MARGARETHA WILSON BADA I VASKEN
MARGARETHA WILSON
BADA I VASKEN
Bada i vasken och andra lÀrdomar
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Margaretha Wilson
Grafisk form: Emelie Bohman
SÀttning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8073-684-8
Prolog
Jag börjar hÀr och sen Àr det lite dÄtid och lite nutid. Fast nutid var ett tag sen, innan Coronan och allt det andra. Ja, ni fattar!
KAPITEL 1
KanariefÄgeln.
Han hÀnger fortfarande med, den dÀr stora, lurviga björnen som funnits vid min sida i sÄ mÄnga Är. Ja, Harald alltsÄ. Han bor ju inte hÀr förstÄs men han lufsar alltid bredvid, mestadels pÄ helger och andra ledigheter. Dit jag gÄr, dit gÄr björnen.
Han tycker om att Àta och att fika, sÄ jag hÄller honom pÄ gott humör genom att stÀndigt komma med nya förslag pÄ restauranger och fikastÀllen.
Det uppskattar han.
VÄr relation? Den har jag aldrig lyckats lista ut. Om jag frÄgar honom, sÄ hummar han mest. Eller brummar. Men nÄgot vettigt svar fÄr jag inte.
DÀrför fÄr det vara som det Àr, nÀr det nu inte blev som det skulle.
â Skriver du om mig? frĂ„gar han denna vĂ„rliga fredagskvĂ€ll och tittar upp frĂ„n sin Ipad.
Jag har tagit en paus i skrivandet och möter hans blick över rummet. Han lutar sig tryggt tillbaka i min bruna lÀdersoffa och betraktar mig dÀr jag sitter vid matbordet. Under en lÄng stund har jag varit försjunken i texten pÄ min laptop.
â Ja, lite om dig och lite om nĂ€r jag vĂ€xte upp.
Han har egentligen ingen aning om vad jag skriver. Jag Àr ju alltid sÄ hemlighetsfull.
Men nu har jag skrivit om honom och samtidigt funderat över vÄr relation.
â SĂ„ konstigt egentligen att du och jag hĂ€nger ihop. Jag menar inte bara Ă„ldersskillnaden utan att vi levt sĂ„ helt olika liv.
Han nickar och hÄller med. Det finns egentligen inte sÄ mycket att sÀga. Vi har pratat om alla de hÀr olikheterna mÄnga gÄnger.
â Ăr det sant det du skriver eller hittar du pĂ„?
â BĂ„de och. En hel del Ă€r sant, speciellt frĂ„n min bardom men jag ljuger rĂ€tt mycket för övrigt. Dels för att det Ă€r roligt och dels för att det blir en bĂ€ttre story.
â Ljuger du om mig?
â Jag ljuger alltid om dig. Och ibland för dig, sĂ€ger jag och tĂ€nker ett mycket kort ögonblick pĂ„ den dĂ€r chokladkartongen vi fick gemensamt vid julen. Den som jag fyllde pĂ„ efterhand.
Jag ler mitt retsamma, skÀmtbitchleende men han kÀnner mig vÀl och förstÄr nÀr jag skojar. Vi vet var vi har varandra och Àr lugna tillsammans. Dock nappar han som alltid pÄ mina dÄliga skÀmt.
â Nu ligger du plötsligt lite risigt till pĂ„ min lista, sĂ€ger han.
â Hur mĂ„nga har du pĂ„ din lista? undrar jag insinuant.
â Typ dig.
Vi skrattar.
â Stöttar du mig Ă€ven om jag ljuger om dig i boken?
â Alltid. Det vet du.
â Det som varit lite förvĂ„nande nĂ€r jag skrivit om min barndom Ă€r att en massa udda minnen dykt upp. En del som Ă€r lite lĂ€bbigt ocksĂ„. Tokigheter. SĂ„nt man skrattade Ă„t.
â Men det Ă€r ju sĂ„ du Ă€r, ser alltid det komiska i tillvaron.
Det sÀger björnen pÄ sitt fridsamma sÀtt och jag tÀnker att om jag skriver den mening han just uttalat, sÄ kommer kanske nÄgon som lÀser min text, ifall nu nÄgon kommer att lÀsa den, att tycka att jag Àr lite sjÀlvförnöjd. Och man vill inte bli missförstÄdd, sÄ kanske bÀttre att betona den timida och lÄgmÀlda person man egentligen Àr.
Fast han har förvisso rÀtt, björnen.
â Ja, det Ă€r sant. MĂ€nniskor Ă€r sĂ„ roliga. Men jag ser det allvarliga ocksĂ„. I allra högsta grad vill jag understryka. Det vill jag betona med emfas!
Jag vÀljer ordet emfas för att björnen brukar bli munter av lite speciella ord.
â SĂ„ klart du Ă€r allvarlig ocksĂ„! Det ena utesluter inte det andra. Ytterligare en tanke vill jag ventilera.
â Men tĂ€nk om det Ă€r nĂ„gra slĂ€ktingar som blir sura om de lĂ€ser vad jag skrivit?
â De kan inte bli sura för det. Det Ă€r dina minnen och din berĂ€ttelse, sĂ„ som du uppfattade verkligheten nĂ€r du var barn. Och sĂ„ ljuger du ju, sĂ€ger du.
â Ja.
Jag funderar lite och kÀnner att jag Àven vill informera björnen om mina beslut i namnfrÄgan.
â Mina förĂ€ldrar och mor- och farförĂ€ldrar har fĂ„tt behĂ„lla sina riktiga namn och det har ocksĂ„ ett par personer som jag bara nĂ€mner nĂ„gon enstaka gĂ„ng. De övriga i boken har fĂ„tt namn som pĂ„minner om deras egna. Bra eller hur?
â Absolut!
Ănnu en tanke dyker upp.
â Men vad ger mig rĂ€tten att skriva?
â Vad tycker du sjĂ€lv?
â För att jag Ă€r queen of fucking everything, kanske?
AlltsÄ Ànnu ett bitchskÀmt.
Harald skrattar till. Jag lyckas ocksÄ stÀndigt roa honom med slitna och lÄnade oneliners.
â HĂ€r sjunker vi allt lĂ€ngre ner i dĂ„liga-skĂ€mt-trĂ€sket, svarar han. Nja, jag ser dig nog mer som en katt som just svalt en kanariefĂ„gel och försöker verka oskyldig men det sticker ut nĂ„gra fjĂ€drar i ena mungipan. SĂ„ uppfattar jag det.
Vi ler bÄda och ÄtergÄr till Ipad och laptop. Snart ska vi laga middag.
Harald pÄminner lite om min mamma i det att han alltid finns dÀr och alltid stÄr pÄ min sida, oavsett vad.
Jag tÀnker ofta pÄ min mamma. NÀstan varje dag. Saknar henne.
TÀnker pÄ min pappa ocksÄ förstÄs men allra mest pÄ min mamma. Som barn levde jag mer i min mammas vÀrld, för sÄ gjorde mÄnga barn pÄ den tiden nÀr jag vÀxte upp.
Det finns ett citat som lyder ungefĂ€r sĂ„ hĂ€r: âOm du tĂ€nker pĂ„ din mamma och ler sĂ„ vet du att hon var den bĂ€sta mamman.â
Jag ler alltid nÀr jag minns min mamma. Eller skrattar. Jag skrattar till och med högt ibland.
Det sÀgs att ju Àldre man blir, desto mer tÀnker man pÄ sin mamma. Min granne menar att sen, nÀr det Àr dags, dÄ Àr det mamman som strÀcker ut sin hand och hÀmtar hem en.
För min del fÄr det gÀrna dröja. Har lite för mycket att göra hÀr nere.
PĂ„ lördagen gĂ„r jag till meditation jag fĂ„tt genom jobbets friskvĂ„rdsbidrag. Mot slutet av timmen fĂ„r vi lyssna pĂ„ âAncient motherâ, pĂ„ lĂ„g volym. Det blir lite blött i ögonvrĂ„rna.
KAPITEL
2
Familjen och det ena med det andra.
Min mamma tyckte om fina klÀder och ville ha ett trivsamt hem. Det dÀr med klÀderna, stod ibland i motsÀttning till min pappas tÀnkande, eftersom han var mycket ekonomisk. Ja, min mamma kallade det snÄl om hon var pÄ det humöret men annars sa hon sparsam.
Sparsamheten var hon nöjd med men ibland skulle man unna sig, tyckte hon.
Min pappa var Àven en kreativ person, sÄ han klistrade fast nÄgra av sina tappade plomber med Karlssons klister. SÄ slapp man den utgiften.
Mina förÀldrar hade dÀremot det gemensamt att de var plikttrogna och strÀvsamma men ocksÄ stolta och mycket kapabla. Stolta över vilka de var och vad de Ästadkom.
BĂ„da var roliga.
Dessa egenskaper och speciellt den senare, var absolut till min fördel nÀr jag vÀxte upp.
SjÀlvfallet hade de Àven sina tillkortakommanden, som alla vi andra.
Sen var det jag.
â Henne tar man inte dĂ€r man sĂ€tter henne!
Det sa alltid min mamma och skakade pÄ huvudet. Ofta var det i dörröppningen mellan köket och teverummet och ofta hade hon nÄgot för hÀnderna, som en trasa eller diskhandduk, eftersom hon ville ha ordning och reda i hemmet och tyckte att framför allt i köket, skulle det vara riktigt rent. Som hemmafru satte hon en Àra i att vÄr bostad var bÄde vÀlskött och hemtrevlig.
Hon sa de dÀr orden med nÄgon sorts tyst suckande. PÄ tonfallet kunde man dock ana en viss förundran.
â Och sĂ„ har hon rysligt livlig fantasi.
Min mamma menade, det förstod jag tidigt, att jag var en sorts mÀnniska som var vÀldigt nyfiken och pÄhittig. Inte ett sÄdant barn som man sÀtter i ett hörn och sÄ sitter det dÀr och gnager pÄ sin skallra, medan saliven lÄngsamt rinner nerför hakan och droppar pÄ den flÀckiga haklappen.
NÀr mamman till den typen av barn vÀnder sig om lite senare, sÄ sitter barnet kvar pÄ samma plats med samma skallra och samma dregel som nu nÄtt magen.
Nej, ett sÄdant barn var jag definitivt inte.
â Ja, det Ă€r alltid nĂ„got nytt pĂ„ gĂ„ng. Man tĂ€nker att nu har hon vĂ€l gjort allt, nu kan hon inte hitta pĂ„ nĂ„got mer. Men jo dĂ„, det kan hon.
Det sa min mamma och torkade hÀnderna pÄ det blÄa, smÄrutiga förklÀdet. Hon sa det till mig eller till min pappa eller nÄgon besökande vÀn eller slÀkting. Hon skakade lite pÄ de ljusbruna, permanentade lockarna och himlade en aning med ögonen.
Hon fick anledning att göra detta rÀtt mÄnga gÄnger, sÄ lÀnge hon levde.
Jag sÄg förstÄs alltid igenom hennes himlande och skakande och jag visste djupt inom mig, att hon i tysthet var ⊠förtjust.
Det fanns nÀmligen ett smÄleende ocksÄ dÀr bakom hennes suckande.
För jag gjorde allt det hon inte hade kunnat göra. Allt det hon inte ens hade kunnat drömma om nÀr hon vÀxte upp i samhÀllet à storp, ute pÄ landet, i nordvÀstra SkÄne.
Det blev dÀrför ocksÄ jag som kom att stÄ för Àventyren i hennes liv och det var jag som blev hennes utblick mot vÀrlden.
Min mamma var döpt till de stÄtliga namnen Hillevi Hansina men i kyrkböckerna stÄr det Hillvy, eftersom skrivaren inte var sÄ skrivkunnig och hade förstÄtt fel.
Detta misstag störde ibland min mamma genom livet, nÀr hon kom att tÀnka pÄ det.
Hillevi var född i juli, skottÄret 1916, mitt under det fyraÄriga, första vÀrldskriget.
Ăven om kriget var utanför Sveriges grĂ€nser, pĂ„verkades sĂ„ klart det dagliga livet ocksĂ„ hĂ€r och i det lilla samhĂ€llet rĂ„dde det brist pĂ„ det mesta. Min mammas familj klarade sig Ă€ndĂ„ bra, för de hade ett eget hus med en stor trĂ€dgĂ„rd och dĂ€r kunde de odla potatis och grönsaker. Det fanns Ă€ven vinbĂ€rsbuskar, krusbĂ€r, hallon och jordgubbar och mĂ„nga trĂ€d lĂ€ngst ner pĂ„ tomten med Ă€pplen, pĂ€ron och plommon.
SÄ de plockade allt som kunde Àtas och förvarade det i sin jordkÀllare, dÀr det alltid var kallt och av bÀren och frukten gjorde min mormor sylt och saft och marmelad som de hade glÀdje av lÄngt in pÄ vintern.
Sill Ät de för det var billigt men kött serverades bara ibland. Ett par hönor hade de ocksÄ sÄ att de fick Àgg. Jag tror det i alla fall, men det kan vara sÄ att det dÀr med hönorna Àr nÄgot jag har hittat pÄ, för att det verkar troligt. Eller sÄ Àr det ett vagt minne av vad nÄgon berÀttat för mycket lÀnge sen.
De hade kuponger för vissa varor som det var brist pÄ och i affÀren fick de en markering i kuponghÀftet nÀr de hÀmtat ut en vara.
Allt detta berÀttade min mamma.
Hon pratade mycket med mig eftersom det var hon och jag pÄ dagarna, nÀr min pappa arbetade. Ofta pratade vi efter att vi bÀddat och jag hade smyghoppat i sÀngarna. Det gjorde jag nÀr hon gick ut ur sovrummet för att skaka de vita lakanen, pÄ farstutrappan.
Man fick inte lov att hoppa i sÀngarna och man fick inte leka kurragömma i garderoberna. SÄ var reglerna. Men jag gjorde det ÀndÄ nÀr hon inte var i nÀrheten, bÄde nÀr jag var ensam och nÀr lekkamrater var pÄ besök.
Jag var nÀmligen ett sÄdant barn som hörsammade förmaningar och mestadels gjorde som man skulle, men nÄgon gÄng nickade instÀmmande och sen gjorde lite som jag sjÀlv ville. För jag förstod redan dÄ att man ibland mÄste kunna tÀnka pÄ egen hand.
Efter bÀddningsritualen och efter att min mamma plockat undan smutstvÀtt, hÀngt upp klÀder pÄ galgar och dammtorkat lite i sovrummet, brukade hon gÄ ut i köket och koka sig en kopp kaffe och sen satte vi oss och sprÄkade lite, pÄ den svart- och gulrutiga dyschatellen.
â SĂ€tt dig hĂ€r pĂ„ duschan, sa min mamma och lade nĂ„gra av de broderade yllekuddarna tillrĂ€tta bakom min rygg.
Ja, det var förstÄs inte de dagar som Hemmets Veckotidning kom för dÄ lÀste vi den. Vi lÀste serierna först och bÀst var den med buspojkarna Pigge och Gnidde och sen lÀste vi följetongen som handlade om kÀrlek.
DÄ satt jag i hennes knÀ och hon lÀste högt.
â Han tog hennes skĂ€lvande hand i sin och sĂ„g henne djupt i ögonen. Valerie blundade och en svag rodnad syntes pĂ„ hennes bleka kinder. Han kom nĂ€rmare och nĂ€rmare och de bĂ„da förenades i en kyss som först var blygt försiktig men sen allt mer het och krĂ€vande.
Jag begrep redan vid tidig Älder att det dÀr med kyssen var oerhört viktigt och jag funderade mycket över detta fenomen. I alla berÀttelser som min mamma lÀste, var det alltid ett par som blev förtjusta i varandra men som till en början inte begrep det och som slutligen, efter mycket om och men förenades i en kyss.
Jag grubblade intensivt över om den dÀr kyssen bara var som en puss, en sÄdan puss jag fick av min mamma eller om det var nÄgot mer med sjÀlva kyssandet.
Ja, det var en gÄta och det skulle ta ett antal Är innan jag fick svar.
Men det visste jag ju inte dÄ.
Min mamma lÀste verkligen med inlevelse och vi var bÄda djupt engagerade i guvernanten Valerie som försökte freda sig mot kÀnslorna för den rike och stilige adelsmannen. SpÀnningen var pÄ topp.
Plötsligt lade min mamma ner tidningen och suckade.
â FortsĂ€ttning följer i nĂ€sta nummer!
Herregud! Hur skulle vi kunna vÀnta en hel vecka pÄ att fÄ veta fortsÀttningen?
Utöver alla klassiska sagor som min mamma lĂ€ste eller berĂ€ttade, sĂ„ var veckotidningarnas följetonger min första litteratur. De bidrog till att vĂ€cka mitt lĂ€sintresse och min hĂ„g för det skrivna ordet. Jag blev ocksĂ„ tidigt fascinerad av fenomenet kĂ€rlek. Ăr det nog fortfarande.
Men en vanlig dag pratade vi mest och min mamma berÀttade mycket och gÀrna om sin egen uppvÀxt.
â Karlarna jobbade hĂ„rt sex dagar i veckan och sĂ„ drack de grogg eller snaps pĂ„ lördagskvĂ€llen. Sen slogs eller brottades vissa av de unga pojkarna ibland, för de skulle vĂ€l visa vem som var starkast. Det var pĂ„ det sĂ€ttet man mĂ€tte krafterna förr. Men sĂ„ var det givetvis inte i vĂ„r slĂ€kt.
Det sa min mamma nÀr hon mindes sin barndom. Jag tyckte att hon nÀmnde det dÀr sista lite hastigt. Kanske försökte hon bÀttra pÄ verkligheten en aning, i efterhand.
MÄnga av tanterna pÄ den tiden dÄ min mamma sjÀlv vÀxte upp, var ocksÄ hemma och lagade mat och stÀdade, skötte barn, hus och Àven trÀdgÄrd, om de hade en sÄdan. De lade pÄ hullet efter att de gift sig och det var för att de gick och smygÄt frÄn skafferiet, förklarade min mamma, med hÀnvisning till sin mor, min mormor.
â Mor har ju alltid varit liten och rundnĂ€tt. Hon gick dĂ€r i skafferiet i smyg och skar stora bitar av medisterkorven. Ibland nĂ€r man kom hem lite tidigare frĂ„n jobbet, sĂ„ sĂ„g man att hon snabbt stĂ€ngde skafferidörren och torkade sig om munnen med förklĂ€det.
Kanske drack Àven kvinnorna en snaps nÀr det var lördag. Men det pratades inte sÄ mycket om det, efter vad jag kunde förstÄ av min mammas berÀttelser.
Man trÀffades hemma hos varandra och dÄ var det ofta nÄgon som spelade fiol eller dragspel. Kanske tog de en svÀngom, kanske gick sen de yngre grabbarna runt knuten och gjorde upp, sÀkert brÄkade de alla och skrattade och sÀkert sörjde de sina anhöriga som dött och lagts i jorden.
Kyrkliga var de sÄdÀr lagom men prÀsten, doktorn och lÀraren var auktoriteter. NÀr man mötte nÄgon av dessa aktningsvÀrda personer, sÄ lyfte man pÄ kepsen eller mössan om man var pojke och man neg och log rart och vÀnligt om man var flicka. SÄ var det nÀr min mormor var ung och det var ocksÄ vad som gÀllde nÀr min mamma vÀxte upp.
â Min fröken var lĂ„ng och gick med stolt hĂ„llning. Vi sĂ„g upp till henne och beundrade henne nĂ„t alldeles kolossalt, sa min mamma.
NĂ€r vi gick till skolan pĂ„ morgonen, sĂ„ kom hon cyklande. Hon hade fĂ„tt skruva upp sadeln eftersom hon var sĂ„ reslig och Ă€ven styret var högre och hon satt alldeles rak i ryggen pĂ„ cykeln. Som en eldgaffel. NĂ€r hon körde förbi oss dĂ€r vi stod vid vĂ€gkanten, sĂ„ neg alla vi flickor sĂ„ djupt vi kunde och pojkarna bugade och sĂ„ sa vi âGod dag, fröken!â DĂ„ nickade vĂ„r lĂ€rarinna lite nĂ„digt mot oss och fortsatte trampa.
Min mamma som var en mycket klipsk kvinna, hade dock inte sÀrskilt höga tankar om sitt eget görande vad gÀller skolarbetet och pÄstod alltid att hon inte var sÄ flitig i skolan eller med hemlÀxorna.
â Jag skulle lĂ€sa lĂ€xorna och jag hade bestĂ€mt att jag skulle lĂ€sa ett stycke sju gĂ„nger. Jag lĂ€ste och rĂ€knade tills det blev precis sju gĂ„nger.
Men nÀr jag sen kom till slutet och hade lÀst fÀrdigt, sÄ visste jag inte vad jag hade lÀst, för jag tÀnkte inte pÄ det, utan bara pÄ att rÀkna gÄngerna.
Nej, min mamma hade vÀldigt mycket annat att bestyra med, tror jag och dÀrför var det inte sÀrskilt viktigt för henne att rabbla Ärtal.
Efter tiden i folkskolan tjÀnade hon lite extra pengar genom att plocka frukt och jordgubbar, som alla ungdomar ute pÄ landet gjorde och hon hjÀlpte sin mor, min mormor, med smÄpojkarna dÀr hemma, tills hon som sextonÄring började arbeta pÄ blyertsfabriken Stiftet i à storp.
Hillevi bodde hemma tills hon gifte sig nÀr hon var trettiotvÄ och hon tyckte alltid om att ha det rent och snyggt omkring sig, sÄ hon stÀdade varje vecka Ät sin mor och far. TvÀttade och strök gjorde hon ocksÄ, rensade ogrÀs och tuktade buskar i trÀdgÄrden. Att styra och stÀlla i hem och trÀdgÄrd, var alltid hennes grej.
â
Det var mycket att höra över, sa hon nÀr hon tÀnkte tillbaka.
De vÀrderingar hon anammat och som prÀglade hennes uppvÀxt, var att det skulle vara ordning och reda, att man skulle skilja pÄ rÀtt och fel och att man skulle göra rÀtt för sig. Som person var hon mycket omtÀnksam, kÀrleksfull och empatisk och hon ömmade för alla barn, i synnerhet de som for illa.
Min mamma sÄg dessutom alltid det positiva i tillvaron och hon hade ofta nÀra till skratt.
â Ja, som man flamsade och skrattade Ă„t allt nĂ€r man var ung, kunde hon sĂ€ga nĂ€r hon blev Ă€ldre.
I det sammanhanget brukade hon Ă€ven berĂ€tta om hur de var ett helt gĂ€ng ungdomar som cyklade frĂ„n Ă storp till havsbaden i RĂ„bocka, utanför Ăngelholm. En strĂ€cka pĂ„ cirka tvĂ„ mil. Hur solen sken och solkrĂ€m fanns inte. Hur de lĂ„g hela dagen i baddrĂ€kt i solen och hur brĂ€nda de var nĂ€r de kom hem. Hur hon grĂ€t och varken kunde sova pĂ„ mage eller rygg och hur hon sen fjĂ€llade bort hela solbrĂ€nnan.
â Ja, det var tider, det!
Min mamma skrattade men ojade sig samtidigt nÀr hon mindes den hÀndelsen.
Multiplikationstabellen kunde hon utantill och geografi var hon hyfsad pÄ. RÀttstavning var lite svÄrare och nÀr hon senare i livet satt och plitade sina inköpslistor, fick hon frÄga mig om orden. Jos, skrev hon, inte juice. Och hon handlade mat pÄ City Kross, inte City Gross. Det var hennes absoluta övertygelse.
Att simma lÀrde hon sig dÀremot aldrig. NÀr vi var och badade vid nÄgon av strÀnderna i SkÀlderviken, bytte hon om till baddrÀkt precis innan vi skulle gÄ i vattnet, för hon tyckte att hon hade lite tjocka lÄr.
â Jag vill inte skylta med dem för mycket.
DÄ det var dags för badet gick hon sakta och dröjande ut i havet, dÀr det var som mest lÄnggrunt. Sen stod hon och plaskade lite vatten pÄ armarna och klappade in lite vatten pÄ kinderna.
Ibland hÀnde det att hon gick ut dit vattnet var midjedjupt. DÀr satte hon sig ner pÄ huk och gjorde simtag med armarna. Hon strÀckte ordentligt pÄ halsen, sÄ att huvudet inte skulle komma i kontakt med vattenytan.
â Varför lĂ€r du dig inte simma?
Det frÄgade jag med jÀmna mellanrum, under Ärens lopp.
â Jag simmar med armarna!
Sen var det inte mer med det.
Jag förstod dock aldrig under min uppvÀxt varför hon klagade pÄ sin kropp. Det var inget fel pÄ henne, tyckte jag. Det tyckte nog inte min pappa heller, för ibland dansade de i köket och nÄgra gÄnger klappade han henne pÄ baken.
â Men Stig, utbrast dĂ„ min mamma och lĂ„tsades slĂ„ bort handen, samtidigt som min pappa kastade en spjuveraktig blick Ă„t mitt hĂ„ll.
DÄ, nÀr min mamma var ung och det hade varit krig ute i vÀrlden, var det brist pÄ tyg och priserna pÄ klÀder hade ökat vÀldigt mycket.
Men det fanns en stark framtidstro ocksÄ och industrierna, inte minst textilindustrin var under utveckling.
Min mamma Àlskade vackra tyger och fina klÀder.
Eftersom hon bodde hemma Àven sen hon börjat arbeta, gav hon alltid hÀlften av sin lön till sin mor och resten av pengarna sparade hon i ett plÄtskrin under sin sÀng.
NÀr hon fick tillrÀckligt i skrinet gick hon till sybehörsaffÀren i byn och valde bland tygerna eller sÄ Äkte hon tÄget in till stan, till Helsingborg, dÀr det fanns flera och större affÀrer och flera oemotstÄndliga tyger att vÀlja pÄ.
Sina egendesignade klÀnningar fick hon sen uppsydda av byns sömmerska.
â Jag var alltid sĂ„ fin, brukade hon sĂ€ga nĂ€r hon sĂ„g tillbaka.
NÀr jag tittar pÄ de gamla, svartvita fotona frÄn hennes ungdom, förundras jag alltid över att kvinnorna som stÀllde upp för fotografering var sÄ vÀlklÀdda.
Det hÀr var inga förmögna kvinnor men de hade alla handsydda klÀnningar med veck och kragar och smock och spetsar och klÀdda knappar. Vilket oerhört vackert och utsökt kvinnohantverk de Ästadkom!
Det var dessa klÀnningar som min mamma sen berÀttade om dÄ hon satt pÄ en stol vid min sÀng, nÀr jag skulle sova. BerÀttelserna om hennes ungdoms klÀnningar blev mina bÀsta godnattsagor.
â Ja, sĂ„ var det en klĂ€nning i ljusbrun fĂ„rschĂ€tt.
Det lÀt lite konstigt det dÀr med fÄrschÀtt men jag antog att min mamma visste vad hon pratade om.
â Jag tog tĂ„get till Helsingborg, för dĂ€r hade de den fina tygaffĂ€ren i centrum med mycket att vĂ€lja pĂ„ och jag hittade ett fantastiskt tyg, som nĂ€r man tog i det liksom rann mellan fingrarna. Det var dyrt förstĂ„s men jag hade sparat. Sen cyklade jag till sömmerskan i byn, ja man cyklade i ur och skur.
UngefÀr i mitten av berÀttelsen gjorde min mamma ofta en konstpaus och dramatiken eskalerade.
â HĂ€r inne i huvudet visste jag precis hur det skulle vara. Det var alltsĂ„ ett Ă„tsittande liv med lagda veck och smĂ„, klĂ€dda knappar fram. Knapparna fick jag slagit i sybehörsaffĂ€ren nere i Ă storp. Sen var det en liten gosskrage med rundade hörn. Det var halvlĂ„ng Ă€rm till strax ovanför handleden och utstĂ€lld, lite klockad kjol. Jag var ju smalare pĂ„ den tiden. SĂ„ hittade jag i sybehörsaffĂ€ren en vacker, ljust malvafĂ€rgad tygblomma som jag fĂ€ste pĂ„ ena sidan, hĂ€r uppe.
Hon pekade pÄ sig sjÀlv, pÄ höger sida, en bit nedanför nyckelbenet.
â Oh, sĂ„ fin jag var. Sen gick jag och dansade i Skogslund och jag blev uppbjuden hela tiden.
Min mamma log och blev lite glansig i ögonen. Hon försvann liksom bort en kort stund.
Jag Àlskade dessa godnattsagor.
Ibland hittade hon pĂ„ egna berĂ€ttelser som den om flickan som gick till affĂ€ren och skulle köpa en apelsin och en sill men flickan kunde inte sĂ€ga s och först bad hon om en âapeltinâ och det förstod affĂ€rsbitrĂ€det som gav henne en apelsin. Sen skulle flickan sĂ€ga att hon ville ha en sill men eftersom hon inte kunde sĂ€ga s, sĂ„ sa hon att hon ville ha en âtillâ och affĂ€rsbitrĂ€det gav dĂ„ flickan en apelsin till och sĂ„ höll det pĂ„ tills flickan tröttnade och sa: âJag vill ha en till med huve och rompa pĂ„.â
Och historien om pojken som tappade sin smörgĂ„s i en vattenpöl och nĂ„gon undrade om det var med vilje och pojken sa: âNej, det var med leverpastej!â
Men nÀr dessa historier tröt och min mamma frÄgade vad jag ville höra, svarade jag alltid att jag ville höra om hennes klÀnningar. Jag somnade sÄ gott dÄ.
Kanske för att min mamma sÄg sÄ lycklig ut nÀr hon berÀttade.
En mamma som Àlskar vackra klÀnningar och har talets gÄva, en spjuveraktig pappa som spelar dragspel, och en mycket skÄnsk mormor som har kommentarer till det mesta.
LÀngre fram i tiden kommer utmaningar uppstÄ i relationen med en yngre man, Àven humoristiska sÄdana. Han vill kanske ha barn men hon har redan barnbarn och börjar skymta konturerna av nÀsta fas i livet.
Detta Ă€r en berĂ€ttelse med mycket humor, kĂ€rlek, vĂ€rme och tokigheter frĂ„n en barndom pĂ„ 50-talet och tonĂ„r pĂ„ 60-talet, varvad med tillvaron i nuet. En bok om en uppvĂ€xt, en omorientering i livet âoch om kĂ€rleken i den lilla och stora vĂ€rlden.
www.vistoforlag.se