T TILLL LÄÄSSARREEN N
Om jagintehadeinsjuknat iborreliossommaren2018, skulle du inte ha denhär bokeni dinhand. Vissthadejag skämtatomatt nästabok skallheta Hyresgästen,men inte trodde jagatt bokenskulle bliskriven.Den sommaren höll jagpåatt korrekturläsamanuset till minförstabok,och jag längtade efteratt blipensionär på heltid.
Närboken äntligen blev utgivenföljandesommar, längtade jagredan efteratt få börjaskrivaden här. Jaghade funnitenmeningsfull hobby, menävenupptäcktskrivandets terapeutiska inverkan.Underminavärstastunder,i minkampmot sjukdomenoch vårdpersonalen,insåg jag attdet härbör jagdokumentera.
Minförstabok är en faktabok,och jagsom trodde attjag inte kanskrivaannat, förstodplötsligtatt denhär skabli en roman. Isamma stundvisstejag varoch hur berättelsen skulle börja; samtidigtkom ordentillförstakapitlet. Mitt skrivande sker spontant;textenbarafödsoch jagvet inte på förhandvartden kommer attledamig.
Närjag inovember2019 inledde skrivandetupplevde jag ettotroligtflytsom endast ångesten begränsade.Den höstenvar detproblem ilägenhetenjag nyligen hade flyttat till,och jagförstod attjag börskriva Hyresgästen samtidigt.
En delterapeuteranvänderskrivandetsom metodtillexempeli traumaterapi.Traumat ansesvarafärdigt behandlatdåklientenhar läst upp texten förterapeutensex gånger.Medan jagkorrekturlästemin första bokladejag märketill attobehagetjag kände då jagläste de avsnitt sombeskrev traumatiskaupplevelsersuccesivt försvann
när jagläste dempånytt. Detsamma händeunder bearbetningen av manuset till denhär boken.
Ibland blev ångesten så starkatt jagomedelbartmåste avbrytaskrivandetoch ta en lång paus,men behovetatt skriva återvände alltid.Under somrarna iFinland lärdejag migatt bemästra minrädslaför fästingar, vilket innebaratt jagävendåhadeuppehåll. Mångaandra överraskningar störde ocksåkoncentrationen,och gjorde attskrivandet blev sporadiskt,men händelsernavar intressantaoch förde alltid berättelsenvidare.
På grundavångestenforcerade jagsnabbt fram texten, vilket betyddeatt de kapitlen krävde mest bearbetning. Jag hardyslexi,och önskar attnihar överseende medeventuella skrivfel,detsamma gällermarginalernasom inte blev helt perfekta.Tackvaredyslexinblevkorrekturläsandet omfattande,och då blev denterapeutiskaeffektengod.Jag följde ocksåupp blodtrycketsom tillfälligtstegvid dessa tillfällen, menstegringenminskadeför varjegångjag läste de ångestladdadeavsnitten.
Jaganvänderett vardagsnäraspråk föratt läsarenlättare skallkomma in iberättelsen ochkunna vandrai mina skor. Bokenbeskriver mina tankar ochkänslor medord somär bekvämaför mig. En deluttryck användskanskeendasti Finland: amper(barsk),däld(sänka) ochspråkbad(inlärningsmetod)äreventuelltsådanaord.Jag kommer också attfixa, kolla,använda städgrejor ochtanågon på säng.
De flesta personer harfåttnya namn:också de komtill migspontant. Närjag börjadeskrivavisstejag inte huroch varberättelsen skulle sluta. Jaghar fleragångerplanerat avslut,och trottatt jaghar börjat skriva sistakapitlet, men
nya händelserhar fört berättelsen vidare.När jagskrev det sistaordet varjag däremotheltsäker på attboken togslut.
Bokenriktarsig främst till politiker,beslutsfattare, vårdpersonal ochpersonersom på olikasätthar berörtsavborrelios. Närjag blev bitenavenfästing trodde jagatt borreliosvar en sjukdomsom lätt botasmed antibiotika. Jag hade visserligen läst ochhörtomsvåra fall, menjag trodde attdet enbart gälldedem,som inte hade upptäckt bettet ochdärförinteuppsöktvårdi tid. Enligtminasymtom drabbadesjag av både neuroborreliosoch borreliaartrit, menjag använderenbart benämningenborrelios.
Självhar jagvarit anställd ioffentligasektorn,men har ocksåarbetat somföretagareoch ”köppersonal”. Jaghar flerayrken av vilkaett är arbetshandledare, ochmin helhetssynfungerar även sompatient.Min strävanäratt alltid förstå alla inblandade,och systemet somsätterramarna förderas agerande.Jag vill inte beskylla de ordinarievårdanställdaeftersomderas bördaredan är tillräckligttung.
Dethär är en berättelse sombeskriver en patients upplevelser ochtankar. Närjag plötsligtställdesinför livetsstora frågor ochtvingades pausamittliv,hadejag mycket tidför reflektion ur nyasynvinklar.
Pärmbilden symboliserar mig: en martallpåenskärgårdsklippa;den böjersig ödmjukti stormenmen resersig alltid upp igen.Min önskan äratt bokenbidrarmed någonting konstruktivt,för jagvill vara en delavlösningen ochinteen delavproblemet.
SanAgustin,2024
Carola Winberg -Bruun
1 1, KOONNFFUNDDEERAAD D
Då jagskuffarutmin kundvagnurhissentillPrismas trapphus vidparkeringshallett,känns detplötsligtsom om benenintelängreorkar bära mig. Samtidigtförnimmerjag en stickandevärki vaderna, ochentrötthetskänsla somjag aldrig tidigare harupplevt.Benen kändes litekonstigaredaninnei affären, mendet varsåmycketsom jagbehövde få neri kundvagnen, attjag inte lade märkttill demdå.
Härfinns ingenbänksåjag lutarmig motväggen. Min dotterFrida medsambo Alex skasnart hämtamig medbilen. Detär30graderi skuggan: en värmebölja sombörjade fredagen den13juli; sammadag somläkaren ringde och berättade attdet är någontingmed borreliaprovet,och att medicineringen börinledas omedelbart.Den skulle avbrytasifall detvisadesig vara ”falsktalarm”, menenvecka senare meddeladeläkarenper smsatt ettnyttborreliaprov börtas senare.
Idag är detfredagenden 3augusti,och jagtänkerpåden underdoseradeantibiotikakurensom togslutför en vecka sedan. Denargsintasköterskan, somsvarade närjag ringde till hälsostationen,vägrade attfråga läkarenangående styrkanpåantibiotikan, trotsatt honändåskullekontakta honomoch fråganär labprovetbör tas. Enligt bi-packsedeln hade jagintefåttden mängdsom ordinerasför borrelios, menhon höll envist fast vidatt denvar rätt.Antagligen hade varken honeller läkarenlagtmärke till attman börtaenstarkaredos förborrelios, eftersom detvar skrivetlängstner.Dessutomfickjag förlåg dosi förhållande till vikten,men inte hellerdet påpekandetnoteradadehon.
Attarbetapåenhälsostationmitti sommarhettanärtroligen tungt, ochpatienter somifrågasätterläkarensarbete är säkert de värsta.Sköterskans röst varhårdoch hongick genast iförsvarsposition; jaghadeinteenchans attbli ordentligt hörd.
Läkaren, somjag besökteför någraveckorsedan,var en ung vikariesom genast konsulterade en annanläkare. Jag uppfattade atthan fick veta attdet börtas tvåblodprov: borrelia ochharpest,och attmedicineringenräknasenligt vikt,men läkarenfrågade inte hur mycket jagväger.
Jagvar mycket tydlig närjag berättade förläkaren,att jag aldrig tidigare hade fått en sådanreaktioni huden av ett fästingbett. Hantog en snabbtittpåden mörkröda fläcken på benetoch sade inonchalantton:”Detdär kanbaravara liteinfektion ibettet.”Mittsvarvar attjag harhafttypiska borreliossymtom, menintehellerdet noterade handesto mera.Kanskeville läkarenvisasig på styvalinan ochdölja sinosäkerhet,för hanhadekanskejustbörjatpåsittförsta jobb somläkare, ellervar detfråga om praktiktid?
Fästingensattfastpåbenet högstenhalvtimme.Bettet varenliten rödprick,som jagputsade medantiseptiskt medeloch strödde på Bacibact pulvernågra dagar. Dessutomladejag på ettplåster somskydd då jagjobbade utomhus.Infektioner brukar välkomma genast ochintemer än treveckorsenare, menjag ville inte göra denungaläkaren mera osäker.Omjag hade ifrågasatt hans kunskaperkunde dethafåttännuvärre konsekvenser.
Jagberättade ocksåatt jagförst hade trott, attjag hade fått en slängavförkylningensom mångahadevid midsommartid,men attutslagethadefåttmig på andratankar. Inte ville jagtaantibiotika ionödan, menlitadepåatt
läkarenvisstenär denbehövs. Medicinengav inte någon märkbarreaktioni kroppen, meneftersomjag ville troatt dentrots allt vartillräcklig, inbillade jagmig attden hade rätt effekt.Nuärdet ialla fall någontingsom är galet.
Jaghar köpt kräftorsom vi skaäta på terrassen ikväll. Barnbarnet Kajsakommerockså med, ochhon skastanna kvar hosmig iskärgårdsstugan någradagar inästa vecka. Sekundernakänns långanunär jaghar gått ut till parkeringshallen. Härärabsolut ingetluftombytesåavgaserna stannarkvar. Jagbörjarmår illa ochdet stickeri ögonen. Lättnaden är stor närbilen rullarframoch jagfår sättamig.
Vi hämtar Kajsa, körner till båthamnenoch taross ut till ön imin lilla båt. Jagberättaringet om benen; detärinte läge fördet nu,och denkonstigavärkenförsvinnerdåjag sitter. Kanske vardet någontingtillfälligt, menjag vetatt detärett önsketänkande. Närjag upptäckteutslagetbörjade jagtaredapåangåendesjukdomen.Jag fick veta att borreliabakterienger diffusaoch sporadiska symtom,som läkarnahar svårtatt diagnostisera.
Då vi kommer fram blir detgenastlunch, ochefter den fårKajsa plaska ienuppblåsbarbassäng,men jagblirkvar iskugganpåterrassen.Jag harentypiskstockstugamed loft därdet finns tvåsovrum. Nere finns vardagsrum,öppet kök, mitt sovrum ochbastuavdelning. På gaveln mothavet finns en lång terrass ochovanför denenbalkong.Det här är detena av mina tvåparadis;det andrafinns på en liten öi Atlanten,där jagsedan jagblevpensionär borunder vinterhalvåren.
Någratimmarsenarebörjarjag ställa iordning förkvällens lillafest. Nu vällerplötsligtett konstigt illamående över migoch detvibrerari benen. Detärnågonting som
händeri nervsystemet:små blixtrar ilodrätriktning. Jagblir rädd samtidigtsom tusentankarströmmargenom mitt huvud. Vadärdet somhänderi minkropp?Borde jagtamig till jouren nu?EnfredagskvällpåMalms jour är ju ingen höjdareprecis, ochkräftorna,ungdomarnaoch Kajsa.
Jaghar känt miglitetrött från ochtill, ochhar haft olika konstiga snabbt övergående reaktioner sedanfästingbetteti mitten av juni.Redan femdagar efteråtfickjag plötsligttungtatt andas, blodtrycketvar tillfälligtförhöjt och mätarenvisadeatt jaghaderytmstörningar.
Förkylningssymtomenvid midsommartid trodde jagatt beroddepåatt Kajsahadesnuvaoch hosta. Midsommarhelgen varkylig ochblåsig; jagfrösmesthelatiden trotsatt jageldadebrasori storatäljstensspisen.
Ibörjanavjulitycktejag ibland attmittnärminnevar lite försämrat, menjag trodde attdet beroddepåatt jagvar så fördjupadi korrekturläsandetavboken,som jagville få färdiginnanjag flyttartillbakatill Gran Canaria.
Attdet inte ensblevden typiskaklianderödasvullnaden runt bettet, trodde jagatt berodde på attfästingen hade suttitfastsåkorttid.Därförvar detsvårt attkopplaihop de olikareaktionernamed bettet.Jag tänkte ocksåatt jag inte fårnågon vård utan tydligasymtom; rödringsom är minstfem cm idiameterkrävermånga läkare föratt skriva ut antibiotika.
Inte ensdet mörkröda utslaget,som jagupptäckte drygt treveckorefter bettet, gjorde detlättare attfåträffa en läkare,eftersomdet inte vartillräckligtstort.Sköterskani receptionenkonsulteradeenläkare, sombad migåka hem föratt väntatillsutslagetblivit större.Dåsvarade jagi
bestämdton:”Jaghar haft tvåtypiska symtom ochnuär jaghär.” Honundradehur svulletoch ontbenet var, så jag drog till mednågot föratt få träffa läkaren.
Borreliosärenobehaglig sjukdom, menden kanbotas medantibiotika.Trots attjag harhörtoch läst om situationerdåläkaren inte hartrott på patienten, harjag haft svårtatt verkligentro attdevar sanna. Människor harblivit rullstolsbundna,fåttlevamed fruktansvärdasmärtor och de värsta fallen lågi mörkarum.Vilken är orsakentillatt läkarnaärsåavogt inställdatill denhär sjukdomen?
Trotsflera konstiga erfarenheter från vården iHelsingfors,bådeför egen deloch nära anhöriga,vill jagännutro attvårdeni Finlandhar högkvalitet.Det bidrar till attjag kankänna grundtrygghet:något somjag inte vill ge upp.
Jaggår ut på terrassen ochberättaromminasymtom, ochfår höra attdenog bara berorpåvärmen; attjag borde dricka mera mineralvatten. Inte blir jagövertygad eftersom jaghar bott på Gran Canaria. Därkan detundervärmeböljornavara35gradervarmt på eftermiddagarna, och30ansesvaraheltvanlig eftermiddagstemperatur.Värmenhar inte störtmig;tvärtom njuter jagnär detärvarmt,medan kyla ochfuktfår minkropp attmådåligt. Detärden främstaorsaken till attjag undervintern vill bo på en plats somhar världens bästaklimat.
Vi dukar utepåterrassen ochomedelbartnär fatetmed kräftornakommerutdyker detupp en getingsvärm. De ökar iantal ochungdomarna läggerutskålarmed saft i hopp om attgetingarnaska drunkna,men svärmenärså stor attdet inte spelar någonstörre roll. Lyckligtvis klarar vi ossutanatt blistungna,men detblir ingenlugnoch avslappnadfest.
Mina symtom försvinnersmåningom närjag sitter ner ochäter. Aldrig tidigare harjag varitsålättklädd på en kräftskiva:bikini, kort kjol ochenstorservett somtäcker magen. Allt gåri rött somsig bör.
Vi sjunger Sibbobornas snapsvisa somvigjort imånga år, menmin kroppvill inte ha vini dag, så detblir endast ett halvtglasför mig. Aldrig harjag sett så härmånga getingar, så jaghar ingenlustatt sittakvaroch chilla.Kajsa ochjag gårinoch jagläser en saga innanhon läggersig.
En sannberättelseomkampen för att få adekvat vård, ochatt iGranCanarias hyresbostadsdjungel finnaett hem utan fuktskador ochosynligsambo.
"Nu förstår jaghur lätt vemsom helstkan hamnaini en skräckfilm, där mansjälv spelar huvudrollenoch djävulen är regissören. Allt sker utan manuskript och agenda för hur filmen skaförlöpa,eller ännumindre hurden kommeratt sluta."
"Oron övergår till en molande känslasom är ny för mig. Den är kusin till ångesten ochhåller migi ett järnhårt grepp."
"Lättnaden jagkändedåläkaren sade att allting har gått fel, harförvandlatstill en blandningavskräck ochhelig ilska."
"Jag förstår att en känd specialistinte vill visa svaghet, men nu behöverjag vård ochinte hans prestigebehov.Intuitionensäger tydligtatt härfinns en "lymedoktor" på ön."
