ELISABETH LAMPINEN
Genom Eld och Vatten oavsett vad
Tidigare utgivning:
MördarhÀnder eller Boken om Adrian (2010)
Adrian och Livet (2015)
Rött Ă€r KĂ€rlekens fĂ€rg â En sorts kĂ€rleksroman (2018)
Barndomens Paradis (2022)
Genom Eld och Vatten oavsett vad
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Elisabeth Lampinen
Grafisk form och sÀttning: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Polen, 2024
ISBN: 978-91-8073-914-6
GENOM ELD OCH VATTEN
OAVSETT VAD
ELISABETH LAMPINEN
Till mina nĂ€ra och kĂ€ra, som jag Ălskar Genom Eld och Vatten!
Prolog
Genom Eld och Vatten oavsett vad, Àr en existentiell roman med kriminslag. Det Àr sÄ jag vÀljer att beskriva den. Romanens huvudperson Àr Emma. Hon Àr psykolog och psykoterapeut, Àr gift och har fyra barn.
Vi fÄr följa Emma i arbete, relationer och olika hÀndelser frÄn höst till sommar under ett Är i livet. Vi möter mÀnniskors livsöden och kamp för att vÄga leva fullt ut, trots trauman och tillkortakommanden.
FrÄgor om hur lÄngt en förÀlder Àr beredd att gÄ för att skydda sitt barn, samt vad som Àr okej och inte att göra mot andra, som svar pÄ det man sjÀlv utsatts för, behandlas. Hur det alltsomoftast gÄr att lÀka och komma vidare, men ibland ÀndÄ Àr för svÄrt. LikasÄ vikten av förstÄelse, rÀtt bemötande och bekrÀftelse, sÄvÀl i hemmet som skolan, för att fÄ barnen att vÀxa till vuxna som kan ta vÀl hand om sig och inte fastna i destruktiva mönster.
Vi fÄr bland annat se hur det kan bli om du lÄter kÀrleken till barnen göra sÄ att du offrar ditt eget vÀlbefinnande, vad det kan leda till. Vad som ocksÄ blir av att du vill vara för mycket till lags och inte vÄgar sÀga ifrÄn. Att inte kÀnna sig vÀrd att Àlska, och frÄgor om hur du ska bli trygg i att du Àr det. Hur det kan pÄverka hjÀlparen, det som sker och allt som lastas av pÄ henne. Hon Àr ju inte enbart terapeut utan faktiskt ocksÄ en alldeles vanlig mÀnniska.
BerÀttelsen utspelar sig i en fiktiv norrlÀndsk stad, vilken jag tar mig författarens frihet att inte nÀrmare beskriva. LikasÄ Àr det den friheten jag tar mig nÀr jag placerar ett SIS-hem för
bland annat sexualförbrytare dÀr. Jag Àr vÀl medveten om var det hemmet egentligen finns, men som sagt författarens frihet avgör att jag placerar det hÀr i den fiktiva icke namngivna staden i södra Norrland.
LÀngst bak i boken finns en liten ordlista, med ord och begrepp som kan behöva förklaras extra.
Första kapitlet
Emma Dalemo trivdes med jobbet. Tacksam för det ocksÄ. Det var inte alla förunnat och inte henne heller tills för fyra Är sedan. Hade haft mÄnga anstÀllningar, och chefer som inte alltid höll mÄttet sÄ att sÀga. NÄgra good enough, ett par urusla, men bara en one of a kind. Nu var hon sin egen. Det smakade bra.
Hon tittade ut mot snön som föll pÄ gÄrden, dÀr en lykta frÄn ovanför porten lyste upp och gav ett varmt sken mitt i det kalla. Inga fotspÄr syntes Ànnu, snön sÄg ren och oförstörd ut.
Emma log. Hon vÀnde tillbaka inÄt rummet, kastade ett öga pÄ armbandsuret och konstaterade att nÀsta patient var sen. Det brukade hon inte vara. Emma suckade. KÀnde sig rastlös. Ville hem innan snöfallet alldeles blockerat cykelbanan. Hon hade tagit cykeln idag emot allt vett kan man tycka, men bilen var pÄ service, bromsbyte bland annat, sÄ det var cykeln som stod till buds. Vanligtvis var det okej, men med tanke pÄ snöandet idag sÄ nej inget vidare. För de skulle inte hinna ploga klart det var hon sÀker pÄ.
Emma ville hem. Hem till Manne, och vÀrmen frÄn kaminen hon visste att han skulle ha i ordning tills hon kom. Liksom middagen. Hon blev genast hungrig vid tanke pÄ den. DÄ hörde hon dörrklÀppen. Fint, nu var det Àntligen dags för dagens sista besök. Emma harklade sig, drack en klunk vatten frÄn glaset som stod diskret placerat bakom ett fotografi pÄ skrivbordet. Sen öppnade hon och slÀppte in den unga kvinnan med ett vÀlkomnande leende.
Kvinnan sÄg rÀdd ut, rÀddare Àn vanligt. Emma undrade och
fick snart svar. Ingen större fara, hon hade bara blivit skrÀmd av plogbilen som dök upp bakom henne med ett skarpt muller. Hon var rÀdd för muller, för oljud överlag. Visste inte varför men det hade börjat i hemlandet dÀr bomber föll i mörkret och hon och syskonen kröp ihop i kÀllaren. Det var lÀnge sedan nu men rÀdslan ville inte slÀppa. DÀrför behövde hon Emma.
Kvinnan satt i fÄtöljen och tittade lite försynt mot Emma som satt mitt emot, med ett litet lagom bord emellan, dÀr nÀsdukar i en hÄllare pÄ den lilla gula solblekta duken, ett par vÀrmeljus och tÀndstickor, var placerade. Dessutom en karaff med vatten, och ett glas, samt en liten klocka som stod sÄ till att Emma kunde hÄlla koll pÄ tiden utan att besvÀra patienterna med den eventuella olustkÀnslan av att terapeuten var stressad eller ville bli av med dem.
âVad fint att du berĂ€ttade Kahlia och jag tror vi kan anvĂ€nda det som hĂ€nde pĂ„ vĂ€gen hit för att jobba vidare med rĂ€dslan. Det Ă€r ett bra exempel pĂ„ en igenkĂ€nning i nutid som kan kopplas bakĂ„t. Ăr du med pĂ„ att prova det?â Emma log medkĂ€nnande och mötte med sitt trygga yttre kvinnans blick. Kahlia nickade svagt och drog hĂ„ret frĂ„n pannan i det att hon satte sig mer bekvĂ€mt tillrĂ€tta i fĂ„töljen. Tog plĂ€den som legat pĂ„ armstödet över sina ben och landade med hĂ€nderna i knĂ€t innan hon tittade upp mot Emma och nu svarade med klar stĂ€mma: âDet vill jag.â
NÀr Emma kom hem den kvÀllen, efter en jobbig men samtidigt befriande cykeltur i kamp mot snömodden, dÀr det börjat klumpa ihop sig i takt med att plusgraderna ökade, möttes hon som vÀntat av en vÀldoftande arom och ljudet av en sprakande brasa. En suck av vÀlbehag och sÄ av med tjockjacka och kÀngor, in till mannen i köket. Kramen hon lÀngtat efter var precis som hon hoppats och effekten tillsammans med cykelturen gjorde att hon kunde lÀmna ifrÄn sig jobbet och dagens sista patients
resa mot frid. För sÄ var det. Ett lyckat traumaarbete, dÀr Kahlia tacksamt höll handen kvar lite extra vid handslaget som alltid avslutade sessionen.
De var sjÀlva ikvÀll Manne och hon, vilket inte var sÄ ofta, att alla barnen, eller ungdomarna snarare, var pÄ egna Àventyr. Sonen var pÄ en dataspelsturnering och sov över i stan. Flickorna sov över hos kompisar. Det var sÄ kallat novemberlov.
âĂ h vad jag lĂ€ngtat hem idag. Till dig.â Emma lyfte blicken och kysste starkt och lĂ€nge sin förvĂ„nade Ă€kta man.
âHallĂ„ vad nu? Fast hĂ€rligt sĂ„klartâ, skyndade han sig att tillĂ€gga.
âJag behövde det helt enkelt. Och ville du skulle veta. Vad Ă€r det som doftar sĂ„ gott?â
Manne gav Emma sin varmaste kram och kÀnde djup tacksamhet, undrade samtidigt vad han gjort för att förtjÀna detta.
âDin favorit hoppas jag. En av dem i alla fall.â Han skrattade och tittade mot spisen.
Emma följde blicken och sÄg gratÀngen som Ängade under folien. BroccoligratÀng var sannerligen en favorit.
âTack Ă€lskling. Nu Ă€ter vi, jag Ă€r vrĂ„lhungrig.â
Andra kapitlet
I badrummet sen, i nattlinne och tandborsten i munnen med lödder runt om, föll Emma tillbaka en stund till jobbtankar. Blir lÀtt sÄ, att helt lÀmna bort dagsverket brukade inte alltid gÄ, inte hela kvÀllen. Emma tÀnkte pÄ hur olika det kunde vara, förutsÀttningar och möjligheter, att det ofta inte var det som tycktes som allra svÄrast frÄn början, som verkligen var det. Inte bara i terapin förstÄs, men det var dÀr som det för Emma syntes tydligast. NÀr hon tÀnkte tillbaka pÄ sessionen idag, slog det henne att Khalia hon skulle klara sig, hon var pÄ god vÀg. En befriande suck gav ett lugn och satte sig som en varm kÀnsla i bröstet, sÄ log hon mot sin spegelbild. Med hÄret pÄ Ànda och tandkrÀm hÀr och var. Som det ska vara tÀnkte hon, sköljde munnen och blev klar.
I det hon slÀckte ljuset flög en annan tanke in, och ett sus av oro följde med. För sÄ var det. Kaj, kvinnan med de skrÀmda ögonen som hon inte nÄdde in till, med henne var det betydligt vÀrre. DÀr visste inte Emma hur hon skulle komma vidare. Det hade tagit stopp och gnagde. Inte bra men vad ska jag göra? Ibland blir det sÄ. PÄ ett annat sÀtt var det med den hon kallade den arga, nÀr hon vid tillfÀllen bollade med kollegor i den handledningsgrupp de skapat för att stötta varandra. Den arga, eller Yvonne som hon heter, hade inte ens börjat, ville inte in i traumat, ville inte nÀrma sig, var bara arg helt enkelt. Emma hade dock lÄngt ifrÄn givit upp. Nej det hade hon inte. Inte Emma Dalemo heller, hon gav inte upp, var inte den sorten.
âKommer du snart? LĂ€ngtar.â Mannes varma vĂ€nliga stĂ€mma
som alltsomoftast slog an en ljuv klang, förde Emma bort ifrÄn arbetstankarna. Hon gled in i sovrummet och i famnen som vÀntade.
EfterÄt, nÀr hon inte ville somna riktigt Àn, gick Emma ut i vardagsrummet och satte sig i fÄtöljen med utsikt mot skogsdungen. Hon knöt morgonrocken ordentligt för det var lite smÄruggigt, och drog en plÀd om sig, blicken genom fönstret pÄ snön som föll. Hon var glad nu för tiden, men det fanns tillfÀllen dÄ hon mitt i allt det glada och nöjda, hamnade i att tÀnka tillbaka, kunde inte alltid bara slappna av och sjunka in, ta emot sömnen.
Det hade inte alltid varit sĂ„ lĂ€tt eller sĂ„ harmoniskt som nu. Nej Emma hade strulat en del som ung och umgĂ„tts med rĂ€tt flummiga typer kan man lugnt sĂ€ga, var det hon tĂ€nkte nĂ€r hon sĂ„g tillbaka. Manne kom in som en rĂ€ddande Ă€ngel pĂ„ nĂ„t sĂ€tt. Helt plötsligt stod han dĂ€r framför henne nĂ€r hon satt för sig sjĂ€lv pĂ„ Musikforums cafĂ© och begrundade vad som nu skulle hĂ€nda. Palle, hennes flummige pojkvĂ€n, hade precis gĂ„tt, efter att ha mottagit beskedet. Inte sĂ„ att han tĂ€nkte strunta i det, nej men han tog det sĂ„ lĂ€tt, var som en sjĂ€lvklarhet och inget att fundera över. Att nu var det ett barn pĂ„ vĂ€g och det var vĂ€l den naturligaste saken i vĂ€rlden, men idag hade han ett gig att skynda till. âSes sen, puss och hejâ, sĂ„ var han ivĂ€g. Hur kunde han? DĂ€r satt hon med en klump av Ă„terhĂ„llen grĂ„t i halsen och med ett frö som vĂ€xte, gjorde henne rĂ€dd och utan kontroll. Emma kĂ€nde inte alls som han, var inte alls lika sĂ€ker. Ett barn var inte vad hon ville. Inte nu. Hon var för ung, för ofĂ€rdig, hur skulle hon kunna, de kunna âŠ? Dessutom var hon pĂ„ vĂ€g att göra slut. Det funkade inte, hur hĂ€rlig han Ă€n var ibland. SĂ„ var det bara. Det var hipp som happ och tjo och tjim, ingen ordning, ingen balans, blev för rörigt och otryggt för henne. Inte för honom, han var en sĂ„n som ryckte pĂ„ axlarna och gick
vidare. Det var precis det han gjorde helt och fullt sen ocksÄ.
DĂ„ nĂ€r Emma sagt att hon inte tĂ€nkte behĂ„lla barnet. Han bara stirrade pĂ„ henne och utbrast: âVa, det kan du bara inte mena! Ăr du inte riktigt klok, döda ditt ofödda barn? VĂ„rt barn?!â
Emma hade bara grÄtit och det orkade han inte med. Vart han sen tog vÀgen fick hon reda pÄ först nÀr hon inte lÀngre kÀnde behov av att berÀtta nÄgot för honom. Han hade stuckit med bandet till en tropisk ö dÀr de tÀnkt sig spela in sin första skiva. Han sa inget, höll ingen kontakt, klippte rakt av bara. Visste dÀrför heller inte hur söt deras dotter blev. Inte förrÀn lÄngt senare.
Tredje kapitlet
Drömmen frÄn natten kÀndes mer Àn verklig. Malin sÄg det helt tydligt. Det var mÀrkligt pÄ samma gÄng. Hur kom det sig nu? Att hon drömde just sÄ, just nu? Hennes love of the life stod dÀr frÀsch och vacker och applÄderade, som att han godkÀnde kanske, att hon gÄtt vidare ⊠Vad nu han hade med det att göra och inget han behövde godkÀnna. Och det hade hon ju inte gjort heller sÄ, i verkligheten. Fast drömmar var ju som de var, nÄnstans fanns vÀl ocksÄ ett korn eller flera av verklighet. Kanske hon behövde hans godkÀnnande, eller det var nog snarare sÄ att det var hon som behövde slÀppa taget. Han hade i drömmen sen bara gÄtt ivÀg glatt leendes och hon var kvar med den nye hon knappt kÀnde men höll pÄ att göra, lÀra kÀnna. Den lugna vÀgen, sÀttet. Hon visste med ens att om det var pÄ det viset, dÄ skulle det kunna fungera en gÄng till. Igen. Hon skulle vÄga slÀppa in. Inte vara rÀdd lÀngre. Lita pÄ. Bara det gick lugnt till och han kunde vÀnta. Som han hade sagt, den andre, att han skulle kunna. Den vÀntan skulle trygga. Det visste hon nu. KÀnde vÀrmen och orkade resa sig till Ànnu en dag. Rullgardinen for upp med en smÀll och det var dags att gÄ till jobbet.
Malin kÀmpade pÄ fast hon var mest trött och slut. Jobbet gav henne den nödvÀndiga inkomsten för ville inte besvÀra socialen. Inte skÀmma ut sig sÄ, var vad hon tÀnkte. Inte om andra, men om sig sjÀlv. Ifall hon skulle behöva gÄ dit. Nej hon skulle klara sig. Inte hamna i nÄt register inte. Arbetet i kassan pÄ ICA var ju inte vÀrst roligt, och stressigt mÄnga gÄnger, men det fick duga. Fick gÄ. Hon hade varit dÀr ett tag nu sÄ det mesta gick ÀndÄ pÄ
rutin. Bra omvÀxling var ocksÄ att tjÀnsten var delad pÄ sÄ vis att hon vissa dagar var ute pÄ lagret istÀllet. DÀr trivdes hon. Idag var en sÄn dag och dÄ gick det lÀttare att komma ivÀg. Behövde inte kÀmpa alldeles lika mycket som annars.
Malin hade egentligen haft helt andra ambitioner. En gĂ„ng i tiden. Haft dem men inte orkat fullfölja. Tiden pĂ„ universitetet hade inte lett fram till den examen hon siktat pĂ„. Hon hade valt lĂ€rarbanan, lĂ€st psykologi, religion och samhĂ€llskunskap. Det gick till en början bra, bĂ„de studerandet och utelivet pĂ„ nationerna. Sen hade demonerna kommit ikapp henne och hon orkade inte slutföra sina kurser. Det var för jobbigt med allt som skulle skrivas, hon fick inte ner det och inte plats i huvudet heller. Att lĂ€sa in till tentor och delta i seminarier gick okej, men att fĂ„ till uppsatser var vĂ€rre. Funkade bara inte. Inte relationerna heller. Efter pubhĂ€ngen och efterfester hamnade hon ibland i sĂ€ng med nĂ„n snubbe, och hon försökte Ă€ven nyktert svara an pĂ„ de hon kĂ€nde ville mer, men rĂ€dslan satt i vĂ€gen. Precis som med honom, the love of her life. Den som hon litat pĂ„ âŠ
Hon stĂ€ngde av det spĂ„ret och spolade bort nattkisset. Hon skulle till terapeuten i eftermiddag ocksĂ„. Det var en extra bonus. Inte för att hon blev botad precis ⊠men fick en tid för sig sjĂ€lv dĂ€r hon var lyssnad till helt pĂ„ egna villkor. Det var inget hon var van vid sĂ„ âŠ
Okej jag Àr vÀl klar nu, tÀnkte hon för sig sjÀlv i det hon betraktade sin spegelbild i badrummet efter tandborstning och snabb kamning. Ja ja inte mycket att göra Ät, det grÄ fÀltet under ögonen och tomma blicken hade hon försökt dölja med concealer för det ena och försök till leende för det andra. Hade gÄtt sÄdÀr. Lite rouge pÄ kinderna fick sin plats dÀrpÄ och sen toalocket ner och ivÀg.
Med tygpÄsen i cykelkorgen och andan i halsen trampade hon pÄ de ca tre kilometrarna till det ICA NÀrköp som var hennes mÄl för dagen, ja mÄl och mÄl, hennes arbetsplats dÄ. Hon suckade, lÄste cykeln och tog trappstegen raskt till personalingÄngen. Det
var tomt i det lilla utrymmet dÀr hon kunde hÀnga av sig jackan och pÄ med jobbardressen, som hon kallade den. Bra pÄ ett sÀtt för hon behövde aldrig fundera vilken tröja eller skjorta hon skulle ta till jobbet. Tryggheten fanns i den gröna arbetsblusen.
âEmma skakade pĂ„ huvudet i ett tafatt försök att fĂ„ bort allt det hemska hon sett och kĂ€nt men nu var kvar som tankar i och om nuet. SĂ„ mycket vidrigheter som pĂ„gĂ„r, sĂ„ mycket ont som drabbar sĂ„ mĂ„nga, sĂ„ mycket Ă„ngest, rĂ€dsla och mörker. Hur kommer det sig att man alls stĂ„r ut âŠâ
Emmas arbetsvardag bestÄr till stor del av möten med mÀnniskor i kamp för att vÄga leva livet fullt ut, trots hinder i form av trauman och livskriser. Som psykolog och psykoterapeut vet hon att de terapeutiska processerna kan hjÀlpa lÀkningen framÄt, men vet Àven att det ibland kan vara för svÄrt. Konsekvenserna kan bli förödande.
En natt vaknar hon av ett samtal som ger henne en hÄrd klump i bröstet varje gÄng hon minns det. Emma mÄste hantera en allvarlig hÀndelse inom familjen som skakar henne i grunden, och hon stÀlls inför val hon inte trodde hon skulle behöva uppleva.
I vardagen och i de möten hon har konfronteras hon med frÄgor som: Hur lÄngt Àr en förÀlder beredd att gÄ för att skydda sitt barn? Och vart gÄr grÀnsen för vad man fÄr göra mot andra?
Genom Eld och Vatten oavsett vad Ă€r en existentiell roman som behandlar vikten av de Ăkta vĂ€rdena â att finnas för varandra, se och förstĂ„, bemöta rĂ€tt, relationer som helar, kĂ€rlek och omtanke.
