrafiken. Motorvägen passerade stadensförorter. Inågra höghus somsyntesfrånmotorvägensåg honatt detlyste iendel fönster. Solenvar inte uppe än.Trafikenvar tät ochdet gick inte fort,ävenomdet flöt på bra. Medenstorlångtradare så jäktademan ändå inte.Lübeckpasseradesännu smidigare. Denstora tungalastbilenfor vidare.

Dagenbörjade grynär de varpåväg ut motFehmarn.Deåkteöver denimponerande bron,och somalltid fick honhemkänsla.Nuhadehon koll på färjor ochvägen genomDanmark.Det härvar på någotsätt nästanhemma.