9789180737098

BAKOM DEN LÅSTA DÖRREN

LILJA

Bakom den låsta dörren

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Anders Lilja

Sättning: Mattias Norén

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2024

ISBN: 978-91-8073-709-8

BAKOM DEN LÅSTA DÖRREN

ANDERS LILJA

Inledning

Genom det svarta metallnätet i masken såg hon motståndaren göra sig beredd. ”En garde”, sa han och gick till attack. Hon höjde värjan och ställde sig i position för att möta anfallet, tog ett kliv bakåt och parerade stöten. Med två kvicka steg gick hon till motattack. Men farfar var en mästare på fäktning. Han gjorde en uppfångande halvcirkelrörelse och sekunden senare satt spetsen på hans värja i hennes axel. Hon svor för sig själv bakom masken. Hennes hopp om att äntligen besegra farfar raserades på en sekund. Hon slängde värjan i golvet, krängde av sig masken och torkade svetten från pannan med underarmen.

Som om man klippt snörena av en marionettdocka sjönk hon ner på knä och slog nävarna i golvet.

”Tålamod, Abigail. Du måste lära dig ha full kontroll över dina känslor. Annars kommer du aldrig vinna över mig”, sa Henry när han dragit av sig masken. Inte en enda svettdroppe prydde hans rynkiga panna. Trots att hans skägg fyllde ut halva masken.

”Jag blir bara arg på …”

”Frustration besegrar alltid förnuftet. Varken hat eller frustration gör dig till en bättre fäktare. Eller människa för den delen. Du måste hitta din inre balans och skydda den mot yttre faktorer som sätter dina känslor i gungning. Du är tretton år nu. Det är dags att sluta upp med utbrotten.”

”Ja, ja. Jag vet. Du har sagt det hundra gånger.”

”Ändå behöver jag påminna dig”, sa han och räckte fram handen. Men hon tog inte emot den. ”Som du vill, men nu ska jag ta en kall dusch. Behöver svalka mig. Stannar du på middag?”

Svalka dig? Du är ju inte ens svettig, tänkte Abigail för sig själv. ”Visst, vad blir det?”

”Rådjurssadel med ugnsbakade rotfrukter. Såsen går inte av för hackor, det vill jag lova. Du kommer tycka om det.”

Det skulle hon. Farfars middagar var de bästa. Hon brukade alltid äta sig så mätt att hon knappt orkade cykla hem efteråt. Henry lämnade rummet men hon satt kvar, besviken på sig själv. Inte bara för hon än en gång förlorade mot honom. Han hade nämligen lovat att avslöja hemligheten när dagen kom då hon lyckades besegra honom i fäktning. Den förbaskade hemligheten. I snart tre år hade hon väntat på få veta vad det var. Hon hade försökt få honom försäga sig men aldrig lyckats. Han var alldeles för slug för att låta sig luras. Att få en katt att sitta på kommando skulle ha varit en enklare uppgift. Men hon visste att hemligheten låg gömd inne på hans kontor, för det höll han alltid låst. Även när han själv var därinne och arbetade. Eller vad han nu gjorde. Det visste hon inte. Det vilade ett stort mått av mystik kring hennes farfar. Hon hade vid flera tillfällen frågat om hans uppväxt men aldrig fått något tydligt svar. Han ville aldrig prata om det. Som en hal ål slingrade han sig från hennes frågor och riktade i stället uppmärksamheten på något annat. Som fäktning, ridning eller att lösa gåtor. Men nyfikenheten tog allt större plats i hennes tankar. Hon ville veta mer om honom och framför allt, vad han gömde på sitt kontor. Vad var så hemligt att det skulle krävas att hon

besegrade honom i fäktning innan hon fick veta. Vilket ändå kändes som en omöjlighet. Några minuter senare hörde hon duschen spruta vatten.

Hon tog värjan och klämde fäktmasken under armen och gick mot trappan för att gå ner till nedanvåningen. Hon passerade dörröppningen till biljardrummet och såg att dörren till farfars kontor hade en smal ljusstrimma i ena sidan. Varenda gång hon passerat biljardrummet hade hon slängt ett öga mot dörren till kontoret men aldrig sett någon ljusstrimma. Det kunde bara betyda att den inte var helt stängd. Hon frös till för ett ögonblick. Hade hon äntligen fått en chans att få se vad som gömde sig därinne? Hon kunde fortfarande höra duschvattnet skvala i badrummet. Det var nu eller kanske aldrig någonsin igen.

Hon lade ner värjan och fäktmasken på golvet och gick in i biljardrummet. Det gamla ekgolvet knarrade vid varje steg hon tog. Hon stannade upp vid biljardbordet och lade en vilande hand på den gröna duken och lyssnade efter ljudet från duschen. Vattnet sprutade och hon hörde hur farfar bröt vattenstrålarna med sina rörelser. Hon fortsatte gå mot kontoret och önskade för ett ögonblick att hon var en katt med mjuka trampdynor. När hon närmade sig dörren ökade hjärtslagen och hon fick en obehaglig känsla av skuld. Hon ville inte göra honom besviken. Samtidigt skulle han aldrig få reda på det. Om hon bara öppnade dörren några centimeter kunde hon åtminstone kika in utan behöva sätta foten över tröskeln. Hon lade handen på dörrhandtaget men tvekade i samma ögonblick. Skulle hon, eller skulle hon låta bli? Nyfikenheten slogs mot samvetet. Men samvetet vann till slut och hon skulle precis släppa handtaget och gå därifrån när det gamla golvuret i hallen

slog heltimme. Plong! Hon hoppade till. Med ett ryck vände hon blicken och tittade mot hallen och där stod Henry i dörröppningen, iklädd en vit badrock.

”Jag öppnade aldrig …”

”Jag litade på dig, Abigail.”

”Men du låter mig ju aldrig få veta!” Hon lade armarna i kors.

”Du måste förtjäna det först. Och det gör du inte genom att vara opålitlig.”

”Men jag öppnade den ju aldrig!” Hon stormade ut från biljardrummet och trängde sig förbi Henry i dörröppningen på väg mot trappan.

”Vart ska du?”

”Jag ska hem. Vad trodde du?” svarade Abigail utan att stanna upp.

”Byt om och möt mig i trädgården om fem minuter.”

Sättet han sa det på fick henne att stanna upp vid första trappsteget. Han lät mer allvarlig än någonsin förut. När han gick mot sitt sovrum sa han utan att vända sig om: ”Du kan lämna träningsvärjan och dräkten i huset.”

En rysning spred sig genom kroppen och hon övervägde för ett ögonblick att cykla hem. Det var ingen picknick som väntade i trädgården, det förstod hon. Hon skulle få någon form av bestraffning. Men att cykla hem skulle bara göra det värre. Hon bestämde sig för att ta sitt straff. Även om hon inte förtjänade det. Hon bytte om och begav sig ut i trädgården.

Luften var kall och fuktig när hon stod och väntade på Henry. Hon ångrade djupt att hon ens funderat på att öppna den förbaskade dörren. Hur skulle hon be om förlåtelse? Han hade inte

sett mottaglig ut för ett enkelt förlåt. Men hon hann aldrig klura ut vad hon skulle säga innan hon hörde ljudet av prasslande löv bakom sig. Hon vände sig om och såg Henry komma gående mot henne. Hans vita skjorta som alltid brukade vara instoppad i byxlinningen hängde ledigt utanför. I handen bar han två värjor som blänkte trots att solen stod i moln. Han kastade en av dem på marken framför henne.

”Plocka upp det”, sa han med en ton lika kall som höstvädret.

Värjan vägde minst det dubbla än den hon brukade fäktas med. Det var ingen träningsvärja denna gång. Hon strök tummen över eggen. Skarpslipad som en ny kökskniv. Hon såg upp på farfar.

”Henry, jag är …”

”En garde!” sa han och höjde värjan.

”Men kan vi inte prata om …”

”Abigail. Gör dig beredd. Besegra mig eller ge dig av och håll dig borta för all framtid.”

Det rådde inga tvivel att han menade vartenda ord. Men hon ville inte höja värjan. Hon sänkte blicken och skulle precis be om förlåtelse när hon såg hans fötter sätta av mot ett anfall.

Med två kvicka steg skuttade hon bakåt och parerade hans attack. Men Henry fortsatte trycka på och tvingade henne att backa flera meter. Slag för slag parerade hon och lyckades till slut skapa tillräckligt med distans för att gå till motangrepp. Hon tog ett steg fram och satte in en stöt mot hans bröstkorg.

Men vetskapen om att värjan var skarpslipad hämmade hennes attack. Det blev en stöt i luften. Ändå parerade Henry och pressade åter på. Hon fick fortsätta retirera bakåt. Plötsligt föll hon baklänges och landade hårt på den fuktiga och lövtäckta marken. Hon hade snavat på en uppstickande rot från trädet

bredvid. Hon räknade kallt med att Henry skulle ge henne en chans att ställa sig upp, men i stället kom han mot henne med värjan i högsta hugg. Han lät värjan falla över henne men hugget träffade i marken när Abigail rullade åt sidan. Hon kom fort upp på benen, rundade trädstammen och inledde ett nytt anfall mot hans rygg. Men Henry vände sig om och parerade hennes stötar.

Hon kände ett skifte i sina känslor. Hon var inte längre rädd. Inte längre försiktig. Varken girig eller arg. Hon fann en balans inom sig som hon aldrig känt förut och det var som om kroppen gick på autopilot. Benarbetet rörde sig fortare än någonsin förut och gick i perfekt takt med hennes fäktande arm. Hon nästan dansade fram när hon pressade Henry bakåt. Efter flera anfall som han parerade, missade han till slut en stöt. Spetsen på hennes värja satt mitt på bröstkorgen, rakt på hans ena skjortknapp. En decimeter till och stöten hade varit dödande. Men hon visste att spetsen skulle stanna på skjortknappen. Hon hade full kontroll över sina rörelser. Hon fortsatte trycka honom bakåt tills han föll och landade på marken. I fallet kastade han värjan i luften. Den landade flera meter bort med spetsen i marken. Abigail ställde sig gränsle över honom och riktade värjan mot hans bröst. Han flämtade efter andan. Sedan log han.

”Du gjorde det, Abigail. Jag kan knappt tro det. Du besegrade mig.”

Abigail kände sig full av sprudlande glädje inombords. Men hon kämpade för inte visa det. I stället behöll hon lugnet. ”Ska du visa mig hemligheten nu?”

”Det ska jag, kan du tro. Men inte nu. Det kräver en hel del förberedelser. Kom tillbaka samma dag om två veckor. Men kom senare på kvällen när mörkret infallet. Du kommer inte

bli besviken. Jag ger dig mitt ord, min älskade Abigail”, svarade Henry och reste sig upp.

Hon visste inte om hon skulle bli glad eller arg. Visst, äntligen hade han lovat att visa henne hemligheten. Men om två veckor? Hur skulle hon ens kunna sova om nätterna? Hur skulle hon klara av att vänta två veckor utan bli tokig av nyfikenhet?

Hur skulle hon kunna koncentrera sig på lektionerna i skolan?

Hon gick bort och plockade upp farfars värja från marken. Den kändes lätt. Hon drog med tummen över eggen. Den var lika slö som en smörkniv. Hon tittade förvånat på Henry. Han log.

”Du tror väl aldrig jag skulle skada min älskade Abigail?”

Kapitel 1

Framhjulet sjönk ner i den gruslagda uppfarten och bromsade in Abigails framfart när hon svängde in med cykeln på West Amesbury road 108. Hon svängde benet över sadeln och ledde cykeln upp till det gamla väderbitna stenhuset som till hälften täcktes av murgröna. När hon parkerade cykeln utanför farfars köksfönster kastade hon en blick genom glasrutan. Lamporna var tända och hon kunde skymta det flimrande ljuset från teven genom dörröppningen i köket. Farfar tittade aldrig på teve mitt på dagen och var alldeles för snål för att låta lamporna vara tända när det var ljust ute. Några enstaka bruna höstlöv svepte med vinden runt husknuten. Hon vek upp kragen på jackan och drog upp halsduken till hakan. Hon rös till. Men inte för den kalla vinden. Hon fruktade att något hade hänt.

Något som fått farfar att lämna huset i hast. Eller värre, att han låg livlös därinne. Hon övervägde ett kort ögonblick att cykla därifrån av rädsla att uppleva det hon fruktade. Men tänk om han behövde henne? Hon skulle aldrig låta hennes feghet ta över och riskera att han for illa bara för hon inte vågade stanna kvar och ta reda på vad som hänt. Hon sprang bort till entrédörren och bankade med portklappen upprepade gånger. Lejonet i gjutjärn som bar portklappen i sitt bett hade antagit en kusligare skepnad än förut. Dess blick verkade mer hemlighetsfull, som om den visste att något

hemskt hade hänt. Innan någon skulle ha en chans att hinna till dörren för att öppna – i synnerhet en pensionär – fattade hon återigen tag om portklappen och bankade hårt flera gånger i snabb följd. Hon undvek att titta på lejonet. Farfar brukade säga att huset var byggt på 1700-talet och ekdörren såg ut att vara minst lika gammal. Tjock och massiv och omöjlig att sparka in. Hon sprang till det andra fönstret på framsidan, ställde sig på tå och kikade in genom glaset till vardagsrummet. Innan andedräkten immade för sikten såg hon att läslampan vid soffan var tänd och en bok som låg uppslagen på soffbordet. Hans läsglasögon låg bredvid.

Ljudet av en bil som rullade upp på grusuppfarten fick henne att vända sig om. En polisbil kom hastigt körande upp mot henne, stannade tvärt på uppfarten och lämnade en kort bromssträcka i gruset. I en snabb manöver klev två manliga poliser ur bilen. Deras gula jackor lyste i den grå och kalla höstdagen. Hon stod med ryggen mot huset och kunde inte backa. Poliserna var säkert där för att berätta att han var död. Hon ville inte höra det. Hon tog ett steg åt sidan.

”Stanna där du är. Få inte för dig att springa i väg nu, tjejen”, sa den ena polismannen med auktoritär ton. Han gick fram till henne med korta snabba kliv samtidigt som han krökte pekfingret i en tillkallande gest. Han framstod som bestämd och polisiär. Håret var snaggat och respektabelt som en amerikansk marinkårssoldat och hans skarpa blick signalerade att han var beredd att springa efter henne om hon försökte sig på att fly. Han var betydligt rundare till formen än kollegan som bar en tjock mustasch som bredde ut sig på tvären över det smala ansiktet. De ställde sig framför henne och tornade upp sig som två fyrtorn. Hennes mod sjönk som ett blylod när hon hamnade

i skuggan av de båda männen. Aldrig någonsin hade hon varit rädd för polisen. Men något fick henne att bli skakig i kroppen. Detta var andra gången hon blivit konfronterad av två poliser. Första gången var ett vagt minne eftersom hon då bara var tre år. Hon fick alltid höra att man inte kunde komma ihåg något från så tidig ålder. Men hon visste att det hon mindes var äkta.

De obehagliga känslorna som väcktes den gången var så starka att de åter vaknade till liv. Trots att det gått tio år.

”Du kan ta det lugnt, tjejen. Vi vill bara försäkra oss om att du inte är en inbrottstjuv”, sa den rundlagda polisen. Abigail fick inte fram ett ljud. Hon stod stilla och tittade ner i marken. Hon ville inte möta deras blickar. Konstapel Mustasch fortsatte i något mjukare ton: ”Du behöver inte vara rädd, vännen. Vi är poliser och du ser inte ut att vara en inbrottstjuv. Så allt är lugnt.”

”Jag skulle … farfar.” Hennes röst darrade.

”Vi ska hjälpa dig. Förlåt om vi skrämde dig. Jag är konstapel Bennet. Men du kan kalla mig Gary. Och detta är min kollega, konstapel Ramsey. Han heter egentligen Alister men alla kallar honom Alan”, sa han och pekade på sin kollega. ”Kom, vi sätter oss i den varma bilen. Vi kör hem dig till dina föräldrar.”

Abigail tittade åt olika håll. Hon önskade innerligt att Henry skulle dyka upp och säga allt var bra. Läget under kontroll. Att lamporna var tända för … att han glömt släcka dem bara. Det dröjde innan hon svarade: ”Till pappa. Min mamma lever inte längre.”

När polisassistent Alan Ramsey backade ut från uppfarten sa han: ”Du ska inte vara ledsen. Din farfar kommer säkert klara sig.” Gary slog till honom i sidan med armbågen.

Abigail tittade upp. ”Vad menar du?”

”Eh, jag menar …”

Gary vände blicken mot Abigail. ”Vi skulle vänta med att berätta tills din pappa var närvarande. Men tack vare min klumpiga kollega får vi ta det nu. Din farfar ligger inlagd på sjukhuset, vännen. Det var en äldre dam som hittade honom vid Stonehenge igår kväll.”

”Är han sjuk?”

”Vi vet inte vad som hänt. Och låt oss inte spekulera i det heller”, svarade han och gav kollegan en uppmanande blick att vara tyst. ”Men han är i goda händer på Southampton General Hospital. Så han ska nog klara sig, ska du se.”

När poliserna lämnat av Abigail hemma satt hon med pappa Dave vid köksbordet. Han såg henne djupt i ögonen med en blick som visade att han ville trösta henne, men det verkade som han inte kunde finna några ord. Han lutade sig fram och kramade henne hårt. Hans kind var varm men skrovlig efter en brännskada som gick strax under ögat och en bit ner på halsen.

En olycka från barndomen hade han sagt. Men när Abigail frågat efter en mer detaljerad förklaring hade han snabbt ändrat samtalsämne. Han var lika hal som farfar när det kom till att prata om sitt förflutna.

När han släppte henne ur sin tröstande omfamning tog hon tag i hans händer och tittade honom i ögonen. ”Jag vill åka till honom.”

Dave svarade inte utan vände bort blicken och skakade nätt på huvudet.

”Jag vill, pappa.”

Dave drog försiktigt loss händerna ur hennes och gick bort till skafferiet.

”Vill du ha något att äta? Jag har ingen middag idag, tyvärr.”

”Pappa, varför gör du alltid så här? Du svarar aldrig när jag verkligen behöver det.”

Dave stod stilla en stund och såg in i skafferiet. Han sa: ”Blir det bra med Cornflakes?”

Abigail gav ifrån sig ett irriterat grymtande läte. Som förstadiet till ett vrål som hämmades i sista stund. Hon reste sig från köksstolen och sköt tillbaka den med ett skrapande ljud.

”Du får i alla fall köra mig till hans hus i morgon så jag kan hämta min cykel!”

Hon gick ut från köket och tog trappan upp till sitt rum på ovanvåningen. Senare på kvällen, när Dave somnat i soffan framför teven, tog hon på sig sin svarta skinnjacka med nitar och trädde sockor över kängorna för att ljudlöst kunna smita ut från huset. Utanför var himlen mörk och klar men de flesta stjärnorna dränktes av ljuset från gatlyktorna. En tunn hinna av frost hade lagt sig på marken och över bilarna på gatan. Hon skulle ta sig till Southampton General Hospital. En sträcka alldeles för lång för att cykla, särskilt en kall höstkväll som denna. Medan hon väntade på bussen hoppades hon innerligt att Dave inte vaknat och följt efter henne och plötsligt skulle dyka upp för att hindra henne att åka. Sex minuter senare kom bussen.

När hon kom fram till sjukhuset gick hon raka vägen till receptionen. Hon hade varit där ett par gånger förut. En gång när hon hade brutit handleden och en gång när hon stukat foten, så hon visste precis vart hon skulle gå. Men hon hann aldrig ens fråga om vilket rum Henry låg i när receptionisten, en kvinna med grått hår uppsatt i en knut på hjässan, sa: ”Tyvärr, vännen. Besökstiden är förbi. Du får återkomma i morgon.”

”Men …”

”Inga men. Vi får inte släppa in besökare vid den här tiden. Patienterna behöver vila.”

Abigail vände sig om och satte sig på en stol i väntrummet. Hon ville inte åka hem. Inte nu när hon tagit sig hela vägen hit och dessutom betalat för en bussbiljett. Hon ville inte ge upp. När receptionisten reste sig och försvann ner i en korridor tog Abigail chansen och smög in bakom receptionsdisken för att titta i datorn. Sjukhusets logga flöt omkring på skärmen mot en blå bakgrund. Abigail rörde på datormusen men i stället för att komma in i datorn visades en inloggningsruta.

Hon höjde blicken och såg att receptionisten var på väg tillbaka. Hennes blick var koncentrerad på ett papper men hon skulle garanterat titta upp vilken sekund som helst. Abigail släppte datormusen för att skynda tillbaka till sin plats. Samtidigt såg hon en svart pärm på skrivbordet. Hon ryckte den till sig och kilade in på toaletten på andra sidan väntrummet.

Hon fällde ner locket på toalettsitsen och slog upp pärmen.

Bingo. På första sidan i pärmen fanns listor på alla patienter och vilka rum de befann sig i. Hon fick vända blad tills hon kom till W, Henry Whittaker. Rum 407. Isoleringen. Hon slog ihop pärmen och lämnade den på toalettlocket och tog hissen upp till våning fyra.

När hissdörrarna gled isär stack hon försiktigt ut huvudet för att säkerställa kusten var klar. Hon såg ryggen på en vit rock och dörren in till avdelningen var på väg att gå igen efter honom. Hon insåg att den antagligen var låst med kodlås. Hon såg en knappsats bredvid dörren. Om den stängdes skulle hon antagligen inte komma in. Med ett snabbt språng stack hon in foten i dörröppningen. Hon smet in och lät dörren gå igen bakom henne. Den vita rocken försvann längre ner i korridoren

och hon bad till gud att han inte skulle vända sig om. Han vek av till höger. Med lätta steg följde hon efter, tills hon kom till rum 407. Pulsen på henne ökade. Hon fruktade att hon skulle få se något hemskt. Genom ett litet fönster i dörren kunde hon titta in. Där låg han. I en tryckkammare med slangar och blinkande lampor. Hon vred på dörrhandtaget och gick in utan att läsa varningstexterna på dörren.

Det var mörkt därinne och det enda som lyste upp rummet var alla lysdioder i olika färger på några apparater som stod längs sidorna, och nödutgångsskylten som gav ifrån sig ett grönt sken. Hon gick fram till tryckkammaren och tittade in genom glaset. Där huden blottades var han täckt av utslag. Fläckar som lyste i mörkret, som om eldflugor fastnat under skinnet på honom. Att se farfar så utsatt fick henne att vingla till av yrsel. Hon lade händerna på glaset för att inte tappa balansen. Det var kallt.

Farfars bröstkorg reste sig långsamt och sjönk, reste sig och sjönk. Vemod sköljde över henne. Hon kände sig maktlös. Ovissheten om han skulle klara sig plågade henne. Hon slöt ögonen. En märklig känsla spred sig genom kroppen. Som kittlande elektriska impulser som strömmade från maggropen ända ut till fingerspetsarna. Hon hade aldrig känt något liknande förut och hon spärrade upp ögonen. I samma sekund såg hon att Henry öppnat sina. Han vred på huvudet och tittade rakt på henne med en blick som ropade efter hjälp. Ljuset från nödutgångsskylten fick hans ögonvitor att se gröna ut. Abigail torkade tårarna som långsamt rann ner för kinderna. Hans läppar rörde sig som om han försökte säga något. Men ljudet stannade inne i tryckkammaren. Abigail koncentrerade sig för att försöka läsa på hans läppar. Hon såg att han upprepade

samma ord men förstod inte vad han sa. Bakom henne hörde hon ljudet av dörren som öppnades och ljuset från korridoren utanför lyste upp rummet.

Det är sen kväll och en man hittas medvetslös ett stenkast från Stonehenge. Kroppen är täckt av självlysande utslag, som om hundratals eldflugor fastnat under huden. Sjukhuset i Southampton kan inte förklara hur de uppstått och kontaktar därför den pensionerade hudläkaren Thomas Bean.

Aldrig har han sett något liknande. Thomas måste börja från grunden och kartlägga patientens senaste dygn för att hitta orsaken till utslagen och komma fram till en behandling. Under olustiga omständigheter stöter han på patientens barnbarn, trettonåriga Abigail Bell. Tillsammans försöker de ta reda på vad som hänt. Men det vilar ett stort mått av mystik kring hennes farfar, som i många år har suttit på en hemlighet. Det kan inte vara en tillfällighet att han påträffats medvetslös med märkliga utslag kvällen innan han skulle avslöja den för henne.

Tillsammans dras Thomas och Abigail in i ett omvälvande äventyr. En udda tatuering, självlysande utslag och en manick med märkliga tecken på är ledtrådarna de har att gå på. Men vem är tanten i blå basker som tycks förfölja dem? Och vad har pyramiderna i Egypten och Stonehenge vid Amesbury med saken att göra?

www.vistoforlag.se