Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access skolkopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.
Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Användning av detta verk för text- och datautvinningsändamål medges ej.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.
Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 48250
ISBN 9789180778831
Upplaga 1:1
© Jali Madi Susso och Nypon förlag 2025
Nypon förlag – en del av Studentlitteratur www.nyponochviljaforlag.se
Studentlitteratur AB, Box 141, 221 00 Lund
Titel: Kärlek för en gatuhund
Författare: Jali Madi Susso
Omslag: Maria Sundberg
Tryckt av Adverts, Lettland 2025
Karaktärsförteckning:
Liam, som boken handlar om
Alima, Liams flickvän
Nabil, Alimas lillebror
Vicky, Liams lillasyster
Liams mamma och pappa
Bashir och Josef, vänner till Liam
Karim, ledare för ett gäng
Jag trodde inte att det var sant. Det kändes overkligt, som en dröm.
Men det var Alima i telefonen.
Efter kvällen då hon blev
skjuten, var det som att jag hade förlorat allt.
Jag längtade så efter att höra hennes röst igen. Och för en stund kändes det bra. Ångesten försvann, liksom ilskan och sorgen.
Hennes röst gjorde mig varm.
Det var som medicin. Plötsligt kände jag mig levande igen.
Händerna och pannan var fuktiga av svett. Jag tog ett djupt andetag och försökte samla mig.
– Liam, är du där? sa Alima i telefonen.
– Ja, jag är här, sa jag.
Jag hörde hur Alima andades ut.
– Jag använder mammas mobil, sa hon. Hon kommer nog snart. Så vi kan inte prata så länge.
Jag ville säga så mycket.
Att jag var ledsen för allt som hänt. Att jag älskar henne mer än något annat. Att jag skulle göra vad som helst för att göra saker bättre.
Men jag visste inte hur jag skulle säga det. Så i stället var jag tyst.
– Är du okej? frågade hon till slut.
– Nej, svarade jag. Det är jag inte.
Hon var tyst en stund.
– Jag har tänkt så mycket på dig, sa hon sedan.
– Jag tänker på dig hela tiden, sa jag. Jag visste inte ens om ...
Jag tvekade.
– ... om du fortfarande levde.
– Jag mår bra, sa Alima. Men ...
Hon väntade några sekunder.
– Det är inte som förut, fortsatte hon.
– Vadå? frågade jag.
Det var en lång paus innan hon svarade.
– Jag sitter i rullstol, Liam. Jag kanske aldrig mer kan gå själv. Min ryggrad är skadad.
När hon sa det, kändes det som om min kropp frös till is, föll till golvet och gick sönder i tusen bitar. Jag såg det framför mig igen, som en film. Kvällen på parkeringen.
Mopedens lyktor som lyste upp mörkret. Motorn som vrålade som ett rovdjur när de gasade mot oss.
Killen som körde. Den andra som satt där bak. Båda svartklädda och maskerade. Han där bak, som tog upp en pistol och sköt Alima.
Sedan Alimas kropp livlös på gatan. Hennes blod, tjockt och varmt.
– Allt är mitt fucking fel! sa jag.
Kulorna skulle ha träffat mig. Inte dig. Jag borde vara död i stället.
– Säg inte så, sa Alima.
– Förlåt, okej? Förlåt för allt!
Jag började gråta.
– Kan jag få träffa dig? sa jag. Snälla.
Alima tog ett djupt andetag.
– Liam, du måste gå vidare. Vi är
unga. Du har fortfarande en framtid.
– Jag har inget kvar! Jag är inget utan dig!
– Sluta, sa Alima.
Nu började hon också gråta.
– Det blir aldrig du och jag igen.
Du måste gå vidare.
Jag visste att det var sant, men jag hade förnekat det. Försökt lura mig själv att allt kunde bli normalt igen.
Att jag och Alima skulle hitta
tillbaka till varandra. Men varför skulle hon vilja det? Efter allt jag hade gjort. Jag förtjänade inget. Jag var bara en smutsig gatuhund.
Plötsligt hörde jag någon ropa på
Alima i bakgrunden.
– Det är mamma, sa Alima. Hon kommer nu. Jag måste gå.
– Gå inte, sa jag.
– Du kanske borde åka till din familj i Kongo, sa Alima. Börja om på nytt. Hon suckade.
– Det kanske låter konstigt, sa hon. Men innan jag lägger på, skulle jag vilja be dig om något.
– Vad som helst, sa jag.
– Det är Nabil, sa Alima. Jag är orolig för honom.
– Vad har hänt? sa jag.
– Han är ute hela tiden. Mamma hittade droger i hans rum. Jag tror han börjat beckna. Kan du försöka prata med honom?
– Jag ska göra det, sa jag.
– Tack, Liam.
– Alima, sa jag. Jag kommer alltid älska dig.
Alima var tyst en stund.
– Liam ... jag ...
Men innan hon hann säga klart, hörde jag en dörr öppnas, och hon lade på.
Jag ska döda den horungen. Jag ska döda honom. För allas skull. Liam har en plan. Vapnet är laddat.
Bashir ska bort. Men kommer ett mord verkligen lösa något? Eller kommer det
fucka upp allt ännu mer?
Och kan Liam bli något annat än en gatuhund?