LÀs Àven de första delarna i Nattljustrilogin:
De onormala, Visto förlag, 2019
EldsjÀlen, Visto förlag, 2021
Röstens vÀg
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: JC Svensson
Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-861-3
Författaren vill rikta ett stort tack till alla lÀsare och speciellt er som nÄgon gÄng kÀnt sig som onormala trots att ni inte Àr det. De hÀr böckerna Àr skrivna för er, dÄ vi alla förtjÀnar att fÄ lÀsa om karaktÀrer som man kan kÀnna igen sig i och som (spoiler) fÄr lyckliga slut. Ta hand om er!
âHur mĂ„r hon?â frĂ„gade Daniella.
Lovisa skakade nedslaget pÄ huvudet, vilket fick Daniellas ögon att fyllas av oro nÀr hon sjönk ner pÄ stolen bredvid henne. De sÄg pÄ Linn som lÄg i sÀngen med slutna ögon. Trots att hon var blek rann svettpÀrlor nerför ansiktet. Förutom att ögonen rörde sig oroligt under ögonlocken dÄ och dÄ lÄg hon helt stilla. Det hade hon gjort sedan gÄrdagskvÀllen nÀr Lovisa upptÀckte hennes tillstÄnd. Linn hade haft ont i huvudet och gÄtt och lagt sig tidigt, medan Lovisa satt uppe med de andra och sÄg pÄ nÄgon film. Nu kunde Lovisa inte för sitt liv komma pÄ vad den hette eller ens vad den handlade om, men dÄ hade den i alla fall gett alla en kÀnsla av nÄgon sorts normalitet. Den kÀnslan försvann abrupt nÀr Lovisa, efter filmen, försiktigt kröp ner i sÀngen som hon delade med Linn och upptÀckte att Linn var skÄllhet.
Varför gick jag inte och kollade hur det var med henne tidigare? tÀnkte Lovisa för sÀkert hundrade gÄngen, och Äterkom till samma svar som tidigare. Hon hade velat lÄta Linn sova ut, för var det nÄgon som förtjÀnade en ordentlig natts sömn var det Linn. Tack vare hennes eldförmÄga var hon deras frÀmsta vapen mot fröken Stenströms armé, och det hade börjat mÀrkas pÄ Linn att striderna tog ut sin rÀtt.
Lovisa hade försökt vÀcka Linn, men hur mycket hon Àn skakade
henne hade hon inte fÄtt nÄgon kontakt. DÄ hade hon ropat pÄ de andra som skyndade in i det lilla rummet, men ingen av dem hade kunnat vÀcka Linn, och ingen visste heller vad det var för fel pÄ henne.
Lovisa gnuggade sig trött i ögonen. Hon hade suttit hÀr vid sÀngkanten Ànda sedan hon upptÀckte att Linn var sjuk, och nu var klockan snart elva pÄ förmiddagen. De andra hade sÄ klart erbjudit sig att turas om att sitta vid sÀngen, sÄ att hon kunde fÄ Àta och vila, men det ville hon inte.
Linn hade gjort sĂ„ otroligt mycket för Lovisas skull. Hon hade rest till en frĂ€mmande vĂ€rld och Ă„terigen slagits mot Amanda för att hitta och befria Lovisa, sĂ„ det allra minsta hon kunde göra var att vaka vid Linns sida tills hon blev bĂ€ttre. Ăven om magen skrek av hunger, och hon började kĂ€nna sig yr av trötthet.
Det var som om Daniella kunde lĂ€sa hennes tankar, för hon frĂ„gade: âHar du Ă€tit nĂ„gon frukost?â
âNejâ, svarade Lovisa utan att ta blicken frĂ„n Linns ansikte. Ă h, hon önskade av hela sitt hjĂ€rta att Linn skulle vakna upp och le sitt speciella leende, som fick Lovisa att kĂ€nna sig alldeles mjuk och varm inuti.
âDu mĂ„ste Ă€ta om du ska orka sitta hĂ€râ, pĂ„pekade Daniella, och Lovisa visste att hon hade rĂ€tt, men hon ville inte lĂ„tsas om det. Hon skulle aldrig förlĂ„ta sig sjĂ€lv om hon lĂ€t kroppen besegra viljan, för tĂ€nk om det hĂ€nde Linn nĂ„got under tiden hon var borta?
Den tanken fick Lovisa att bli alldeles kallsvettig och Ànnu mer beslutsam att sitta kvar vid sÀngen.
Det var inte rÀttvist att det hÀr hÀnde dem, inte nu nÀr hon och Linn Àntligen hade fÄtt en chans att vara tillsammans. De hade gÄtt igenom sÄ mycket för att bli ett par att Lovisa vÀgrade acceptera tanken pÄ att Linn skulle dö av en simpel feber.
Fast problemet var att det inte var nÄgon vanlig feber. Linn hade tagit flera vÀrktabletter under gÄrdagen, som uppenbarligen inte hade hjÀlpt. Hon var mycket sÀmre idag Àn igÄr.
âOch mĂ€rket fortsĂ€tter vĂ€xa?â
I stÀllet för att svara Daniella drog Lovisa försiktigt fram Linns vÀnstra arm frÄn under tÀcket. De behövde inte vara nÄgra medicinska experter för att se att det ilsket röda mÀrket pÄ armen hade vÀxt ytterligare.
âMen jag förstĂ„r inte hur feber kan skapa ett mĂ€rke?â sa Daniella frustrerat och dunkade knytnĂ€ven mot sitt ena knĂ€. Hon hade inte heller sovit sĂ€rskilt mycket under natten, utan hade i stĂ€llet försökt googla fram information om olika febersjukdomar. De var nĂ€mligen överens om att de inte skulle ringa sjukvĂ„rden. De vĂ„gade inte riskera att Linns förmĂ„ga skulle upptĂ€ckas.
âOch du Ă€r sĂ€ker pĂ„ att du inte har sett det förrĂ€n igĂ„r kvĂ€ll?â
âJaâ, sa Lovisa utan att ta blicken frĂ„n mĂ€rket. âDet var först nĂ€r jag tog av henne tröjan, eftersom hon var sĂ„ varm, som jag fick syn pĂ„ det. Och det var stort redan dĂ„.â
Hon tystnade och hÀngde med huvudet.
âFan, vad dum jag var som inte funderade över varför hon haft lĂ„ngĂ€rmat pĂ„ sig de senaste dagarna, till och med nĂ€r vi sov. Om hon haft T-shirt hade jag upptĂ€ckt det tidigare, och vi hade kunnat göra nĂ„got Ă„t det.â
âDu kan inte ta pĂ„ dig skulden för detâ, sa Daniella och skakade bestĂ€mt pĂ„ huvudet. âJag frĂ„gade henne inte heller. Jag ville inte att det skulle bli en scen, som nĂ€r jag rĂ„kade krympa hennes understĂ€llströja i tvĂ€tten.â
Lovisa kunde inte lÄta bli att le vid minnet av hur Linn reagerade pÄ den hÀndelsen. Det var tur att Nicholas var dÀr sÄ att han kunde kyla ner henne med sitt vatten innan hon brÀnde ner hela stugan. Lovisa hade vetat att Linn tyckte om understÀllet, men inte att hon tyckte om det sÄ mycket.
Allvaret i situationen de befann sig i fick henne dock snart att sluta le.
âVad ska vi göra? Jag Ă€r sĂ„ orolig för henne! TĂ€nk om hon blir sĂ€mre. TĂ€nk om hon âŠâ Hon förmĂ„dde inte sĂ€ga det sista ordet
högt, av en oförklarlig rĂ€dsla för att det dĂ„ kanske skulle bli verklighet. Men Daniella förstod vad hon menade och sa nedslaget: âJag vet inte. Och nu önskar jag nĂ€stan att jag trodde pĂ„ Gud, sĂ„ att jag kunde be till honom om ett mirakel.â
âĂdsla inte tid pĂ„ det, för han skulle Ă€ndĂ„ inte kunna hjĂ€lpa henneâ, hördes en röst sĂ€ga bakom dem. BĂ„de Lovisa och Daniella for upp frĂ„n stolarna och stĂ€llde sig med ryggarna mot sĂ€ngen, sĂ„ att de skyddade Linn. Det var tur det, för Lovisas hjĂ€rta höll pĂ„ att stanna nĂ€r hon fick se en rödhĂ„rig kvinna i dörröppningen.
âPolisen har nu avslutat den tekniska undersökningen av huset som exploderade för en mĂ„nad sedan. Rapporten visar att en gaslĂ€cka orsakade explosionen. Det rĂ„der inga misstankar om brottâ, sa den kvinnliga programledaren, innan hon fortsatte med andra nyheter. Lovisa, som stod lutad mot vardagsrumsvĂ€ggen med armarna i kors, himlade med ögonen.
âInga misstankar om brott, ha! Det var dagens lögn nummer ett.â
Daniella stÀngde av tv:n och lade ner fjÀrrkontrollen pÄ soffbordet.
âJag vet, men jag Ă€r Ă€ndĂ„ glad över att polisen inte misstĂ€nker nĂ„got. Vi Ă€r inte tillrĂ€ckligt mĂ„nga för att skydda dem om de lĂ€gger sig i det hĂ€r.â Hon slog ut med handen mot gruppen, som hade samlats runt tv:n. Det var Daniella som började hĂ„lla koll pĂ„ nyheterna, i radio, online och pĂ„ tv, för att fĂ„ veta om myndigheterna misstĂ€nkte nĂ„got fuffens kring alla olyckor som hĂ€nt pĂ„ sistone. Alla kunde inte hĂ„lla koll pĂ„ alla nyheter, men de hade fĂ„tt för vana att samlas för att se pĂ„ nĂ„gon av kvĂ€llssĂ€ndningarna. Nu var det ingen som sa emot Daniella. Det gick inte att förneka att de var i underlĂ€ge. Linn oroade sig för vad som skulle hĂ€nda den dagen nĂ„gon av dem blev allvarligt skadad, för skadad för att hjĂ€lpa till. DĂ„ skulle de verkligen vara illa ute.
âJag Ă€r otroligt tacksam över att mamma Ă€r nöjd med att semestra i Karibien medan renoveringen pĂ„gĂ„r. Eftersom hon tror att jag bor hemma med Nicholas har hon gĂ„tt med pĂ„ att stanna ett par veckor tillâ, fortsatte Daniella. Hon lutade sig tillbaka i soffan och slöt ögonen. Nicholas, som satt bredvid henne, lade armen bakom hennes huvud och drog henne intill sig medan han sakta strök handen över hennes hĂ„r.
Linn förstod varför Daniella var trött. Det var hon som tagit pÄ sig uppgiften att samla och organisera deras motstÄndsgrupp för att
möta fröken Stenströms armé, vilket inte hade varit det lÀttaste. Det hade gÄtt tack vare att Daniella spÄrat upp medlemmarna via sociala medier. Förutom att hÄlla koll pÄ allt sÄdant, och införskaffa all mat och allt material som behövdes, sÄg hon Àven till att de snabbt kunde ta sig till platser de behövdes pÄ, genom att öppna revor.
PÄ NygÄrden hade Daniella inte tyckt att hennes förmÄga var nÄgot att ha i jÀmförelse med Linns och Lovisas, men Linn var verkligen glad över Daniellas förmÄga. NÀr Daniella utforskade sin kraft upptÀckte hon att hon inte bara kunde öppna barriÀrer till andra vÀrldar. Hon kunde Àven öppna en reva i deras egen vÀrld. Det var verkligen anvÀndbart dÄ det innebar att de kunde resa frÄn en plats till en annan pÄ bara ett par sekunder. Utan den snabbheten vore de i ett helt hopplöst underlÀge. Det var tack vare
Daniellas förmÄga de hade kunnat stÄ emot fröken Stenström och hennes armé under de hÀr fyra veckorna.
Gruppen bestod, utöver Lovisa, Daniella, Nicholas och Linn sjÀlv, av fyra ungdomar till. Det var ungdomar frÄn NygÄrden som Daniella och Lovisa hade lÀrt kÀnna innan Linn kom dit. Hanna och Rebecca, bÄda med jordförmÄgan, var tvillingar och lika gamla som
Daniella. Rasmus kunde anvÀnda telekinesi och Sebastian kunde göra sig osynlig. Sebastians förmÄga hade varit lite jobbig i början eftersom han kunde bli osynlig Àven nÀr han sov, vilket vid flera tillfÀllen hade resulterat i att nÄgon rÄkat sÀtta sig pÄ honom i soffan. DÀrför hade Linn numera börjat kÀnna sig för innan hon satte sig ner, för hon ville verkligen inte rÄka sÀtta sig pÄ hans ansikte.
Rasmus kunde kasta i vÀg stora och tunga saker med hjÀlp av tanken, och tvillingarna kunde fÄ alla vÀxter att göra som de ville. Men vad hjÀlpte det mot en galen demon med en krafthÄllare i sin Àgo och en armé av tjugo ungdomar med olika förmÄgor? Det var ett under att de hade klarat sig sÄ hÀr lÄngt, Àven om ingen sa det högt. I alla fall inte Àn.
Det var verkligen inte konstigt att de var trötta allihop, för det hade inte blivit mycket sömn de senaste veckorna. Varje gÄng de
hörde talas om en explosion, eller nÄgon annan hÀndelse som verkade konstig, ordnade Daniella sÄ att de kom dit. För det mesta hade det varit nÄgon ur frökens Stenströms armé som varit orsaken, och som de varit tvungna att strida mot, utan att nÄgra oskyldiga kom till skada eller ens fick reda pÄ vad som verkligen hÀnt.
De hade inte rÄd med att myndigheterna skulle börja undersöka saken nÀrmare. De misstÀnkte allihop att det skulle bli fullstÀndig panik bland allmÀnheten om folk fick veta att det finns personer med övernaturliga förmÄgor i samhÀllet. De flesta förÀldrarna kÀnde inte ens till sina barns förmÄgor, utan hade skickat dem till NygÄrden för att de varit besvÀrliga. I de fall dÀr förÀldrarna faktiskt var medvetna om förmÄgorna skÀmdes de sÄ mycket att de aldrig skulle avslöja det för nÄgon, precis som Linns förÀldrar.
De behövde alltsĂ„ inte vara oroliga för den biten. Problemet var att om polisen undersökte allt för mycket skulle de onekligen börja misstĂ€nka att det var nĂ„got som inte stĂ€mde. ĂndĂ„ tyckte gruppen att de hade lyckats rĂ€tt bra med att se till att allting verkade ha en naturlig förklaring, som ett elledningsfel eller nĂ„gon mindre naturkatastrof.
I alla fall fram tills för en vecka sedan.
Utan förvarning stoppades ett tÄg mitt ute i skogen, samtidigt som alla vagnar började fyllas med vatten. Nicholas gjorde sitt bÀsta för att fÄ bort vattnet, men det visade sig att tvÄ andra ungdomar med vattenförmÄgan fyllde pÄ vattnet fortare Àn Nicholas fick bort det. Linn blev fortfarande arg vid tanken pÄ att Caroline hade varit en av dem.
NÀr de var pÄ NygÄrden hade Caroline fyllt vattenhinken som Daniella anvÀnde för att slÀcka Linns eld, vilket hade fÄtt Linn att tro att Caroline avskydde Amanda lika mycket som de gjorde. Nu hade hon uppenbarligen inte nÄgra problem med att fylla vagnarna med vatten, trots att passagerarna skrek och panikslaget försökte ta sig ut. Till slut tvingades Linn gÄ in i striden för att jaga i vÀg Caroline och den andra killen med vattenförmÄgan. Det skulle
bli omöjligt att komma pÄ en naturlig förklaring till att det brann runtom tÄget.
DÄ hade Lovisa, som annars alltid höll sig i bakgrunden av striderna, gÄtt in i tÄget med en sammanbiten min. Det uppstod en spÀnd vÀntan pÄ vad som skulle hÀnda. Alla var beredda pÄ att Äteruppta striden om det skulle behövas, men minuterna tickade förbi utan att nÄgot hÀnde. Till slut, efter nÀrmare en halvtimme, kom Lovisa ut igen bara för att gÄ raka vÀgen fram till ett trÀd. Hon satte ena handen mot stammen, lutade sig fram och krÀktes. De andra samlades oroligt runt henne, vilket fick henne att rÀta pÄ sig och med sitt vanliga flin sÀga att det dÄ var konstigt att hon alltid fick rensa upp efter dem.
Det var en lÀttnad att fÄ skratta Ät det innan de gömde sig för att invÀnta polisen. NÀr polisen vÀl kom till platsen konstaterade de att alla pÄ tÄget mÄdde bra och att det var ett elfel som gjort att tÄget stannat.
PÄ plats i jaktstugan, som Àgdes av Nicholas förÀldrar och fungerade som gruppens bas, förklarade Lovisa att hon med tankekraften hade fÄtt passagerarna att tro att ingenting ovanligt hade hÀnt.
Alla blev imponerade och höll med om att hennes var en vÀldigt anvÀndbar förmÄga.
Samma kvÀll, nÀr de hade gÄtt och lagt sig, viskade Lovisa till Linn att hon hade krÀkts för att hon skÀmdes sÄ över sig sjÀlv. Hon hade, en gÄng för mÄnga Är sedan, tvingat en tjej att göra nÄgot som hon inte velat göra, och efter det hade Lovisa lovat sig sjÀlv att aldrig mer göra om det. Nu hade hon inte haft nÄgot val eftersom de inte kunde riskera att allmÀnheten fick reda pÄ att personer med förmÄgor levde bland dem.
Linn drog henne intill sig i sÀngen och viskade att hon Àlskade henne ÀndÄ. De gjorde ju detta för att skydda alla mot fröken Stenström. Det var hon som var den onda. Det var hon som var orsaken till att de nu var mer eller mindre utmattade. Linn kunde inte lÄta bli att undra hur lÀnge de skulle orka fortsÀtta innan nÄgon
av dem bröt ihop, men hon vÄgade aldrig sÀga det högt av rÀdsla för att de andra skulle kÀnna likadant och kanske vilja sluta. Och de kunde inte sluta förrÀn fröken Stenström stoppades en gÄng för alla. Hon visste att det var hon som var tvungen att göra slut pÄ henne, eftersom det var hon som hade lyckats döda Amanda. Att fröken Stenström hade Amandas kraftklot innebar att hon var minst lika mÀktig, om inte mÀktigare, Àn Amanda hade varit.
Linn var tvungen att spara pÄ sina krafter ifall de skulle stöta pÄ fröken Stenström. Hittills hade de inte sett till henne, men de var inte sÀkra pÄ om det var bra eller dÄligt. Det var skönt att slippa strida mot henne, men det innebar samtidigt att hon fick gott om tid att förbereda sig och hann kanske locka till sig fler ungdomar till sin armé. Som tur var hade inte fler Àn ett tjugotal ungdomar anslutit sig till henne. Linn visste inte varför fler inte hade gjort det, om det berodde pÄ att de inte ville, eller om fröken Stenström inte hade kunnat hitta dem. Oavsett var hon innerligt glad för det, för hon var sjÀlv trött, Àven om hon inte behövde anvÀnda lika mycket av sina krafter som de andra.
Sedan striden vid tÄget hade de inte behövt anvÀnda sina förmÄgor, och i nÄgra dagar hade alla kunnat fÄ en vÀlförtjÀnt vila. Trots det var alla trötta, och dessutom frös Linn. Det var september, och trots att augustis vÀrmebölja hade gÄtt över var det fortfarande varmt ute, och folk gick i shorts och linne. Linn dÀremot, bar mjukisbyxor och lÄngÀrmad tröja. Allra helst hade hon velat ha sitt Àlskade understÀll, men efter att Daniella rÄkat tvÀtta det i för hög temperatur för ett tag sedan hade Linn fÄtt inse att det blivit alldeles för litet. Det hade inte gjort sÄ mycket om det bara satt lite tight, men nÀr bÄde Àrmarna och benen slutade en bra bit ovanför handlederna och fotlederna var det inte bra. För att inte tala om att tröjan hela tiden Äkte upp och blottade hennes mage.
Linn var sÄ pÄklÀdd att hon verkligen inte borde frysa, speciellt inte med tanke pÄ att de till och med hade fÄtt köpa en extra flÀkt till stugan för att hÄlla ner vÀrmen. Linn hade huvudvÀrk ocksÄ,
som hon haft sedan morgonen. DÄ hade hon tagit en vÀrktablett och tÀnkt att det snart skulle gÄ över, men nu satt vÀrken som ett skruvstÀd kring huvudet. Det var nog dags att ta en till tablett, och om det inte hjÀlper skulle hon helt enkelt fÄ gÄ och lÀgga sig tidigt.
Klockan var visserligen inte mer Àn sju, men det hÀnde att de var tvungna att ge sig i vÀg pÄ nÀtterna ocksÄ, och dÄ var varje timmes sömn nödvÀndig för att orka.
Linn reste sig ur fĂ„töljen och nĂ€r hon passerade Lovisa sa hon: âJag ska bara ta en huvudvĂ€rkstablett till. Den jag tog i morse har nog slutat vĂ€rka.â
âHoppas att den hĂ€r hjĂ€lper och att det bara Ă€r vanlig huvudvĂ€rk. Du ser ganska blek ut, och vi har inte rĂ„d med att du blir sjukâ, sa Lovisa med ett oroligt tonfall.
âJag har nog anstrĂ€ngt mig för mycket. FĂ„r jag bara sova ordentligt i natt Ă€r det nog ingen faraâ, sa Linn och log svagt.
Lovisa nickade, och Linn fortsatte ut i hallen och in i badrummet. Hon tog fram en tablett ur badrumsskÄpet och svalde den tillsammans med lite vatten innan hon studerade sig sjÀlv i spegeln. Lovisa hade rÀtt, hon var vÀldigt blek och hade svarta ringar under ögonen. Det hade dock Daniella ocksÄ, sÄ det behövde inte betyda att Linn var sjuk. Om hon hade fÄtt en förkylning eller nÄgot liknade skulle hon ju vara snorig och hosta, och det gjorde hon inte. Hon hade bara vÀldigt ont i huvudet, och frös. Kanske var det sÄ enkelt att kroppen sa ifrÄn, nu nÀr hon Àntligen slappnade av, och om hon bara fick sova ordentligt skulle hon vakna pigg och kry imorgon.
Hon nickade mot sig sjÀlv i spegeln och tÀnkte precis lÀmna badrummet nÀr hon hejdade sig. Vem försökte hon lura egentligen?
Linn visste att hon var sjuk, och hon visste ocksÄ vad som hade orsakat det.
Snabbt lÄste hon dörren, för hon ville inte att nÄgon skulle komma in, och sedan drog hon av sig den lÄngÀrmade tröjan. Genast började hon frysa Ànnu mer, men hon hÀrdade ut. Hon var tvungen
att kolla hur armen sÄg ut. En snabb blick ner pÄ vÀnster underarm sa henne allt hon behövde veta.
Hon sjönk ner pÄ toalettlocket och visste inte vad hon skulle göra. MÀrket hade blivit större bara sedan morgonen och Linn var vÀldigt sÀker pÄ att det inte var nÄgot bra tecken. En svettdroppe rann nerför hennes tinning, för nu var hon plötsligt vÀldigt varm i stÀllet.
Hon slöt ögonen och tÀnkte tillbaka pÄ natten hon tillbringade i djungeln nÀr hon letade efter Lovisa. PÄ hur en grupp med hundliknade djur hittade henne och kretsade kring trÀdet hon satt i. Hon kunde minnas deras röda ögon och de vassa klorna som de klÀttrade med. De hade varit fast beslutna att Àta upp Linn. Tack vare sin eld lyckades hon försvara sig mot dem, i alla fall tills trÀdgrenen hon satt pÄ gick av och hon föll till marken. Som tur var gick solen upp, vilket gjorde att djuren började brinna och gick upp i rök, men ett av dem hann bita henne i armen. Det blev röda bitmÀrken, men till hennes stora förvÄning försvann de medan hon tittade pÄ dem och till slut syntes de inte lÀngre. Det verkade som om hon aldrig blivit biten, och det var vad Linn hade intalat sig. I alla fall fram tills nu, för nu gick det inte lÀngre att ignorera att mÀrkena kommit tillbaka och vÀxt till ett enda mÀrke som tÀckte en stor del av underarmen.
Det hade börjat för ett par dagar sedan, men Linn tÀnkte inte speciellt mycket pÄ det för mÀrkena vare sig kliade eller gjorde ont. Men de blev större och större, och nu mÄdde hon sÄ dÄligt att det inte kunde finnas nÄgon annan förklaring Àn att bettet gjorde henne sjuk.
Hon visste att hon borde tala om det, i alla fall för Lovisa, men hon ville inte oroa henne. Dessutom var det ju inte direkt som att sjukvÄrden kunde hjÀlpa henne. Hon hade mycket svÄrt att tro att vanligt penicillin skulle hjÀlpa mot den hÀr sjukdomen.
Hon hade varit nÀra att dö ett flertal gÄnger nÀr hon var i djungeln. Faktum var att hon till och med dog en gÄng, efter att ha blivit biten av en knöligel, men hon rÀddades av rösten. Linn undrade
lite förstrött vad rösten hade för sig nu, för hon hade inte hört den sedan hon slogs mot Amanda, och det var över en mÄnad sedan.
Innan hon hann börja oroa sig för den, hördes en knackning pÄ dörren.
âLinn, Ă€r du okej?â
Det var Lovisa.
âJa, dĂ„â, skyndade sig Linn att svara. âJag var bara pĂ„ toa ocksĂ„.â
Hon spolade för att Lovisa skulle tro henne och drog pÄ sig tröjan igen. Till slut öppnade hon dörren och log lugnande mot Lovisa.
âJag tog tvĂ„ tabletter, sĂ„ nu kommer jag snart mĂ„ bĂ€ttre, men jag tror Ă€ndĂ„ att jag ska gĂ„ och lĂ€gga mig och vila lite.â
Linn fick dÄligt samvete över att ljuga för Lovisa, men hon orkade inte berÀtta om mÀrket just nu. Det skulle göra det verkligt, och just nu ville Linn fortfarande lÄtsas som att det skulle försvinna av sig sjÀlv om hon bara fick sova.
âOkej, ska jag vĂ€cka dig om du har somnat nĂ€r jag gĂ„r och lĂ€gger mig, sĂ„ att du kan borsta tĂ€nderna? Eller vill du sova?â
âDu kan vĂ€cka mig, för jag vill inte vakna med den andedrĂ€kten imorgonâ, sa Linn och gjorde en grimas. Lovisa log lite. SĂ„ lutade hon sig fram och gav Linn en lĂ€tt kyss pĂ„ kinden.
âJag hoppas verkligen att du mĂ„r bĂ€ttre imorgon. Jag Ă€r i vardagsrummet med de andra om det Ă€r nĂ„got.â
Linn nickade och Lovisa gick tillbaka till de andra. Linn gick in sovrummet som hon delade med Lovisa, och utan att klÀ av sig kröp hon ner under tÀcket. Jag kommer vara frisk imorgon, tÀnkte hon trött, jag behöver bara sova.
LINN OCH LOVISA HINNER KNAPPT överleva explosionen innan de kastas in i kampen mot fröken Stenström, som medan de varit borta har samlat ihop ungdomar med olika förmÄgor för att ta över vÀrlden. Linn, Lovisa och Daniella gör allt de kan för att stoppa dem, men Àr alldeles för fÄ trots hjÀlp av andra ungdomar som valt att kÀmpa mot armén. LÀget försvÄras Ànnu mer nÀr Linn insjuknar utan att nÄgon, förutom en mystisk frÀmling, kan hjÀlpa henne. Mötet tar dem till ett helt nytt universum dÀr Lovisa och Daniella mÄste göra allt de kan för att ta sig levande in i slutstriden mot fröken Stenström.
Röstens vÀg Àr tredje delen i Nattljustrilogin och hÀr avslutas Linns och hennes vÀnners Àventyr med hög fart och mycket spÀnning.
www.vistoforlag.se