Tidigare utgivning: Dold vrede (2023)
Mörka lögner
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Cecilia Ström
Grafisk form: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-857-6
Den hÀr berÀttelsen Àr en fiktiv historia. Alla likheter med hÀndelser och mÀnniskor, levande eller döda, Àr slumpmÀssiga och oavsiktliga.
Platserna finns dÀremot i verkligheten, Àven om jag ibland har tagit mig friheten att flytta dem lite för att fÄ dem att passa in i historien. Miljön Àr precis sÄ vacker och storslagen i verkligheten som jag försökt beskriva den för er. à k gÀrna pÄ semester till Kultsjödalen och upplev fjÀllen och naturen sjÀlva, jag tror inte att ni kommer att Ängra er. Jag har haft förmÄnen att vÀxa upp i den hÀr bygden. Detaljer frÄn mina minnen har frikostigt blandats med min fantasi och eventuella felaktigheter förekommer sÀkert. Det Àr antingen mina misstag eller medvetna Àndringar som gjordes för att historien helt enkelt krÀvde det. Med det sagt vill jag passa pÄ att tacka inspektör Anders Jonsson, omrÄdespolis i Norsjö, vars skarpa insikter och konstruktiva kritik har varit till ovÀrderlig hjÀlp genom arbetets alla faser. Tack ocksÄ till Maria LÀnta, lÀkare med specialitet psykiatri, vars tÄlamod och villighet att svara pÄ mina ofta mÀrkliga frÄgor, oavsett tid pÄ dygnet, har varit ytterst vÀrdefullt. Er expertis och generositet har varit en grundpelare i detta arbete.
Ulrika Wirén följde Stekenjokks vidstrÀckta horisont med blicken. FjÀllen sÄg ut att strÀcka sig sÄ lÄngt som till evigheten. Tacksam för det lugn den mÀktiga omgivningen gav henne sparkade hon lekfullt till en sten som studsade ner i det vattenfyllda diket med ett plask. Snabba vingslag frÄn en skrÀmd fÄgel bröt tystnaden, och Ulrika bad tyst om ursÀkt för sin nÀrvaro. Hon tog ett djupt andetag av den kyliga kvÀllsluften och kontrollerade att telefonen fortfarande var instÀlld pÄ flygplanslÀge.
Hon kÀnde sig fri för första gÄngen pÄ lÀnge. Beslutet var förvÄnansvÀrt lÀtt att ta nÀr hon insÄg att Carl knullade med en annan. Den otacksamma jÀveln. I över tjugo Är stod hon ut med hans oförutsÀgbara humör, slag och förolÀmpningar, för att hon var skyldig honom det. Han hade tagit en enorm risk genom att göra sig av med alla bevis som kunde ha kopplat henne till ett fruktansvÀrt brott, och ett lÄngt fÀngelsestraff. Med en blandning av hat och kÀrlek tÀnkte hon pÄ hur Carl i ena stunden var ett monster, och i nÀsta ömsint och snÀll. Hon manade fram minnet av hans hÀnder, samma hÀnder som gÄng pÄ gÄng hade slagit henne, men som ocksÄ kunde smeka henne ömt i nÀsta stund. Hon tÀnkte pÄ hur han brukade viska i hennes öra, att hon var hans allt. KÀnde doften av hans andedrÀkt nÀr han, med lÀpparna mot hennes kind, tackade henne för allt hon hade gjort för honom. Utan henne hade han aldrig klarat av att utveckla GreenCap till ett av vÀrldens ledande företag inom tillverkning av fossilfria batterier.
Ulrikas hand flög upp till örat, som för att skydda sig mot hans varma andedrÀkt och ord. Hennes kÀnslor var sÄ komplicerade att navigera i. Var hon hatad eller Àlskad? Var hennes beslut rÀtt, eller ett svek lika definitivt som döden?
Den enda som visste sanningen var hennes underbara vÀn, Laila. Hon fanns alltid dÀr för henne, och Ulrika Ängrade bittert att hon inte lyssnat pÄ henne tidigare. NÀr Carl sprÀckte Ulrikas skallben, genom att dunka hennes huvud i golvet, tyckte Laila att det var dags för Ulrika att lÀmna honom. Carls hÄllhake pÄ henne, och den lyx som ett liv tillsammans med honom förde med sig, gjorde att hon ÀndÄ valde att stanna kvar hos honom. Hon kunde ingenting, hade aldrig haft ett riktigt arbete, och var ingen utan honom. Laila övertalade henne att i alla fall se till att hon hade en sÀker utvÀg frÄn Àktenskapet, om det skulle behövas. Allt gÄr att köpa för pengar, och nÀr Ulrika fick chansen tog hon den.
HÀmnden Àr ljuv, tÀnkte Ulrika.
Med ett ondskefullt leende rörde hon lÀtt vid Àrrbildningen som gömde sig i hennes hÄrbotten.
Medan den kyliga vinden bet sig fast i hennes tunna trenchcoat insÄg Ulrika olustigt att hon inte var ensam. En dÄnande motor bröt plötsligt tystnaden, och hon vÀnde sig hastigt om. En bil nÀrmade sig i hög fart och vinglade farligt nÀra dikeskanten, som en mörk siluett mot den vackra solnedgÄngen. Under en skrÀckfylld sekund insÄg Ulrika att ödets timma hade kommit. Bilens strÄlkastare svepte över henne med ett hotfullt sken. Stel av fasa insÄg hon att hennes mörka förflutna hade kommit i kapp henne.
Naturbevakarens blick var extremt misstÀnksam nÀr hon gick ett sista varv runt bilen och kikade in. Med en kort nick gav hon tillbaka Dmitry Popovs och Bogdan Kowalczyks legitimation och tillstÄnd, vilket fick dem att andas ut av lÀttnad. VildmarksvÀgen, som ringlar över kalfjÀllet i Stekenjokk, bevakades i stort sett dygnet runt sedan Ànnu en boplundrare avslöjades. Efter ett anonymt tips hade polisen i Skottland upptÀckt ett lönnrum inne hos en vÀlbÀrgad företagsledare. PÄ bÀddar av sÄgspÄn och bomull lÄg tusentals Àgg frÄn sÀllsynta fÄgelarter, bland annat frÄn Stekenjokk.
Att samlaren Äkte dit för grovt artskyddsbrott och jaktbrott skrÀmde inte Dmitry och Bogdan. De hade flera Ärs erfarenhet av att plundra Àgg frÄn fÄgelbon, och att förutsÀttningarna förÀndrades efter polisens tillslag störde dem inte nÀmnvÀrt.
StekenjokkplatÄn var sÄ vidstrÀckt att det var nÀstintill omöjligt att övervaka hela omrÄdet. Bevakningen hade gjort deras uppdrag betydligt svÄrare, men det var fortfarande ett lukrativt omrÄde för boplundrare. Genom att ansöka om tillstÄnd frÄn NaturvÄrdsverket, för att fÄnga tjÀder för utsÀttning i Polen, hade de lyckats dölja sin verkliga agenda. TillstÄndet gav dem en gyllene möjlighet att fortsÀtta plundra sÀllsynta fÄgelbon, och tjÀna stora pengar, eftersom de hade laglig rÀtt att vistas pÄ omrÄdet.
Under den hÀr resan hade de verkligen haft tur. I handskfacket lÄg Àgg frÄn en fjÀlluggla, och de hade Àven fÄtt syn pÄ en jaktfalk, vars Àgg de hoppades kunna ta.
âJĂ€vlar vad rĂ€dd jag blev nĂ€r hon knackade pĂ„ rutanâ, sa Bogdan och försökte skratta, men det lĂ€t bara stramt och tillgjort. Som en kvĂ€vd hostning.
âVi satt med kikare bĂ„da tvĂ„. Det var sĂ€kert det som gjorde henne nipprigâ, sa Dmitry.
âSnacka om tur att hon inte sĂ„g den hĂ€r âŠâ Bogdan lutade sig fram och plockade upp en spruta. âDĂ„ hade vi suttit ordentligt i skiten!â
Dmitry slet ilsket till sig sprutan, öppnade bryskt handskfacket, och la betydligt varsammare in den hos Àggen frÄn fjÀllugglan.
Samlarna var bara intresserade av skalen, och dÀrför sögs innehÄllet ut med sprutor. Dmitry och Bogdan brukade tömma sprutorna i ett vattendrag för att inte göra naturbevakarna misstÀnksamma om de hittade ett tomt bo. Det irriterade Dmitry att Bogdan varit sÄ slarvig att han kastat sprutan sÄ att den, fullt synlig, lÄg pÄ golvet i bilen.
âDet var bara tur att hon vĂ€nde sig om nĂ€r du lĂ„tsades se en tjĂ€der.
SĂ„g du hur hon sökte igenom hela bilen med blicken?â
Bogdan flackade med blicken, och rösten var skakig och forcerad. Dmitry ryckte nonchalant pÄ axlarna.
âMen hon upptĂ€ckte den inte, eller hur?â
âHon skrev upp bilens registreringsnummer. Jag vill inte utmana ödet mer nu.â Bogdan nickade mot handskfacket, dĂ€r Ă€gg vĂ€rda flera tusen kronor lĂ„g. âVi Ă„ker inte direkt lottlösa hĂ€rifrĂ„n, Ă€ven om vi drar nu.â
âVi Ă„ker ingenstans innan vi har hittat jaktfalkens bo!â Dmitry tog upp kikaren, och spanade mot platsen dĂ€r de sett den kretsa. âDet mĂ„ste vara nĂ„gonstans i nĂ€rheten. Det blir riktigt fina pengar om vi lyckas ta Ă€gg frĂ„n det.â
Bogdan kastade en orolig blick i backspegeln, och pÄpekade lÀttad att bakljusen frÄn naturbevakarens bil försvann bakom backkrönet. Dmitry sÄg föraktfullt pÄ Bogdan som vred sina hÀnder nervöst, och konsekvent undvek hans blick. Han insÄg att han behövde lugna ner Bogdan pÄ nÄgot sÀtt.
âHĂ€r. Ta en cigg. Vi Ă€r hĂ€r pĂ„ en tillĂ„ten expedition, eller hur?â
Dmitry slog lĂ€tt till Bogdans axel, och skrattade. âVi fĂ„ngar in tjĂ€drar.â
âVi klarade oss den hĂ€r gĂ„ngen, men det var bara turâ, sa Bogdan, tog emot den filterlösa ciggen och tog nĂ„gra rejĂ€la bloss.
Det var inga problem att arbeta nattetid. Solen stod lĂ„gt och kastade ett vackert, gyllene ljus över kalfjĂ€llet. Dmitry och Bogdan hade plundrat Ă€gg tillsammans i tre Ă„r. Att fĂ„nga tjĂ€der, och transportera dem till Polen, gav en fin bonus till deras egentliga verksamhet âboplundring. Det var inte utan skadeglĂ€dje de insĂ„g att de, i stĂ€llet för att förlora inkomst pĂ„ att bevakning sattes in, tjĂ€nade mer Ă€n nĂ€r de bara samlade Ă€gg.
âSer du tjĂ€dern dĂ€r framme?â utbrast Dmitry, med ett brett leende och glittrande ögon.
Han slog pÄ helljuset, och sladdade nÀrmare dikesrenen, samtidigt som han snabbt vevade ner fönsterrutan. Bogdan fick blixtsnabbt fram den lÄngskaftade hÄven frÄn baksÀtet, och försökte krÄngla ut den genom rutan. I tumultet som uppstod trampade Dmitry gasen i botten. Bogdan skrattade rÄtt och triumferande nÀr han, halvliggandes över Dmitry, lyckades hÄva in tjÀdern och greppa den runt halsen. Bilen krÀngde till, och en dov, hÄrd smÀll blandades med Bogdans svordomar nÀr han trycktes framÄt med full kraft.
âHelvete hur du kör!â
Bogdan blÀngde ilsket pÄ Dmitry medan han gnuggade pannan.
âJag? Du höll pĂ„ att peta ut ögat pĂ„ mig med den dĂ€r hĂ„ven.â
Dmitry knuffade ilsket till Bogdans arm, som fortfarande höll ett stadigt tag i den lÄngskaftade hÄven.
âJag tror vi körde pĂ„ nĂ„gonting!â
Dmitry klev ur bilen, med en kÀnsla av onda aningar. En kall vind slet i hans klÀder, och hjÀrtat slog hÄrt i bröstet pÄ honom. Ljudet av den skrikande tjÀdern fyllde luften, men blandades med ett desperat strupljud, ett kvÀvande vÀsande. Dmitry stirrade, stel av fasa, in i ett par vidöppna ögon. Han insÄg att den sista strimman av liv försökte ta sig ut ur kvinnan vid hans fötter, genom en söndertrasad, trÄng passage. Huden knottrade sig pÄ honom, och skrÀckslaget sökte
han Bogdans blick genom framrutan. Med vÄldsam kraft tvingade
Bogdan in den skrikande fÄgeln i en trasig transportbur för katter, och slÀngde den sedan i baksÀtet. Med en isande förskrÀckelse insÄg Dmitry att risken att bli upptÀckt som boplundrare inte, pÄ nÄgot sÀtt, kunde mÀta med sig med det de nu stod inför.
âHelvete! Ăr hon död?â skrek Bogdan, sĂ„ att det ekade över kalfjĂ€llet.
En plötslig smÀrta ilade genom Dmitrys handled nÀr han slog till Bogdan över bakhuvudet med sin öppna handflata.
âHĂ„ll kĂ€ftenâ, frĂ€ste Dmitry. âSkĂ€rp dig!â
Marken började gunga under Dmitrys fötter, och ett illamÄende fick honom att hulka. Allt liv hade slocknat i kvinnans ögon, och det rann en strimma blod ur mungipan pÄ henne. Bogdan vrÄlade som en gris bredvid honom. Han skulle locka till sig varenda naturbevakare inom flera mils radie om han inte höll kÀften snart. Dmitry drog in ett par djupa andetag, och fick stopp pÄ den vÀrsta yrseln.
âTa hit en ciggâ, sa Dmitry och masserade sin handled.
âJag försöker, du mĂ„ste hjĂ€lpa mig.â Bogdan flĂ„sade som om han sprungit ett maraton, och fick inte tĂ€ndsticka efter tĂ€ndsticka att ta eld. âDet gĂ„r inte.â
âTa hit flaskan i stĂ€llet dĂ„â, röt Dmitry och blĂ€ngde ilsket pĂ„ Bogdan.
Med darrande hÀnder rÀckte Bogdan fram fickpluntan. Dmitry slet otÄligt till sig den, och drack girigt. Han tÀnkte att Bogdan sÄg ut som en skakande skugga, för tillfÀllet en spegelbild av hans eget inre.
Bogdans ansikte drog sig samman i en grimas av förskrÀckelse nÀr en pöl av blod bildades under kvinnans kind. Dmitry vÄgade knappt andas, rÀdd för att minsta rörelse skulle pÄkalla naturbevakarens uppmÀrksamhet.
âNu jĂ€vlar har vi satt oss i skitenâ, sa Bogdan. âKĂ€rringen skrev ner vĂ„rt registreringsnummer nĂ€r hon stoppade oss. Jag har fru och barn, Dmitry. Jag kan inte sitta i fĂ€ngelse.â
Bogdans svaghet fick Dmitry att kvickna till av ilska. Var det nÄgonting han inte tÄlde var det vuxna karlar som grÀt.
âSkĂ€rp dig. Vi lĂ€gger henne i bakluckan och dumpar henne nĂ„gon
annanstans, lĂ„ngt hĂ€rifrĂ„n.â
Dmitry bet fast ciggen han varit tvungen att tÀnda pÄ egen hand, och greppade tag om kvinnans ben.
Jonas Ahlqvist skruvade upp korken pÄ fickpluntan, och fyllde den med fÀrskt vatten frÄn fjÀllbÀcken bredvid. LÀpparna stack av kylan nÀr han girigt slÀckte törsten, samtidigt som han blickade ut över Stekenjokk. Han stod i VÀsterbotten, och lÀt blicken svepa lÀngs horisonten och över SkÄarnjareservatet pÄ JÀmtlandssidan.
Tillsammans med Tove Norlin ansvarade han för att bevaka kalfjÀllet under hÀckningssÀsongen. De senaste tio Ären hade Stekenjokk haft problem med boplundrare som kammat markerna pÄ Àgg. SÀllsynta fÄgelarter riskerade att helt utrotas, om de inte fick stopp pÄ plundringen.
Jonas huvud vÀrkte av tyngden frÄn handkikaren. Han rullade nacken sidledes ett par gÄnger och drog stelt tillbaka axlarna. Hans muskler knakade lika högt som fjÀllbjörken som han precis lagt pÄ elden. Tove var pÄ vÀg, och Jonas tÀnkte att det var lika bra att förbereda för fikapaus.
Han sÄg sig om pÄ kalfjÀllets högplatÄ. DvÀrgbjörkar, fjÀllsippa och lavar kÀmpade sig fast pÄ den steniga marken. Jonas var djupt imponerad av att nÄgot liv kunde gro hÀr uppe, över huvud taget. Om vÀdret nere i byn kunde upplevas tufft, var det ingenting mot hur det kunde vara hÀr uppe. Frusen knÀppte han den översta knappen i jackan, och sÄg sig omkring pÄ de glaciÀrer och snöfÀlt som lÄg kvar under stora delar av Äret. Han lÀt blicken uppmÀrksamt registrera varenda meter. Vidderna fick honom fortfarande att nypa sig i armen ibland. Han var inne pÄ sitt andra Är som fjÀllpolis,
inom lokalpolisomrÄde Nord. Tack vare det subventionerade projektet frÄn regeringen hade arbetsmiljön för Norrlands poliser blivit betydligt bÀttre. De senaste mÄnaderna hade han och Tove bevakat hÀckningsplatser uppe pÄ kalfjÀllet. Tove arbetade som civilanstÀlld utredare hos polisen, men ocksÄ för lÀnsstyrelsen som rovdjursinventerare. Eftersom Tove Àven ansvarade över jakt- och fisketillsyn hade deras vÀgar korsats redan innan de fick bevakningsuppdraget. Att det blev just de tvÄ som skulle bevaka omrÄdet hade inte kommit som nÄgon överraskning för nÄgon av dem. De pratade ofta om hur tacksamma de kÀnde sig över att ha en av Sveriges absolut vackraste platser som sin arbetsplats. Varje Är stannade turister frÄn hela vÀrlden till pÄ StekenjokkplatÄn mellan Lappland och JÀmtland för att beundra de storslagna vyerna. FjÀlltopparna lÄg bokstavligen alldeles intill vÀgen, med vandringsleder som gjorde det enkelt att nÄ fiskevatten. Under hÀckningsmÄnaden var det dock förbjudet att lÀmna bilvÀgen, och skyltarna som informerade om förbudet var omöjliga att missa. Om nÄgon observerades utanför vÀgbanan kunde man vara sÀker pÄ att övertrÀdelsen var avsiktlig, om de inte hade nÄgot tillstÄnd att visa upp.
Jonas betraktade tyst de mörka flÀckarna pÄ de rostgula Àggen frÄn en dalripa, medan Tove fotograferade platsen. Det skulle bli en vacker bild pÄ fjÀllsippan, som lyckats gro intill det lilla hÄlet i marken dÀr honan varsamt lagt sina Àgg. Jonas vÀnde sig om mot Sipmekhe, den högsta och stÄtligaste toppen av dem alla, enligt honom sjÀlv. Ett par svarta punkter rörde sig pÄ avstÄnd, och vÀckte Jonas misstankar. Han vÀnde sig mot Tove, och pekade menande pÄ kikaren utan att sÀga nÄgonting.
âDe dĂ€r har tillstĂ„nd. Jag kontrollerade dem igĂ„râ, sa Tove nĂ€r hon försiktigt slĂ€ppte ner kikaren, som hĂ€ngde i ett snöre runt halsen. âDe fĂ„r fĂ„nga trettio tjĂ€drar per Ă„r och föra dem till Polen för utsĂ€ttning. Hittills har de fĂ„ngat tio.â
à terplanteringsprojektet var ett kÀnsligt Àmne. PÄ NaturvÄrdsverkets informationsmöte om tillstÄndsgivningen hade ortsbefolkningens kÀnslor kokat. Det var svÄrt att smÀlta att de nekades
tilltrÀde, medan utlÀnningar hade fÄtt fri tillgÄng till omrÄdet för att hÄva in deras tjÀdrar. Dessutom fick tjÀdrarna hÄvas frÄn bil, och transportburarna behövde inte vara godkÀnda för djurtransport. Det var helt ofattbart, och mycket svÄrt att acceptera för de som vÀxt upp i dalgÄngen. Jonas kunde inte förneka att det kÀndes fel, han förstod deras högljudda protester, men det var ÀndÄ hans och Toves jobb att se till att reglerna följdes.
âHade de en grön Passat kombi?â Jonas tog upp en liten, men vĂ€lanvĂ€nd, skrivbok ur fickan. âVi fick ett tips om en sĂ„dan igĂ„r, nĂ€mligen.â
Skrivboken var ett viktigt hjÀlpmedel för att hÄlla reda pÄ vilka de kontrollerat och inte, nÀr de fick in tips om okÀnda bilar med mÀrkliga rörelsemönster. Bybornas hjÀlp var avgörande i mÄnga fall nÀr det gÀllde att stoppa oegentligheter. De hade ögon och öron överallt. Utan dem och skrivboken skulle det vara svÄrt, om inte omöjligt, att ha kontroll. Tove, med munnen full av kaffe, nickade bekrÀftande medan Jonas stoppade tillbaka blocket i framfickan pÄ anoraken.
Jonas visste mycket vÀl hur snabbt vÀdret kunde vÀnda uppe pÄ kalfjÀllet, men omslaget tog honom ÀndÄ med total överraskning. Han sprang lÀtt framÄtlutad, medan han höll fast mössan pÄ bÄda sidor om huvudet. Den nordvÀstliga vinden tog i ordentligt och fick honom att frysa Ànda in i mÀrg och ben. Han tÀnkte tacksamt tillbaka pÄ det varma kaffe han nyss druckit tillsammans med Tove. Han hade gÀrna tagit en pÄtÄr, men hon fick ett samtal dÀr en man frÄn byn tipsade om ett uppsatt tÀlt, mitt i dubbelbeckasinens hÀckningsplats. De packade snabbt ihop fikat och gav sig av för att uppmana camparen att omedelbart avlÀgsna sig.
âKom ut ur tĂ€ltet!â uppmanade Jonas nĂ€r han nĂ€rmade sig tĂ€ltet. âDet Ă€r förbjudet att vistas hĂ€r!â
En man i femtioÄrsÄldern krÄnglade sig ut genom tÀltöppningen med en förskrÀckt min. Han höll sina hÀnder lÀtt höjda framför sig i en ursÀktande gest. Jonas erkÀnde tyst för sig sjÀlv att han hade
tagit i för hÄrt, trots att vinden var stark och krÀvde att han höjde rösten för att höras pÄ avstÄnd.
âJag Ă€r fĂ„gelskĂ„dare. Jag gör ingen skada.â
Jonas stirrade stint pÄ mannen och spÀnde kÀkarna. Att mannens klÀder och utrustning sÄg ÀndamÄlsenliga ut behövde inte betyda att han verkligen var en oskyldig fÄgelskÄdare. Det kunde lika gÀrna vara noga planerat, i ett försök att övertyga omgivningen om att han inte hade uppsÄt att förstöra och plundra hÀckningsplatser.
âHar du inte sett förbudsskyltarna? Du har passerat flera sĂ„dana pĂ„ vĂ€gen hit.â
Jonas tÀnkte att han kanske överdrev situationens betydelse, men han var verkligen trött pÄ att folk hade sÄ svÄrt att respektera regler.
âJag vill se din legitimation.â
Jonas darrade lÀtt pÄ handen nÀr han skrev ner mannens uppgifter. Han slog igen anteckningsblocket och spÀnde ögonen i mannen.
âDu har inte stulit nĂ„gra Ă€gg, alltsĂ„?â
âStulit Ă€gg? Nej, varför skulle jag göra det?
Mannen sÄg frÄgande pÄ Jonas och Tove.
âDu befinner dig pĂ„ ett samiskt omrĂ„de, som dessutom Ă€r ett naturreservat.â
Tove lÀt betydligt mildare pÄ rösten Àn vad Jonas hade gjort.
âHur har du kunnat missa att det Ă€r absolut förbjudet att campa under hela juni mĂ„nad?â sa Jonas, och la armarna i kors över bröstet. âĂr du blind, eller?â
ĂvertrĂ€delsen gjorde Jonas upprörd, men att den dessutom förmodligen var avsiktlig gjorde honom riktigt förbannad. Han stirrade stint pĂ„ mannen, som försökte framhĂ€va sin oskuld genom att skamset stirra ned i backen. Tove rörde lĂ€tt vid Jonas axel och tog ett steg nĂ€rmare den förskrĂ€ckta mannen, sĂ„ att hon kom att stĂ„ mellan de bĂ„da mĂ€nnen.
âOm du Ă€r fĂ„gelskĂ„dare borde du kĂ€nna till detta. FĂ„glarna mĂ„r inte bra av att bli stördaâ, sa Tove.
âĂr du sĂ€ker pĂ„ att du inte har Ă€gg liggandes nĂ„gonstans?â
Jonas gick en runda runt tÀltet och spanade efter nÄgot misstÀnkt.
âKommer jag att hitta sprutor om jag letar?â
âSprutor?â utbrast camparen. âVad skulle jag ha dem till?â
Tove förklarade att det Àr vanligt att boplundrare tömmer Àggen pÄ innehÄll, innan de paketeras i lÄdor eller rullas in i bomull. Hon fortsatte lugnt att samtala med mannen, medan Jonas sökte av terrÀngen nÀrmast tÀltet efter sprutor eller skalrester. Det hÀnde dÄ och dÄ att de hittade trasiga Àggskal efter misslyckade tömningsförsök.
âMen vad ska jag med stulna fĂ„gelĂ€gg till? Jag fattar ingentingâ, sa mannen och slog ut med armarna.
Antingen spelar mannen dum eller sÄ Àr han en rÀtt hyfsad skÄdespelare, tÀnkte Jonas.
âPengar sĂ„ klart!â frĂ€ste Jonas. âĂgg hĂ€rifrĂ„n Ă€r vĂ€rda en hel del pĂ„ den svarta marknaden. Vi vaktar omrĂ„det i stort sett dygnet runt eftersom bon plundras pĂ„ sina Ă€gg. Det Ă€r jaktbrott! Förutom fĂ€ngelse och böter kan det leda till att fĂ„glarnas fortplantning misslyckas.â
Jonas höll medvetet kvar ögonkontakten med mannen sÄ pass lÀnge att hans ord skulle uppfattas som en varning.
âĂr det dĂ€rför de dĂ€r skyltarna har satts upp?â Mannen vĂ€nde sig om med armen utslagen i en svepande rörelse runt omrĂ„det. âJag trodde de var uppsatta pĂ„ grund av renarna. Numera fĂ„r man nĂ€stan inte vara nĂ„gonstans, pĂ„ grund av lapparna och deras rĂ€ttigheter.â
Mannens överdrivna ironi och himlande med ögonen visade tydligt att han inte hade mycket till övers för samerna. Den drypande sarkasmen gjorde att det vred om i magen pÄ Jonas. Mannen stod alltsÄ mitt framför dem, pÄ samisk mark, och erkÀnde att han sett skyltarna men struntat i dem, för att han trodde att det var pÄ grund av renarna som omrÄdet belagts med betrÀdelseförbud. Irriterat drog Jonas efter andan, och pekade med fingret ned mot den mark han var ansvarig för att skydda.
âOm du nu Ă€r hĂ€r, pĂ„ mark som varit samisk boplats sedan vikingatiden, för att titta pĂ„ fĂ„glar, Ă€r det minsta du kan göra att prata respektfullt om samerna. För de heter samer! Inte lappar. Det finns tydliga spĂ„r efter dem lite varstans hĂ€romkring. Ett vant öga
kan se gamla eldhĂ€rdar, förvaringsgropar och rester av kĂ„tor. Det Ă€r ett kulturarv, och Ă€ven om du inte har vett att fatta det sĂ„ kanske du har vett att fatta att det Ă€r dags att packa ihop din skit och dra hĂ€rifrĂ„n?â Jonas slet upp en tĂ€ltpinne och fortsatte med resterande tills tĂ€ltet föll ihop i en enda hĂ€rva. âVi vĂ€ntar och följer dig till bilen. Packa ihop skiten nu.â
âTa det lugnt. Han kanske bara inte förstod bĂ€ttreâ, sa Tove och la lugnande handen pĂ„ Jonas arm.
Tove betraktade honom med orolig blick. Irriterat skakade han av sig hennes hand med en ljudlig fnysning. Han hade varken tid eller lust att bry sig, han hade fullt upp med att sparka sönder eldstaden som mannen anlagt framför tÀltet.
Boplundrare hÀrjar i Stekenjokk pÄ jakt efter sÀllsynta fÄgelÀgg, och polisen Jonas Ahlquist ansvarar tillsammans med Tove Norlin för bevakningen av fÄgelskyddsomrÄdet. Tack vare lokalbefolkningen har de full kontroll över vilka som passerar och vilka som har tillstÄnd att vistas i omrÄdet.
NÀr en ensam kvinna som har sökt sig till Kultsjödalen hittas död i en myr pÄ renskötaren Nils Nuttis renbetesmarker pÄbörjar Jonas utredningen. Ingen har anmÀlt henne som saknad, och hon bÀr inga identifikationstecken. Vem Àr kvinnan, och varför har ingen efterlyst henne?
Jonas överlÀmnar motvilligt utredningen till Vilhelminapolisen och beger sig till SkellefteÄ för att tillfÀlligt förstÀrka avdelningen för grova brott. DÀr dras han in i en mordutredning som fÄngar hela vÀrldens uppmÀrksamhet. Vd:n för Europas största fabrik för litiumbatterier har brutalt mördats och upphÀngts till allmÀn beskÄdan pÄ gÄngbron över KlockarbergsvÀgen, mitt under morgonrusningen. Trycket att hitta den skyldige Àr enormt, och Jonas och hans kollegor tvingas kÀmpa mot klockan nÀr hemligheter och svek flÀtas samman. Ju nÀrmare sanningen de kommer, desto mer uppenbart blir det att inget Àr som det först verkade.
Det hÀr Àr andra boken om Jonas Ahlqvist, polis i fjÀllpatrullen, lokalpolisomrÄde Nord.
www.vistoforlag.se