Våga ändå, John!
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text och illustrationer: Johanna Kampegård Grafisk form och sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8073-989-4
”Vem är du?”
John vaknar med ett ryck när väckarklockan ringer. Idag är en speciell dag, John ska spela piano för en publik.
Pianoläraren har hyrt en fin lokal med en stor scen och bjudit in föräldrar och syskon till en konsert. Alla som spelar piano på musikskolan ska vara med och visa upp vad de lärt sig. John ser fram emot att höra sina vänner spela, nästan lika mycket som att spela själv!
John känner sig pirrig, fast han har övat mycket. Det är glädjefjärilarna som vaknat till liv i hans kropp. Nu fladdrar de ända ut i armar och ben! Det rycker i Johns mungipor och han kan inte ligga still längre.
Han reser sig ur sängen och går fram till stolen vid garderoben. Där har han lagt fram sina favoritjeans, en mossgrön skjorta och den matchande koftan med gula blommor. John är fortfarande lite yr och nyvaken då han klär på sig. Han tar med sig morfars turkeps och ställer sig framför spegeln. John placerar noggrant den rutiga kepsen på hjässan, så att luggen kan sticka fram. Han sträcker på sig och ler.
I spegelbilden möter han sin egen blick, men han tänker på morfar.
Nu är morfar en ängel i himlen men när han
levde spelade han också piano. Det var faktiskt morfar som väckte Johns intresse för musik. När morfar spelade ville alla dansa. John tänker att morfar nog är stolt uppe på molnet där han sitter och ser ner på honom och mamma.
Det bränner lite innanför ögonlocken. Han saknar morfar, men när han spelar piano känns det som att morfar är alldeles nära. John vet att mamma saknar morfar jättemycket. Ibland hörs mammas snyftningar från ett annat rum när
John har gått och lagt sig. Mamma får ett speciellt ansiktsuttryck när John spelar piano. Det är som att hon blir glad och ledsen på samma gång. Men mest blir mamma glad när John spelar. Idag ska John tänka extra mycket på mamma och morfar när han är på scenen. Konserten känns ännu viktigare då.
Han drar fingrarna genom luggen några gånger för att kamma till frisyren lite grann. Då får han syn på något!
Vid sängen bakom honom står en liten varelse.
”Hjälp!” John vänder sig snabbt om. Varelsen verkar ha dykt upp från tomma intet.
John tycker att det känns som att han sugs in i en tunnel där alla ljud dämpas och tiden stannar. Det enda han hör är ett tunt tjut i öronen och sina egna hjärtslag. Hjärtat slår snabbare än vanligt.
John ser att varelsen är klädd i en svart väst och håliga jeans. Det ser tufft ut. Huvudet är runt som en fotboll och mitt i ansiktet sitter två pliriga ögon. Ovanpå huvudet sticker en taggig frisyr fram. Varelsen står kaxigt och flinar. Den har glugg
mellan tänderna. John tycker först att varelsen ser ut som en vanlig, väldigt liten människa, men sedan ser han att den bara har tre tår på varje fot. Och öronen är spetsiga!
Nu slungas John ut ur tunneln igen och ljuden är tillbaka. Han måste snabbt bestämma sig för hur han ska reagera. Tänk om varelsen är farlig! Johns första tanke är att fly därifrån men sedan minns han något han lärt sig på tv. Om man möter en björn ska man spela död! Men det här är ingen björn. En konstig björn i så fall! Den här varelsen är ganska liten. John skulle säkert kunna vinna över den om det blir slagsmål. Men varelsen verkar inte vilja brottas för den står bara där helt tyst och stirrar.
Det ilar i Johns mage. Han känner på sig att varelsen har något lurt i kikaren.
”Vem är du?” frågar John misstänksamt.
Varelsen sneglar mot John och ler hemlighetsfullt. Det är som att den vet något som John inte vet. John kliar sig i huvudet och rynkar på ögonbrynen.
”Nähe, då går jag väl då”, säger John och slår ut med armarna. Jag har viktigare saker att göra idag, tänker han. Han har inte tid för några konstiga troll.
Just som han vänder sig om och ska lämna rummet säger varelsen något. Rösten är tunn och lite hes. John blinkar stort. Hörde han rätt?
”Vad sade du?” frågar han.
Varelsen harklar sig och upprepar det han sagt, fast lite högre: ”Du kommer att göra bort dig.”
John ilsknar till. Varelsen är kanske inte farlig, men inte är den särskilt snäll heller.
”Sluta!” säger han så bestämt han kan. Men varelsen bara fortsätter att retas. Nu känns det som att fjärilarna som tidigare fladdrade i Johns mage har ersatts av getingar som ilsket flyger omkring och sticks.
John ska precis skrika åt varelsen att vara tyst, men då ropar mamma: ”John, dags att vakna!
Frukosten är klar!”
John vaknar med ett ryck när väckarklockan ringer. Idag är en speciell dag, John ska spela piano för en publik! Men då får han syn på något … En varelse har dykt upp från tomma intet och börjar retas med John. Vad är det för en varelse? Och varför är den så elak? Hur ska John bli av med den och kommer han att hinna det innan konserten …?
Våga ändå, John! handlar om rädsla och att försöka vara modig mitt i det som känns svårt. Historien växlar mellan allvar och humor. Boken vänder sig till alla som någonsin tvivlat på sin förmåga.
JOHANNA KAMPEGÅRD skriver i sin debut insiktsfullt och med stor empati om självkänsla och självtvivel. Boken riktar sig till barn mellan 6–9 år och kan läsas av barnet själv, eller tillsammans med en vuxen. Den är även lämplig som underlag för samtal i terapiformer.
www.vistoforlag.se
