I DETTA SKUGGLAND MĂRKA
Camilla Johnsson
I detta mörka skuggland
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Camilla Johnsson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-859-0
I DETTA SKUGGLAND MĂRKA
Camilla Johnsson
KAPITEL 1
Nutid
Fredag 21 juli 2023
Erik drog sakta blicken över det upprörda havet som uppenbarade sig framför honom. En samling mörka och hotfulla regnmoln var pĂ„ vĂ€g in över land â de hade med sĂ€kerhet lyckats kamouflera sig under nattens mörkaste timmar, men sĂ„ hĂ€r i dagsljuset var de vĂ€l synliga. De var sĂ„ tunga att de nĂ€stan sĂ„g ut att smĂ€lta samman med det mörka vattnet borta vid horisonten.
Han gnolade pÄ en sÄng som han lyssnat pÄ i bilen medan han stÀngde bakluckan pÄ den tio Är gamla Forden. Bakom honom lÄg den öde stranden i nÄgot som liknade en oÀndlig skugga under det tjocka molntÀcket. Han tryckte pÄ lÄsknappen och bilen gav ifrÄn sig ett vÀlbekant klickande.
Klockan var snart tjugo över fem pÄ morgonen och det var riktigt kyligt i luften, speciellt för att vara i slutet av juli. Han hade varit lite vÀl optimistisk nÀr han lÀmnat jackan pÄ kroken i hallen trots att han visste att det varit under tio grader de senaste nÀtterna.
Erik huttrade till nÀr en kall vind tog tag i honom bakifrÄn. Han förstod direkt att detta bara var Ànnu en grÄ morgon som senare skulle förvandlas till ytterligare en regnig och sollös sommardag. Han skakade uppgivet pÄ huvudet.
Det passar bra med den hÀr sjÀllösa platsen.
Den smÄtt dystra och sömndruckna staden hade inte vaknat till liv Àn och han insÄg att han haft en ofantlig tur nÀr han hittat en ledig parkering precis utanför jobbet. NÄgon morgonpigg
person hade uppenbarligen gett sig i vÀg tidigt och lÀmnat ett tomt hÄl i raden av bilar som vanligtvis aldrig erbjöd en ledig plats.
Han sneglade upp mot kontorshotellet som han stÀdade tre gÄnger i veckan. Huset var av den modernare typen med mörkgrÄ fasad och opersonlig stil. Det som rÀddade den trista byggnaden var de stora panoramafönstren som gav en magnifik utsikt ut över havet.
StÀdjobbet var inte nÄgot som drog in mycket pengar till honom och Malin, men han kunde inte förneka att han njöt av att stÀda tomma lokaler med endast musiken i öronen och sina egna tankar som sÀllskap. Han hade inte nÄgot större behov av social interaktion just nu och visste inte om han nÄgonsin skulle ha det igen.
Han böjde sig ned för att plocka upp sakerna som han tidigare lastat ur bilen och började sedan styra sina steg mot kontorshotellet. I jeansfickan kunde han kÀnna hur nyckelkortet till entrédörren lÄg platt mot hans ben.
Han hann inte ta mer Àn ett par steg innan en fiskmÄs började skrika desperat nÄgonstans bakom honom. Det var inte förrÀn dÄ som han insÄg hur tyst det hade varit nÀr han stigit ur bilen. Han stannade upp och vÀnde instinktivt pÄ huvudet och sÄg hur mÄsen flög i cirklar ovanför vattenbrynet. Han tog nÄgra tvekande steg tillbaka och insÄg snabbt att om han inte gjort det sÄ skulle han ha missat det vita bylte som lÄg slÀngt ett par meter upp pÄ stranden.
Han undrade om ett par turister med lite för mycket innanför vÀsten hade tagit sig ett kvÀllsdopp i regnet kvÀllen innan och sedan lÀmnat sina blöta handdukar i sanden. Han hade hört om turister som hittat pÄ de mest absurda saker pÄ nÀtterna nÀr de flesta andra redan lÄg i sina sÀngar, vandrande lÀngs vÀgen till drömmarnas land.
Den teorin hade givetvis varit den mest logiska, men nÄgonting inom honom sa att det var nÄgot helt annat som fÄngat
fiskmÄsens uppmÀrksamhet. Magen knöt sig pÄ ett sÀtt som han bara hade upplevt en gÄng tidigare och den gÄngen hade den haft rÀtt.
Han tittade pÄ sin telefon för att se vad klockan var och sÄg att han hade mer eller mindre sju minuter pÄ sig innan han borde befinna sig pÄ andra sidan dörren pÄ kontorshotellet.
Bara en snabb titt. Sju minuter Àr en lÄng tid.
Han lÄste in sina saker i bilen igen och kunde plötsligt kÀnna doften av regn i luften. I samma stund som han tog sig nedför den smala stentrappan och satte fötterna i sanden kÀnde han hur den första regndroppen landade pÄ hans kind.
EfterĂ„t var Erik osĂ€ker pĂ„ om han varit tio eller trettio meter frĂ„n byltet nĂ€r han insĂ„g att det inte var en hög med blöta handdukar. Den exakta stunden nĂ€r han förstod att det var en mĂ€nniska som lĂ„g i den fuktiga sanden â och en vĂ€ldigt liten sĂ„dan.
Han mindes bara att han sprang den sista biten â och att det kĂ€ndes som att han sprang flera mil â innan han föll ned pĂ„ knĂ€ bredvid den likbleka kroppen. Utan att tĂ€nka pĂ„ vad han gjorde lyfte han upp den och tryckte den mot sig i ren desperation.
Erik var ingen liten man med sina hundranittiofem centimeter och en vikt pÄ strax över hundratjugo kilo. SÄ med den lilla kroppen i sin stora famn liknade han mest en desperat björnhona som försökte skydda sin björnunge.
Han kunde svÀra pÄ att hans hjÀrta stannade under ett antal sekunder nÀr han tittade ned pÄ kroppen och sÄg att den tillhörde en flicka som inte kunde vara mer Àn sex Är gammal. En flicka som legat slÀngd som en hög med bortglömda klÀder i sanden.
Eriks första reaktion var att hon var sĂ„ kall och blek â och död . Men oavsett vad hans föraning hade sagt honom sĂ„ var han rĂ€tt sĂ€ker pĂ„ att han kunde kĂ€nna en puls nĂ„gonstans inne i den lilla kroppen.
Ett hjÀrta som slÄr.
Utan att egentligen vara medveten om vad han gjorde tog
han upp sin telefon och ringde 112 och fick genast prata med en kvinnlig larmoperatör. Han beskrev med ett nÀstan maniskt lugn var han befann sig och att de behövde skicka en ambulans. Sedan lÀt han telefonen glida ned i sanden och hörde inte lÀngre larmoperatörens röst som bad om hans uppmÀrksamhet. Den upplysta skÀrmen blev grumlig av de vattendroppar som attackerade den och som lÄngsamt spred sig som trasiga vattenballonger pÄ varm asfalt.
Det var direkt efter det som han började grÄta. Det var flera Är av olycka och död som rymdes i de salta tÄrar som lÀmnade hans blinkande ögon. Olycka och död som bÄde varit hans och andras och han hade aldrig förstÄtt varför.
I vÀntan pÄ ambulansen strök Erik handen över flickans kalla kind. Han blev förvÄnad över hur mjuk den var emot hans stora, strÀva hand. Hon hade tunt blont hÄr som lÄg klistrat mot huvudet. Ena sidan av ansiktet var tÀckt av sand och i hennes lugg kunde han se vattendroppar som en efter en föll ned pÄ den bleka huden. Han hade inte ens insett att det hade börjat regna ordentligt och att hans tÄrar, tillsammans med saltvattnet och regnet, samlades i en uppgiven pöl pÄ den lilla kinden.
Flickans smala arm lÄg slak lÀngs kroppen och var invaderad av groteska blÄmÀrken i olika nyanser och storlekar. Hon var klÀdd i en vit bomullsklÀnning med puffÀrmar och smÄ detaljerade spetskanter som blivit stela vid fÄllen. Erik tyckte de liknade iskristaller mot den nÀstan genomskinliga huden pÄ hennes ben. Han sÄg till sin förskrÀckelse att de smÄ fötterna saknade bÄde strumpor och skor och att de nÀstan bar samma fÀrg som hennes blÄlila lÀppar.
SÄ liten, sÄ kall.
Han försökte förgÀves stoppa in de kalla fötterna i tröjÀrmen pÄ sin huvtröja för att vÀrma upp dem, men gav upp nÀr de gÄng pÄ gÄng trillade ut igen. Det var ett misslyckande som fick ett desperat och djuriskt lÀte att flyta upp genom hans strupe och ut ur hans mun.
Han kunde höra ljudet av blandade sirener som nÀrmade sig och han visste att hjÀlpen snart skulle vara pÄ plats. Inom kort skulle stranden fyllas av ambulanspersonal och poliser som skulle göra sitt bÀsta för att rÀdda henne. Han hoppades bara att det inte skulle vara för sent för det lilla barnet som sÄ tappert höll sig kvar i livet, endast hÄllande i en skör trÄd av hopp.
SnÀlla orka kÀmpa lite till.
SjÀlv kÀnde Erik sig helt oförmögen till nÄgon typ av hjÀlteinsats av den sort som man kunde se pÄ tv. Han var totalt paralyserad av det hav av kÀnslor som stormade runt inuti hans kropp. Den svarta himlen och det upprörda havet som bredde ut sig framför honom speglade hans sinnesstÀmning mer Àn nÄgonsin. Han blundade och lÀt sig dras in i mörkret.
NÀr ambulanspersonalen kom hittade de honom gungande fram och tillbaka med den lilla kroppen tÀtt intill sig. Han hade lagt henne i fosterstÀllning för att kunna ge henne sÄ mycket av sin vÀrme som möjligt och han var inkapabel till Àven den enklaste formen av interaktion.
NÀr de befriade flickan frÄn hans krampaktiga grepp visste han att ingenting nÄgonsin skulle bli sig likt igen.
KAPITEL 2
Ett Ă„r tidigare
April 2022
âErik, förstĂ„r du vad jag sĂ€ger?â
Nej, snÀlla. SÀg att det inte Àr sant.
Du mÄste försöka koncentrera dig, vara stark. För hennes skull.
Men det enda han orkade ta till sig var bubblan han befann sig i och att allt runt omkring den rörde sig i slowmotion. Ljus och ljud flöt ihop till en enda ologisk röra och de ord som han tidigare hört verkade bara vara frukten av hans egen fantasi â ett sprucket eko av nĂ„got som han kanske hört för lĂ€nge sedan.
Allt Àr bara en mardröm, ingenting som sÀgs Àr sant.
Han var inte ens sÀker pÄ att det fortfarande var nÄgon som pratade. Det enda han kunde höra var ljudet av sitt eget bankande hjÀrta och de maniska tankar som han hoppades skulle kunna frammana andra slags ord Àn de han precis hört.
Ord som han ville höra.
Ord som inte fick hela hans inre att slitas sönder gÄng pÄ gÄng.
Han sökte undermedvetet Malins hand och kramade den nÀstan krampaktigt för att inte tappa kontakten helt och hÄllet med omvÀrlden. Hon orkade inte krama tillbaka och han kunde se konturerna av henne nÀr hon vÀnde bort huvudet för att dölja sitt ansikte med det blonda axellÄnga hÄret. Den upphöjda magen var suddig, men samtidigt var den mer nÀrvarande Àn nÄgonsin.
Han förestÀllde sig hur Malins vackra blÄ ögon fylldes med tÄrar och ville ta henne i sin famn och försÀkra henne om att allt
skulle gÄ bra. Men hur skulle han kunna det nÀr han sjÀlv inte kunde hitta styrkan att stöta bort sanningen?
HÄll ut Malin, det mÄste ha skett ett misstag.
Erik hörde plötsligt hur nÄgon harklade sig och ville ha hans uppmÀrksamhet.
NÄgon som hade andra platser att vara pÄ, andra mÀnniskor att prata med.
Förmodligen en familj att gÄ hem till.
âĂr du med mig, Erik?â hörde han kvinnan pĂ„ stolen framför dem frĂ„ga nĂ€r han motvilligt tryckte sig igenom den skyddsmur som han byggt upp inne i sin bubbla. Han nickade sakta till svar.
âSom sagtâ, fortsatte hon. âJag vill verkligen att ni ska veta att jag beklagar er sorg och finns hĂ€r om ni har fler frĂ„gor eller funderingar. Vi kommer planera in en tid för förlossningen, men just nu tror jag att ni behöver fĂ„ ta hand om varandra en stund innan vi pratar mer om det.â
Erik drog ena handen genom sitt mörkbruna hÄr och tittade med sina mörka, glansiga ögon pÄ henne. Han sÄg förmodligen en aning förvirrad ut, som om han precis blivit vÀckt ur en mycket djup sömn. Sanningen var att han kÀnde sig mer Àn förvirrad.
Erik var som sagt ingen liten man, men han kÀnde sig mindre Àn han nÄgonsin gjort förut. Liten och jÀvligt trasig. Det fanns hÀndelser som man kunde ta sig igenom med huvudet högt och sÄ fanns det hÀndelser som raserade allt som man nÄgonsin trott och hoppats pÄ.
Du mÄste vara stark nu. MÄste ta hand om Malin.
Hans hand, den som han fortfarande kramade Malins hand med, var svettig och varm medan resten av hans kropp var iskall. Han var alldeles torr i munnen och det var svĂ„rt att svĂ€lja â att finna styrkan att forma ord.
âĂr ni helt sĂ€kra, finns det ingen chans att âŠ?â Han insĂ„g att det inte fanns nĂ„gon vits med att avsluta meningen.
Kvinnan mötte hans blick med sina förstÄende ögon och skakade lÄngsamt pÄ huvudet Ànnu en gÄng. Hon hade haft ett hav
av tÄlamod men valde nu att inte försöka förklara det en gÄng till eftersom hon visste att det egentligen inte spelade nÄgon roll lÀngre. Hennes ord slingrade sig bara motvilligt runt i rummet utan att lyckas trÀffa sitt mÄl.
Det var tredje gĂ„ngen Erik frĂ„gade samma sak. Inte ordagrant men frĂ„gestĂ€llningarna hade alltid samma innebörd. Han kunde â ville â inte förstĂ„ att svaret han fĂ„tt de första tvĂ„ gĂ„ngerna aldrig skulle Ă€ndras.
Han tÀnkte pÄ alla de namn han och Malin hade diskuterat tillsammans under tÀcket, i bilen, vid frukostbordet. Alla de olika varianterna av spegelbilder de förestÀllt sig nÀr de försökte gissa vems ögon, leende och nÀsa som skulle lysa igenom i det lilla ansiktet genom Ären. Nu skulle de aldrig fÄ veta. Allt det dÀr var borta och det fanns ingen ÄtervÀndo.
Ălskade lilla hjĂ€rtat.
KAPITEL 3
Nutid
Torsdag 20 juli 2023
Jakob lĂ€t handen glida över sin systers mörkbruna hĂ„r en sista gĂ„ng innan han sakta backade ut frĂ„n hennes rum för att inte rĂ„ka vĂ€cka henne med en för hastig rörelse. Ăven om han visste att hon med sĂ€kerhet inte skulle vakna Ă€ven om han sa hennes namn sĂ„ ville han inte vara orsaken till att nĂ„gon negativ rörelse borrade sig in i hennes redan stormiga drömmar.
Hon hade ganska nyligen somnat och hennes andetag var anstrÀngda. Jakob hoppades med hela sitt hjÀrta att hon skulle fÄ en relativt bra natt för en gÄngs skull. Det var inte mycket begÀrt och ÀndÄ blev det aldrig sÄ.
I en glipa mellan de fördragna mörklÀggningsgardinerna kunde han se hur kvÀllsljuset försökte ta sig in, men det var som tur var inte mer Àn en smal strimma som snuddade vid golvet. Det var inte den typen av ljus hon behövde just nu.
Han stannade till i dörren och betraktade hennes skepnad i ljuset av den diskreta nattlampan som liknade en fullmÄne. Den hade en liten fjÀrrkontroll dÀr det gick att stÀlla in olika fÀrger och just nu var den instÀlld pÄ ett dÀmpat gult ljus.
Han sÄg hur ljuset skapade skuggor som suckande böjde sig över henne som giriga gamar. Skuggor som vanligtvis skulle höra hemma inne i det mörkaste hörnet i en mardröm eller i slutet av ett plötsligt och ovÀlkommet minne. Men Jakob sÄg dem inte som hotfulla dÀr de lutade sig över hans syster, snarare som beskyddande, och det fick honom att kÀnna sig trygg.
Hon sĂ„g sĂ„ liten och ömtĂ„lig ut dĂ€r hon lĂ„g och han visste att hon ocksĂ„ behövde fĂ„ kĂ€nna sig trygg nĂ„gon gĂ„ng. Trygg i sig sjĂ€lv och i den vĂ€rld hon vĂ€xte upp i â den vĂ€rld som redan svikit henne och gett henne en enorm tyngd att bĂ€ra.
Jakob skannade av rummet en sista gÄng och sköt sedan igen dörren sÄ sakta han kunde. Han lÀmnade den pÄ glÀnt, precis som de alltid brukade göra, sedan tittade han in i köket och sa hejdÄ.
NĂ€r Jakob kom ut i den smĂ„tt kyliga kvĂ€llsluften och styrde stegen mot sin bil tĂ€nkte han pĂ„ sin familj och pĂ„ hur de hade levt de senaste fem Ă„ren. Klara, hans lillasyster, var tio Ă„r yngre och skulle fylla femton i september. Hennes chans att leva som en normal tonĂ„ring hade förstörts den kvĂ€llen dĂ„ hon och deras pappa Kent hade frontalkrockat med en rattfull kvinna nĂ€r de var pĂ„ vĂ€g hem frĂ„n en fotbollstrĂ€ning. Klara hade varit en sportig tjej, full med spring i benen och höga ambitioner. Hon hade kĂ€mpat sig igenom alla trĂ€ningarna med ett enda mĂ„l â att bli bĂ€st. Och hon hade inte slutat kĂ€mpa förrĂ€n hon blivit det.
Förutom fotbollen sÄ var det rymden och allt som hörde den till som hon Àlskade allra mest. Hon och Jakob hade suttit mÄnga kvÀllar ute pÄ terrassen och tittat pÄ stjÀrnorna och hon hade redan under vÄren sagt att hon önskade sig en stjÀrnkikare i födelsedagspresent. Vad varken Jakob eller Klara visste var att Kent redan köpt en och gömt undan den eftersom det bara var nÄgra veckor kvar till Klaras tionde födelsedag. Men han hade aldrig fÄtt chansen att lÀmna över den till henne.
Jakob hade fĂ„tt höra av en kollega pĂ„ sjukhuset att hans pappa avlidit nĂ€stan direkt i samband med kollisionen och att det var ett mirakel att Klara överlevt â om den som ringt efter ambulans inte varit sĂ„ snabb hade det förmodligen slutat pĂ„ ett annat sĂ€tt.
Det skulle dÀremot krÀvas ett helt annat slags mirakel för att fÄ henne att kunna leva ett sjÀlvstÀndigt liv igen.
Jakobs andra syster, Jenny, hade flyttat hemifrÄn sÄ fort hon
fyllt 18, vilket hon gjorde ett Är efter olyckan. Jakob, som flyttat hemifrÄn ett halvÄr innan olyckan, flyttade hem igen redan dagen efter att deras liv hade förÀndrats för alltid.
Den kÀnsla av ansvar som han kÀnde gentemot sin mamma och lillasyster hade aldrig försvunnit efter det.
Jakob och hans kollega Viktoria var de som tog emot larmsamtalet och anlÀnde med ambulansen till stranden klockan 05.53 pÄ morgonen den 21 juli. De hade snabbt lokaliserat Erik som den mörka prick som gungade fram och tillbaka med den till synes livlösa kroppen i famnen.
Sanden var mörk av regn och vid det hÀr laget var regndropparna som kom frÄn himlen stora och mÀrkbart nÀrvarande, nÀr de skyndade sig fram över stranden. Det hade börjat regna ganska direkt efter att de tagit emot samtalet.
TÄrar frÄn himlen.
Det var det första som dykt upp i Jakobs huvud nÀr de nÀrmade sig stranden i den tjutande ambulansen, medvetna om vad som vÀntade dem. Nu var de pÄ plats och tanken fanns kvar.
Om inte himlen grÀt, vad hade dÄ regnet dÀr att göra en morgon som denna?
Han reagerade direkt pÄ hur sÄrbar den stora mannen sÄg ut dÀr han satt i sanden, alldeles blöt och hopkurad som ett blött djur som inte kunde annat Àn att ta emot de fallande dropparna. Den böjda ryggen var tÀckt av nyfallet regn och den klarröda huvtröjan han hade pÄ sig var lika mörk som koagulerat blod.
Jakobs hjÀrta hoppade över ett slag nÀr han sÄg hur liten och blek flickan i mannens stora famn sÄg ut. Den blöta klÀnningen som lÄg klistrad mot den smala kroppen var inte mycket vitare Àn sjÀlva huden, som vid första anblick nÀstan verkade genomskinlig. Det var precis som om den aldrig mött solens strÄlar.
Med hjÀlp av Viktoria lyckades han bÀnda upp mannens stora hÀnder för att kunna fÄ över den lilla kroppen till bÄren som de hade med sig frÄn ambulansen. De kunde snabbt konstatera,
precis som mannen hade sagt under larmsamtalet, att flickan hade puls. Hon hade Àven en stabil och regelbunden andning.
Medan Viktoria lade flickan i framstupa sidolÀge pÄ bÄren och förberedde inför transport sÄ försökte Jakob kommunicera med den mörkhÄrige mannen i sanden. Det var tolv grader ute, men han noterade att de iskalla vindarna frÄn havet hade fÀrgat Àven mannens lÀppar lila. Under en kort sekund sÄg han en yngre
Klara framför sig med spÄr av blÄbÀr runt munnen.
âHej, mitt namn Ă€r Jakob och jag Ă€r ambulanssjukvĂ„rdareâ, sa han och satte sig pĂ„ huk framför mannen. âJag har min kollega Viktoria som Ă€r ambulanssjuksköterska med mig. Med oss idag finns Ă€ven tvĂ„ poliser. Janne och Tove heter de. De kommer vilja frĂ„ga dig nĂ„gra frĂ„gor nĂ€r du kĂ€nner dig redo. Jag och Viktoria kommer att ta med oss flickan och göra allt vi kan för att hjĂ€lpa henne. Du har gjort ett jĂ€ttebra jobb hĂ€r. Men hur mĂ„r du sjĂ€lv just nu?â
NÀr han inte lyckades skapa ögonkontakt med mannen och inte fick nÄgon reaktion tog han beslutet att ta med honom till sjukhuset för kontroll. Det var tydligt att han inte var i skick att svara pÄ nÄgra av Jakobs eller polisens frÄgor.
Innan de körde mot sjukhuset hjÀlpte Jakob Viktoria att sÀkerstÀlla att flickan fick upp vÀrmen sÄ fort som möjligt. Han började med att klippa upp hennes klÀnning för att snabbt fÄ bort de blöta klÀderna. Hans ögon fastnade pÄ de dussintal blÄmÀrken som uppenbarade sig pÄ magen och han lade Àven mÀrke till de som var utspridda över de smala armarna.
âHerregudâ, sa han nĂ€r han försiktigt tĂ€ckte över framsidan av hennes kropp med en av de tjocka filtarna. âVad har hon varit med om, stackaren? Alldeles full av blĂ„mĂ€rken. Och hon ser nĂ€stan ut att ha hĂ„llits instĂ€ngd hela sommaren, jag har aldrig sett en sĂ„ blek hy förut.â
Viktoria, som fÄtt bort klÀnningen frÄn flickans rygg, tog ett djupt andetag innan hon tittade pÄ Jakob.
âDu, titta pĂ„ de hĂ€r brĂ€nnmĂ€rkena ⊠eller vad det nu ska förestĂ€lla.â
Jakob strÀckte sig över bÄren för att kunna ta en titt pÄ flickans rygg. Han kunde se att det fanns flera avlÄnga mÀrken som slingrade sig lÀngs hela ryggen.
Piskrapp? Nej, nÄgot annat. Bredare.
Det var inga öppna sÄr utan de pÄminde mer om den typ av friktionsmÀrken man kunde fÄ pÄ knÀna nÀr man som liten ramlade pÄ golvet i idrottssalen. Han mindes den brÀnnande kÀnsla som uppstod nÀr hud mötte golv.
Hade nÄgon slÀpat den hÀr lilla kroppen över en liknande yta och dÀrmed orsakat mÀrkena?
âVilka jĂ€vla svin âŠâ, vĂ€ste han och skakade pĂ„ huvudet medan han hjĂ€lpte Viktoria att tĂ€cka resten av kroppen med filtar. âDet finns ingen ursĂ€kt i vĂ€rlden som kan rĂ€ttfĂ€rdiga en sĂ„n hĂ€r sak.â
De hade sett mÄnga personer som fallit offer för skador Ästadkomna av nÀrstÄende som pÄstod sig Àlska dem. Barnen var alltid svÄrast. De hade sett barn som haft brÀnnmÀrken efter cigaretter pÄ kroppen, svullna lÀppar och fÀrska blÄtiror, brutna armar eller som helt saknat puls. Listan var lÄng och minnena skulle aldrig försvinna.
Jakob tog flickans temperatur och blodtryck för att se exakt vad de hade för nĂ„got att jobba med â hur akut situationen skulle vara nĂ€r de vĂ€l anlĂ€nde till sjukhuset. NĂ€r han sĂ„g att kroppstemperaturen lĂ„g pĂ„ strax över 37 grader lade han ifrĂ„n sig termometern och tog upp blodtrycksmĂ€taren. 105 genom 65. Han tittade sig förvirrat omkring och visade upp resultatet för Viktoria som höjde förvĂ„nat pĂ„ ögonbrynen. Sedan gjorde han om hela processen igen men fick samma resultat som tidigare, vilket förbryllade honom.
âSeriöst âŠâ, sa Viktoria och tittade pĂ„ termometern och blodtrycksmĂ€taren som Jakob höll fram. âĂr det nĂ„t fel pĂ„ de hĂ€r eller?â
En kall sommarmorgon hittar Erik en medvetslös flicka pÄ den öde stranden utanför sitt jobb. Flickans öde pÄminner honom om dottern som han och Malin förlorade ett Är tidigare. De tvÄ vÀnnerna Jakob och Viktoria anlÀnder strax efterÄt i ambulansen som ska föra flickan till akuten, men nÀr de undersöker henne mÀrker de snabbt att nÄgot inte stÄr rÀtt till.
Under tiden som de fyra kÀmpar mot nutidens demoner kommer smÀrtan frÄn det förflutna i kapp och det blir tydligt att allt inte Àr som det verkar. Deras vÀgar korsas pÄ de mest ovÀntade sÀtt och frÄgorna blir bara fler och fler. Vem Àr egentligen flickan och vad gjorde hon ensam pÄ stranden?
I detta mörka skuggland Àr en roman som handlar om mÀnniskoöden. Den tar upp kÀnslor som kÀrlek, hat och sorg samt skildrar hur de val vi gör kan pÄverka andras liv.