Kajsa Rosenblad
ORAKLETS SKATT
Syskonen
Dellgrens Àventyrliga tidsresor
ORAKLETS SKATT
Syskonen
Dellgrens Àventyrliga tidsresor
Kajsa Rosenblad
Fler böcker av Kajsa Rosenblad utgivna pÄ Visto förlag: Blodrosen (2024)
Oraklets skatt
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Kajsa Rosenblad Grafisk form och sÀttning: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-858-3
Carl
Detta hÀnde i Blodrosen
Syskonen Dellgrens morfar Ă€r uppfinnare men han har ocksĂ„ en hemlig lucka dĂ€r han kan resa i tiden. I somras hamnade syskonen i 1940-talet dĂ€r de bekĂ€mpade en ondskefull demon. Ondskan frodas nĂ€r mĂ€nniskan Ă€r rĂ€dd, och tillsammans med Sordolb â en tidshoppande ondskebekĂ€mpare â lyckades de tvinga tillbaka demonen i mörkret.
Nu Àr det höst och morfar har lovat att stÀnga luckan för gott. Men har han verkligen gjort det?
PROLOG
Apollontemplet i Delfi Ă„r 880 e.v.t.
TvĂ„ herdar vallade fĂ„r uppe pĂ„ berget Parnassos. Plötsligt skar ett skrik genom luften. En av herdarna pekade ner mot det gamla templet som lĂ„g vid bergets fot och sa: âDet Ă€r tydligen dags igen.â
âUsch!â svarade hans vĂ€n. âVad kommer att hĂ€nda den hĂ€r gĂ„ngen?â
Herden kisade upp mot himlen och suckade: âDet verkar som att vĂ„r gamle solgud vĂ€grar slĂ€ppa greppet trots att hans tempel ligger i ruiner sedan flera hundra Ă„r tillbaka.â
âTyst med dig!â
Med darrande hand tecknade herden ett kors i luften och sÄg oroligt över axeln ner mot det stora templet.
âDu vet ju att det Ă€r förbjudet att nĂ€mna de gamla gudarna vid namn. Risken Ă€r att vi vĂ€cker de döda till liv, eller Ă€nnu vĂ€rre, att vi straffas för att vi bryter mot det dĂ€r budordet att man bara fĂ„r tro pĂ„ en gud.â
âMen hur förklarar du de dĂ€r skriken inifrĂ„n templet? Jag, för min del, tror nog Ă€ndĂ„ att de har att göra med de gamla gudarna och att alla nuförtiden pratar om deras gömda skatter.â
Svetten glÀnste i pannorna och rann lÀngs ryggarna. Enda platsen som erbjöd svalka var templet, men dit vÄgade herdarna inte gÄ.
âTitta!â utbrast den ene med uppspĂ€rrade ögon.
Han hade fÄtt syn pÄ nÄgra personer i lÄnga svarta rockar som ryckt upp templets port och försvunnit in i byggnaden.
âHur vĂ„gar de?â viskade den andre. âAlla vet ju att det Ă€r förbjudet att gĂ„ in dĂ€r.â
Herdarna sÄg pÄ varandra med oro i blickarna. De som vÄgade trotsa prÀsternas vilja var antingen mÀnniskor med onda avsikter, eller varelser som var orÀdda inför döden.
De svartklÀdda mÀnnen skyndade lÀngst in i templet dÀr de stÀllde sig i ring runt flickan som lÄg bunden till hÀnder och fötter pÄ det kalla marmorgolvet. NÀr en av mÀnnen drog i en spak sÄ att en ventil öppnades i golvet, tryckte de andra snabbt nÀsan i armvecket eller höll tygtrasor framför ansiktet. Gul Änga pyste ut ur ventilen och snart var golvet tÀckt av den otÀcka gasen.
âOrakel, vakna!â ropade mĂ€nnen i kör.
Flickan harklade sig och hostade pÄ golvet. Hon kastade huvudet bakÄt och vred kroppen som i kramp.
âBerĂ€tta! Vad ser du?â
Flickans ögon snurrade i ögonhĂ„lorna. Ur hennes mun bubblade saliv och hon stötte ur sig lösryckta ord pĂ„ grekiska: âAkoĂșo ⊠gnorĂste ⊠ton eaftĂł sas ⊠prĂ©pei âŠâ
MÀnnen lyssnade noga och skrev ner allt de hörde pÄ stora löv som de plockat pÄ trÀden utanför. Efter en stund försvann röken och flickan tystnade. De skyndade mot utgÄngen.
I solen utanför templet vÀntade soldater i tunga rustningar. SÄ fort soldaterna fick syn pÄ de svartklÀdda mÀnnen, rusade de mot dem med utstrÀckta armar för att ta emot löven med oraklets spÄdomar pÄ. Och nÀr de lÀste vad oraklet sagt om just deras framtid höjde nÄgra sina svÀrd mot himlen. Andra föll grÄtande ner pÄ knÀ med hÀnderna knÀppta som i bön.
âBetalningen lĂ€gger ni dĂ€r bortaâ, sa en av mĂ€nnen och pekade pĂ„ en korg full av guldmynt och Ă€delstenar.
Flickan som lÄg kvar inne pÄ det kalla marmorgolvet förstod ingenting nÀr hon vaknade. Kroppen vÀrkte, men hon fick hjÀlp av andra flickor som var i samma situation. Bondflickor frÄn trakten, utvalda av Apollons prÀster och inspÀrrade i ett litet hus bakom templet. PÄ sista tiden hade de allt oftare tvingats andas in den Àckliga, gula gasen och utföra uppdrag Ät de svartklÀdda.
âNi ska vara stoltaâ, fick de höra. âNi stĂ„r i Apollons tjĂ€nst. Och för det ska ni ersĂ€ttas rikligt.â
Flickorna fick guld och smycken, och prĂ€sterna sa: âSĂ„ lĂ€nge ert guld inte hamnar i fel hĂ€nder, ska ni ha det bra.â
Allt som skedde vid Apollontemplet i Delfi pÄ 800talet fick göras i största hemlighet. För vid den hÀr tiden var det endast den kristne guden som fick dyrkas. Men nÀr ryktet hade börjat gÄ om att oraklet i Delfi Äter var aktivt trotsade mÄnga kyrkans order i smyg. Det fanns pengar att tjÀna för dem som vÄgade.
En som drömde om rikedomar var den norske vikingen Hagbard. Han hade snappat upp ryktet om oraklet och blivit nyfiken. Men framför allt ville han Ät skatterna nere vid Greklandshavet som alla talade om. Och som arvinge till ett stort rike i norr, tvingades Hagbard bevisa att han var vÀrdig tronen. SÄ en plundringsresa var precis vad han behövde.
Hagbard samlade snabbt ihop ett gÀng vikingar och gav sig av frÄn Norge. De fÀrdades med hjÀlp av stjÀrnorna lÀngs Europas floder.
Ett Är senare nÄdde de den grekiska hamnen Korinth.
Hagbard svor högt nÀr han insÄg att han mÄste gÄ till fots sista biten upp till templet. En viking lÀmnade ogÀrna sitt skepp och i Hagbards vÀrld var det bara herdar och fattiga personer som vandrade runt sÄ dÀr.
Redan efter nÄgon dag började vikingarna tröttna.
TerrÀngen var svÄr. Solen gassade. Och den gula gasen som pyste upp ur marken luktade vÀrre Àn ruttet kött.
En morgon mötte de en gammal man som inte kunde slita blicken frÄn Hagbards röda hÄr.
âVad glor du pĂ„?â röt Hagbard och morrade med
uppdragna lÀppar sÄ att mönstret han lÄtit hugga in pÄ tÀnderna syntes.
Gamlingen förstod genast att krigarna var vikingar och han försökte fÄ dem att vÀnda om, tillbaka till havet.
âNi har hamnat fel. Ni gĂ„r ovanpĂ„ Hadesâ, sa han och stötte med kĂ€ppen i marken. âVĂ€nd om, vĂ€nd om. Till platsen dĂ€r ni hör hemma. Det hĂ€r Ă€r ingĂ„ngen till dödsriket.â
Men i stÀllet för att följa gamlingens uppmaning högg vikingarna huvudet av honom.
âHades? Ha! Som om det hĂ€r skulle vara platsen för dödsriketâ, fnyste en av de Ă€ldre krigarna. âDödsriket heter âNifelhelâ, det vet vĂ€l alla!â
Efter ett antal spottloskor och svordomar lĂ€mnade de gamlingens kropp Ă„t fĂ„glarna och skyndade vidare. Hagbard roade sig med att stampa pĂ„ hĂ„len dĂ€r gul rök trĂ€ngde upp och utropade: âDu har rĂ€tt! Det hĂ€r Ă€r definitivt inte dödsriket. För i Nifelhel rĂ„der evig vinter. HĂ€r brinner ju marken, för bövelen!â
Vikingarna brast ut i en skrattsalva som mullrade lÄng vÀg. Humöret hade ÄtervÀnt. Sista biten stÀmde de upp i en sÄng för att hylla sina egna gudar, Oden och Tor.
NÄgra timmar senare stod Hagbard och hans mÀn framför en sliten, men ÀndÄ mÀktig och vÀldigt fÀrggrann, byggnad. Med gapande munnar och stora ögon stirrade de pÄ det gamla Apollontemplet. Ingen av dem hade sett sÄ stora pelare av sten förut. De hade svÄrt att förstÄ hur grekerna hade fÄtt upp de tunga bjÀlkarna som
lÄg ovanpÄ raden av pelare, som tydligen kallades för kolonner. För att inte tala om byggnadens stora triangelformade gavlar som var fyllda med skulpturer och vackra ornament. Att det ens fanns sÄ skickliga stenhuggare?
Hagbard stirrade med stora ögon och öppen mun. DÀr han kom ifrÄn var husen grÄ och byggda i trÀ med tak av grÀs. Inte ens runstenarna var nÄgot att skryta med jÀmfört med det han nu stod och sÄg pÄ.
Under gavelfÀltet pÄ templets ena kortvÀgg satt en flera meter hög dörr av brons. Plötsligt öppnades porten och en grupp svartklÀdda mÀn blev synliga. Alla höll tygtrasor för ansiktet. Men sÄ fort de fick syn pÄ vikingarna gav de upp höga rop och sprang allt de kunde nerför berget.
âGalningar!â
Hagbard svingade sitt stora svÀrd och klingan glittrade i solen. Med stor kraft stötte han spetsen mot bronsporten. Men innanför tröskeln blev han osÀker. NÄgonstans bland skuggorna gömde sig ju det hemska oraklet som alla var sÄ rÀdda för.
âHoppas att den dĂ€r Apollon Ă€r hemmaâ, sa en av vikingarna.
PÄ nerresan hade de hört att Apollons andedrÀkt behövdes för att oraklet skulle fÄ kraft. Men Hagbard visste bÀttre Àn sÄ. Apollon var borta sedan lÀnge. Och det var inte sÄ konstigt. För vem behövde en gud som Àgnade sig Ät musik? En man utan skÀggvÀxt som spelade lyra och sjöng. Visserligen sades det att Apollon var en duktig bÄgskytt, men han verkade jaga mer efter tjejer Àn djur.
Hagbard rev sig i skÀgget. Vad var det för prat om att grekerna enbart hade en gud nuförtiden? Tidigare hade de haft mÄnga gudar och gudinnor. Han hade hört talas om de mÀktigaste: Athena och Zeus. Varför hade grekerna gjort sig av med dem?
âGudarna svek nog mĂ€nniskornaâ, förklarade den Ă€ldste vikingen för de andra.
Han hade hört att de grekiska gudarna Àgnade sig mer Ät att festa och brÄka Àn att kriga och förse mÀnniskorna med goda skördar och mÄnga barn. Inte alls som de pÄlitliga asagudarna i norr. Vikingarna skakade pÄ huvudet.
âVarför fick stollen Apollon ett sĂ„ fint tempel uppkallat efter sig?â
âHĂ„ll tyst nu!â sa Hagbard. âVi har viktigare saker att tĂ€nka pĂ„.â
Han ville fÄ svar pÄ om det var vÀrt att kriga mot svearna och kung Sigar i Asige pÄ hemvÀgen? Oraklet borde kunna ge honom ledtrÄdar om skatterna i de hallÀndska kungagravarna. Och med tanke pÄ alla rykten han hört om guldet som det dÀr oraklet vaktade, borde det Àven finnas en skatt att sno Ät sig inne i templet.
âNi Ă€r vĂ€l inte rĂ€dda?â vĂ€ste Hagbard och pekade med svĂ€rdet in i mörkret.
Det hördes harklingar och mummel, men vikingarna följde sin ledare lÀngre in i templet. Snart hade ögonen vant sig vid det svaga ljuset, men den sura stanken fick dem att hÄlla för nÀsan. Plötsligt krÀktes en av vikingarna rakt ut i luften.
Strax innan morfar stÀngde luckan och precis innan den slog igen, sÄg Minna en man nÄgra meter bakom hans rygg. Hon tappade nÀstan greppet om stegen och höll pÄ att falla baklÀnges ner i hÄlet.
Det var samma man som sprungit efter tÄget i Harplinge. Mördaren!
I Halland var oron stor i oktober 1941. Kriget rasade och i Asige hade en gammal kungagrav plundrats. Dessutom var en enögd mördare pÄ rymmen.
Exakt Ättio Är senare, 2021, börjar höstlovet för syskonen Dellgren. Men de hinner inte mer Àn lÀmna Historiska museet i Lund innan de dras in i ett nytt farligt Àventyr hos morfar Karl i BrÀnnarp. Plötsligt befinner sig syskonen mitt i en skattjakt som riskerar att sluta med katastrof.
Varför har morfar ÄtervÀnt till Bortomlandet?
Vad Àr det för mystisk skatt som grÀvts upp ur kungagraven? Och vem Àr oraklet som gömmer sig i skogen?
NUMĂ STEDESTĂLLAALLT TILLRĂTTAOCHSTĂNGA
LUCKANFĂRGOTT.
