EN AUTOFIKTIV ROMAN AV JOHAN NORDANSJĂ
Att inte försöka Àr att dö en smula
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Johan Nordansjö
Omslagsbild: Johanna Ă kerberg Kassel
SÀttning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-763-0
MĂJLIGHETERNAS GROTTOR
Jag slÀngde mig nerför ett stup. FrÄn en lodrÀt klippvÀgg. Jag skulle inte ta livet av mig. TvÀrtom, jag ville fylla pÄ mitt innehÄllsrika liv Ànnu mer. Det fanns utrymme för det. Alltid.
I stupets Ànde vÀntade Döden, ett ondskefullt svart hav. Jag hade ingen tanke pÄ att bli uppslukad av de höga iskalla vÄgorna, som piskade hÄrt mot klippan. De skulle göra processen kort med mig.
Utmed klippvÀggen fanns det grottor, Möjligheternas grottor.
DÀrifrÄn lyste det frÄn eldstÀder. Ovanför varje grotta satt det grova trÀpÄlar. Att svinga sig in var inga problem. Upp till mig.
Ta för dig, mumlades det svagt frÄn grottorna. Ta för dig!
Med knÀppandet frÄn eldstÀderna och mumlet bildades det en varm hoppgivande melodi.
Ta för dig!
DÀrinne fanns det gemenskap, kunskap, glÀdje. Kanske ocksÄ KÀrleken med det stora K:et?
Denna roman tillÀgnar jag min far och mor.
Utan er hade jag varit en liten lort som inte hade vĂ„gat ta för mig av livet. Ni fick mig förstĂ„ att möjligheter fanns att lyckas om jag var ihĂ€rdig och envis. Ni lĂ€t mig prova pĂ„ allt möjligt, Ă€ven en del av det ni inte trodde att jag skulle mĂ€kta med, och intalade mig att jag kunde. Alla föds med ett gott sjĂ€lvförtroende. Ni raserade inte mitt goda genom att sĂ€ga âDet kommer du inte klaraâ. Ni inte bara bevarade utan stĂ€rkte det vĂ€rdefulla som sjĂ€lvförtroendet Ă€r för oss mĂ€nniskor. Det krĂ€vs mod att inte överbeskydda sitt barn med funktionshinder. En del förĂ€ldrar har inte det modet, men det hade ni. Det har gjort att jag har vĂ„gat och vĂ„gar anta utmaningar och strĂ€va efter det jag helst ville och vill uppnĂ„. Med kraft, obĂ€ndig envishet, vilja och förmĂ„ga att se möjligheter har jag lyckats med det mesta av det. Det har lett till att mitt liv Ă€r förgyllt med guldkant.
Flera av karaktÀrerna i boken Àr baserade pÄ verkliga förgrundsgestalter, men vissa av namnen Àr fingerade.
PROLOG
Syrebrist slÄr bland annat ut en del av det omrÄde i hjÀrnan som har hand om koordinationen av kroppen. Signaler, det vill sÀga vÄra viljor, skapas i hjÀrnan. HjÀrnan sÀnder dÀrefter ut signalerna till den del av kroppen som ska utföra viljan exempelvis armar, ben och mun. Enkelt beskrivet Àr att signalerna som min hjÀrna sÀnder ut inte Àr tillrÀcklig kraftfulla för att göra mig till viljes till fullo.
Jag tar ett exempel: Du som gÄr obehindrat tÀnker inte pÄ att först luta dig framÄt och dÀrefter tÀnker du inte pÄ att lyfta och föra ditt ena ben framÄt nÀr du ska till att gÄ. Allt detta sker per automatik, du behöver inte tÀnka.
Annat Ă€r det med mig. Jag mĂ„ste tĂ€nka pĂ„ att flytta tyngdpunkten till ena benet. DĂ€refter tĂ€nka pĂ„ att luta mig framĂ„t och slutligen tĂ€nka att jag ska lyfta ena benet framĂ„t. Ăven om jag vill göra dessa rörelser betyder det inte att de alls blir utförda en del dagar. Andra dagar blir de nĂ„gorlunda utförda som att jag kan ta nĂ„gra steg. Dagsformen avgör. Som lĂ€ngst har jag gĂ„tt tjugoen steg utan nĂ„got som helst stöd. I strĂ€cka blev det ungefĂ€r fyra meter.
Syrebrist kan Ă€ven ge skador pĂ„ det intellektuella, vilket medför en psykisk nedsĂ€ttning. Ăr glad att jag fick en CP-skada med enbart fysisk nedsĂ€ttning.
NÀr vi fÄr en gÄva vill vi att den ska vara fullÀndad. Om den har skavanker hÀr och dÀr, blir vi besvikna. Min kropp hade redan i begynnelsen fÄtt skavanker, men jag brydde mig inte. Visst fÄr jag kÀmpa, men vem behöver inte det i vÄr vÀrld?
Livet Àr den största gÄva som vi kan fÄ.
KAPITEL 1
Beatrice stĂ€llde ifrĂ„n sig de överfyllda matkassarna pĂ„ diskbĂ€nken. Hon suckade. Masserade sina hĂ€nder och sĂ„g ut över radhusomrĂ„det frĂ„n lĂ€genheten i Stuvsta. Ett stort grĂ„tt moln, vars början och slut inte kunde ses, gled lĂ„ngsamt förbi. NĂ„gra regnstĂ€nk trĂ€ffade köksfönstret. Solen hade inte synts till pĂ„ Ă„tta, nio dagar och gemene man började misstro pĂ„ dess existens. Ăr hösten redan hĂ€r? Den kunde vĂ€l ha vĂ€ntat till oktober. Vi Ă€r bara i slutet av september.
Beatrice tÀnde lampan över köksbordet. Den spred ett varmt och mysigt sken genom den gammalrosa skÀrmen. Tog ett glas halvfyllt med mjölk frÄn köksbordet och stÀllde i diskhon. Pojkarna fick vÀl som vanligt brÄttom till skolan. Drog upp Àrmarna pÄ sin ljusblÄa bomullströja och satte igÄng att plocka upp varorna. Bregott, hushÄllsost, prickig korv, filmjölk, tre smÄ tetror med koncentrerad apelsinjuice, hallonsylt och mjölk in i kylskÄpet. Fyra liter mjölk, med lite tur kan det rÀcka till frukosten pÄ mÄndag. FörstÄr inte hur de kan dricka sÄ mycket som de gör. Ris, Àgg, limpa och makaroner in i skafferiet. TÀnkte för ett ögonblick att be pojkarna komma och hjÀlpa henne, men hon slog bort det. De hjÀlpte till med en hel del hemma med gott resultat, sÄ hon lÀt dem vara. Det var fredag trots allt.
DĂ„ och dĂ„ hördes det ett kraftfullt âneej!â frĂ„n pojkarnas rum, ibland ett glĂ€djefyllt âyes!â
Matkassar fyllda till brÀdden blev det alltid pÄ fredagarna, veckans storhandling. Beatrice undvek i möjligaste mÄn att göra det pÄ andra dagar för pojkarna hade aktiviteter pÄ kvÀllen mÄndag till torsdag och dÄ ville hon vara pÄ plats hemma, dels för att se till att de fick i sig ordentlig mat innan de gav sig i vÀg, men ocksÄ för att
vara tillgÀnglig att följa med om sÄ behövdes. Och helgerna ville hon spendera tiden med sina pojkar och inte springa runt bland hyllorna pÄ ICA.
Beatrice tog ut glasformen med köttfÀrssÄsen och spaghettin, som hon hade lagat kvÀllen före, frÄn kylskÄpet och strödde rikligt med riven ost över. Sedan in i ugnen. PÄ vÀg ut ur köket tog hon med sig tvÄ pÄsar med smÄgodis.
Ett illtjut hördes som följdes av ett âjag vann!â nĂ€r Beatrice var nĂ„gra steg ifrĂ„n Markus rum. Dörren stod pĂ„ glĂ€nt, och det förklarade varför hon hade tyckt att hans röst lĂ€t tydlig nĂ€r hon var i köket. Hon lutade sig mot dörrposten och sĂ„g pĂ„ sin yngste son i profil. Fingrarna tryckte ner tangenterna med frenesi och blicken fokuserad pĂ„ vad som hĂ€nde pĂ„ datorskĂ€rmen. Skrivbordslampan var det enda som lyste i rummet. Annars var det mörkt.
Markus var den av bröderna som tagit Svens död allra hÄrdast. Det var svÄrt att tro att det var samma pojke som satt dÀr nu, han som legat tyst och orörlig i sÀngen och bara stirrat nÀr nyheten nÄdde honom. Beatrice torkade bort en tÄr ur ena ögonvrÄn.
Spelet tog förmodligen slut för Markus fingrar upphörde att röra sig som trumpinnar. De lÄg nu stilla pÄ bordet och han lutade sig bakÄt mot skrivbordsstolens ryggstöd. Det sÄg ut som han pustade ut efter en hÄrd och intensiv batalj. Plötsligt vÀnde han sig mot dörren.
âMamma, jag hörde inte att du komâ, sa han och kom rusande fram och slĂ€ngde sig runt halsen pĂ„ henne.
âDet Ă€r vĂ€l inte konstigt med de hĂ€r pĂ„.â
Beatrice lyfte varsamt headsetet frÄn Markus huvud och la det pÄ byrÄn. Markus förde sin lilla nÀstipp till hennes hals och rörde den lÄngsamt i smÄ rörelser. Mjukt och försiktigt. Mysigt tyckte Àven hon att det var, vÀl medveten om att han nÀr som helst kunde tycka att det var barnsligt och sluta. Markus var trots allt nio Är.
âKöpte du mintkola och sura nappar som jag vill ha?â
âVa! Ăr det inte torsdag i dag?â
Med hÀnderna pÄ Markus axlar sköt hon lÀtt ifrÄn honom.
âNej mamma, jag sa ju i morse âŠâ, sa han med en lĂ„gmĂ€ld röst.
"Tada", sjöng Beatrice samtidigt som hon tog fram hans godispÄse som hon hade hÄllit bakomrr ryggen.
âĂ h, trodde att du hade glömt bort att köpa.â
Han tog pÄsen och undersökte innehÄllet i all hast. Nickade belÄtet.
âFĂ„r jag ta en?â
âJa, men bara en. Vi ska Ă€ta mat alldeles strax.â
âVad fĂ„r vi för mat?â
Markus stoppade en mintkola i munnen.
âKöttfĂ€rssĂ„s och spaghetti med massor av ost.â
âPeters och min favomat.â
âJag vet. Det Ă€r ju fredag.â
Beatrice la tillbaka en hÄrtest bakom örat som hade rymt och började gÄ ut frÄn rummet.
âĂr Peter hemma?â
âJa. Han spelar.â
âFöga överraskande. Detta evinnerliga spelandeâ, mumlande hon.
PÄ broderns dörr, vars rum lÄg vÀgg i vÀgg med Markus, satt det tvÄ utrivna sidor frÄn hans ritblock fasttejpade. Med stora breda bokstÀver med svart tusch stod det:
Knacka, InvÀnta svar.
Inget svar, gÄ.
(GÀller Àven dig mamma!)
Beatrice gjorde sÄ som hon uppmanades till, men inget hÀnde. Hon knackade Àn en gÄng, fast nu distinkt. Hon vÀntade en halv minut. Att de anvÀnde headset nÀr de spelade pÄ sina datorer och lyssnade pÄ en viss musik som hÄrdrock och techno var en vÀlsignelse. Hon hade stÄtt ut en kvÀll med dunka dunka och ljudet frÄn kulsprutor, maskingevÀr och bilar som krockade med varandra och kraschade mot bergvÀggar, och sedan hade hon Äkt till Elgiganten och köpt tvÄ par. à andra sidan med headseten pÄ var det en omöjlighet att
fÄ kontakt med dem med rösten. NödvÀndigt att gÄ fram till dem och visa sig eller varsamt lÀgga en hand pÄ deras axlar.
Beatrice glÀntade försiktigt pÄ dörren och stack in huvudet. Precis som Markus satt den tvÄ Är Àldre brodern med en koncentrerad blick pÄ datorskÀrmen med headsetet pÄ. Beatrice klev in i rummet och tryckte pÄ strömbrytaren, men inget hÀnde. Beatrice hade givit Peter pengar för att han skulle köpa en ny glödlampa i gÄr efter skolan, men tydligen hade det fallit i glömska och sÄ Àven i dag.
Peter vÀnde ansiktet hastigt mot Beatrice och ryckte till. En dov smÀll hördes nÀr hans knÀn trÀffade undersidan av skrivbordet.
SlÀngde sig bakÄt i skrivbordsstolen samtidigt som han slet av headsetet.
âVad du skrĂ€ms, mamma.â
ElvaÄringen lÄg mot ryggstödet med armarna hÀngande utmed vardera sidan. Headsetet hade hamnat pÄ den svarta vÀvda mattan.
âFörlĂ„t.â
âDu glömde lampanâ, sa Peter och kippade efter andan. âDet hade vi ju kommit överens om. NĂ€r du vill mig nĂ„got tĂ€nder du den.â
âDen gick i onsdags. Minns du inte det?â Hon smekte hans ena kind. âDu fick en femtilapp för att gĂ„ och köpa en ny efter skolan.â
âJust det. Jag gick hem till Erik och sedan glömde jag bort det. I dag med. FörlĂ„t mamma.â
âDet gör inget, Peter. Har du pengarna kvar?â
Han reste sig och gick fram till pinnstolen intill hans sÀng. DÀr lÄg ett par oanvÀnda strumpor och gÄrdagens kalsonger. Han tog manchesterbyxorna som hÀngde över stolsryggen och grÀvde i fickorna.
âHĂ€r.â
Peter rÀckte fram sedeln.
âBehĂ„ll den, sĂ„ gĂ„r du köper glödlampan i morgon efter matchen.â
âKommer du med och tittar?â
Han la sedeln pÄ byrÄn.
âJavisst. Ăr det Ălvsjö ni möter?â
âJa. Vi vann mot dem med 4â1 förra Ă„ret och jag gjorde ett mĂ„l. Kommer du ihĂ„g?â
Beatrice mindes vĂ€l det mĂ„let. Dels för att Peter gjorde fĂ„ mĂ„l, sĂ„ detta var verkligen efterlĂ€ngtat, och dels var det snyggt. Han hade spelat back i den matchen. Hans Stuvsta hade anfallit och Ălvsjös mĂ„lvakt hade sparkat ut bollen pĂ„ planen. Peter hann bara tio meter nĂ€r bollen plötsligt trĂ€ffade hans rygg. Han hade tagit ner den lugnt och sĂ€kert, vĂ€nde om och sprang mot Ălvsjös mĂ„l. MĂ„lvakten hade kastat sig, men var chanslös. Peter hade blivit sĂ„ glad. Han skrek och hoppade, och blev omkramad av sina lagkompisar. PĂ„ vĂ€gen
hem hade Peter och Beatrice gĂ„tt hand i hand och han hade pratat hela tiden om sitt mĂ„l; hur han hade tagit ner bollen, hur han hade gjort finten, hur vĂ€lplacerat skottet hade varit. Ibland visade han hur dessa moment hade gĂ„tt till. Beatrice sa om vart annat âLĂ€ckertâ, âDuktigt gjortâ, âAtt du kanâ. SĂ„ hade Peter stannat. Sett Beatrice i ögonen. Den sprittande glĂ€djen var borta och hade bytts till tomhet.
âHade pappa ocksĂ„ tyckt att jag var duktig?â
Beatrice hade satt sig ner pÄ huk. Hon lÀt det vita snöret pÄ den blÄ pÄsen med hans sandiga fotbollskor glida ner frÄn sin axel till underarmen. PÄsen stÀllde sig pÄ den regnblöta trottoaren. Hon hade tagit Peters fuktkalla smÄ hÀnder i sina och sett upp pÄ honom.
âJa, det Ă€r jag sĂ€ker pĂ„. Pappa hade stĂ„tt upp pĂ„ lĂ€ktaren och jublat med armarna i luften.â
âSynd att inte han fick se.â
âPappa sĂ„g det. Han har en egen lĂ€ktare i himlen, alldeles för sig sjĂ€lv.â
âDet tror jag inte pĂ„.â
âKommer du ihĂ„g att pappa var hĂ€ndig. Han kunde sĂ€tta ihop det mesta. Om det konstigt nog inte gick, byggde han nytt.â
Det hade börjat duggregna. En man gick förbi med en strÀvhÄrig tax i koppel. Hunden stannade och sniffade pÄ Beatrices bara svank. Husse ryckte bestÀmt i kopplet. Hade ursÀktat sig hastigt för sin fyrbenta vÀn och gÄtt vidare.
âPappa kunde allt.â
âSĂ„ var det.â Beatrice svalde. âHan har byggt en reprismaskin kan man sĂ€ga och med den spelar pappa in allt bra som du och Markus
gör. NĂ€r som helst kan han plocka fram den och se era stordĂ„d om och om igen.â
âHur vet du det, mamma?â
Hon hade dragit fram en pappersnÀsduk ur en ficka pÄ sin gula regnjacka och torkat bort snoret som hade runnit frÄn Peters nÀsa.
âJag vet bara det. Annars skulle det inte vara er pappa, eller hur?â
Han hade skakat pÄ huvudet.
De hade sett pÄ varandra en stund utan att sÀga nÄgot, barnet pÄ sin Àlskade moder och modern pÄ sitt Àlskade barn.
En regndroppe hade fallit ner glipan mellan regnjackan och jeansen och trÀffat Beatrices nakna svank. Hon hade huttrat till.
âNu gĂ„r vi hem och dricker varm choklad och Ă€ter varma kanelbullarâ, log Beatrice och smekte Peters rödblommiga kinder. âMen först hĂ€mtar vi Markus.â
Det oförglömliga minnet skingrade sig och moderns ögon tog Äter in sonen.
âDet minns jag. Det var verkligen snyggt och kyligt gjort. Blir det en repris i morgon?â
âJag ska försöka.â
Peter sa det med en sÀkerhet som gjorde Beatrice stolt. Sven och hon hade lÀrt pojkarna i tidig Älder att det viktigaste Àr att alltid försöka helhjÀrtat och de hade de anammat. NÀr de lyckades var det bonus.
âBra.â Hon strĂ€ckte sig efter godispĂ„sen och rĂ€ckte den till Peter. âEn del av fredagsmyset.â
âTack mamma.â
Beatrice gav honom en kram.
âOch du, före lĂ€ggdags pĂ„ söndag ska du ha tĂ€nkt ut hur jag kan fĂ„ kontakt med dig nĂ€r du spelar.â
âJag ska komma pĂ„ nĂ„got. Lovar.â
TvÄ vita stearinljus i lÄga stakar stod pÄ det rustika omÄlade köksbordet av trÀ och lyste. Glasformen med den vÀldoftande
köttfÀrssÄsen och spaghettin stod mitt pÄ bordet. LÀsk i pojkarnas glas och vatten med citronskiva i Beatrices. De pratade lite om dagens lektioner i skolan, Markus gitarrlÀxa till mÄndag som tydligen var svÄr enligt honom sjÀlv och Peters match i morgon medan regnet tilltog i styrka.
âJaha Markus, vilken film blir det i kvĂ€ll?â Beatrice torkade sig runt munnen med en bit hushĂ„llspapper och lĂ€t den sedan falla ner pĂ„ den tomma tallriken. âDisney eller nĂ„got frĂ„n Astrid Lindgren?â
Bröderna turades om pÄ fredagar att vÀlja film och nu var det Markus tur. Han drack det sista ur glaset och stÀllde det pÄ sin tallrik.
âDjungelboken.â
âDen igen? Vi har sett den varje gĂ„ng nĂ€r det Ă€r din fredag.â
âNej, inte förra gĂ„ngen. DĂ„ var det Bröderna LejonhjĂ€rta.â
âVĂ€ldigt ofta i alla fall.â
âJag tycker Djungelboken Ă€r bra, sĂ„ bra att den kan ses oftaâ, sa Beatrice.
âJag tittar inte.â
âGör som du vill, men Markus och jag kommer att mysa framför Mowgli och Baloo.â
Men nÀr det var undanplockat i köket och Markus hade tryckt pÄ Playknappen, satt att alla tre i soffan med varsin godispÄse i knÀt. Beatrice visste att Peter skulle komma och sÀtta sig nÀr filmen började. Liksom de andra ville han inte vara utan fredagsmyset med film.
Beatrice la armarna pÄ pojkarnas axlar dÀr hon satt mellan dem. SÄg pÄ var och en. Jag Àlskar er sÄ mycket.
KAPITEL 2
Ett orangerött lönnlöv virvlade runt. Ett tu tre flög det Ätta tio meter ovanför den grÄa asfalten för att plötsligt tappa all fart och falla rÀtt ner. Lönnlövet lÄg stilla en stund i avvaktan pÄ den rÀtta vinden med den rÀtta kraften som kunde föra det vidare till en bÀttre plats med bÀttre leverne. En plats som inte bara fanns i drömmar utan i verkligheten. Men var?
Jag fyllde lungorna med den klara och friska höstluften. Varenda liten del av lungorna fick ta del av den hÀrliga kalla syrerika luften. Höll den kvar en stund och njöt. Tillsammans med fÀrgprakten som löven gav oss och den friska luften hade hösten blivit en Ärstid som jag inte lÀngre bÀvade inför. Förr gjorde jag det, sÄg endast negativt pÄ hösten. Blött och regnigt. BlÄsigt och ruggigt.
LÄngsamt slÀppte jag ut luften som hade syresatt hela kroppen. En kÀnsla av eufori uppkom.
Utanför vid en av TÀby Centrums ingÄngar satt jag i min rullstol. Jag vÀntade pÄ Per. Han och jag hamnade i samma klass pÄ gymnasiet och vi fann varandra ganska sÄ omgÄende. Vi hade gjort en hel del roligt tillsammans genom Ären, och försökte nu ses varannan mÄnad.
Jag fingrade lÀtt pÄ den ömmande kinden. Ryckte till av smÀrta. Det var en riktig mörsare som Rickard fick pÄ i dag. Bollen var pÄ vÀg in i mÄlet. Jag skulle inte haft nÄgon chans att rÀdda denna projektil. Lyckligtvis trÀffade bollen Kjelles utstrÀckta klubba och Àndrade riktning. MÄl hade det inte blivit, men vÀl ett ljudligt smack nÀr bollen trÀffade kinden.
PÄ fredagar spelade vi som arbetade pÄ idrottskanslierna TÀby Basket och TÀby IS i Tibblehallen innebandy, en kul avslutning pÄ
arbetsveckan. Vi var tre frÄn basketen, tvÄ frÄn TIS och sedan dök det alltid upp nÄgra ytterligare frÄn de bÄda klubbarna. Hög intensitet blev det och rÄa men hjÀrtliga skÀmt ropades.
PÄ gymnastiken i skolan hade jag suttit pÄ knÀ och motat bollar, men kunde inte nu pÄ grund av ömmande knÀn och stelhet. I stÀllet satt jag kvar i rullstolen. För att det skulle finnas möjlighet att göra mÄl pÄ mig fick jag tvÄ smÄ mÄl som stÀlldes bredvid varandra att hÄlla rena frÄn pÄhÀlsning. Andra laget hade endast ett.
âSug och svĂ€lj, trevlig helgâ, hade Richard leende sagt nĂ€r han gick för att duscha efterĂ„t.
En helg stod vi inför. En helg som inte skilde sig nÀmnvÀrt frÄn andra för mina arbetskamrater. Det var att leda trÀningar av olika slag. En annan skulle tre timmar senare sÀtta sig med kompisar pÄ flyget till Skottland och dÀr gÄ nÄgra golfrundor över en extra lÄng weekend, en tripp som han dÄ och dÄ gjorde. De andra hade blivit inbjudna pÄ fester eller skulle ut pÄ krogen.
KÀnslan av melankoli kom till mig pÄ fredagar. Mysiga fredagskvÀllar som vore Àn mer mysiga om man var tvÄ och dÀrefter ytterligare tvÄ dagar som kunde Àgnas till att umgÄs med den egna familjen eller Àlsklingen, men för mig som inte hade nÄgondera trÀdde ensamheten tydligt fram.
Men denna fredag sköt glÀdjen bort melankolin nÀr jag hade gÄtt pÄ BiblioteksgÄngen hem sparkande mig fram baklÀnges sittande i rullstolen, denna överraskande kylslagna sena eftermiddag. Det var alltid kul att trÀffa Per.
âHej.â
Jag rycktes bryskt bort frÄn min tankevÀrld och ögonen tog in verkligheten.
âHej.â
âUrsĂ€kta att jag skrĂ€ms.â
Jag hade hoppat till. Framför mig stod det en man i min Älder. KÀnde igen honom frÄn huset dÀr jag bodde. Vi brukade morsa pÄ varandra i porten och möjligtvis kommentera vÀdret, men inte sÄ mycket mer.
âDet Ă€r okejâ, sa jag med ett tonfall som försökte slĂ€ta över det han nyss gjort, skrĂ€mts. Jag vet inte om det lyckades.
âVet du vad klockan Ă€r?â
âEtt urverk. Den Ă€r Ă€ven en uppfinning.â
Mannen log.
âJo, det vet jag.â
Det blev tyst. Bakom honom gick tvÄ yngre mÀn ut frÄn centrum med varsin SystembolagspÄse i handen. Det klingade nÀr flaskorna stötte mot varandra. En pojke med grÄtklumpen i halsen sa till sin mamma, som bar papperskassar frÄn Vivo fyllda av matvaror, att han ville ha lördagsgodis. En tÄr rann nerför ena kinden. Modern sa med en trött röst att det kunde han visst fÄ, men inte i dag, för i dag var det fredag.
âJaha, du vill veta hur mycket klockan Ă€r?â
âKorrekt.â
âI vikt? Eller vill du veta radien, diametern eller omkretsen?â
Han sÄg förvÄnad ut.
âVa ⊠Tiden.â
âTur. Jag har nĂ€mligen inte en aning vad en klocka vĂ€ger eller har för diameter. Om du vill hinna med en buss som avgĂ„r om en minut, kommer du inte klara det. Enligt din uppfattning Ă€r dĂ„ klockan mycket. Men om du har biljett till en film som börjar klockan nio hĂ€r pĂ„ Camera, tycker du att klockan Ă€r lite. Om klockan Ă€r lite eller mycket, ja det beror pĂ„ vad du har planerat att göra.â
âĂr du sprĂ„kpolis?â
âJag ger dig svar pĂ„ dina frĂ„gor. Tycker du inte det?â
âFörvisso, men jag vill veta vad klo⊠om den Ă€r sex eller tio över eller vad den nu Ă€r. Hur ska jag dĂ„ frĂ„ga? SĂ€g inte att tiden Ă€r densamma som i gĂ„r vid den hĂ€r tiden. Jag Ă€r sĂ„ trött pĂ„ det svaret.â
âDet Ă€r jag med, för det stĂ€mmer inte. Tiden Ă€ndras konstant. Visst Ă€r det samma klockslag nu som i gĂ„r vid den hĂ€r tiden, men det Ă€r inte samma dag och dĂ„ faller det.â
âHar du nĂ„gon klocka pĂ„ dig?â
Jag mĂ€rkte en irritation pĂ„ rösten. Han började snegla pĂ„ saker bakom mig. Ăven trampa smĂ„tt med fötterna. Dumt att slita pĂ„ grannsĂ€mjan i onödan, sĂ„ jag svarade att tiden var kvart över sex. Klockan pĂ„ vĂ€ggen i köket hade visat tio i sex nĂ€r jag stack hemifrĂ„n och mitt antagande sa mig att tiden kunde vara det. Inte exakt, men ungefĂ€rligt.
âTack.â
âNĂ€sta gĂ„ng stĂ€ller du frĂ„gan âVad visar klockan för tid nu?â sĂ„ fĂ„r du garanterat det svar du önskar.â
Vi avslutade vÄrt korta prat och mannen gick in i centrum.
Per kom kort dĂ€refter. Efter den sedvanliga hĂ€lsningsproceduren med: âHur Ă€r lĂ€get?â âJo tack, det Ă€r braâ, âFamiljen, hur mĂ„r dom?â
âSamma dĂ€r, bara braâ, erbjöd Per sig att skjutsa mig. Avböjde som sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger förr nĂ€r jag blev tillfrĂ„gad av personer som ville ge mig en hjĂ€lpande hand. Hade alltid haft den tanken att det som jag kunde, ville jag klara av sjĂ€lv, sĂ„ jag gick fram baklĂ€nges med Per gĂ„ende bredvid.
Vi sÄg den senaste Bond-rullen. EfterÄt satte vi oss pÄ Tegelbruket, centrumets pub och restaurang, och vid dygnens sista timmar blev det Àven disco. PÄ bordet stod det tvÄ glas Ramlösa och en skÄl med salta jordnötter. Per hade kommit med sin bil och jag drack inte alkoholhaltiga drycker.
Vi pratade om vad vi hade gjort i somras. Jag om mitt sista vĂ€rldsmĂ€sterskap och Per om sin strapatsrika fĂ€rd pĂ„ cykel i franska alperna. Han blev smĂ„tt avvaktande nĂ€r jag berĂ€ttade om mina tvĂ„ veckor i Cap dâAgde i södra Frankrike, dĂ€r det var tillĂ„tet att vara utan klĂ€der vart man Ă€n befann sig.
âVart som helst? Inte i mataffĂ€rer, eller?â
âĂverallt, inne som ute. PĂ„ gator och torg. I sĂ„vĂ€l restauranger och pubar som i swimmingpooler och givetvis pĂ„ stranden.â
Per sÄg skeptisk ut.
Jag log.
âĂr det nĂ„got för dig?â
âNĂ€hĂ€â, skrattade han. âInte det minsta.â
Det hade blivit mörkt nÀr vi lÀmnade Tegelbruket. Gatlyktorna hade tÀnts. Kön till att fÄ komma in var lÄng. Prat och skratt hördes. LÀngre bort stod personer som rökte. En taxibil kom sakta rullande med folk som skulle in och roa sig medan tvÄ som hade lÀmnat stod kvar och vÀntade pÄ nya kunder.
âSer jag dig och Malin pĂ„ releasen?â
âSjĂ€lvklart. Just det, Ă€r du nöjd med boken eller har förlaget gjort för mĂ„nga Ă€ndringar?â
âDe flesta Ă€ndringarna som de föreslog Ă€r jag positiv till. Det har gjort att storyn har blivit bĂ€ttre, men nĂ€r de ville ta bort nĂ€r Max knullade för första gĂ„ngen i sitt liv, eller i vart fall göra det avsevĂ€rt mindre beskrivande, sa jag nej.â
Per skrattade till.
âDet Ă€r sjĂ€lva trĂ„den, hans stora lĂ€ngtan efter sex. Kommer hans anstrĂ€ngande och mĂ„lmedvetenhet att resultera? Sex fĂ„r han till sin obeskrivliga lycka. Skulle jag dĂ„ inte skriva om sjĂ€lva akten? Det Ă€r som att lĂ€sa om en som trĂ€nar för att nĂ„ sitt mĂ„l, att fullfölja ett maratonlopp. Vi fĂ„r följa med pĂ„ hens trĂ€ningsrundor, kĂ€mpandet i regn och rusk, nötandet av asfalt i sol och vĂ€rme, kilometertider, skoskav, ömmande lĂ„r och knĂ€n, och tvivlandet pĂ„ sin kapacitet som hen dĂ„ och dĂ„ brottas med.â
Tre par i tjugofem-ÄrsÄldern nÀrmade sig. De var ganska sÄ högljudda, sÄ jag lÀt dem passera och gÄ en bit ytterligare innan jag fortsatte.
âEn dag stĂ„r hen med sina förberedelser bakom startlinjen. Startskottet ljuder. PĂ„ nĂ€sta blad har hen tagit sig i mĂ„l och stĂ„r med en medalj runt halsen, den de som fullföljer fĂ„r. Författaren har snopet nog utelĂ€mnat sjĂ€lva loppet. NĂ€r vi har följt med pĂ„ hens lĂ„nga och mödosamma vĂ€g till sitt efterlĂ€ngtade mĂ„l, vill vi sjĂ€lvfallet veta hur loppet gick.â
âDet Ă€r en kul jĂ€mförelse, men det Ă€r vĂ€l en skillnad mellan ett knull och ett maratonlopp?â
âJag speglar verkligheten. En del Ă€r sĂ„ pryda.â
âOch det Ă€r inte du?â
Jag skakade pÄ huvudet.
Vi smÄpratade en stund till. Gled in pÄ att vi skulle se Magnus Uggla om nÄgra veckor pÄ Börsen. Gick sedan Ät var sitt hÄll. Per hade hjÀlpt mig pÄ med jackan och dragit upp dragkedjan lÄngt upp, men ÀndÄ huttrade jag nÀr jag gick hem pÄ en nÀstan kusligt folktom BiblioteksgÄng. Att jag aldrig lÀr mig att klÀ mig tillrÀckligt varmt. Jag som tycker att det Àr pest att frysa.
Vet inte den direkta anledningen till att jag sĂ€ger âgĂ„â i stĂ€llet för ârullaâ eller âĂ„kaâ nĂ€r jag beskriver hur jag tar mig fram. Det kĂ€nns helt enkelt rĂ€tt att sĂ€ga âgĂ„â. En del mĂ€nniskor kanske tror att det beror pĂ„ att jag skĂ€ms för rullstolen. Varför skulle jag göra det? Ăr glad att jag har en. Annars hade jag fĂ„tt krypa och dĂ„ hade det varit omöjligt för mig att komma dit jag vill. KlĂ€derna hade Ă€ven blivit smutsiga. I sinom tid trasiga.
Uppe i lÀgenheten kallade jag pÄ underlÀttarna i huset genom att trycka pÄ en knapp i hallen. Ville fÄ hjÀlp med tandborstningen och klÀderna. Systemet att kalla nÀr jag behövde hjÀlp fungerade bra för mig. Visst brukade jag fÄ vÀnta, oftast endast ett fÄtal minuter, ibland betydligt lÀngre, men det var ÀndÄ lÄngt bÀttre Àn att ha assistent som en skugga efter mig under dygnets alla timmar.
HjÀlpen kom gestaltad av en kvinna den kvÀllen, som hunnit slÄ över till natt.
Johan Nordansjö föddes i en svÄr och lÄngdragen förlossning och syrebristen gav skador pÄ motoriken. Han blev hÀnvisad till rullstol, men med stÀndig strÀvan att klara av mer och mer pÄ egen hand. SvÄrigheter blev utmaningar som skulle övervinnas. Inom rullstolsfriidrotten fick han utlopp för sin energi och mÄlmedvetenhet. Han tillÀmpade samma positiva grundsyn pÄ livet i övrigt och stÀllde in sig pÄ att trots sina funktionsbrister nÄ tre högt uppstÀllda mÄl.
Autofiktionen Att inte försöka Àr att dö en smula bygger pÄ Johans egna erfarenheter av vardagsslit och glÀdjestunder. Den visar ocksÄ hans lÀngtan efter den svÄruppnÄeliga kÀrleken och oron för att aldrig fÄ en egen familj. Han fann att blygseln för kvinnor var hans största handikapp.
Med denna roman vill Johan inspirera lÀsaren att sÀtta egna mÄl och att aldrig ge upp. Att inte försöka Àr att dö en smula Àr Johans andra roman. Han Àr född 1966.
Författaren Johan Nordansjö pÄ
EM 1999 i Nottingham, England. Foto: Ingemar Nordansjö
www.vistoforlag.se